Demokratin är det nya svarta och Hägglund startar dansband?

Göran Hägglund vill alltså ”förbjuda förbuden”. Jaha. Möjligen språkligt sett lite osnyggare uttryckt än vanligt, men annars inget nytt under solen i den borgerliga politiken: Förr var det Moderaterna som brukade prata om detta, men sedan de började kalla sig för det nya arbetarpartiet har de har tonat ner retoriken. Istället är det Centern och KD som tagit över facklan, och de delar broderligt på den: Centern fick marknadsspåret, medan KD tog köksbordet. Två sidor av samma sak: att minska politikens inflytande. Centern profilerar sig alltså numera åt det nyliberala hållet, med tal om marknadslösningar – nu senast exemplifierat genom förslaget om pengsystem på Arbetsförmedlingen – medan KD istället pratar om sunt förnuft, vanligt folk och att politiker ska hålla sina klåfingrar borta från människors vardag.

Att döma av opinionssiffrorna har strategin inte varit särskilt framångsrik, och kanske har det att göra med att den så tydligt känns som en strategi. Kopplingen mellan dessa partiers nuvarande inriktning och deras ursprungliga ideologi är allt annat än självklar. Det är logiskt att ett bondeförbund utvecklar sig mot miljötänk och regionalpolitik, kanske också att det närmar sig småföretagarfrågorna, men inte är det logiskt att det blir nyliberalismens svenska ansikte. Att ett kristdemokratiskt parti tonar ner kristendomen och prioriterar moralen är också logiskt i ett sekulärt samhälle, men knappast att det plötsligt utger sig för att vara det enda partipolitiska alternativet som inte vill lägga sig i människors privatliv (i själva verket var ju KD:s enda USP att det var det enda partiet som la sig i människors privatliv).

Nå. Nu är inte KD och C de enda partierna som har svårt att ta med sin ursprungliga berättelse in i samtiden. Egentligen gäller det alla partier som är äldre än Miljöpartiet: Hur logiskt är det att byta (social)liberalism mot batongliberalism? Vad är poängen med Vänsterpartiet tjugo år efter att kommunismen stendött? Hur ska socialdemokratins framtidsprojekt se ut när samhällsklasserna inte längre kan definieras i förhållande till produktionsmedlen, samtidigt som en utbyggd välfärd inte har löst ojämlikhetsproblematiken? Och vad sjutton vill egentligen Moderaterna?!

Men ändå. Kanske är just C:s och KD:s kräftgång i opinionsundersökningarna ett tecken på att de senaste årtiondenas marknadsfundamentalism är på väg att dö, om än sakta. Det verkar iallafall inte just nu vara en väljarvinnande strategi att tala om att demokratins inflytande ska minska. Och konstigt vore väl annat: efter Lehmann brothers fall har vi några hundra miljarder skäl till varför marknaden är en ganska kass herre.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att den konkreta borgerliga politik som förs inte alls har bytt spår. Det är business as usual och ett mycket målmedvetet agerande för att minska demokratins omkrets, genom kundval, pengsystem och utförsäljningar. Genom Lagen om valfrihetssystem, LOV, får vård- och omsorgsföretag samma typ av fri etableringsrätt i kommuner som friskolor redan har, och som ofta fungerar kostnadsdrivande för skattebetalarna. Med omregleringen av apoteksmarknaden blev de receptfria läkemedlen dyrare. Med Vårdval Stockholm har incitament skapats att ta emot patienter även när det inte behövs. Därmed har landstingets kostnader ökat, samtidigt som vårdcentraler i fattiga områden missgynnats.

Det som sammanfattar alla dessa regelförändringar är att de är exempel på marknadslösningar. Eller egentligen inte: det handlar om en politik som stödjer företag, snarare än medborgare och skattebetalare. Och det visar tydligt att även om C och KD fått ta över marknadsretoriken från storebrorsan Moderaterna, så har inriktningen hos de senare inte ändrats i praktiken.

Ulf Bjereld uppmanar Göran Hägglund att sluta smutskasta politiken och skriver att ”det är viktigt att så många som möjligt – från höger till vänster – står upp för politikens försvar”. Det håller jag naturligtvis med om. Men det är ju ingen slump att Hägglund slår in på just denna väg. Det ligger i alla högerpartiers intresse att minska politikens – demokratins – inflytande. Istället vill man ge mer makt åt marknaden; men inte bara – att människan blir friare ju mer autonom hon är i relation till staten, är naturligtvis en genuin uppfattning hos många borgerliga anhängare. Det är ju också något som är sant för många människor – men långt ifrån alla. Vi till vänster vet att det finns strukturer som påverkar människors valmöjligheter och att friheten inte bara är från utan också till. Utan motkrafter – som måste vara politiska – kommer alltid vissa att vara friare än andra.

Jag tror också att det är mot bakgrund av detta man ska förstå de senaste årens diskussion om sjukförsäkringen. Idag skriver forskare Björn Johnsson ett mycket viktigt inlägg på DN Debatt där han påminner om hur mycket som är myter och propaganda i det som format regeringens sjukförsäkringsreform. Björn Johnsson beskriver bland annat att det inte är så mycket antalet sjukskrivna som ökat, som längden på (de långa) sjukskrivningarna, något som gör att tesen om ökat fusk inte är lika självklar. Det har under flera år funnits studier som visat detta, det är inget nytt, det har bara inte fått uppmärksamhet (se exempelvis Socialförsäkringsutredningen). Jag har skrivit om detta tidigare, här och här.

Att den borgerliga regeringen skär i sjukförsäkringen har förmodligen mest med pengar att göra. Någonting måste ju finansiera skattesänkningarna. Men det handlar också om en allmän, borgerlig misstro mot de gemensamma lösningarna. Och om att det är lättare att motivera nedskärningar inom sjukförsäkringen om man först får människor att tro att den missbrukas och inte fungerar. På samma sätt är det helt logiskt att Göran Hägglund nu försöker öka människors misstro mot sådana som han själv, dvs politiker.

Men som sagt, på sistone har det inte gått så bra för de partier som profilerar sig på att minska politikens inflytande. Det är lite roligt att inte ens de borgerliga ledarsidorna verkar imponerade: Expressens beskrivning är klockren (”om man fnyser åt ideologi, värdegrundad opinionsbildning och lagstiftningsarbete – då kanske man faktiskt bör lämna partipolitiken och starta ett dansband”), och DN är inne på samma spår. För övrigt har längtan bland borgerliga ledarskribenter efter just mer politik varit påtaglig den sista tiden… Johan Sjölander skriver om något liknande liksom Johan Ingerö.

Slutsats: Här finns ett vakuum. Å vad jag önskar att socialdemokratin rusar in för att fylla det.

AB1, AB2, AB3. Fler bloggar om , , , . Netroots. Rödgrönt. Intressant?

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Socialförsäkringar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s