Lättare att skära på hemlösa än på sporten

Det moderata idrottsborgarrådet Regina Kevius har nu tvingats backa helt från sina nedskärningar på föreningsstödet till idrottsrörelsen (från början en nedskärning på 10 miljoner eller 25 procent). Det är för väl. Men episoden säger mycket om Moderaterna. Och vem som är en ”folkstorm”.

Timbro har länge kampanjat mot att kommuner lägger skattepengar på kultur och fritid (trots att dessa verksamheter i realiteten enbart står för ca 5 procent av kommunernas budget). Inom högern finns det alltså en tydligt ideologisk övertygelse om att skattepengar inte ska användas till kultur och idrott. Därför är det logiskt att Stockholmsmoderaterna, hur ”nya” de än anstränger sig för att vara, skär kraftigt i båda dessa områden. De verkar själva tagna på sängen över den kritik de mötts av. Kritiken har alltså varit särskilt skarp mot hårdbantningen av föreningsstödet till idrotten. Ansvariga borgarrådet Regina Kevius gjorde en osedvanligt dålig mediehantering och gick sedan under jorden. Hennes chef, finansborgarrådet Sten Nordin, fick ta över istället och skyllde nedskärningen på finanskrisen. Vilket ju onekligen är lustigt med tanke på hur Nordin annars sällan försitter ett tillfälle att tala om hur ovanligt bra just Stockholm har klarat krisen – till och med så bra, brukar det heta, att Stockholm nu har råd med extra satsningar på barn och unga! Trovärdigheten ökade inte heller av att Kevius från början motiverade nedskärningarna med att det är lätt för föreningarna att skaffa extern finansiering nu när det råder högkonjunktur.

Nedskärningen av föreningsstödet och hanteringen av kritikstormen mot densamma tyder på en bristande fingertoppskänsla hos en borgerlighet som de senaste åren annars varit väldigt bra på att läsa av omvärlden. Egentligen borde inte reaktionerna kommit som en överraskning för Stockholmsmoderaterna. Deras väljare har i mycket hög grad barn i idrottsrörelsen. Det är också deras väljare som är tillräckligt röststarka och resursstarka för att veta hur man skapar en ”folkstorm”.

(Bild härifrån, s. 117.) Ungdomar från familjer med högt utbildnings- eller ekonomiskt kapital är betydligt oftare medlemmar i idrottsföreningar än ungdomar från familjer med lågt kapital. Skillnaderna verkar dessutom vara extra stora i Stockholm – av tabellen ovan framgår exempelvis att enbart 18 procent av 16-åringarna i familjer med lågt utbildningskapital i södra Stockholm är medlemmar i en idrottsförening, jämfört med 51 procent i familjer med högt utbildningskapital.

När Moderater säger det de faktiskt tycker blir folk arga. ”Det är lätt att luta sig tillbaka och bara ta emot kommunala bidrag”, sa Kevius om idrottsföreningarna. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth förklarade näringslivets beklagliga frånvaro av satsningar på kulturen med att kulturjournalister ”riktar sig till de redan frälsta” och ”inte förstår sitt pedagogiska uppdrag”. För detta har de fått berättigad kritik. Man skulle nog kunna kalla det en ”folkstorm”. Exempelvis SvD har återkommande skrivit om såväl nedskärningarna på idrottsstödet som det nya marknadstänkandet inom kulturpolitiken.

Det tycker jag naturligtvis är bra och riktigt. Men det finns en sak i detta som skaver. För ungefär ett år sedan gjorde de borgerliga partierna i Stockholm en annan nedskärning, i storleksordning betydligt blodigare än det ursprungliga sparkravet på idrottsstödet. 60 miljoner kronor har socialtjänst- och arbetsmarknadsnämnden tvingats spara under 2010. Detta har gått ut över ungdomar, personer med funktionsnedsättning, hemlösa och prostituerade.

Blev det någon ”folkstorm” mot detta? När jag söker efter media på detta hittar jag enbart några spridda artiklar, varav de flesta publicerats i smalare media, antingen vänsterpress (Stockholms fria och ETC) eller på debattsajter typ Newsmill. SvD redogjorde bra för beslutet när det först fattades (december 2009), men minnet är kort – några månader senare skrev SvD en artikel där frågan om huruvida det ens skett några nedskärningar framstår som ett obegripligt politikergräl mellan majoritet och opposition. Ungefär som om nedskärningar är något subjektivt, som inte kan verifieras. Trots att det enkelt går att få fram fakta genom att utnyttja offentlighetsprincipen och läsa budgetdokumenten. Här finns beslutet om nedskärningarna – paragraf 8.

En vanligt förekommande åsikt från socialdemokrater i eftervalsdebatten är att vi måste ha en politik även för de framgångsrika. Och självklart ska socialdemokratin ha en politik som förenar intressena hos breda grupper. Som vi alltid haft. Men ibland har jag en känsla av att de som säger att vi måste ha en politik även för de framgångsrika menar att vi måste sluta prata om de som är mindre framgångsrika. Det har de senaste åren funnits ett starkt tryck inom partiet mot att prata om klyftor, eftersom man är rädd att det skrämmer bort just de framgångsrika. Socialdemokrater är livrädda för att uppfattas som ett bidragsparti, eller för att hamna i ”tycka-synd-om-rutan”.

Men så här ligger det till. För det första tror jag inte att någon blir socialdemokrat för att de tycker synd om folk som är sjuka, arbetslösa eller fattiga. Tvärtom – socialdemokrat blir man för att man tror på att alla, med rätt stöd, kan utvecklas, bli något mer. Lämna arbetslösheten och fattigdomen, kanske även sjukdomen. Och de som trots allt inte kan lämna en utsatt situation, de ska fortfarande ha ett anständigt liv. Tycka synd om gör man ovanifrån. Det är ett borgerligt synsätt.

Däremot kommer alltid våra motståndare att slänga epitet som ”bidragsparti” eller ”offermentalitet” eller ”förlorarparti” på oss. Det kan vi inte göra något åt. Men bara för att motståndaren kallar oss något betyder det inte att det är sant. Det är vår reaktion på det som avgör hur andra kommer att uppfatta oss. Verkar det som att vi skäms kommer vi antagligen inte att övertyga någon annan.

För det andra – varför är vi socialdemokrater? Det är för att vi ser att det råder ojämlikhet i samhället, och att denna ojämlikhet innebär ofrihet. Som socialdemokrater ska vi alltid, i varje läge, ta parti för den som har mindre makt och därmed mindre frihet. Vill man inte det är det ingen idé att vara just socialdemokrat. Detta är kärnan.

Berättelsen om hur olika ”folkopinionen” tagit emot nedskärningen om 10 miljoner på idrottsstödet respektive 60 miljoner på socialpolitiken visar varför det är så viktigt att just socialdemokratin tar parti för de som saknar resurser att bilda en folkstorm. Om inte vi gör det kommer det inte att bli gjort. Jag tycker att det är utmärkt att människor tar egna initiativ, kontaktar journalister, startar namninsamlingar, skriver debattartiklar, ringer opinionsbildare – allt det som har hänt i frågan om idrottsstödet. Mitt mål är ett samhälle där alla människor har den kapaciteten. Men det samhället är oerhört avlägset. De många som drabbas av socialtjänst- och arbetsmarknadsnämndens nedskärningar har uppenbarligen inte varit lika lyckosamma när det gäller att bedriva politiskt påverkansarbete. Tycker vi att detta är orättfärdigt måste vi själva ta på oss den uppgiften – på det att samhället må förändras, så att långsiktigt alla har samma resurser att göra sin röst hörd.

Det kommer inte att vara behagligt. Motståndet är enormt. Det är inte särskilt kul att knacka dörr i välmående villaområden och påminna om villkoren för dem som inte har det lika bra. Jag har full förståelse för detta. Men om inte vi gör det – vem ska göra det? Ju mindre vi tar på oss den uppgiften, desto mer överflödiga gör vi dessutom oss själva som politiskt alternativ:

”Människan har olika stämningar i sig, hon vetter åt olika håll. En kombination av stimuli avgör vad som väger över. Ett politiskt val är en kamp om väljarnas stämningar, en tävlan om att få dem att betona de stämningar som den egna ideologin svarar mot. Opinionsbildning och långsiktig samhällsförändring handlar om att få människor att föredra vissa stämningar i sig framför andra.

Därför ska socialdemokratin självklart inte, som Sahlin i sitt tal, främja nuets småborgerliga stämningar: upptagenheten vid den egna plånboken, den egna avkomman, det egna skolvalet, det egna egnahemshuset”

som Lena Andersson skrev i den där fantastiska krönikan häromdagen.

♦

För övrigt är det inte utan att man undrar vad som egentligen pågår i Österåker. Först lät den moderata majoriteten en M-kollega bli miljonär på att knoppa av en skola till vrakpris – något som visat sig vara olagligt. Sedan fattade moderaten Ingela Gardner Sundström beslut om att höja arvodet till sin egen make med 331 procent. Nu visar det sig också att Gardner Sundström nyligen avtackat sig själv med en fest som kostade skattebetalarna 200.000 kronor.

Andra om idrottsstödet: Peter Andersson | Mats Berglund | Albin Selin |

Andra om Österåker: Rasmus Lenefors | Alliansfritt | Lasse Strömberg | Krassman |

Intressant och Netroots.