Detta har regeringen gjort med sjukförsäkringen

Den här texten är en av de mest gastkramande jag någonsin läst. Det är också Sveriges förmodligen mest spridda blogginlägg på väldigt länge – på mindre än två dagar har det delats över 18.000 gånger på Facebook, bara en sån sak. Igår uppmärksammades även Emelies mamma Annica Holmquist på nyheterna:

Jag vill påminna om några av de förändringar av sjukförsäkringen som regeringen beslutat om (läs gärna mer i denna utmärkta sammanställning, varifrån punkterna är hämtade):

1. Sjukpenningnivån har sänkts från 80 procent till 77,6 procent för alla
2. En ”rehabiliteringskedja” med fasta tidsgränser har införts. Vid 180 dagars sjukskrivning prövas arbetsförmågan. Alla sjukperioder ska räknas in, vilket innebär att man mycket snabbt kan befinna sig i slutet av kedjan, trots att sjukdomsfallet är nytt.
3. ”Vanlig” sjukpenning på 77,6 procent av inkomsten har begränsats till max 364 dagar. Därefter kan man ansöka om förlängd sjukpenning, som motsvarar 72,75 procent av inkomsten. Ett fåtal personer har rätt att fortsätta få 77,6 procent.
4. Arbetsförmågebegreppet har ändrats. Det saknas numera möjlighet att ta andra hänsyn än till nedsättning i arbetsförmågan vid sjukskrivning. Arbetsförmågan bedöms mot den reguljära arbetsmarknaden, som är ett betydligt vidare begrepp än den normala arbetsmarknaden, som användes i tidigare lagstiftning. Detta innebär i praktiken att det blir svårare att få sjukpenning – fler än tidigare bedöms ha ”arbetsförmåga”.
5. Kraven för att få permanent sjukersättning (”förtidspension”) har skärpts. Det medicinska tillståndet ska vara ”stadigvarande”, vilket är det snävast definierade kravet i hela OECD. Nedsättningen av arbetsförmågan ska bestå för all överskådlig framtid, även efter 65 års ålder.
6. De som haft sjukersättning har inte längre rätt att få tillbaka den sjukpenninggrundande inkomst som man hade tidigare. För dem som är arbetslösa och blivit av med sin sjukersättning innebär det att man inte kan få sjukpenning förrän man fått stadigvarande arbete igen.
7. En ny arbetsmarknadspolitisk insats, arbetslivsintroduktion, har införts för dem som utförsäkras. Den pågår i tre månader och kräver att den utförsäkrade skriver in sig på Arbetsförmedlingen för att få inkomst. Inkomsten motsvarar a-kassenivå, eller, för den som inte kvalificerar sig, 1115 kronor i veckan.
8. Regeringen har efterhand backat något och mjukat upp några av reglerna kring arbetslivsintroduktionen. Ett fåtal av dem som utförsäkrats får rätt till förlängd sjukpenning. För övriga införs att de får ansöka om ny sjukpenning efter tre månader. Försäkringskassan får också viss möjlighet att skjuta upp prövningen mot hela arbetsmarknaden efter dag 180.

Utan att på något sätt vara insatt verkar det som att det som spökar i fallet med Emelies mamma är den skärpta bedömningen av arbetsförmågan. Tunga remissinstanser (se regeringens proposition s. 66) – som Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Läkarförbundet – var kritiska mot skärpningen av arbetsförmågebegreppet och menade bland annat att det måste förtydligas vad det verkligen innebar. ”Det är oklart om det går att avgöra hur länge arbetsförmågan kan komma att vara nedsatt”, skrev exempelvis Läkarförbundet. Den absurda situationen uppstår att arbetsförmågan prövas ”mot ett tänkt arbete, trots att ett sådant inte existerar i verkligheten”, skrev en grupp specialistläkare i DN vid reformens införande.

Detta leder till något som beskrivs i en intressant artikel i Läkartidningen: ”Det är inte helt ovanligt att en patient får indragen sjukpenning trots att Arbetsförmedlingen gjort bedömningen att personen inte är anställningsbar. Detta upplevs ofta av patient och läkare som ett moment 22 […]

Det är inte självklart att en person som bedöms ha arbetsförmåga är anställningsbar […] Vid deltidssjukskrivning är det inte ovanligt att patienten kan vistas på arbetsplatsen trots sin sjukdom men har klart nedsatt produktivitet. Det kan ibland vara en orsak till att arbetsgivaren är negativ till deltidssjukskrivning.

Att göra en bedömning av en persons arbetsförmåga gent­emot det arbete han eller hon har är oftast relativt lätt, där­emot är den svåra bedömningen gentemot »normalt« förekommande arbete eller arbete på den »reguljära« arbetsmarknaden. Varken flertalet läkare eller tjänstemän på Försäkringskassan torde ha sådana kunskaper att de kan bedöma vilka arbeten som finns på den reguljära arbetsmarknaden och vilka krav på produktivitet som ställs för att få en anställning.”

Emelies mamma är bara en av många tusen som drabbats av regeringens hårda och fyrkantiga förändringar av sjukförsäkringen. Nätet och media svämmar över av personliga berättelser (se exempelvis Kjell Rautio för ett axplock). Det handlar om konsekvenser som bäst skulle beskrivas som absurda, om det inte vore för att de var så fruktansvärda för individen.

I det nya arbetsförmågebegreppet ingår bland annat att ”hela arbetsmarknaden” även inkluderar subventionerade anställningar. Det har fått till konsekvens att personer som bara klarar av att jobba deltid i sitt tidigare yrke hänvisas till att söka heltidsjobb inom exempelvis Samhall. Läkaren Jörg Teichert är ett sådant exempel – han arbetar 75 procent, men ska enligt Försäkringskassan söka jobb på heltid – och har blivit hänvisad till just Samhall. Samma uppmaning har professorn Marianne Lilliequist fått.

Den nya sjukförsäkringen slår hårt mot deltidssjukskrivna. Enligt propositionen kan det ”inte kan bli aktuellt att skjuta upp prövningen mot den reguljära arbetsmarknaden på grund av att det är stor sannolikhet att den försäkrade kan återgå i arbete hos arbetsgivaren, men endast på deltid”. Hanna är en av dem som drabbats av denna skärpning: hon lever på en halvtidslön, men Försäkringskassan vill att hon säger upp sig från sin tjänst och söker på jobb på heltid, trots att hennes kroniska bronkit, kroniska smärttillstånd och många allergier gör det omöjligt för henne att jobba heltid.

Carina Skoglund blev misshandlad men kan inte få sjukpenning för att läka sina skador – eftersom hon redan var utförsäkrad. Vad jag förstår är detta en konsekvens av punkt 6 ovan, att man inte längre har rätt till sjukpenning om man går från sjukersättning till arbetslöshet.

Exemplen är många, många fler. Selma blev utförsäkrad och gick tillbaka till sitt gamla jobb, som hon snart blev avskedad ifrån – eftersom hon inte klarade av det längre. Ari tog sitt liv efter att ha blivit utförsäkrad efter 15 års sjukdom. En man i Karlstad har tackat nej till rehabilitering som på sikt skulle kunna hjälpa honom, eftersom han om han påbörjar rehabilitering förlorar sin rätt till sjukersättning.

Man ska komma ihåg två saker. Försämringarna av sjukförsäkringen är gjorda med den uttalade motiveringen från regeringens sida att de ska finansiera skattesänkningar för dem som jobbar. Och Fredrik Reinfeldt har inga problem med att hans sjukförsäkringsreform skapat enormt personligt lidande: ”Människor kommer i kläm. Det är så att säga nästan oundvikligt i varje samhällsförändring”, sa han i en intervju i vintras.

Man ska också veta att den ansvariga ministern, Cristina Husmark Pehrsson, uppmanade utförsäkrade som stod utan tillräcklig inkomst att ”komplettera upp” med socialbidrag: ”Skulle det vara så i slutändan att man behöver komplettera upp sin inkomst så är det ju försörjningsstöd som gäller”, sa hon i våras. Men fallet med Emelies mamma, Annica Holmquist, visar ju tydligt på ministerns okunnighet: det går inte att ”komplettera upp” med socialbidrag. För att Annica Holmquist ens ska kunna få socialbidrag krävs det att hon först säljer sin lägenhet. Så funkar det nämligen med socialbidrag till skillnad mot sjukförsäkring: du måste göra dig av med alla dina tillgångar. Frågan är bara vart Annica Holmquist ska ta vägen istället? Utan inkomst på Stockholms bostadsmarknad – lätt att fixa nytt hyreskontrakt då va?

Signaturen Mia skriver insändare i Gefle dagblad om verklig ofrihet:

”Nu stundar valtider och jag har lyssnat på Alliansen och blir gråtfärdig. Jag tillhör de långtidssjuka som skulle jubla om jag kunde jobba. Men som det ser ut nu så kommer jag bli utförsäkrad och är då hänvisad till soc. Då räknas vår samanlagda inkomst in och eftersom min man har en bra inkomst så får jag inga pengar. Jag är då hänvisad till att be om pengar av min man för att köpa mjölk. Snacka om att bli ­utanför och beroende av min man.”

Detta har regeringen gjort. Det här är deras omänskliga politik. Stå inte ut med det. Rösta för något annat på söndag – och värva också någon annans röst, det kommer att behövas.

Peter Johansson och Johan Westerholm och Peter Högberg och PeO Wågström och Alliansfritt och Joakim Hörsing och Expressen och TV4 och SR.

Andra bloggar om sjukförsäkring, försäkringskassan, utförsäkrad, haveri. Intressant och Netroots.