En utbildningspolitik för de redan starka

Före detta universitetskanslern Anders Flodström och före detta huvudsekreteraren vid Högskoleverket Lena Adamson levererar ord och inga visor angående regeringens utbildningspolitik i DN idag:

”Den utbildningspolitik som Alliansen skapat under mandatperiod leder inte till att de duktiga premieras (vilket är det politiska budskapet). I stället gynnas de samhällsgrupper vars barn och ungdomar rent statistiskt klarar sig bra i alla skol- och utbildningssystem, det vill säga de som kommer från studievana hemförhållanden.

Förutom viktiga framtidsval som ska göras vid elva års ålder finns det ytterligare exempel på denna politik: gymnasieutbildningar som inte längre leder till högskolebehörighet, begränsningar av möjligheterna att läsa upp sina gymnasiebetyg på komvux och ett antagningssystem till högskolan som premierar svenska ungdomsstudenter men stänger ute både vuxenstudenter och studenter från våra nordiska grannar. […]

Det sammantagna resultatet blir att de ungdomar som ska utveckla Sverige i en global värld kommer att bestå av en konform grupp från en begränsad del av det svenska samhället. Om detta är medvetet eller en olyckshändelse i arbetet på grund av bristande analysförmåga låter vi vara osagt.”

Flodström och Adamson fokuserar på den högre utbildningen. Jag skriver om hur den borgerliga majoriteten i Stockholms stad ägnar sig åt exakt samma politik när det gäller grundskolan, i en debattartikel på samma tema i Dagens Arena idag.

Det är ingen slump att regeringens utbildningspolitik, från första klass till universitet och högskola, gynnar en viss typ av människor – de som kommer från stabila hem där föräldrarna är akademiker. Det är en medveten politik. Annars skulle inte den borgerliga majoriteten i Stockholms stad ha sett till så att lärartätheten är densamma i innerstaden idag som den var 2006, samtidigt som den sjunkit i ytterstaden. Annars skulle inte rektorerna i ytterstadsskolorna i betydligt högre utsträckning än innerstadsrektorerna uppge att de kommer att vara tvungna att genomföra ytterligare nedskärningar. Annars skulle inte gymnasiebehörigheten sjunka så kraftigt – nästan bara i ytterstadens skolor.

Läs mer om detta i min artikel i Dagens Arena, eller i den här sammanställningen från Socialdemokraterna i Stockholms stadshus, varifrån ovanstående diagram är hämtat. Det verkligt viktiga är att detta är något som går att ändra på: genom att fördela skolans resurser mer efter behov, och därmed ge mer till skolor i socioekonomiskt utsatta områden, skulle man kunna höja resultaten i de ”svaga” skolorna ganska snabbt. Om detta är både svensk och internationell forskning överens. De borgerliga partierna bedriver dock rakt motsatt politik och har nu i Stockholm i fyra års tid istället skurit i det socioekonomiska anslaget.

Ytterligare ett område där politiken – och din röst på söndag – verkligen gör skillnad.

Idag skriver jag dessutom debattartikel i skånska Efter arbetet, om den dyra jobbpolitiken (baserat på det här blogginlägget). Kan dessutom passa på att tipsa om den här intervjun som Fria tidningen gjorde med mig för ett tag sedan, apropå regeringens skattesänkarpolitik för de allra rikaste.

Kristina Persdotter och Maja Fjaestad skriver också om Flodströms och Adamsons artikel. Intressant och Netroots.

5 kommentarer

Filed under Borgerligheten, Klyftor, Skola och utbildning

5 responses to “En utbildningspolitik för de redan starka

  1. Pingback: Blev vi klokare när vi lyssnade på partiledarna? | editor@OurComments.org

  2. Pingback: Inte ens moderater stöder folkpartiets högskolepolitik « Lena Sommestad

  3. Jan Wiklund

    Sannolikt är alliansen helt ointresserad av detta. För dem handlar det om att deras kärnväljare i övre medelklassen ska ha fördelar gentemot ”alla andra”. ”Riksbyggande” är väl inte deras gren direkt.

    Men hur är det med socialdemokraterna? De har ju också sagt ja till privatskolesystemet, som enligt OECDs skolbedömningsgrupp är det som mer än något annat har sänkt resultaten från det svenska skolsystemet, enligt en artikel i Skolvärlden som tyvärr inte längre finns på nätet. Och nedgången, jämfört med andra OECD-länder, började ju på 90-talet, omedelbart efter att privatskolorna hade fått ordentligt fäste och att även offentliga skolor hade börjat konkurrera istället för att samarbeta.

  4. Pingback: Sann frihet | Mellan anpassning och motstånd

  5. Vi behöver en skoldebatt där fakta accepteras i stället för att sopas under mattan. DIVERGENSPRINCIPEN och dess konsekvenser bör stå i centrum likaväl som den svåra frågan om hur undervisningen skall INDIVIDUALISERAS.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s