Idag jobbar 40 procent av LO-männen och 65 procent av LO-kvinnorna utanför kontorstid. Klasskillnaderna är stora – bland tjänstemännen jobbar en stor majoritet, 75-80 procent, enbart kontorstid. För 20 år sedan jobbade även en majoritet av LO-medlemmarna mestadels kontorstid. Sedan dess har samhället utvecklats till att bli mer dygnet runt- och helgöppet, och den öppettiden är det framför allt LO:s medlemmar som står för.
(Härifrån.) Kvinnor jobbar mest obekvämt. Var tredje arbetarkvinna som inte är facklig ansluten jobbar kväll minst hälften av arbetsdagarna. Detsamma gäller 1 av 4 LO-kvinnor, men bara 7 procent av TCO-kvinnorna och 4 procent av Sacos kvinnor. Siffrorna är nästan identiska när det gäller vilka som jobbar lördagar och söndagar minst varannan vecka.
(Statistik från LO). Det är också arbetarna – framför allt kvinnor – som jobbar oregelbundna tider, och även detta verkar ske allt oftare. Nästan hälften av LO-kvinnorna jobbar skift eller schema, jämfört med 10-15 procent bland tjänstemannakvinnorna.
(Statistik från LO och LO. Frågorna ställdes inte på exakt samma sätt 2004 och 2009, så jämförbarheten är inte fullständig).
En del av att arbeta oregelbundna tider är de så kallade delade turerna. De innebär att arbetstiden är uppdelad på två eller flera pass under samma arbetsdag, med en längre tids obetald paus däremellan. Det förekommer framför allt inom omsorgen (äldre och funktionshindrade), men även inom exempelvis kollektivtrafiken. Många vårdbiträden jobbar först på morgonen, är sedan ”lediga” mitt på dagen och återvänder så på kvällen för att göra ytterligare ett pass. Enligt Kommunal blir detta allt mer vanligt – 75 procent av Kommunals sektioner rapporterar att delade turer förekommer, och mer än hälften av sektionerna menar att delade turer förekommer på mer än hälften av arbetsplatserna.
Om de obekväma och oregelbundna arbetstiderna är ett typiskt LO-fenomen, så är det en annan arbetstidsaspekt som är mer typisk för tjänstemännen: övertiden.
”Knappt sjutton procent av alla anställda arbetade övertid under 2009. 4,2 procent arbetade övertid utan ersättning. Medlemmar i TCO-förbunden hade en genomsnittligt något högre andel som arbetade övertid, nämligen arton procent […] Under en genomsnittlig arbetsvecka arbetade en anställd drygt sex timmars övertid, varav 1,8 timmar utan ersättning.”
Så skriver TCO i en rapport. Övertid är vanligast i den privata sektorn – mer än var femte TCO-medlem som jobbar privat arbetade övertid 2009, och en tredjedel av dem gjorde det obetalt. Den obetalda övertiden (åtminstone 2004, hittar inte senare uppgifter) förekommer framför allt inom SACO, men också något inom TCO, däremot knappt alls inom LO. Att det ser ut så har att göra med att tjänstemännen ofta har förhandlat bort rätten till betald övertid i sina avtal, till skillnad från LO-kollektivet. I gengäld har man på vissa områden (men långt ifrån alla) istället några extra semesterdagar. TCO menar dock att detta ofta är något arbetstagaren förlorar på. Oreglerad arbetstid betyder ju faktiskt inte obegränsad arbetstid, men så har det i praktiken ofta blivit.
”Det betalda övertidsuttaget under 2009 uppgick till i genomsnitt tre miljoner arbetstimmar per vecka. Det motsvarar (fiktivt) drygt 74 000 heltidsjobb. Det är en kraftig ökning jämfört med början av 2000-talet, då motsvarande siffra uppgick till drygt 65 000. Till detta skall läggas ytterligare 1,2 miljoner arbetstimmar per vecka under 2009 i övertid utan ersättning”
Den totala övertiden, betald såväl som obetald, motsvarade alltså ca 100 000 heltidsjobb år 2009. Att övertiden nu tycks öka är ett tecken på att arbetsgivarna använder arbetskraften på ett annat sätt en tidigare. Det innebär att när efterfrågan i ekonomin ökar så anställer man inte fler – man använder mer av de redan anställdas tid istället. Detta kan vara en del av förklaringen till att sysselsättningstillväxten nuförtiden verkar dröja allt längre för varje konjunkturuppgång.
Allt som har med merarbete att göra fångas dock inte upp av övertidsstatistiken. I många tjänstemannayrken ställs stora krav på att arbetstagaren ska vara tillgänglig även efter arbetstid. TCO-förbundet Unionen, med över 400.000 medlemmar, har exempelvis visat i en undersökning att hälften av medlemmarna i viss, stor eller mycket stor utsträckning måste vara tillgängliga efter arbetstid. Ungefär lika många rapporterar att de använder sin fritid till arbete. Bara ca 18 procent uppger att de inte alls behöver vara tillgängliga utanför arbetstid.
(Diagram från Unionen). Till bilden av arbetstidernas utveckling hör också de ofrivilliga deltiderna. De drabbar framför allt LO-kvinnor, men inte bara. Också en hög andel av de deltidsarbetande tjänstemannakvinnorna vill helst ha heltid. Överslagsberäkningar på detta ger att 240 000 LO-kvinnor jobbar ofrivillig deltid, 85 000 TCO-kvinnor och 20 000 Saco-kvinnor.
Det vi ser är alltså en arbetstid som allt mer breder ut sig över människors (framför allt kvinnors) liv. Det tar sig något olika uttryck beroende på klasstillhörighet – arbetare jobbar oregelbundet, obekvämt och delat, tjänstemän jobbar istället mer övertid och oreglerat. I båda fallen handlar det om ett arbetsliv som blir allt mer gränslöst – fritiden hackas upp eller flyter samman med arbetstiden.
Detta är det verkliga livspusselproblemet. Det löses varken med städavdrag eller mindfulness, två förslag som annars ofta lyfts fram i denna fråga. Debatten kring detta är ett typexempel på hur vi i vår tid allt mer försöker hitta individuella lösningar på problem som är kollektiva, som inte ens kan lösas individuellt. Vad hjälper ett städavdrag vårdbiträdet som har problem med barnomsorgen eftersom hon hela tiden jobbar oregelbundna tider och oftast bara är ledig mitt på dagen? Och hur mycket kan ett städavdrag kompensera för konsulten som ständigt kollar sina mail och svarar på jobbsamtal även på ”fritiden”?
Det som verkligen skulle hjälpa är ett mänskligare och mindre gränslöst arbetsliv. Därtill barnomsorg på obekväma tider, bra vägar och en välfungerande kollektivtrafik, möjlighet att få bostad nära jobbet och över huvud taget hög kvalitet i välfärdsverksamheter som äldre- och barnomsorg – det vill säga saker som ger människor mer egen fritid.
Arbetslivet och arbetstiden är inte traditionellt frågor som handhas av politiken, utan av arbetsmarknadens parter. Men det betyder inte att de skulle vara opolitiska. Tvärtom är väl detta en av de frågor som allra mest påverkar människors vardag i dagens samhälle, på ett sätt som orsakar problem för väldigt många. Därför är det också en fråga som borde stå högre upp på den politiska dagordningen. Vad gäller de övriga punkterna – nattis, kollektivtrafik, bostäder etc – har Socialdemokraterna en klart bättre politik än de borgerliga partierna. I tider som dessa, när det mesta ser mörkt ut för alla som sympatiserar med S, kan det ändå vara värt att komma ihåg att vi har en massa bra politik. Förnyelse betyder inte att allt vi tidigare gjort varit fel. Här finns en väldigt bra grund att stå på. Låt oss utveckla det.
I övrigt rekommenderar jag Peter Gerlachs text om socialdemokratisk tillväxtpolitik. Marie Demker skriver också om näringspolitik: det är tillväxtfientligt att inte satsa på tågtrafiken. Kajsa Borgnäs skriver om storstadsbor och framtidsfetischism: ”det offentliga politiska samtalet (i den mån det över huvud taget befattar sig med framtiden) är olidligt fokuserat på framtiden för vissa specifika grupper, på vissa specifika platser i vårt land”. Jimmy Sand rekapitulerar året, och så rekommenderar jag ytterligare en text av Marie Demker: journalistiken som profession på undantag.
Slutligen: Johannes Åsberg är nästan odrägligt optimistisk 😉 när han bemöter bland annat mitt inlägg om den apolitiska samtiden: ”Om vi är handlingsförlamade så är det vårt eget fel. Vi behöver inte vänta på att det ska komma något initiativ ‘uppifrån’. Vi kan göra det själva. Nu” skriver han, och det har han förstås helt rätt i! Självklart är det så. Med detta sagt tycker jag ändå att tiden vi lever i är mer apolitisk än vissa andra tider (även om det kan låta som ännu en variant av ”det var bättre förr”…) Nej, människor är inte mindre samhällsintresserade än de brukar (kanske till och med mer). Men det är inte riktigt det samma som att också vara politiska. Dock: självklart kan detta förändras, och för att det ska hända krävs precis den ingång Johannes har.
Och så lite reklam: på lördag kan ni lyssna på mig i lördagsintervjun. P1 kl 12.55.
Andra bloggar om arbetstid, livspussel, nattis, övertid, deltid. Intressant och Netroots.
Storstad 
det har blivit en sorglig utveckling fackligt. Vi har idag allt fler anställda inom bemanningsföretag där det också krävs att finnas till hands mer än den tid du jobbar.
De fackliga organisationerna har anpassat sig efter politiken och den regering vi har idag och det innebär att glappet mellan män och kvinnor inte minskar utan ökar. chefen för amv sa att kvinnor måste söka jobb över hela arbetsmarknaden även byggindustri etc. hon glömmer att det finns en kader av utbildad arbetskraft inom bygg bestående av både kvinnor o män. samma sak gäller industrin. Generellt gäller som alltid att uppvärdera sk kvinnliga jobb genom att ge dem löner som motsvarar männens. med sk borglig familjepolitik lär det dröja innan invandrarkvinnorna ens kommer till hälften på arbetsmarknaden. I ena änden ropar Reinfeldt att kvinnor måste jobba heltid i den andra Göran Häggström att kvinnor skal vara hemma med sina barn.
Hörde ngt intressant på radion. En man som forskat på mätning av arbetares och tjänstemäns insatser på arbetsmarknaden, upptäckte att arbetarnas prestationer var lätta att mäta. Tjänstemännen däremot var omöjliga att mäta. Kontentan av det hela var att tj männen kunde ägna halva sin arbetsdag till a/ tidningsläsning b/ facebook c/ plugga mm liknande arb. uppgifter…..Jag frågade min svåger som är personalchef och han betvivlade inte dessa fakta.
Och var finns LO?
Förebyggande verksamhet!Har det försvunnit från agendan?
Ännu ett episkt inlägg, ausezeichnet! Din beskrivning ger en perfekt plattform för progressiva policyförslag (vems bord är det förresten…?).
ps. Jag värjer mig fortfarande mot bilden av den ”apolitiska” samtiden. Problemet är inte att medborgarna är ointresserade/oengagerade, problemet är att det politiska engagemanget och de ”kommunitära strömningarna” (för att tala med Nilsson/Nyström) inte slussas i progressiv riktning (in der Partei) utan istället in i kommersiella/mediala spegelsalar eller i populistiskt ressentiment. Men det är ju lätt åtgärdat bara vi sossar skärper oss and get our act together… 🙂 ds.
Det här är totalt off topic – men jag hittar inget annat ställe att skriva det på. Jag såg dit på SVT Forum för några veckor sedan när jag var och tränade. Du sa många många bra och intressanta saker. Till exempel att det kan vara en god idé att eftersträva att vara det parti som står för problembeskrivningen istället för att fokusera på att springa efter mittenväljarna. I övrigt tycker jag du väldigt föredömligt bevakar den fördelningspolitik som förs i Sverige i dag – där de med mindre resurser bara får mindre och de som redan har bara får mer. Lycka till på lördag!
Jag måste bara lyssna på dig på lördag! /VS
Ping: Sanningen om samhället – 2011-01-07 FM
En intressant fråga när vi talar om obekväm arbetstid är ju – tycker de som har den verkligen att den är obekväm? Jag är fullt medveten om att det inte passar alla – särskilt inte dem med familjeliv – att arbeta ex. kvällstid, och att de flesta vill jobba vanlig dagtid., men jag har också själv erfarenhet av industrin där vi som jobbade kväll – och vi var omkring en tredjedel av jobbarna – verkligen inte ville ha det på något annat sätt (fördelarna tycktes nästan oändliga: högre lön, färre arbetstimmar, färre arbetsdagar, lösare tyglar, slippa stiga upp i gryningen, möjlighet att ta del av handel och service under de timmar de faktiskt håller öppet).
Många av de problem du pekar på är fullständigt reella och visst är det uppenbart att arbetsgivarna flyttat fram sina positioner och att särskilt kvinnor missgynnas. Men så enkelt som att de udda arbetstiderna är generellt oönskade/obekväma och de ordinära 7-16/8-17-tiderna är att föredra för alla är det ju inte heller.
Det kan ju vara så att man till en början tycker att det är en bra idé att arbeta på dessa tider. Men vad händer när man får barn? Finns det då barnomsorg som möjliggör det där 24-timmarssverige som alla väl vill ha: nej, det finns det inte.
Jan, utgår ju också ifrån att man verkligen får mer betalt för att man jobbar annat än kontorstid eller finns tillgänglig dygnet runt – men det är inte alls säkert och visas ju med tydlighet i blogginlägget.
Nej, kraven i arbetslivet har förändrats mycket snabbare än reglerna för barnomsorgen som fortfarande bygger på att man jobbar 08-16. Istället får vi stress, press och RUT-avdrag som bara med de högsta inkomsterna har råd med.
Kan inte låta bli att citera ur Michael Nybergs bok ”Kapitalet.se”, som kom för några år sedan:
Efterkrigstidens sociala kontrakt är i upplösning, heter det i Aspeninstitutets rapport. Åtta timmars arbetsdag fem dagar i veckan är en ”historisk abnormitet” och full sysselsättning ”bör inte accepteras som ett mål i sig och naturligtvis inte som något absolut gott som ska uppnås till varje pris”. Men i omställningen till bestående arbetslöshet riskerar samhället att upplösas i vilda strejker, sabotage och politisk oro. ”Om vi inte är kloka nog att förhindra det, kan trettiotalets klasskrig lätt blossa upp på nytt och förvärras.” (s.143)
Kortare arbetstid vore väl inte så dumt? Varför inte 6-timmars arbetsdag?
Hörde lördagsintervjun – det ideliga ”liksom” måste arbetas bort!
Vad tråkig du är Sixten. Jag tycker inte alls att det stör. Tvärtom tycker jag det är väldigt befriande att alla inte låter likadant och är stöpta i samma tråkiga form.
Intressant intervju! Kan du konkretisera den utveckling du nämnde angående ökade klyftor i Sverige under de sista fyra åren ”som saknar motstycke”?
Tack på förhand!
Hörde Marika i SR P1 idag, lördag. Tyckte Marika var en klok människa.
Undrar bara vad du Marika tycker om innehållet i Steg 1, Steg 2 och Steg 3. http://www.steg3.se Kan du tänka dig biträda Steg 3 med din klokhet?
Ping: De underskruvade bollarnas mästare – Tomas Ramberg | Nemokrati
Hörde också dig Marika idag, och tyckte du gjorde bra ifrån sig. Dessutomvar det fantastiskt skönt att höra en person prata politik utan att låta som uppvevad grammofonskiva, som politiker brukar låta som efter att någon medietränare knådat dem ett tag.
Sååå upplyftande att höra en människa alltså. Grattis till insatsen.
Tycker också det var positivt att höra dig på radion. Jag har haft sorg över utvecklingen av mitt parti. Det verkar som att vi soc. dem. inte behövs längre. Har folk fått det för bra och bara röstar efter plånboken? Finns ingen ideologi längre? Sverige verkar inte mogen för en kvinnlig partiledare, precis som USA. Moderaterna har övertagit våra hjärtefrågor. Monas avskedstal kunde ha handlat om nya moderaterna….. Vad ska vi göra? Vi behöver en ung Jan Eliasson eller Palme!!
I intervjun i SR pläderar Du med emfas för tillväxt. Men vad menar Du med tillväxt? Bruksvärde eller värde? Är all tillväxt av godo? Som värde har tillväxt bara en kvantitativ sida, men som värde kvalitativ. Vapentillverkning är inte samma sak som skolundervisning. Vanligtvis ses tillväxt som tillväxt av producerade varor och tjänster, privat och offentligt producerade. Livet består dock av annat än sådan varukonsumtion. En tillväxt av varukonsumtionen kan t.ex. försämra luftkvaliteten. Och i varuproduktionen produceras inte bara varor och tjänster utan arbetsliv. Kan Du inte försöka utveckla Dina tankar om det positiva med tillväxt också i ett vidare perspektiv av civilisationskritisk karaktär?
Hans Ödman
Ett problem med de där välfärdstjänsterna som du tar upp är att de flesta av dem drabbas av Baumoleffekten och det är därför svårt för S att finansiera de ambitioner ni har för dem på halvlång och lång sikt.
Hur kan det komma sig att riskkapitalister med AB kunnat förhandla bort rätten till insyn, att arb. tagarna på dessa arb.platser får munkavle och att som enda nordiskt land har Sveriges skattebetalares pengar försvunnit till ngt skatteparadis?. I Norge, Danmark och Finland går skattepengarna tillbaka till verksamheten. Rätta mig om jag har fattat fel.
Det är dessutom inte bara arbetstiden som sliter ut människorna, utan även resorna till och från jobbet. Så här står det i presentationen av rapporten ”Arbete befordrar hälsa och välstånd – men vad gör arbetspendlingen?” från institutionen för arbets- och miljömedicin i Lund:
”Med ökande pendlingstid fanns signifikant ökad förekomst av samtliga negativa hälsoutfall. De som pendlade mer än en timme enkel resa med bil eller kollektivtrafik hade 30-50% ökad förekomst av sömnstörning, upplevd stress i vardagen och sänkt vitalitet, psykisk hälsa och välbefinnande, jämfört med dem som gick eller cyklade till arbetet. Associationerna var speciellt starka bland unga kvinnor som pendlade med kollektivtrafik.”
Man kan fundera vidare på vilka det är som inte har råd att bo nära arbetet i innerstäder och vad Arbetsförmedlingens ändrade regelverk för jobbsökande innebär för folkhälsan.
Du gjorde bra ifrån dig i P1:s lördagsintervju för övrigt!
En liten fråga av ovanligt slag på denna blogg kanske.
Jag undrar hur du Marika ställer dig till alternativ medicin som utövas av leg. läk. och övrig kompetent personal?