Grattis mamma, 70 år!

I sommar fyller min mamma, Anne-Marie Lindgren, 70 år. Jag ville ge henne nåt riktigt fint och samlade därför några av de smartaste människor jag vet, och så skrev vi en bok. Den heter På toppen av tidens våg – Anne-Marie Lindgren 70 år och går i dagarna ut till alla som prenumerar på Tiden. Den kan också beställas från Tiden debatt. Boken försöker ge några svar på de frågor min mamma ägnat ett helt politiskt liv: Hur ska vi förstå dagens verklighet? Och vilka är de socialdemokratiska svaren? Medverkande är Kajsa Borgnäs, Ingvar Carlsson, Klas Gustavsson, Katrine Kielos, Stefan Löfven, Erik Nilsson, Anders Nilsson, Örjan Nyström, Kjell Rautio och Jenny Wrangborg. Här nedan följer mitt förord, som även innehåller en sammanfattning av bokens texter.

Min mamma, på toppen av tidens våg

För mig är socialdemokratin ett hus. Ett beige funkishus lite i stadens utkant, bland gräsmattor, harar och klätterställningar, lagom nära den samhällsservice man behöver. Det är ett hus från den tid i historien då vi skulle bygga bort allt det gamla, smutsiga och fattiga, och istället erbjuda ljusa, praktiska hyreslägenheter till vanligt folk. Sådana som en generation tidigare inte ens hade haft rinnande vatten.

Det hus jag tänker på finns i verkligheten, och det ligger på Ljuragatan 129 i Norrköping. Det är där min mamma växte upp och min mormor bodde större delen av sitt liv, fram till för bara några år sedan.

För mig personifieras socialdemokratin av dessa två personer; min mamma och min mormor. Mormor som den sanna folkrörelsemänniskan, som började i SSU och sedan åkte land och rike runt och startade kvinnoklubbar. Hon som gnetade på med olika lokala förtroendeuppdrag och som aktivt deltog i studiecirklar fortfarande när jag var liten, bara för att det var så roligt.

Mamma står för en annan sida av politiken: den rena klara tanken. Aldrig beredd att överge den benhårda övertygelsen om att jämlikheten är frihetens förutsättning, men ständigt redo att pröva nya tankar, nya redskap för att nå de politiska målen. En ovanlig egenskap. Tillsammans med Ingvar Carlsson skriver min mamma i Vad är socialdemokrati? följande:

”Att utvärdera 1970- och 80-talens politik ligger utanför syftet med denna historik, men vi menar att den verkliga lärdomen, både av den tiden och av tidigare förändringsskeden, är att det ofta är svårt, och tar tid, innan mönstret i förändringen syns klart för alla.

En god del av den interna debatten inom socialdemokratin på 1980-talet handlade i själva verket om hur den nya verkligheten skulle tolkas. Innan det på allvar stod klart för hela partiet att det verkligen handlade just om en ny verklighet, av förändringar i de underliggande produktionsvillkoren, var det också svårt att ta till sig att denna nya verklighet krävde delvis nya politiska åtgärder, om vi skulle kunna fortsätta att värna de klassiska, grundläggande värderingarna.”

Innebörden i dessa stycken utgör på många sätt essensen i min mammas förhållningssätt till livet och politiken. Mamma brukar beskriva det som att svårigheten att orientera sig i det nya på 1980-talet gjorde att socialdemokratin sedan dess aldrig riktigt lyckats ta fram verkningsfulla redskap för att möta de nya förutsättningarna. Tillspetsat: Man blev antingen fast i ett försvar av det gamla, eller för snabb på att anamma högerns lösningar, som andades modernitet. På många sätt är det en beskrivning som gäller även för dagens socialdemokrati.

Denna bok är en gåva till Anne-Marie Lindgren på hennes 70-årsdag. I den medverkar personer som på olika sätt verkar i samma anda som hon själv: att rastlöst försöka förstå samtiden, aldrig ta medlen för givna, alltid vara målet trogen. I denna anda är frågan för boken: Hur ska vi tolka dagens verklighet? Vilka är de förändringar i de underliggande produktionsvillkoren som vi behöver förstå just nu? En analys av dagens samhällsproblem alltså – inte nödvändigtvis fokus på åtgärder. Men med tydlig utgångspunkt i socialdemokratisk ideologi.

Anders Nilsson och Örjan Nyström skriver om idépolitik och intellektuell analys som förutsättningar för reformismen, och beskriver samtidigt varför detta allt mer kommit att bli en bristvara i politiken. Att reformera samhället i syfte att nå ökad jämlikhet är lika viktigt idag som tidigare, men kan inte göras på samma sätt som förr. Nyckeln ligger dock fortfarande i arbetslivet – och i familjepolitiken.

Klas Gustavsson tar avstamp i ett ökänt citat om gymping ur Socialdemokraternas 90-talsprogram, och härleder samtidens apolitiska strömningar till 1960-talets vänstervåg och individualistiska frigörelseprojekt, som alltför enkelt anammades – och därigenom avväpnades – av såväl nyliberalismen som konsumismen.

Kajsa Borgnäs skriver om socialdemokratins komplicerade förhållande till miljö- och klimatpolitiken. Den försvagade förståelsen för hur grundläggande materiella förhållanden är för samhällsutvecklingen – där naturen är en lika given beståndsdel som produktionen – kan vara en förklaring till varför det är så svårt att hitta fungerande klimatreformer, men det verkar också som att S när en önskan om att lösningarna i denna fråga inte ska vara politiska, utan tekniska.

Katrine Kielos beskriver vår tids kapitalism, som knappast kommit av sig trots vidden av finansmarknadernas haveri 2008. En mycket liten grupp superrika har drivit på en omfördelningspolitik av gigantiska mått, vilket i sig förstärker deras allt starkare politiska inflytande. Den växande ojämlikheten går hand i hand med en försvagad demokrati.

Erik Nilsson önskar att bildningsresorna ska vara möjliga även för kommande generationer, men ser hur familjebakgrunden blir allt viktigare för vilka som lyckas i skolan. Demokratin måste få ett ökat utrymme, både vad gäller möjligheten att kontrollera när, var och hur många skolor som etableras, hur resurserna styrs för att bättre kompensera för de ökande kunskapsskillnaderna, och som en motvikt mot den ökade juridifieringen av skolan, där den resursstarka föräldern kan kräva bättre stöd än den mer röstsvaga.

Kjell Rautio analyserar välfärdens omvandling till marknad och vad som blir effekterna av att låta ekonomiska intressen få ett större inflytande över demokratin. Under 1980-talet riktades udden i den unga S-kritiken mot det offentliga, men pendeln har svängt: de närmaste decennierna spår Rautio en framväxt av en allt starkare marknadskritik.

Ingvar Carlsson skriver om hur Nils Karleby en gång räddade socialdemokratin från dogmatiska låsningar i synen på ägandet. Synsättet att resultatet är viktigare än formen var en nödvändig förutsättning för den socialdemokratiska reformism som byggt vårt välfärdssamhälle. Idag är det dock snarare borgerligheten som skulle behöva förlösas ur en motsvarande förlamande tro på att marknaden alltid är den överlägsna organisationsformen.

Jenny Wrangborg inleder denna bok med en betraktelse över dagens Stockholm och hur snabbt det går att riva ner det som en gång mödosamt byggts upp. Hon avslutar boken med ett budskap som är betydligt mer hoppfullt, i all sin anspråksfullhet: ”Nästan allting återstår att göra”.

Allra sist tackar Stefan Löfven Anne-Marie Lindgren för hennes insatser med en beskrivning av hur radikalt det är att föreslå att samhället skulle kunna vara annorlunda – men att det inte leder särskilt långt om förslagen inte underbyggs med fakta.

Så vad är då slutsatsen – var befinner vi oss idag? Som många av skribenterna beskriver har de socialdemokratiska idéerna under lång tid varit på reträtt. Partiet har varit på defensiven. Men någonting har hänt. Allt fler av samtidens utmaningar pekar åt ett nytt håll. Under lång tid har politiker, forskare och människor i allmänhet sökt efter lösningar i det enskilda, i växande klyftor och på marknaden, kort sagt: någon annanstans än hos socialdemokratin. Det har inte fungerat. Samhällsproblemen har inte lösts genom att privatiseras. Ökande klyftor har inte åstadkommit högre tillväxt och fler jobb, utan istället skapat nya spänningar. Och de nya marknadslösningarna i exempelvis välfärden har inte levererat vad som utlovats.

Vår tids stora utmaningar är globala. Det handlar om klimatkrisen, om växande klyftor och om finansmarknadernas inneboende instabilitet. Rätt hanterade innebär dessa utmaningar fantastiska möjligheter att skapa en bättre tillvaro för alla världens människor. Och det speciella är hur tydligt det är att svaren på dessa stora utmaningar ligger i det gemensamma. Det går inte att lösa dem annat än tillsammans, på demokratisk väg, i många fall över nationsgränserna. De kan inte lämnas varken åt individen eller åt marknaden.

Kort sagt: Det är tydligare än på mycket länge att svaren på framtidens utmaningar ligger hos socialdemokratin.

∞

Om några månader fyller min mormor 100 år. Jag kommer inte att acceptera att min mamma blir en dag yngre än så själv. Och jag föreställer mig, när den dagen kommer, att hon fortfarande kommer att vara likadan som nu: med ett intellekt rörligare än de flestas, lika nyfiken på det nya, lika fast rotad i de socialdemokratiska värderingarna. Till dess: Grattis på 70-årsdagen, mamma!