Lättare att skära på hemlösa än på sporten

Det moderata idrottsborgarrådet Regina Kevius har nu tvingats backa helt från sina nedskärningar på föreningsstödet till idrottsrörelsen (från början en nedskärning på 10 miljoner eller 25 procent). Det är för väl. Men episoden säger mycket om Moderaterna. Och vem som är en ”folkstorm”.

Timbro har länge kampanjat mot att kommuner lägger skattepengar på kultur och fritid (trots att dessa verksamheter i realiteten enbart står för ca 5 procent av kommunernas budget). Inom högern finns det alltså en tydligt ideologisk övertygelse om att skattepengar inte ska användas till kultur och idrott. Därför är det logiskt att Stockholmsmoderaterna, hur ”nya” de än anstränger sig för att vara, skär kraftigt i båda dessa områden. De verkar själva tagna på sängen över den kritik de mötts av. Kritiken har alltså varit särskilt skarp mot hårdbantningen av föreningsstödet till idrotten. Ansvariga borgarrådet Regina Kevius gjorde en osedvanligt dålig mediehantering och gick sedan under jorden. Hennes chef, finansborgarrådet Sten Nordin, fick ta över istället och skyllde nedskärningen på finanskrisen. Vilket ju onekligen är lustigt med tanke på hur Nordin annars sällan försitter ett tillfälle att tala om hur ovanligt bra just Stockholm har klarat krisen – till och med så bra, brukar det heta, att Stockholm nu har råd med extra satsningar på barn och unga! Trovärdigheten ökade inte heller av att Kevius från början motiverade nedskärningarna med att det är lätt för föreningarna att skaffa extern finansiering nu när det råder högkonjunktur.

Nedskärningen av föreningsstödet och hanteringen av kritikstormen mot densamma tyder på en bristande fingertoppskänsla hos en borgerlighet som de senaste åren annars varit väldigt bra på att läsa av omvärlden. Egentligen borde inte reaktionerna kommit som en överraskning för Stockholmsmoderaterna. Deras väljare har i mycket hög grad barn i idrottsrörelsen. Det är också deras väljare som är tillräckligt röststarka och resursstarka för att veta hur man skapar en ”folkstorm”.

(Bild härifrån, s. 117.) Ungdomar från familjer med högt utbildnings- eller ekonomiskt kapital är betydligt oftare medlemmar i idrottsföreningar än ungdomar från familjer med lågt kapital. Skillnaderna verkar dessutom vara extra stora i Stockholm – av tabellen ovan framgår exempelvis att enbart 18 procent av 16-åringarna i familjer med lågt utbildningskapital i södra Stockholm är medlemmar i en idrottsförening, jämfört med 51 procent i familjer med högt utbildningskapital.

När Moderater säger det de faktiskt tycker blir folk arga. ”Det är lätt att luta sig tillbaka och bara ta emot kommunala bidrag”, sa Kevius om idrottsföreningarna. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth förklarade näringslivets beklagliga frånvaro av satsningar på kulturen med att kulturjournalister ”riktar sig till de redan frälsta” och ”inte förstår sitt pedagogiska uppdrag”. För detta har de fått berättigad kritik. Man skulle nog kunna kalla det en ”folkstorm”. Exempelvis SvD har återkommande skrivit om såväl nedskärningarna på idrottsstödet som det nya marknadstänkandet inom kulturpolitiken.

Det tycker jag naturligtvis är bra och riktigt. Men det finns en sak i detta som skaver. För ungefär ett år sedan gjorde de borgerliga partierna i Stockholm en annan nedskärning, i storleksordning betydligt blodigare än det ursprungliga sparkravet på idrottsstödet. 60 miljoner kronor har socialtjänst- och arbetsmarknadsnämnden tvingats spara under 2010. Detta har gått ut över ungdomar, personer med funktionsnedsättning, hemlösa och prostituerade.

Blev det någon ”folkstorm” mot detta? När jag söker efter media på detta hittar jag enbart några spridda artiklar, varav de flesta publicerats i smalare media, antingen vänsterpress (Stockholms fria och ETC) eller på debattsajter typ Newsmill. SvD redogjorde bra för beslutet när det först fattades (december 2009), men minnet är kort – några månader senare skrev SvD en artikel där frågan om huruvida det ens skett några nedskärningar framstår som ett obegripligt politikergräl mellan majoritet och opposition. Ungefär som om nedskärningar är något subjektivt, som inte kan verifieras. Trots att det enkelt går att få fram fakta genom att utnyttja offentlighetsprincipen och läsa budgetdokumenten. Här finns beslutet om nedskärningarna – paragraf 8.

En vanligt förekommande åsikt från socialdemokrater i eftervalsdebatten är att vi måste ha en politik även för de framgångsrika. Och självklart ska socialdemokratin ha en politik som förenar intressena hos breda grupper. Som vi alltid haft. Men ibland har jag en känsla av att de som säger att vi måste ha en politik även för de framgångsrika menar att vi måste sluta prata om de som är mindre framgångsrika. Det har de senaste åren funnits ett starkt tryck inom partiet mot att prata om klyftor, eftersom man är rädd att det skrämmer bort just de framgångsrika. Socialdemokrater är livrädda för att uppfattas som ett bidragsparti, eller för att hamna i ”tycka-synd-om-rutan”.

Men så här ligger det till. För det första tror jag inte att någon blir socialdemokrat för att de tycker synd om folk som är sjuka, arbetslösa eller fattiga. Tvärtom – socialdemokrat blir man för att man tror på att alla, med rätt stöd, kan utvecklas, bli något mer. Lämna arbetslösheten och fattigdomen, kanske även sjukdomen. Och de som trots allt inte kan lämna en utsatt situation, de ska fortfarande ha ett anständigt liv. Tycka synd om gör man ovanifrån. Det är ett borgerligt synsätt.

Däremot kommer alltid våra motståndare att slänga epitet som ”bidragsparti” eller ”offermentalitet” eller ”förlorarparti” på oss. Det kan vi inte göra något åt. Men bara för att motståndaren kallar oss något betyder det inte att det är sant. Det är vår reaktion på det som avgör hur andra kommer att uppfatta oss. Verkar det som att vi skäms kommer vi antagligen inte att övertyga någon annan.

För det andra – varför är vi socialdemokrater? Det är för att vi ser att det råder ojämlikhet i samhället, och att denna ojämlikhet innebär ofrihet. Som socialdemokrater ska vi alltid, i varje läge, ta parti för den som har mindre makt och därmed mindre frihet. Vill man inte det är det ingen idé att vara just socialdemokrat. Detta är kärnan.

Berättelsen om hur olika ”folkopinionen” tagit emot nedskärningen om 10 miljoner på idrottsstödet respektive 60 miljoner på socialpolitiken visar varför det är så viktigt att just socialdemokratin tar parti för de som saknar resurser att bilda en folkstorm. Om inte vi gör det kommer det inte att bli gjort. Jag tycker att det är utmärkt att människor tar egna initiativ, kontaktar journalister, startar namninsamlingar, skriver debattartiklar, ringer opinionsbildare – allt det som har hänt i frågan om idrottsstödet. Mitt mål är ett samhälle där alla människor har den kapaciteten. Men det samhället är oerhört avlägset. De många som drabbas av socialtjänst- och arbetsmarknadsnämndens nedskärningar har uppenbarligen inte varit lika lyckosamma när det gäller att bedriva politiskt påverkansarbete. Tycker vi att detta är orättfärdigt måste vi själva ta på oss den uppgiften – på det att samhället må förändras, så att långsiktigt alla har samma resurser att göra sin röst hörd.

Det kommer inte att vara behagligt. Motståndet är enormt. Det är inte särskilt kul att knacka dörr i välmående villaområden och påminna om villkoren för dem som inte har det lika bra. Jag har full förståelse för detta. Men om inte vi gör det – vem ska göra det? Ju mindre vi tar på oss den uppgiften, desto mer överflödiga gör vi dessutom oss själva som politiskt alternativ:

”Människan har olika stämningar i sig, hon vetter åt olika håll. En kombination av stimuli avgör vad som väger över. Ett politiskt val är en kamp om väljarnas stämningar, en tävlan om att få dem att betona de stämningar som den egna ideologin svarar mot. Opinionsbildning och långsiktig samhällsförändring handlar om att få människor att föredra vissa stämningar i sig framför andra.

Därför ska socialdemokratin självklart inte, som Sahlin i sitt tal, främja nuets småborgerliga stämningar: upptagenheten vid den egna plånboken, den egna avkomman, det egna skolvalet, det egna egnahemshuset”

som Lena Andersson skrev i den där fantastiska krönikan häromdagen.

För övrigt är det inte utan att man undrar vad som egentligen pågår i Österåker. Först lät den moderata majoriteten en M-kollega bli miljonär på att knoppa av en skola till vrakpris – något som visat sig vara olagligt. Sedan fattade moderaten Ingela Gardner Sundström beslut om att höja arvodet till sin egen make med 331 procent. Nu visar det sig också att Gardner Sundström nyligen avtackat sig själv med en fest som kostade skattebetalarna 200.000 kronor.

Andra om idrottsstödet: Peter Andersson | Mats Berglund | Albin Selin |

Andra om Österåker: Rasmus Lenefors | Alliansfritt | Lasse Strömberg | Krassman |

Intressant och Netroots.

17 kommentarer

Filed under Borgerligheten, Klyftor, Socialdemokraterna

17 responses to “Lättare att skära på hemlösa än på sporten

  1. osunt

    Elegant beskrivning av ett konkret exempel på hur S kan hitta tillbaka till en roll där man inte bara spelar efter alliansens regler!

  2. Pingback: Tweets that mention Lättare att skära på hemlösa än på sporten | Storstad -- Topsy.com

  3. Pingback: Utsorteringen tilltar – samhällsekonomin drabbas | LO Bloggen

  4. Pingback: Alla gör fel – utom regeringen « Ett hjärta RÖTT

  5. Mycket bra och välformulerat och dessutom så rätt. Tack för detta inlägg.

  6. Pingback: Ord utan ansvar i sjukfrågan « De Tystas Röst

  7. Gustav

    Apropå nedskärningar.

    Varför har vi ens ”nedskärningar”, när vi hela tiden har en ökande tillväxt? Varför blir det mindre pengar kvar, trots att ekonomin hela tiden växer?

    Vi är många, många gånger rikare än, säg, 1975. Ändå tycks vi ständigt bli fattigare. HUR i all världen kan det vara så? Varför talar ingen om denna paradox?

  8. Gustav

    Men såhär har det ju sett ut i tjugo år, oavsett regering. Det har ju talats om ”nedskärningar” sedan krisen 1990-91? Är det inte dags att sluta med dessa snart?

    Vi har en ständigt växande ekonomi, som dessutom växer exponentiellt. Dvs 2% tillväxt 2011 är mycket mer än 2% tillväxt 1985.

    Detta borde leda till ökade intäkter. Varför återspeglas inte de ökade intäkterna i den offentliga sektorns ekonomi? Varför finns nedskärningar?

    • Marika

      Det stämmer inte. Under krisen i början av 1990-talet var det nödvändigt att skära eftersom ekonomin faktiskt krympte, dvs Sverige som land blev fattigare. Men man har inte skurit varje år sedan dess.

      Jag tror som du att många uppfattar det som att det sedan dess skett ständiga nedskärningar, men det stämmer inte. En hel del av de nedskärningar som skedde under krisen har senare återställts av socialdemokratiska regeringar (dock inte alla).

      Se tex här hur man med hjälp av riktade statsbidrag höjde lärartätheten i den kommunala skolan (dock inte i friskolorna, eftersom staten inte kan tala om för dem att de måste höja lärartätheten): https://storstad.wordpress.com/2010/08/08/vardslos-hantering-av-skattepengar-inte-samma-sak-som-valfrihet/

      De nedskärningar som sker nu har helt och hållet att göra med skattesänkningarna. Tänk efter själv – tar man in mindre skatt måste man ju också minska på utgifterna. Den borgerliga regeringen sänkte skatterna med ca 100 miljarder/år under förra mandatperioden. Det är mycket pengar som måste tas någonstans ifrån. Till detta kommer att den borgerliga majoriteten i Stockholm sänkt skatten med ca 1 miljard om året. Och skattesänkningarna fortsätter även denna mandatperiod, åtminstone nationellt.

  9. Gustav

    Absolut är det så att skattesänkningar kan finansieras med nedskärningar. Men detta kan inte räcka som förklaring.

    Tillväxten är så pass stor, att pengarna från den borde kunna räcka till både standardhöjning i den offentliga sektorn, och även till vissa skattesänkningar.

    Vi haft exponentiell tillväxt sedan mycket lång tid. Ett års tillväxt idag motsvarar alltså mer än väl hela 1960-talets samlade tillväxt, när kraftiga utbyggnader av välfärden skedde. Ändå har vi ”nedskärningar” och har haft det i tjugo år. Det är obegripligt.

    Det borde vara precis tvärt om, att den offentliga sektorns standard följer med kurvan uppåt.

    • Marika

      Jag är ledsen men du har faktiskt fel. Leta reda på fakta. Det har inte skett nedskärningar konstant i tjugo års tid.

  10. Gustav

    Då ska jag ge några exempel på vad jag uppfattar som nedskärningar sedan 1990:

    -försämrade skolresultat, ökad storlek på skolklasser
    -nedläggning av offentlig sektor i landsbygd (byskolor, vårdcentraler, tandläkare)
    -besparingar i vården, framför allt minskad personaltäthet samt överbeläggningar och ”hyrläkare”
    -kraftig minskning av försvaret (även om jag stödjer denna besparing)
    -indragna statsbidrag till tågtrafik (finns i de flesta andra europeiska länder)
    -nedläggning av bemannade järnvägsstationer (finns bara ett tiotal kvar i hela landet)
    -nedläggning av alla postkontor i landet (såvitt jag vet enda landet i världen utan postkontor)
    -nedläggning av mindre kriminalvårdsanstalter (sammanslagningar till stora enheter)
    -standardförsämring vid universiteten (minskad lärartid bl.a.)
    -kraftiga relativa standardförsämringar för studenter
    -minskade bidrag till statligt skydd av skog
    -ambassadnedläggningar
    -nya eller ökade offentliga avgifter
    -hemlöshetsproblematik (fanns knappt innan 1990)
    -”psykiatrireformen”
    -dessutom en allmän känsla av att det ”inte finns några pengar” och att man ”jagar kostnader” i det offentliga

    På pluskontot står:
    -ökade möjligheter till assistanstjänster
    -teknologisk förbättring i vården
    -maxtaxa på dagis
    -förbättrade möjligheter till föräldraledighet

    Den offentliga servicen har inte generellt förbättrats sedan 1990. Trots exponentiell tillväxt. Förbättringar punktvis här och där ja, men definitivt inte i proportion till tillväxten. Beror det på att borgarna sänkt skatter 2007-2010? Det tycker inte jag är en hållbar argumentering.

    Jag tycker det är problematiskt om vi har en tillväxt som inte tycks göra oss rikare som samhälle.

    • Marika

      Det där är en rad lösryckta exempel varav en hel del bara handlar om din ”känsla”. En del av detta är naturligtvis reella nedskärningar, men samtidigt har ju skett satsningar på annat håll.

      En del av de nedskärningar du exemplifierar med stämmer inte. Klasstorlekarna har INTE ökat, tvärtom har lärartätheten blivit högre vilket jag skrev om i ett tidigare svar, kolla länken om du inte redan gjort det.

      Vad gäller den välfärd som kommunerna erbjuder så har kostnaderna under perioden 1980–2005 ökat årligen ungefär 1 procent UTÖVER vad som kan förklaras med förändringar i demografin. Läs mer om det i SKL:s rapport http://brs.skl.se/publikationer/index.jsp?http://brs.skl.se/publikationer/publdoc.jsp?searchpage=/dummy&search_titn=%2239695%22&db=KATA&from=1&toc_length=20&currdoc=1

      Det är klart att det är problematiskt att tillväxten inte används på ett sätt som kommer alla till del. Men det är i högsta grad pga politiska prioriteringar och pga att marknaden fungerar så att vinsterna fördelas ojämnt. De som är rika har blivit väldigt mycket rikare, de som är fattiga har mer eller mindre stått still i utvecklingen. Sverige har definitivt blivit rikare, men hur pengarna används är dels en fråga om politik, dels om hur marknaden fördelar pengarna.

  11. Gustav

    De exempel jag ger ovan är inte min känsla. De är fakta, och jag har exemplifierat dessa. Det vore bra om du ger exempel på de satsningar på annat håll som gjorts.

    Maxantalet elever per klass höjdes i början av 90-talet vilket jag antar att du känner till. Självklart känner du till Pisa-undersökningen och att Sverige stadigt sjunker i den, trots ökad tillväxt. Säkert känner du till att den grova och organiserade brottsligheten ökar, trots ökad tillväxt.

    Den ”allmänna känsla” jag refererar till handlar inte om min egen känsla, utan om att man inom den offentliga servicen sedan 1990 backat och ”skurit ned”, istället för att vara på offensiven och bygga ut/förbättra/komma närmare människor/göra mer småskaligt. Alla som verkar inom offentlig sektor vet att det förhåller sig på det här sättet.

    Ett argument för avregleringar, bolagiseringar och ”marknadslösningar” inom offentlig sektor är också att det ”sparar pengar”. Man kan undra varför det fortfarande (tjugo år efter 90-talskrisen) är så viktigt att det ”sparas pengar”, om resurserna ökar med 2-4% per år.

    Den offentliga servicen har inte byggts ut, och fått ekonomiska påslag med mellan 2 och 4% (obs, exponentiellt) per år sedan 1990. Trots att tillväxten legat på denna nivå.

    Än värre är följande. En ”låg nivå” 1993 (lågkonjunktur) var egentligen en betydligt högre nivå än högkonjunktur 1975, eftersom det däremellan skett tillväxt.

    Trots detta pekar alla siffror på minskad välfärd, inte bara sedan 1993, utan även sedan 1975. Organiserad brottslighet, stressrelaterade problem, arbetslöshet, sjukskrivningar, fetma, psykisk ohälsa, hemlöshet – har ökat under denna tid, inte minskat.

    Dvs välståndet (ekonomiska rikedomen) har ökat, men välfärden (”samhällshälsan”) har minskat. Detta är mycket allvarligt. Det är betydligt fruktbarare att diskutera varför det ser ut såhär, än att helt förneka problemet.

    Med din modell har vi ju dessutom ”ändå råd” med årliga skattesänkningar i nivå med tillväxten, eftersom ju välfärden då (påstått) är lika bra som året innan (steady state).

    PS. Jag använde några ”du-former” nu i mitt svar, eftersom du gjorde det två inlägg i rad.

    • Marika

      Jag har gett dig flera exempel (på att satsningar har skett) flera gånger men du bemöter dem inte.

      När du skriver att maxantalet elever per klass höjdes i början på 90-talet så bemöter du inte att jag två gånger nu har lämnat länk till ett diagram som visar att lärartätheten därefter ökat igen, om än bara i kommunala skolor. Jag kan göra det igen: https://storstad.wordpress.com/2010/08/08/vardslos-hantering-av-skattepengar-inte-samma-sak-som-valfrihet/

      Och tittar på man på helheten – dvs inte lösryckta exempel – så visar det sig ju att de kommunala utgifterna ökat med ca en procent varje år 1980-2005, utöver vad som kan förklaras med demografin. Länkat till källa i ovanstående kommentar. Inte heller detta svarar du på.

      Sen är det helt sant att en det finns en massa problem i samhället och att en del av dem har ökat. Men alla dessa problem – skolresultat, brottslighet, ökad psykisk ohälsa – kan inte enbart och direkt kopplas till nedskärningar. Det finns andra förklaringar också. Vilken nedskärning menar du har lett till att den organiserade brottsligheten har ökat? Om det nu stämmer, det vet jag inte.

      Sen är jag själv kritisk mot många av de omregleringar och privatiseringar som gjorts. Håller helt med dig om att många av de bara gjort att saker blivit dyrare trots att ”löftet” var tvärtom.

      Det jag undrar är vart du menar att pengarna tar vägen? Jag förstår inte riktigt vad du är ute efter. Visst har det skett nedskärningar, men inte konstant, vilket jag har lämnat referenser på som du inte bemöter. Sen lever vi i ett samhälle som fördelar ökade vinster mycket ojämnt, vilket gör att vissa blir rikare, andra fattigare. Vissas välfärd ökar, andras blir sämre. Naturligtvis skulle man kunna göra något åt det politiskt om man ville, men det är inte den borgerliga regeringen intresserad av.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s