I måndags kväll, med valförlusten fortfarande som en förlamning i kroppen, var jag på ABF-huset i Stockholm och lyssnade på en diskussion om valresultatet mellan Anne-Marie Lindgren (Arbetarrörelsens tankesmedja), Eric Sundström (chefredaktör AiP), Kajsa Borgnäs (fd ordförande för s-studenter och, sedan i tisdags, ansvarig för kriskommissionens idépolitiska del) och Håkan A Bengtsson (vd Arenagruppen). Det var en klok och resonerande diskussion. Lyssna gärna, den inger hopp och pekar på hur vi kan gå vidare.
Vidare tycker jag det är intressant att det är en vänsterpartist som gör en av de hittills mest insiktsfulla och nyanserade analyserna av socialdemokratins katastrofval. Aron Etzler skriver mycket läsvärt i Flamman:
Jag medger gärna att jag är en av dem som länge sagt: nu måste vi gå till vänster. Men jag tror inte på det svaret längre. Om det alltid hade lönat sig att ”gå till vänster”, då hade sannolikt inte Vänsterpartiet varit riksdagens minsta parti. Och om det å andra sidan alltid hade lönat sig att gå mot mitten, då hade inte socialdemokratin runt om i Europa gått stadigt nedåt; under 20 år av sökande mot mitten. Det är också lite svårt att förstå hur extremhögerpartier gått fram över hela kontinenten. Partier lyckas helt enkelt inte utifrån hur de ligger på en abstrakt skala.
Partier blir framgångsrika om de kan identifiera samhällsproblem, ställa rätt diagnos, rikta kritik mot de motståndare som är ansvariga, formulera sina lösningar, organisera människor för att bilda opinion, kommunicera dem med medborgarna, försvara dem mot motståndare. […]
Moderaternas succé beror inte – hur många gånger än tv-kommentatorer säger det – på att partiet skulle ligga ”i mitten”, utan på att det är det parti i Sverige som varit bäst på ovanstående saker i åratal. För mig är den stora frågan hur vänstern och arbetarrörelsen kan erövra den kapaciteten.
Även Kajsa Borgnäs skriver klokt i Dagens Arena:
Den isärkoppling som socialdemokratin anklagar Moderaterna för (”de säger en sak och gör en annan”) gäller till stor del också för socialdemokratin själv och vår brist på sammanhängande berättelse om Sverige, arbetet, välfärden och livskvaliteten gör oss dessvärre till ett otydligt parti som vill vara både det nya och det gamla arbetarepartiet samtidigt, fast ingetdera alltför mycket. Vi vill likna socialdemokrati, men definierar inte längre socialdemokratin. Då kan även högern likna socialdemokrati, fast från ett lite annat håll.
Socialdemokratins kris bäddar också för Sverigedemokraternas framgångar. I brist på analys av globaliseringens konsekvenser och den högexplosiva kapitalismen har även vi under decennier förkunnat att alla är vinnare i denna sköna, uppkopplade, fritt flytande nya värld. Så är inte fallet och det visar Sverigedemokraternas succé. Det är den framväxande underklassens svar på elitens frigörelseprojekt från nationalstatens ansvar för hela befolkningen. Sverigedemokraternas medlemmar är arbetslösa, underbetalda, lågutbildade, boende utanför städernas tillväxtmarknader och får varken del av vare sig aktieklipp eller har möjligheter att ”välja jobb på en europeisk arbetsmarknad”. För dem är socialdemokratin otillräcklig som trygghetsgarant.
Kajsa avslutar artikeln med en uppmaning: ”Plötsligt har vi gott om tid – låt oss inte twittra bort den. Resonera, studera!” Även Jytte Guteland var inne på att valanalysen måste få ta tid och gå på djupet när hon nyligen sa: ”Jag tycker att det är anti-intellektuellt och helt oseriöst att tre dagar efter valet ha en klar uppfattning om vad som inte gick bra. Ett så här dåligt valresultat kräver en riktig valanalys. De som springer ut nu har antingen en egen politisk agenda eller vill profilera sig själva.” Jag har förstått att det finns de som kritiskt tolkar Gutelands ord som att hon vill lägga munkavlen på. Gör man den tolkningen tror jag inte man riktigt har läst hennes uttalande ordentligt. Självklart ska vi ha en bred och öppen debatt, men låt oss ta det långsamt, och låt oss pröva om det finns några gamla käpphästar vi kanske borde släppa! Åkej hörni, nu gör vi det här tillsammans, lugnt och metodiskt.
Läs också Marta Axner som skriver bra om varför ansatsen bakom Socialdemokraternas kriskommission är så hoppingivande.
DN | GP | DA | Andra bloggar om valanalys, eftervalsdebatt, framtidshopp. Intressant och Netroots.
Storstad 
Har läst många kloka resonemang de senaste dagarna om hur socialdemokraterna och arbetarrörelsen skall gå vidare och möta framtiden. Kan bara hoppas att allt det kommer något gott ur detta och att partiet verkligen tar till sig de förändringar som måste göras.
Några reflektioner:
1. Etzler har naturligtvis helt rätt i sin kritik om hur debatten har förts. Det borde införas (bildligt) spöstraff inom (s) på den som pratar i termer om höger vs. vänster inom partiet, eller ännu värre, ”förnyare” kontra ”traditionalister”. Glöm den gamla uppdelningen, den är död och begraven. Eller borde vara det iallafall.
2. Samtidigt som den nu påbörjade idédiskussionen naturligtvis måste få ta tid och inte stressas igenom är det också viktigt att inte glömma av nuet som pågår runt omkring oss as we speak. Som Morgan Johansson påpekade, ett av misstagen senaste mandatperioden var att oppositionsarbetet gick på sparlåga medan (s)genomförde sina rådslag och det var i hög grad under den tiden Moderaternas politik fick tid att sätta sig i människors sinnen. Oppositionens uppgift som ivriga kritiker blir än viktigare de kommande fyra åren då de fulla effekterna av Moderaternas förda politik kommer att få sitt genomslag.
Valrörelsen 2014 börjar nu!
Mycket klokt, instämmer.
Ett viktigt inslag i en fördjupad debatt är att förankra den i forskning och litteratur. Jämlikhetsanden är alltjämt en viktig bok. Den har inte fått det genomslag och den diskussion den förtjänar. Varför inte ordna läscirklar över hela landet om den och om andra relevanta böcker? Dels intern i partiorganisationerna. Därefter mer utåtriktat. Ett första steg är att fundera över en läslista. Kan man lista fem boktitlar med stor relevans som skulle vara bra att ha som gemensamma referenspunkter?
Ping: Länkat & kommenterat 2010-09-24 — emretsson.net
Ping: Partiet behöver ledarskap, sakkunskap och bättre personliga nätverk « Lena Sommestad
Jag gillar två saker i de här analyserna:
– att de påtalar socialdemokraternas oförmåga att organisera människor, och elitiseringen av politiken. Samma sak, egentligen.
Det fanns en gång väldigt mycket organisering av människor som bar upp de socialdemokratiska regeringarna. Men folk fick nog av att bara snubbas hela tiden med moralismer om ”litar ni inte på oss?” och annat vi vet bäst.
Personligen tror jag att det ligger i sakens natur. Det går inte att sitta i en regering utan att vara ganska stöddig. Hemligheten ligger kanske i att frikoppla – att satsa mest resurser på att skapa fristående folkrörelser som agerar självständigt i förhållande till regeringar, men bidrar till att regeringar tvingas regera så att det gagnar folkmajoriteten?
Fast nånstans ligger det väl en självmotsägelse i att ”satsa resurser” på att skapa ”fristående folkrörelser”.
Jag har tittat på videorna som är utlagda här. I del 1 så är Kajsa inne på det viktigaste varför (s) har en sjunkande trend dom senaste 16 åren. Det är att (s) inte haft en politik för låg arbetslöshet. Man säger full sysselsättning men har infört en inflationspolitik som kräver hög arbetslöshet för att det ska bli låga löneökningar.
(m) har en politik som ger lägre arbetslöshet. Det är en politik som jag inte gillar men jag tror den fungerar. Jag vill att (s) också kommer med en politik som ger låg arbetslöshet men samtidigt håller ihop samhället. Den politik (s) har nu är samma som under 1994-2006 och den gav ständigt hög arbetslöshet.
Jag håller med dig om att S inte varit tillräckligt bra på at bryta arbetslösheten. Men jag håller inte med dig om att M skulle ha en sådan politik – däremot har de en berättelse om en sådan politik.
I sina egna prognoser tror regeringen att de år 2014 kommer att vara tillbaka på den arbetslöshet som rådde 2006, dvs på över 6 procent. Visst spelar finanskrisen in här, men man kan inte med den bästa vilja i världen säga att åtta års moderat politik leder till låg arbetslöshet om detta är prognosen.
Möjligt att (m) politik inte kommer att fungera. Men ännu värre är det att (s) inte heller har en politik för låg arbetslösheten. För att få låg arbetslöshet måste man få en lönebildning som ger låga löneökningar även vid låg arbetslöshet inte bara vid hög arbetslöshet. Lönebildningen är kärnan på problemet som man måste komma åt.
Jag är ingen expert på detta, men jag tror inte att det är i lönebildningen problemet ligger. Lönebildningen i Sverige funkar bra och tar sin utgångspunkt i just det du beskriver, nämligen produktivitetsökningen i ekonomin. VIlket innebär att när den är låg så blir också löneökningarna låga. Vilket vi inte minst såg under den senaste avtalsrörelsen mitt under krisen.
Hur det än ligger till med den saken så är det ju faktiskt inte politiker som bestämmer över lönebildningen, även om man naturligtvis kan påverka den indirekt (vilket Anders Borg försöker göra genom att sätta högre a-kasseavgifter i vissa fackförbund, och även genom jobbskatteavdraget, men det finns inget som tyder på att hans politik lyckats:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3615&artikel=3883820 )
Marika du skriver ”lönebildningen i Sverige funkar bra”. På LO,s hemsida kan man läsa angående lönepolitik.
”En väl fungerande lönebildning förenar ökade reallöner med låg arbetslöshet och låg inflation”
Om lönebildningen inte ger låg arbetslöshet så uppfyller den ju inte alla kriterier för en väl fungerande lönebildning.
Jag vänder mig emot att sänkta löner skulle vara en lösning. Förstår det som att det är vad du menar.
På en väldigt generell nivå finns det naturligtvis ett samband mellan lönenivåer och sysselsättning – om det fanns jobb som bara betalade 1 kr om dagen så visst skulle det bli fler jobb. Men det är ju ingen bra politik av andra skäl, eller tycker du det?
Eftersom det finns så många länder i världen som har avsevärt lägre lönenivåer än Sverige – oavsett om det gäller låg- eller högkvalificerad arbetskraft – så är det ingen framkomlig väg att börja med att de facto sänka lönerna i Sverige och tro att det ska lösa sysselsättningen. Det är så oerhört låga nivåer vi måste ner till om det ska ha någon effekt.
Det är rimligt att lönerna sätts efter produktiviteten i ekonomin. Tillväxten bygger ju på att folk jobbar och ökar sin produktivitet. Det är inte rimligt att den produktivitetsökningen bara ska tillfalla företagsägarna, utan även dem som faktiskt åstadkommit själva produktivitetsökningen. Däremot kan man inte förvänta sig HÖGRE löneökningar än vad tillväxten i ekonomin ger utrymme för. Men det gör inte heller svenska löntagare och har inte gjort historiskt sett.
Vi behöver inte sänka lönerna till u-landsnivå för att få låg arbetslöshet. Vi behöver inte ens sänka lönerna. Vi kan låta reallönerna ligga still i några år så sjunker arbetslösheten. Med din politik så kommer jämviktsarbetslösheten att fortsätta vara kring 6 procent. Tycker du verkligen att vi ska fortsätta att hög arbetslöshet bara för att inte inflationen ska stiga.
Det är lönsamt att fler jobbar trots att det kräver att lönen är något lägre än vid hög arbetslöshet. Det beror på att den totala lönesumman i landet blir högre.
Jag har ett bra lästips till dig och andra. Arbetsförmedlingen har ett bra utbildningsmaterial. Googla ”hur fungerar arbetsmarknaden” så kan du läsa hur lönebildning fungerar och arbeten skapas.
Ante, det skulle ju gå att ta på allvar om det inte vore så att regeringen själv – vars politik bygger på precis det du skriver – prognostiserar exakt samma arbetslöshet 2014 som 2006, dvs de 6 procent du själv verkar tycka är så förkastliga…
Och varför skulle reallönerna ligga still om ekonomin växer? Det betyder ju bara att tillväxten tillfaller dem som äger företagen. Rikare aktieägare helt enkelt. Jag har svårt att se att det skulle vara bättre för nånting. Du glömmer att det är människors köpkraft – deras löner – som också driver tillväxten. Om inte människor kan efterfråga fler varor, ingen tillväxt, och därmed en stagnerande ekonomi.
Marika om du inte läst arbetsförmedlingens utbildningsmaterial om hur lönebildning och arbetsmarknad fungerar så gör det. Googla ”Hur fungerar arbetsmarknaden”. Det svarar på dina frågor. Det blir för långa förklaringar för att kunna göra dom här.
Högre löner ger faktiskt lägre köpkraft. Om alla skulle få 10 procents löneökning skulle arbetslösheten öka kraftigt. Dom som får behålla jobbet har högre köpkraft men det blir så många fler att den totala köpkraften sjunker.
Jag gillar inte högerns sätt att komma åt lönebildningen, jag vill att (s) ska komma med ett mer solidariskt sätt att hålla nere löneökningarna.
Alltså, jag har en magisterexamen i nationalekonomi. Jag vill inte vara dryg men jag vet lite mer om hur arbetsmarknaden fungerar än bara det som står i Arbetsförmedlingens utbildningsmaterial.
Vi pratar bara förbi varandra så det är ingen större idé att fortsätta den här diskussionen. Men jag konstaterar att du inte bemöter det jag faktiskt säger: jag säger att löneökningarna ska ske i den takt som tillväxten i ekonomin tillåter. Detta är också så det fungerar i praktiken. Då ökar inte arbetslösheten (om löneökningarna var högre än tillväxten så ja, då skulle sysselsättningen hotas. Men det är inte så det funkar). Om du inte förstår det sambandet hjälper det uppenbarligen inte att läsa AF:s utbildningsmaterial…
Och nej, det finns inget ”solidariskt sätt” att hålla nere löneökningarna under produktivitetsökningen i ekonomin. Det innebär nämligen bara att vinsten går till aktieägarna. Det är inte solidariskt. Det betyder att en liten grupp blir rikare på andras bekostnad. Men detta har jag redan beskrivit här ovan.
Ursäkta jag visste inte du var nationalekonom. Själv har jag bara gymnasieutbildning.
Om lönerna ökar i den takt som tillväxten tillåter så ökar inte arbetslösheten, det är vi överens om. Men problemet är att arbetslösheten inte minskar utan blir kvar på samma nivå. För att minska arbetslösheten måste därför löneökningarna vara lägre än tillväxten. Då ökar vinsterna. När vinsterna ökar blir ägarna intresserade av att investera för att öka produktionen och fler jobb skapas.
När man nått målet med låg arbetslöshet tex lägre än 4 procent så kan man återigen höja lönerna lika mycket som tillväxten tillåter. Då bli det åter balans och det skapas inte fler jobb än vad det försvinner på arbetsmarknaden och arbetslöshet ligger still men på en lägre nivå. Då sjunker även vinsterna tillbaks något till en lägre nivå. Man behöver alltså inte hålla löneökningarna under tillväxtnivån för evigt bara tills arbetslösheten sjunkit till önskad nivå.
Men det är viktigt att vi gör detta samtidigt som vi håller ihop samhället. Inte som högern som kommer att krossa den svenska modellen.
Ante:
”För att minska arbetslösheten måste därför löneökningarna vara lägre än tillväxten. Då ökar vinsterna. När vinsterna ökar blir ägarna intresserade av att investera för att öka produktionen och fler jobb skapas.”
Om man håller nere köpkraften finns det ingen anledning att investera, någon måst kunna köpa det som produceras. Det är det som är det stora problemet i den nyliberala förändringen är just att reallönerna inte följt med den ökande produktiviteten, en av grundorsaker till den kris som värden nu har. Om man ser till USA:s utveckling har det sett ut så här. Vanligen är de ganska bra som generell norm för industrivärden i stort. Det innebär att folk inte har råd att köpa det som är möjligt att producera av tjänster och varor. Folk blir arbetslösa när det behövs färre för att producera det som folk har möjlighet att köpa.
Redan för drygt 30 år sen började man öka vinsterna enligt den modellen du förespråkar, tron på högre vinst = mer investeringar. Det har inte fungerat (det kunde ett barn ha räknat ut, och de som sa att kejsaren var naken ville man inte lyssna på), allt mer av vinsterna har genererat improduktiv finansiell spekulation och finansiella bubblor. Kommer inte ihåg siffran men tror det var så att före krisen så var uppemot 40% av vinsterna i USA genererade av improduktiv finansiell verksamhet. Samtidigt var det så att, enligt någon, upp till 30% av konsumtionen stöttades av uttag ur den ”ständiga” värdestegringen i ”bostadssparbössan” och annan skuldsättning, ett ohållbart pyramidspel att konsumtionen hålls uppe med att hushållen skuldsätter sig. Om siffrorna är helt rätt vet jag inte men mönstret är det intressanta.
I USA var stillastående reallöner under lång tid ett skäl till finanskraschen. Folk lånade till sin konsumtion istället.
Man kan naturligtvis tycka att ”de borde inte ha lånat så mycket”. Men lever man i ett samhälle med tillväxt (som dessutom till stor del bygger på ökad konsumtion, annars ingen tillväxt, precis som Lasse är inne på) så kommer människor att vilja vara med. Folk accepterar helt enkelt inte att bli lämnade efter OM det finns utrymme i ekonomin. Om de rika konsumerar mer så kommer även de fattigare att vilja göra det. Om inte via reallöneökningar, så genom höjd skuldsättning. Även om den i längden är ohållbar.
De borde kanske inte ha lånat, men reklamen och försäljningen av lån var högt uppdriven före kraschen, det var nog svårt för många att värja sig mot de enträgna säljarna. Redan 2006 eller om det var 2004 försökte FBI varna för att det var fråga om rena lagbrott i hur dessa lån såldes och kunderna kollrades bort.
Elizabeth Warren (specialiserad på bl.a. personliga konkurser) har en något annan bild än den gängse av den ”konsumtionsgalne” amerikanen. Ju mer hon såg desto mer ville hon få en helhetsbild och undersökte medelamerikanens/familjens ekonomi från 1970 till 2006. Ur konsumtionssynpunkt hade man det betydligt sämre 2006 än 1970, trots att man gått från en lön till två och tjänade mer. De fasta kostnaderna hade ökat dramatiskt medan det rörliga konsumtionsutrymmet minskat och hela tillvaron blivit betydligt mer ekonomiskt riskfylld.
The Coming Collapse of the Middle Class 57 min Youtube, väl värd att se och lyssna på då Warren är en utmärkt och charmerande talare.
Förmodligen gör den räddhågade Obama henne inte till boss för ”Consumer Financial Protection Bureau” trots att hon torde vara ett självklart val, inte heller vågade han utse en progressiv person (som Warren) till någon av det två platser i högsta domstolen som han utsett, trots att Warren är mer än väl kvalificerad. Som den senaste som avgick sa, sen 1970 har alla domare som utsetts varit mer höger än sin företrädare, Obama fortsätter den ”traditionen”.
Även de svenska hushållen ligger i toppligan när det gäller skuldsättning, totalt jämfört BNP eller rel. disponibel inkomst. Enligt BKN har mer än 60% av bostadskrediterna sen år 2000 gått till annat än köp av bostad. Så även här stöttar vi konsumtionen med skuldsättning hos hushållen. Nya bilar var enskilt störst i ökningen i den privata konsumtionen i 2:a kv BNP ”glädjesiffror”. Största ökningen var engångsjustering av lagerposten. Det som S borde bekymra sig om borde vara den negativa utvecklingen i t.ex. kommunernas investeringar i år och generellt den magra tillväxten vad det gäller det offentliga. Totalt sett om vi har tur blir årets BNP i nivå med 2006, kanske lite över. Alliansen förde en ”märklig” politik när man först eldar på tillväxten i bostadsspargrisen med sänkt fastighetsskatt för att sen dra i bromsen med lånetak för bostadslånen. Men valet vanns ju.
Till Lasse och Marika: Menar ni att höga löneökningar ger lägre arbetslöshet än låga löneökningar?
Det är isåfall helt mot den ekonomiska forskningen!
Det är fel att tro att konsumtionen blir högre ju högre lönerna är. Det beror på att ju högre löneökningar ju fler arbetslösa. Det gör att den totala lönesumman i landet blir lägre eftersom arbetslösheten ökar. Lägre totala löner ger lägre konsumtion.
Ante:
”Menar ni att höga löneökningar ger lägre arbetslöshet än låga löneökningar?”
Vilken ekonomisk forskning?
Det är inte fråga om höga eller låga löneökningar, vad som är lågt eller högt är en definitionsfråga. Det är fråga om att utbud och efterfrågan är i balans, att de tillgängliga och möjliga reala ekonomiska resurserna nyttjas optimalt. Inga pengar i världen kan skapa reala ekonomiska resurser som inte finns. En slutsats som också leder till att överskottsmål dvs offentligt sk sparande av ”pennigen” på finansiella spekulationsmarknader är rent nonsens. Det är de reala befintliga ekonomiska resurserna i framtiden som avgör vilken levnadsstandard som är möjliga för pensionärer och kommande generationer då. Finns inte de reala resurserna då kan inga ”sparade” pengar i världen skapa dem.
Investeringar och ny produktion tillkommer inte för att företag/”kapitalister” översköljs med (över)vinster, utökning av produktion kommer tillstånd när befintlig kapacitet inte räcker till och det finns utsikter att mer ska kunna säljas. Det är bara i en ekonomi med fullt utnyttjande av tillgängliga resurser, full sysselsättning, som man måste spara (minska konsumtionen) för att frigöra resurser för investeringar. Den gamla bilden av ”kapitalisten” som samlar vinster och investerar är förlegad, i dagens ekonomi med moderna kreditmarknader fungerar det inte så. Världen fungerar inte som i den Perssonitiska & Wibbleska myten om ”kontantsamhället”, först sparar man sen investerar/konsumerar man. Det är de framgångsrikaste företagen som lånar rikligast och utnyttjar kreditens undergörande möjligheter mest.
Jag kan ställa om frågan. Ger 1 procents reallöneökning högre arbetslöshet än 6 procents reallöneökning.
Angående forskning så menar jag tex Milton Friedmans och Williams Philips arbeten.
Om man läser rapporter från Konjunkturinstitutet, medlingsinstitutet och LO,s ekonomer så är det ingen tvekan att dom anser att låga reallöneökningar ger lägre arbetslöshet än höga reallöneökningar.
Vi har levt med den ekonomiska modellen som förespråkats av Friedman et al inkl LO ekonomerna, som nummer är utbildade enligt det nyliberala receptet (det enda möjliga när det gäller ekonomiutbildning i Sverige), så länge nu att vi har mer väl av empirisk erfarenhet, spåren förskräcker. LO ekonomer får slå knut på sig själv för att värja sig mot Borgs lönesänkningsrecept, de har gått samma utbildning som Borg och accepterar premisserna och i princip modellen, den inbyggda logiken i modellen ger förstås svaret att lönesänkning ger det resultat som Borg menar.
Men det gör det inte mer rätt för det. I den Keynesinspirerade ekonomin i efterkrigstiden som gav oss full sysselsättning, rekord år och högt allmänt välstånd för alla i samhället grundade man sig på empiri, den nyliberala revolutionen innebar att man lämnade detta verklighetsförankrade sätt för renodlat abstrakta teori modeller. Förmodligen nödvändigt för att kunna genomföra den stora omflyttning av välstånd från de många till de få som skett de senaste 30 åren. Förövrigt är ekonomi en Social Science, ingen riktig vetenskap.
Vad det gäller Friedman var det länge sin man fick överge hans huvudnummer när det gäller den monetära politiken, den fick gå till den historiska kökkenmöddingen då det inte alls stämde och fungerade när den fick verklighetskontakt.
”Ger 1 procents reallöneökning högre arbetslöshet än 6 procents reallöneökning.”
Det går naturligtvis inte att göra den minsta prognos för det makroekonomiska utfallet på ett så magert underlag. Klart att man skulle kunna spekulera i om det var si eller så. Men som jag sa tidigare om inte köpkraften hänger med produktivitetsutvecklingen blir folk arbetslösa när allt färre behövs för att det som folk har råd att köpa.
Paul Krugman angående lönesänkningar som recept mot arbetslöshet:
”So let me repeat a point I made a number of times back when the usual suspects were declaring that FDR prolonged the Depression by raising wages: the belief that lower wages would raise overall employment rests on a fallacy of composition. In reality, reducing wages would at best do nothing for employment; more likely it would actually be contractionary.
Here’s how the fallacy works: if some subset of the work force accepts lower wages, it can gain jobs. If workers in the widget industry take a pay cut, this will lead to lower prices of widgets relative to other things, so people will buy more widgets, hence more employment.
But if everyone takes a pay cut, that logic no longer applies. The only way a general cut in wages can increase employment is if it leads people to buy more across the board. And why should it do that? ”
Det här applåderar du i första kommentaren. ”Som Morgan Johansson påpekade, ett av misstagen senaste mandatperioden var att oppositionsarbetet gick på sparlåga medan (s)genomförde sina rådslag och det var i hög grad under den tiden Moderaternas politik fick tid att sätta sig i människors sinnen.” Vad säger karl´n egentligen? Jag finner det vara rent skitsnack. Att Morgan enligt egen uppfattning vet bäst – vet vi – och att han inte anser sig behöva lyssna. Enligt min uppfattning är det denna typ av politiker som hindrar SAP att bli ett modernt parti på 2000-talet.
Ping: Trovärdig solidaritet måste omfatta alla « Lena Sommestad
Ber om ursäkt för att jag var grinig. Hur som helst anser jag att riksdagsledamöter inte hindrades från att opponera p.g.a. rådslagsarbetet! Vi borde kanske istället fundera över orsakerna till den demonisering många av oss sysslade med? Direkt efter alliansens valvinst 2006 fylldes massmedia med diskussioner och anklagelser mot s. Vi drogs förmodligen med i den jargong som användes av våra motståndare och var fullt upptagna med att ”bekämpa fi”, vilket förhindrade de flesta av oss att ändra gamla oönskade attityder, mantran, språkbruk och predikningar.
Kommer inte västvärlden, då givetvis inbegripet Sverige, lösa det största problemet, kanske tillsammans med miljöproblemen. Problemet är hur vi ska se till så att de personer, främst pojkar, som har drabbas av och kommer att drabbas av samhällets förändring. Jag menar att vi har gått från ett samhälle där muskelkraften är viktig till ett samhälle där hjärnan blir allt viktigare. Denna samhällsutveckling har gynnat främst tjejer.
Kommer inte Västvärlden lösa detta problem snabtt kommer partier som SD bara öka sitt väljarunderlag. Jag tror att ett nytt framtid där de flesta får plats och tar plats. Ligger i ett spänningsfält mellan rött och grönt.
Slutsats: Det rödgröna samarbetet ska fortsätta och utvecklas.
Ping: Våld och social ordning eller ännu fler eftervalstexter… « reflektioner och speglingar II…
Jag tror att Aron Etzler har fel i sin analys av det enkla skälet att just hans parti alltid beskyllts och beskylls för Stalins illdåd, och att borgerliga media alltid underblåser inställningen till V som ett farligt kommunistiskt parti. Det gör att de allra flesta är rent rädda för V och inte tror på partiets demokratiska anda. Det är inte en vänsterinriktad jämlikhetspolitik, allmän välfärdspolitik, som folk ogillar, utan det är spöket Sovjet de är rädda för och inte vill se igen. Spöket 1800-talets svenska klasssamhälle känner de tydligen inte till och därför ser de inte hur detta spöke uppstått igen och grabbat åt sig makten.
Idag ser vi, på bloggar och i bloggkommentarer, hur unga nyliberaler försöker få det till att även S var lierade med Stalin och att Sverige under där mytiska 70 åren av socialdemokratiskt envälde var ofrihetens stamort på jorden, bara marginellt bättre än Stalins Sovjet.
Historielösheten är förfärande när sådan propaganda kan lura människor men vi är ju fortfarande många som varit med ett tag och vet att detta är rappakalja och glädjande nog röstade tydligen många yngre väljare rött (vad skolvalen i värsta fall säger om utfallen av framtidens val vill man ju helst inte tänka på).
Den vänsterpolitik som de flesta som varit med en tid förknippar med S däremot, den allmänna välfärdspolitiken (som V står för idag dessutom), den har fortfarande starkt stöd i befolkningen. Problemet är, enligt min uppfattning att allt färre tror att S är intresserat av att föra en sådan politik – och då får vi fler som röstar på Sd.
Det flesta som gjort det är inte rasister, inte ens främlingsfientliga i den meningen att de hatar invandrare, utan de är bara rädda att förlora sin trygghet, eller har redan förlorat den, och då förstår de inte hur vi kan ha råd att ta emot en massa invandrare och flyktingar när vi inte har råd att ta hand om ”våra egna”,de hedenhössvenskar som blir sjuka, arbetslösa och gamla.
Skulden för att människor tänker på det sättet är de politiska partiernas. Men de kan ju inte säga som det är, och därmed kommer vi med stor sannolikhet att få se ett betydligt större Sd vid nästa val, om partiet inte gör bort sig totalt eller faller sönder på samma sätt som Ny demokrati gjorde.
Nyfascismen är på marsch i hela Västvärlden idag, i spåren av den nyliberala utarmnings- och utslagningspolitiken och det är mer än ruskigt. Den kommer inte att gå att stoppa förrän politiker slutar spara sönder den offentliga sektorn och slutar kalla de behövande ”fuskare” och ”bedragare”, förrän politiker igen börjar agera för ett mer jämlikt samhälle.
Vem tror att några politiker kommer att göra det, under EU:s kalla stjärnor, som i stort sett förbjuder en riktig solidaritets- och jämlikhetspolitik?
Du avvisar detta sovjet spöket men introducerar själv ett annat och sen säger att det blivit en realitet. Ge tillbaka med samma medicin?
Personligen väljer jag inte parti för livet utan på en 4 års basis. Jag tror att väljarna i allmänhet är mer öppna för att ändra sig från val till val. Med detta sagt tror jag att även om partierna skulle vilja att ta tillbaks Sverige till 1800-talet eller skapa ett mini-Sovjet, så är fyra år är för kort tid för detta. Jag är inte rädd för vänsterspöket, men inte heller för ditt högerspöke.
I övrigt håller jag med i mångt och mycket av ditt inlägg. Vänstern och S framförallt behöver presentera en kraftfull politik som balanserar välfärd och skatter med näringsliv och globalisering. De behöver övertyga väljarna att det är rätt väg att ta för framtiden så arbetstagare, arbetsgivare, arbetslösa, sjuka, rika och gamla kan och, kanske ännu viktigare, vill kompromissa tillsammans.
Jo, för rivning av samhället behövs inte så många år, men ska man tänka sig en uppbyggnad av det måste man nog rösta på längre sikt än de närmaste fyra åren.
Men, då måste också partierna tala om vilka deras mer långsiktiga målsättningar är – och göra det hederligt. Vem tror att de vågar göra det?
Jag har full förståelse för din synpunkt om man är övertygad om att det finns en politik eller ideologi som alltid är den bästa. Då kan man se alla förändringar som leder bort från det målet som ”nedrivningar”.
Politiken präglas av en jag-har-rätt-och-du-har-fel-mentalitet vilket kan leda till att utvecklingen stagnerar. Om man inte hela tiden förnyar och utvecklar sig, förfaller man.
Jag tror att om väljarna är ombytliga tvingas även politiken att förnyas och förbättras. Det går att argumentera för att socialdemokratin inte har haft tillräckligt av den pressen på sig och därmed hamnat en aning ur fas.
Anders:
Problemet med ditt sätt att resonera är att hattande mellan partier, eller block, gör att man varken får det ena eller det andra.
Nu vann moderaterna, eller sitter kvar i alla fall, så nu får de verkligen sin chans att riva resten av välfärden, såsom deras väljare önskar, men hade de förlorat nu, då hade deras systemskifte aldrig kunnat genomföras helt.
Man ska alltså tänka lite mer långsiktigt än fyra år framåt. Och helst ska man, enligt min personliga uppfattning, inte vilja förstöra Sverige dessutom. Men det ville tillräckligt många alltså och då får väl vi andra finna oss i den saken. Om S, eller något parti, nu skulle vilja försöka återställa det som varit gott med Sverige, för de flesta, då kommer det att kräva sådär en 40 år av regeringsinnehav – och som sagt, en stark vilja och klar målsättning.
Så 2050 ska vi ha samma system som 2005? Och du vill skriva under på att det är det är där vi vill vara om 40 år?
Jag skriver inte på något kontrakt för 40 år framåt. Skulle någon kräva av mig att lämna in valsedlar för de kommande 10 valen idag skulle jag rösta blankt.
1980 röstade man om 30 år framåt i tiden. Med facit i hand vet vi att det inte var lämpligt.
Anders:
Jag är ganska säker på att även om 40 år önskar sig de flesta (med undantag för de megarika som vill ha allt själva och struntar i hur andra har det) en god skola, en god sjukvård och en god ålderdom, samt viss trygghet för alla om de blir sjuka, arbetslösa och när de blir gamla, även om de flesta om 40 år inte längre har en aning om att Sverige var sådant en gång :-).
Du verkar tom vara så ung att du idag inte minns, eller inte vet att så varit fallet en gång.
För övrigt förefaller du inte ens försöka förstå vad jag skriver.
Ping: Längtan… | - Det perfekta livet
Ping: Valförlusten analyseras i massor
Hur ställer ni er till den här analysen från arbetarrörelsens forskarnätverk?
Klicka för att komma åt zachariah_socialdemokrati.pdf
Min uppfattning är att den i stort är korrekt och att problemet är någonting som arbetarrörelsen måste ta på största allvar.
Ska socialdemokraterna vara ett statsbärande eller ett samhällsomvandlande parti?