Bättre betyg, sämre kunskaper – om PISA och fel sorts konkurrens

Den här bilden tror jag spelar roll när det gäller att förstå Sveriges katastrofala PISA-resultat:

Parallellt med att PISA-resultaten stadigt gått nedåt sedan år 2000, har alltså de genomsnittliga meritvärdena lika stadigt gått uppåt (obs att skalorna på diagrammets axlar är olika). Hur ska detta förstås? Frågan om betygsinflation är inte självklar, men åtminstone Skolverket drar slutsatsen att betygsinflation har förekommit sedan det målrelaterade betygssystemet infördes på 1990-talet.

Betygsinflation har flera effekter. Det skapar orättvisa mellan årskullar, det urholkar förtroendet för betygssystemet, och det gör betygen mindre användbara för att bedöma någons förmåga. Men jag tror också att det gör något mer: nämligen förlägger konkurrensen på fel ställe.

Tanken bakom det skolsystem vi har, med starka inslag av konkurrens, är att mångfalden av alternativ ska skapa en bättre skola för alla. Det finns också forskning som visar att konkurrensen i skolsektorn har varit positiv för kunskapsutvecklingen. OECD drar dock andra slutsatser i PISA-rapporten:

Cross-country correlations in PISA do not show a relationship between the degree of competition and student performance […] On the other hand, the results indicate a weak negative relationship between the degree of competition and equity […] Among OECD countries, systems with more competition among schools tend to show a stronger impact of students’ socio-economic status on their performance in mathematics.

(Detta liknar för övrigt Skolverkets slutsatser kring skolvalets effekter i Sverige.) Frågan om konkurrens i skolsektorn verkar helt enkelt svår att reda ut. Det är antagligen inte särskilt konstigt. Konkurrens betyder inte särskilt mycket i sig – det som spelar roll är om vad konkurrensen står. Är det, i skolans fall, om verklig undervisningskvalitet? Eller om helt andra saker?

Jag tänker mig att betygsinflationen är ett tecken på att den svenska skolkonkurrensen i hög grad handlar om fel saker. Så länge betygen stiger har människor mindre incitament att efterfråga bättre undervisning. Dels för att höga betyg kan dölja undervisningens kvalitet (som ju inte är särskilt enkel att avgöra) och dels för att det ur ett individuellt perspektiv till och med kan vara viktigare att få höga betyg än att få en god undervisning.

Jag tror att det finns ett systemfel i den svenska skolan när det gäller betygen. Det handlar om flera olika nivåer: Dels om en utveckling där föräldrar och elever förhåller sig till skolan och lärarens auktoritet på ett annat sätt än tidigare, illustrerat bland annat här:

(och, lite mer kvalificerat, i detta hörvärda avsnitt av Kaliber) Detta individuella beteende kan i hög grad förstås som en konsekvens av marknadiseringen – föräldrar börjar helt enkelt bete sig alltmer som de konsumenter skolreformerna har syftat till att skapa (det finns antagligen andra förklaringar också, exempelvis kopplade till läraryrkets status).

Men systemfelet är större än så. Det är inte bara föräldrar som beter sig som i illustrationen ovan, utan även rektorer, förvaltnings- och friskoletjänstemän, samt politiker. Alla har en förväntan på att skolresultaten ska stiga. Det handlar, inte minst, om ekonomiska resurser. I ett system med skolpeng betyder varje förlorad elev mindre intäkter till skolan (utan att kostnaderna nödvändigtvis förändras särskilt mycket). Därför tävlar skolorna med varandra om elever, och betygen är en av de tydligaste signalerna i den tävlan.

Det är inte bara skolor som tävlar, utan även huvudmän. Varken kommuner eller fristående skolor vill bli av med resurser. Det är viktigt att understryka svårigheten i att snabbt anpassa kostnadsbilden efter antalet elever. Eftersom skolvalet innebär att ingen skola någonsin vet hur många elever de kommer att ha mer än högst ett år i taget (egentligen inte ens det, eftersom elever byter skola även under pågående läsår) skapar detta enorma planeringssvårigheter. Elevantagningen är exempelvis klar ungefär när terminen börjar, medan det ju tar många månader att säga upp personal (något som dessutom är gravt impopulärt). Detta försvårar långsiktighet även i den pedagogiska planeringen.

Till detta kommer att det ofta finns tydliga politiska mål om att skolresultaten ska höjas, vilket i sin tur är ett svar på en högst rimlig förväntan från medborgarna att skolan ska leverera. Alla vill helt enkelt ha goda skolresultat. Men att skapa sådana är inte det lättaste, varken för politiker, tjänstemän, rektorer eller lärare. Fokus hamnar lätt på det som kan mätas och utvärderas – som betygen. Enter betygsinflation. Det handlar troligen sällan om något medvetet fusk, utan om pressade lärare och rektorer som känner omgivningens förväntningar och försöker svara efter bästa förmåga. Då kan det bli som i till exempel Essunga – kommunen som länge lyfts fram som ett gott exempel när det gäller att skapa en positiv resultatutveckling, men där en närmare granskning visar att förbättringarna i hög grad vilar på att allt fler får högre betyg än resultat på de nationella proven. I förrgår skrev Landskronas folkpartistiske KSO en artikel som lyfte fram hans kommuns förbättrade skolresultat, men tittar man på skillnaden mellan nationella prov och betyg finns samma mönster i denna kommun, åtminstone vad gäller matematiken (de senaste två åren har över 40 procent av eleverna fått högre slutbetyg i matematik än provbetyg, vilket får anses vara en hög siffra, och betydligt högre än åren före).

Jag ser det som ett problem att det inbyggt i dagens skolsystem finns en konkurrens mellan huvudmän, snarare än fokus på vad som är det bästa för eleverna. Det är meningslöst att skylla detta på enskilda aktörer – det handlar om ett systemfel. Det är också problematiskt att konkurrensen i så hög grad är kopplad till ekonomi, snarare än undervisningskvalitet. Alla tvingas tänka som konkurrenter, den ekonomiska överlevnaden hänger på det. Det gäller både offentliga och fristående aktörer (och kommuner konkurrerar även med varandra, inte bara med friskolor). Incitament spelar roll. Dagens incitament i skolan gör att mycket tid och energi ägnas åt saker som inte förbättrar skolresultaten, utan helt andra företeelser.

Så vad är då slutsatsen av allt detta? Tyvärr har jag verkligen ingen som helst aning. Jag tror inte på att slopa det fria skolvalet, av andra skäl. Det är orimligt att människor inte ska kunna välja själva var de ska tillbringa en stor del av sin vakna tid under tolv års skolgång – det skulle vi aldrig acceptera som vuxna. Jag tror också att det i grunden är bra för undervisningskvaliteten att en enskild skola aldrig kan luta sig tillbaka och ta eleverna för givna. Men jag tror att skolvalet måste ses över för att dämpa några av de mest negativa effekterna:

• Att skärpa etableringskraven är centralt här, för att undvika den överetablering som råder idag och som förstärker de problem jag skisserat.
• Vinstmotivet som drivkraft hos vissa aktörer är djupt problematiskt i sammanhanget.
• Det är möjligt att vi behöver fundera över mer stabila finansieringsformer än skolpengen, men det är naturligtvis svårt att designa rättvisa och effektiva ersättningssystem. Dagens har dock stora nackdelar.
• Jag tror vidare att vi behöver skapa starkare samarbetsformer mellan olika skolhuvudmän (såväl mellan kommuner som mellan kommuner och friskolor) för att åstadkomma ett större gemensamt ansvarstagande. Ansvaret för skolan kan i slutändan aldrig lämnas till enskilda utan måste vara politiskt – men då måste också den demokratiska nivån ha större inflytande och fler befogenheter än idag.
• Sist, men inte minst, tror jag vi måste tänka över de senaste årens starka fokus på betyg och prov i skolpolitiken. Det centrala är ju den underliggande resultatförbättringen. Ingen skolpolitiker vill ha bättre betyg men sämre kunskapsresultat, ändå är det där vi har hamnat. Det är alltså mycket möjligt att fokus på det som är lätt att väga och mäta – betyg, nationella prov – haft rent skadliga effekter genom att det på olika sätt minskat fokus på den verkliga kunskapsinhämtningen. Betygen har dolt den reella kunskapsutvecklingen.

(Brasklapp: Jag menar naturligtvis inte att de förslag som skisseras här är de enda som ska lösa den svenska skolkrisen, eller att de problem jag beskriver är de enda som kan förklara varför det gått så fel. Jag är generellt skeptisk till att det skulle finnas blott en eller två enkla förklaringar till varför skolresultaten försämrats så kraftigt – frågan är betydligt  mer komplicerad än så, och det kommer att behövas en rad olika åtgärder för att åstadko