När ytan krackelerar och siffrorna inte räcker till

Jag gillar att beskriva verklighet och ideologi med siffror och statistik. Ibland kan jag tycka att det vore skönt med lite mindre tyckande och lite mer fakta i politiken. Samtidigt är grunden för all politik ideologi; ett sätt att se på världen och människan, ett sätt att drömma en särskild framtid. Siffrorna och vetenskapen är redskap: verktyg att orientera sig med, verktyg att förverkliga ideologin med.

Men vissa saker går inte att att beskriva i diagram. Moderaterna Gunnar Axén och Helena Rivières artikel om sjukskrivna Alexandra är en sådan sak. Det finns inga siffror jag kan visa, inga forskningsrapporter jag kan hänvisa till, inga beräkningar jag kan göra för att förklara vad som berör mig så illa med just denna artikel. Trots det – eller kanske snarare just därför – finns det få exempel som tydligare fångat vad som för mig är det stora problemet med den moderata politiken. Eller snarare: den moderata världsbilden.

Världsbilder är så svåra att fånga i siffror. Men ibland låter de sig fångas i några enkla små ord, till exempel i beskrivningen av en (namngiven) kvinna som känner motstånd mot att uppsöka psykiatrin: ”Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn. Hon vill vara kvar i sjukförsäkringen, ha sin försörjning därifrån och gå fri från krav.” Detta är en bild av att tvinga av någon tolkningsföreträdet över det egna livet; en bild av den starkes förakt för den svage.

Eller dessa ord: ”det är moraliskt rätt att hjälpa människor till arbete om de har arbetsförmåga. Det tror vi till och med Alexandra kommer att hålla med om en vacker dag.” Detta är en bild av den starkes rätt: vi kommer att betvinga dig, och du kommer att böja dig för vår styrka.

När Edvard Unsgaard ”tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga” för att de med kort varsel städar hans trapp en söndag, eller att det är just detta som är ”arbetslinjen”, då är det också ord som avslöjar en världsbild. Av Edvard Unsgaards harmsna försvar framgår att han tror att problemet är att vissa tolkar honom som att invandrare bara ska torka bajs. Men den tolkningen är för simpel; det är inte det som är felet. Det säger ännu mer om Unsgaard och hans världsbild att han inte ens förstår det. Unsgaards olycksaliga Facebook-uppdatering säger enormt mycket om förväntningar (vem får beröm för att städa en trapp?), om hierarkier (vem beställer städningen på obekväm arbetstid? Vem utför den?) och om synen på arbete (varför är det värt att poängtera att just denna företeelse är ett exempel på ”arbetslinjen”?). Även Edvard Unsgaard sammanfattade, på några få rader, en hel världsbild.

Ytterligare ett exempel är det Fredrik Reinfeldt sa om människor som for illa när regeringen ändrade reglerna i sjukförsäkringen: ”Människor kommer i kläm. Det är så att säga nästan oundvikligt i varje samhällsförändring”. Bilden av rätten att behandla människor som medel; brottet mot det kategoriska imperativet.

Egentligen säger Johan Sjölander det allra bäst. Jag önskar att fler läste hans inlägg och verkligen tog det till sig. Allra särskilt raderna ur Stig Sjödins dikt, som även jag tar mig friheten att citera:

det var inte sotet, dammet, smutsen
inte heller hemgången med musklerna
skälvande i kramp och ögat urgröpt
av nätters vaka,
inte heller valkarna,
som var förnedring.
Nej, det var den osynliga nåden
Att få slita ut sig,
den stora favören att få välja,
där val ej fanns.

Den stora favören att få välja, där val ej fanns. Kanske är detta den egentliga skillnaden mellan höger och vänster – att se att det inte alltid finns val, eller att välja att inte se.

Fler upprörda: Johan Westerholm, Peter Andersson, Adventskalendern, Peter Högberg, Ett hjärta rött, Scaber Nestor, Marlene, s-buzz och Alexandra Johanssons syster Gabbie, bland många andra.

AB. DN. Andra bloggar om Edvard Unsgaard, Gunnar Axén, Helena Rivière, moderaterna, sjukförsäkring, utförsäkrad, människoförakt, osmaklighet. Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?