”En släng av fattigdom är väl inte så farligt”

Ett argument jag ofta stött på när jag diskuterat fattigdom med borgerliga debattörer är att det enda som är ett problem är långvarig fattigdom. Att nån gång i livet hamna under en fattigdomsgräns sägs inte spela någon större roll – det är inget som påverkar människor och deras livschanser negativt. Och eftersom de flesta svenskar trots allt inte är kroniskt fattiga – exempelvis beräknas 21 procent av barnen i Sverige vara fattiga vid minst ett tillfälle under sin uppväxt, men ”bara” två procent av barnen är fattiga under sju år eller mer – så finns det egentligen ingen fattigdomsproblematik i Sverige, lyder argumentationen.

Som sagt, jag har stött på detta argument ett antal gånger. Jag kan dock inte påminna mig om att jag nånsin hört några fakta som stödjer tesen. Så jag bestämde mig för att ta reda på vad forskningen säger.

Det första jag stöter på är en ny, svensk studie, som på många sätt bjuder på verkligt sorglig läsning. Yerko Rojas och Sten-Åke Stenberg har studerat pojkar födda 1953 (som ingår i det omfattande datamaterialet i Stockholm Birth Cohort Study, som jag för övrigt skrivit om tidigare).

Rojas och Stenberg finner att pojkar som vid 12-13 års ålder uppgav att de ofta kände sig ensamma oftare hade tagit livet av sig innan de fyllde 31 år än andra jämnåriga. Detsamma gällde för pojkar som ofta var borta från skolan utan giltig frånvaro, och för pojkar vars familj hade uppburit socialbidrag vid minst ett tillfälle under pojkarnas uppväxt. Det som är speciellt med just denna studie, förutom att resultaten är extremt deppiga, är att den visar att fattigdom i barndomen generellt ökar risken för självmord senare i livet – men att detta samband tycks vara som starkast för kortvariga eller sporadiska erfarenheter av fattigdom. Studiens resultat pekar på att pojkar med den typen av fattigdomserfarenheter oftare tagit livet av sig än pojkar som levt i familjer där man mer kontinuerligt uppburit socialbidrag.

Rojas och Stenberg påpekar att det sistnämnda resultat måste tolkas med försiktighet. De understryker att det finns annan forskning som stöder att tillfällig fattigdom är mer skadlig än långvarig, men att det finns också forskning som tyder på motsatsen.

Ett exempel på det senare är en annan svensk studie från 2008, för övrigt medförfattad av Ilija Batljan – numera socialdemokratiskt oppositionslandstingsråd, då forskare vid Stockholms universitet. Denna studie kommer fram till följande (min översättning):

Vårt huvudsakliga resultat är att barn i familjer som långvarigt uppbär ekonomiskt bistånd når betydligt sämre utfall vad gäller hälsa och sociala faktorer än befolkningen som helhet, och även sämre än barn i familjer med låg inkomst [som inte uppbär ekonomiskt bistånd]. Detta samband gäller högre risker för generell dödlighet, självmordsförsök och droganvändande, men också – i än högre utsträckning – högre risk för låg utbildningsnivå och att själv ta emot ekonomiskt bistånd i framtiden.

Studien visar att det finns en skillnad mellan barn som växer upp i hushåll med allmänt låga inkomster, och barn som växer upp i familjer med ekonomiskt bistånd. I båda fallen har barnen sämre livsutfall än barn som växer upp i familjer med god ekonomi, men barn i familjer med enbart låga inkomster – som alltså inte uppbär socialbidrag – har något bättre livschanser än barn i familjer på socialbidrag. Det finns helt enkelt en skala över hur barns livschanser fördelas, och den är tydligt kopplad till grad och persistens av fattigdom:

Riskökningarna var högre för barn med långvarigt uppbärande av ekonomiskt bistånd och för barn i familjer med låga inkomster. De var betydligt lägre för barn i familjer med kortvarigt uppbärande av ekonomiskt bistånd, samt bland dem med högre inkomster.

Alltså: Sämst livschanser har barn som är mycket fattiga, och som är det under lång tid. Men även barn som upplevt fattigdom en kortare period har statistiskt sett sämre chanser, om än inte riktigt lika dåliga. Det är alltså inte bara barn som enligt ett absolut mått är fattiga som har sämre livschanser. Bilden är betydligt mer komplicerad än så.

En amerikansk studie, som undersökt sambandet mellan olika sorters fattigdom i barndomen och beteendestörningar och skolresultat (i form av läsprov), når följande resultat (min översättning):

Barn som växer upp under stabila om än svaga ekonomiska förhållanden, upplevde inte sämre utfall i livet än barn som aldrig varit fattiga [efter att man kontrollerat för diverse bakgrundsfaktorer]. Inte heller barn vars ekonomiska situation gått från att vara svag till att förbättras, löpte större risk att nå sämre resultat. Barn i familjer vars ekonomiska situation blev sämre, eller varierade över tiden, löpte dock större risk att ha beteendemässiga problem. De fick också lägre resultat på läsprov än barn som aldrig varit fattiga.

Även denna undersökning pekar alltså på att instabila ekonomiska förhållanden, snarare än ihållande fattigdom, är det som är mest skadligt för barns livschanser.

Sammanfattningsvis: Att barnfattigdom är kopplat till sämre livschanser får anses vara ett ganska okontroversiellt påstående. Det verkar också sannolikt att fattigdom påverkar barn olika beroende på när i barndomen de är fattiga, hur ofta, hur länge och hur pass allvarligt. Exakt hur sambanden går här är inte helt klarlagt. Det finns ett antal studier som pekar på att tillfälliga upplevelser av fattigdom faktiskt är mer skadliga än långvariga. Hur det än är med den saken, så kan man dra slutsatsen att det i alla fall knappast bara är barn som lever i absolut fattigdom – under eller på socialbidragsnormen – som påverkas negativt av detta. Det är uppenbart att även barn som är ”något mindre” fattiga, eller som är fattiga bara ibland, också påverkas negativt.

Så den borgerliga myten om att det bara är kronisk fattigdom som är negativ för en människa får tyvärr anses vara – just en myt.

De studier jag hänvisar till i detta inlägg är publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Alla är tyvärr inte öppna för läsning på nätet, så jag har länkat till artiklarnas sammanfattning istället.

Peter skriver som alltid läsvärt – och mitt inlägg kan väl ses som ett senkommet svar på hans utmaning… Veronica Palm bloggar också, liksom Milischia Rezai. Läs henne! Margareta Persson skriver också bra. I lokalpressen diskuteras fattigdomsökningen mer än i Stockholmsmedia just nu, se exempelvis Värmlands folkblad, Kinda-posten och Eskilstunakuriren. Men allra, allra mest vill jag rekommendera en blogg jag precis stött på: Maja Sigfeldt skriver så att det svider – om fattigdom inpå skinnet, om rutten välfärd, om saker som verkligen betyder nåt. Läs!

Andra bloggar om fattigdom, barnfattigdom, ojämlikhet, borgerliga myter, stockholm birth cohort study. Intressant och Netroots.