Avslutar härmed avsnittet om tillväxt i Kriskommissionens rapport. Tidigare har finanskrisen och missförståndet kring den effektiva marknaden beskrivits, samt några konkreta konsekvenser som övertron på marknaden fått. Även bostadsmarknadens och innovationernas roll för tillväxten har diskuterats, liksom tillväxten i tjänstesamhället. Den avslutande delen handlar om skatternas betydelse för tillväxten.
Skatter
Skattenivån är inte avgörande för ett lands konkurrenskraft, men skattesystemets utformning spelar naturligtvis roll. Balansen mellan hur olika baser – arbete, kapital, konsumtion – beskattas spelar också roll.
Principen bakom den stora skattereformen i början på 1990-talet var att skattesystemet skulle vara neutralt och likformigt. Likartade varor, tjänster och inkomster skulle beskattas på ett likartat sätt. På så sätt får konsumenternas och inkomsttagarnas egna preferenser störst genomslag – staten lägger sig inte i människors konsumtionsval genom att exempelvis beskatta päron lägre än äpplen, och därmed uppmuntra konsumtion av päron. Detta innebär generellt sett att effektiviteten i ekonomin blir större – branscher som inte klarar sig på egen hand i konkurrensen ska inte hållas under armarna av skattesubventioner.
Skattesänkningar som riktas till särskilda branscher eller geografiska områden är i regel ineffektiva. Sådana subventioner innebär alltid betydande dödvikts- och undanträngningseffekter – subventionerna går till affärer som skulle ha blivit av ändå, eller leder till att människor ökar sin konsumtion av en viss vara eller tjänst, men i gengäld minskar den av något annat. Som jobbskapande åtgärder är därför denna typ av subventioner dyra per skapat arbetstillfälle. Åtskilliga utvärderingar[1] pekar exempelvis på att regeringens sänkta arbetsgivaravgifter för unga är mycket dyra och ineffektiva. Såväl svensk[2] som internationell[3] ekonomisk forskning visar att försök med sänkta arbetsgivaravgifter i avgränsade områden – exempelvis fattiga förorter – inte skapar några nya jobb, utan bara flyttar runt befintliga arbetstillfällen, till priset av stora skattebortfall. På längre sikt äts riktade subventioner till enskilda branscher ofta delvis upp av prishöjningar.[4]
Ytterligare en princip bakom skattereformen på 90-talet var att bredda skattebaserna, det vill säga att i hög grad undvika undantag i beskattningen. Allt annat lika gör breda skattebaser det möjligt att hålla skattesatsen låg – ju fler som betalar skatt, desto lägre skattesats behövs för att ta in en viss totalsumma.
Efter skattereformen har ett antal undantag från principerna om neutralitet, likformighet och breda skattebaser införts. De viktigaste är en alltmer differentierad moms, införandet av jobbskatteavdraget som gör att arbetsinkomster numera beskattas lägre än inkomster som pension, a-kassa och sjukpenning samt förändringen av fastighetsskatten 2008, som inneburit stora skattebidrag till investeringar i egnahemsbostäder. Till bilden hör också reducerade socialavgifter för utvalda grupper på arbetsmarknaden (exempelvis unga), ett införande av skatterabatter för köp av hushållsnära tjänster samt ett förslag om sänkt restaurangmoms.
De många enskilda förändringar som såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar har gjort av skattessystemet efter reformen 1991 har i många fall handlat om att genom avsteg från likformigheten påverka människors beteenden. Genom att sänka skatten på exempelvis bokinköp och hushållsnära tjänster hoppas man att människor ska konsumera mer av dessa varor och tjänster, precis som att man genom sänkt skatt på arbete hoppas öka arbetsutbudet. Införandet av värnskatten gjordes för att öka skatteintäkterna, medan sänkningen av fastighetsskatten främst handlade om en ideologisk uppfattning om att skatten var orättfärdig.
Dessa förändringar speglar väl de olika synsätt man kan ha på skatt. Moderaterna sänker skatten eftersom de ideologiskt tycker att lägre skatter är bättre. Men de gör inte bara det: de använder också i hög grad skatternas utformning till att påverka människors beteende. Även Socialdemokraterna har ägnat sig åt detta. Det som däremot ofta glöms bort i diskussionen om skatter är det mest grundläggande skälet till att vi har ett skattesystem: inte skatterna i sig, utan vad vi vill använda dem till. Istället handlar skattedebatten ofta om detaljer i skatternas utformning, lösryckta från skatternas användningsområde. Det gör att det lätt skapas ett intryck av att enskilda skatter kan sänkas utan att välfärdsutgifterna därigenom måste minska.
De många undantagen och specialreglerna gör att dagens skattesystem är långt ifrån transparent och förutsägbart, samt att det finns betydande ineffektiviteter i det. Det vore därför angeläget med en större översyn av skattesystemet. Den förra skattereformen föregicks av många års utredningar och beslöts över blockgränsen. Det fanns alltså en relativt bred uppslutning kring principerna i det nya systemet.
Den mest effektiva skatten är den som snedvrider minst. Den likformiga beskattningen har visat sig vara den bästa skatteregeln. I strävan efter ett skattesystem som gynnar full sysselsättning finns alltså all anledning att gå tillbaka till principerna i den tidigare skattereformen. Till principerna om likformighet och neutralitet kan även principen om skatt efter bärkraft läggas.
En ny skattereform bör naturligtvis inte enbart handla om att förhålla sig till befintliga skatter och eventuellt justera några procentsatser hit eller dit. Det finns all anledning att undersöka om det behövs mer genomgripande förändringar än så. I exempelvis Nederländerna har man ett helt annat system för kapitalbeskattning än i Sverige, där kapitalinkomster beskattas löpande och värdestegringar när de realiseras. I Nederländerna beskattas istället nettot av individens finansiella tillgångar minus skulder vid årets slut. På detta netto läggs en schablonmässigt beräknad avkastning som beskattas med en enhetlig procentsats. Den stora skillnaden ligger alltså i att all värdestegring beskattas löpande, oavsett om den realiserats eller inte. Kapital kan således omplaceras utan att någon skattskyldighet uppstår, och därmed faller behovet av system för skatteuppskov, exempelvis för realisationsvinster vid bostadsförsäljning (om även bostäder ingår i modellen). [5] Det skapar ett ”rakare” system där skattehänsyn inte behöver påverka tidpunkt för försäljning av värdepapper eller bostad, och där det blir möjligt att beskatta hushållens förmögenheter, inklusive fastigheter, på ett sätt som har en anknytning till deras samlade avkastning. Exempel som detta är väl värda att undersöka även för svensk räkning.
[1] Riksrevisionen, IFAU, Finanspolitiska rådet
[3] Se t ex Helen Ladd, Spatially Targeted Economic Development Strategies: Do They Work?
[4] Den sänkta bokmomsen i början på 2000-talet ledde exempelvis inte till att priserna sjönk lika mycket som momsen Bokpriskommissionens slutrapport, SOU 2005:12
[5] Beskrivningen av den holländska så kallade ”boxmodellen” baseras på Kjell-Olof Feldt, Mot en ny skattereform – globaliseringen och den svenska välfärden. Underlagsrapport nr 27 till Globaliseringsrådet, 2009
♦
Ann-Sofie Hermansson skriver bra om Kriskommissionen. DN. Intressant och Netroots.
Storstad 
Skatterna drar in köpkraft från medborgarna och skapar utrymme för det offentliga att konsumera av tillgängliga resurser. Problemet är att vi har ett glapp mellan tillgängliga resurser och den privata och den offentliga konsumtionen, dvs hög arbetslöshet och undersysselsättning. Till detta bidrar inte minst att man drar in mer köpkraft från medborgarna än som det offentliga konsumerar.
Läste din kommentar policy och jag får samla ihop mig så min kommentar inte enbart speglar mitt frustrerade känsloutbrott:)
All denna privatisering och utförsäljning av Sverige leder till att det finns inga alternativ kvar…frågan är om vi är så medvetna om det? Det mesta döljs och det är svårt att se sammanhanget i allt. Den nyliberala tänket omsattes i praktik och media skrev att Sverige var totalt omodernt med ett av de högsta skattetrycken i världen. De påhittade ekonomiska problemen ställdes den svenska modellen som ansvarig för i slutet av 80-talet. Det sades att vi levt över våra tillgångar och konsumerat för mycket välfärd., Sanningen var en helt annan. Krisen på 90-talet somvar det som vad jag tror gjorde så att Sverige halkade efter något. Skapade på så sätt vägen och öppnandet av den första stora privatiseringsvågenBildt koncentrerade sig på den fallande kronan istället för arbetslöshetenoch på dryga två år försvann en halv miljon jobb.Att sedan socialdemokraterna inte avslutade dessa dumheter utan fortsatte i moderaternas spår vet vi alla nu. Idag har vi sjuka och arbetslösa som placeras i slaveriet fas3 och det kan då om jag förstår det hela rätt öppna vägen helt till det privata alternativen, Det är en skrämmande utveckling av mitt land, Hur stoppar vi detta och hur får vi media att skriva mer objektivt om vad som pågår?
Hej igen MLÅ
Du skriver kunnigt. Men liksom tidigare finns en del invändningar att göra.
Liksom de flesta icke-socialistiska medlemmar i socialdemokratin har du ingen vidare utvecklad idé om vad du ska med välfärdsstat och skatter till. (Det kanske du har. Men det märks i så fall inte i ditt inlägg här)
Teknikaliteter är viktiga. Men stora principer och visioner är viktigare.
Välfärdsstaten bör användas som murbräcka mot kapitalism och patriarkat. Socialförsäkringarna minskar beroendet av den enskilda arbetskraftköparen (”arbetsgivaren”) och välfärdstjänsterna gör att vissa mänskliga behov kan uppfyllas genom demokratiska beslut istället för av diktatoriska bolagsstyrelser.
Ernst Wigforss sa väl något i stil med att välfärd inte är socialism men väl ett steg i rätt riktning, ett verktyg för det.
Breda uppgörelser över blockgränserna är ett bra sätt att göra politiska beslut oberoende av hur folk röstar. Det är dock dåligt av demokratiska anledningar. Enligt min mening behövs det rejäl folkbildning, rejäla värvningsinsatser som skapar en folkrörelse stark nog att skapa återkommande vaksegrar som kan garantera långsiktighet i skattesystem.
Skatterna bör vidare vara omfördelande från de som har stora inkomster till dem som har lägre. Det gäller både socialförsäkringarna (jo, jag är för inkomstbortfallsprincipen) och välfärdstjänsterna.
Skatteniån bör höjas rejält för att fler välfärdstjänster ska kunna skapas och personalens villkor och löner kunna höjas, En skattekvot på ungefär 60% eller något mer vore lämpligt.
Roligt att det nämns att ett päron inte ska beskattas lägre än ett äpple. Just nu har vi dock ett problem inom restaurangnäringen där ett päron som äts på ett café eller restaurang beskattas med 25% moms medan faktiskt
ett äpple eller till och med bara ett likadant päron i mataffären beskattas med mindre än halva momsen 12%. Det är alltså inte att snedvrida konkurrensen och gynna en bransch att sänka momsen på mat på restaurang utan bara att harmonisera dem så att päronen och äpplena får samma moms oavsett var dom äts.
Sänkningen av matmomsen var ett av de första undantagen som började urholka principen om likformig beskattning. Principiellt tycker jag att matmomsen borde höjas, sänkningen har inte fått de effekter som förespeglades. Och de seriösa ekonomer jag stött på tror inte att jobben totalt sett kommer att bli fler pga sänkningen av restaurangmomsen. Möjligtvis kommer några fler att jobba inom restaurangnäringen, men det kommer ju att ske på andra branschers bekostnad. Till betydande effektivitetsförluster. Vilket är poängen i det jag skriver.
Se Lars Calmfors exv: http://di.se/Default.aspx?ArticleView=CommentsList&SortBy=HighestGradeFirst&PageIndex=4&pid=213583__ArticlePageProvider&epslanguage=sv
Detta skrivs något post festum, men bättre sent än aldrig.
Vi har diskuterat detta om fastighetsskatten tidigare, men jag vill gärna återkomma till ämnet eftersom så många inom S, inklusive du, har en så felaktig bild av hur fastighetsskatten fungerade. I texten ovan talas om ”förändringen av fastighetsskatten 2008, som inneburit stora skattebidrag till investeringar i egnahemsbostäder”. Det är en uppenbar lögn. Att sänka en extremt orättfärdig och olikformig skatt är inte detsamma som att ge ”bidrag”. Den överlägset största delen av den gamla fastighetsskatten betalades av personer som bodde i egnahem på orter med höga bostadspriser och därmed höga taxeringsvärden. Skillnaden i fastighetsskatt mellan likvärdiga hus i olika delar av landet kunde vara 20 gånger eller mer. Men den som är tvungen att betala många gånger mer för en bostad i ett område med bostadsbrist blir rimligen fattigare, inte rikare. Samtidigt beskattades bostäder med samma marknadsvärde helt olika beroende på upplåtelseform, eftersom bostadsrätterna beskattades som om de vore hyresrätter och därmed fick mycket lägre fastighetsskatt.
(Till detta kom, för dem som amorterat sina hem, förmögenhetsskatten, där samma egnahem som belades med de högsta fastighetsskatterna dessutom fick betala förmögenhetsskatt. Även här var bostadsrätterna gynnade, eftersom de endast beskattades för sin andel av föreningens förmögenhet. Om det var något som präglades av bristande likformighet var det förmögenhetsskatten! Jag noterar att kriskommissionen tydligen inte vill återinföra den, alltid något.)
Men några ”skattebidrag till investeringar i egnahemsbostäder” innebar alltså inte förändringen av fastighetsskatten. Och fortfarande är fastighetsskatten fem gånger högre för de flesta egnahem än för de allra dyraste bostadsrätterna på Strandvägen. Den skillnaden ville de rödgröna som bekant öka genom det ogenomtänkta förslag som väljarna sade nej till.
Om S vill återinföra fastighetsskatten är det ett minimikrav att ni bestämmer vad det egentligen är ni vill beskatta.
– Är det storlek och standard? Varför då så olika skatt på likadana hus beroende på var de är belägna?
– Är det det tänkta försäljningspriset? Varför i så fall bara för småhus och inte för bostadsrätter?
– Är det läget? Varför finner ni det så rättvist att öka de redan stora skillnaderna i boendekostnad mellan olika delar av landet? Och varför är det i så fall så fel att låta läget påverka även hyrorna?
Det som däremot är ett bidrag är den skattelättnad på 30 procent av ränteutgifterna som ges till alla som har lån. Det enda kloka Fredrik Reinfeldt sagt i sitt liv var när han lekte med tanken på att finansiera förändringarna av fastighetsskatten med en sänkning av avdragsrätten för underskottsräntor. Givetvis belades han omedelbart med munkavle. Om detta hade gjorts när fastighetsskatten sänktes (och den särskilda skatten på bostadsrätter togs bort) skulle vi aldrig ha fått den obscena skuldexplosionen under de senaste åren. En andra chans att göra detta kom när räntorna sänktes så extremt i samband med den senaste finanskrisen. En minskning av eller bara ett trovärdigt hot om ett avskaffande av avdragsrätten skulle även ha bidragit till att hålla nere överlåtelsepriserna och därmed ha minskat de vinster som en del kunnat göra på sina bostäder.
Så länge jag har varit vuxen och skattebetalare i Sverige har jag förvånat mig över varför människor har haft rätt att övervältra nästan en tredjedel av sina räntekostnader på andra skattebetalare. Det är inte och har aldrig varit de fattiga som har stora lån. Att successivt minska rätten till underskottsavdrag skulle vara den bästa förändringen av skattepolitiken. Tvärtemot vad som ofta hävdas behöver det inte innebära motsvarande minskning av skatten på kapitalinkomster.
Den s k boxmodellen kan ni skippa; den skulle göra det ännu oförmånligare än i dag att amortera sina lån och har även i övrigt stora svagheter, i praktiken samma svagheter som förmögenhetsskatten.
Fastighetsskatten är inte Socialdemokraternas och Marikas bästa gren…de har missat hela poängen med upproret mot fastighetsskatten.
”sänkningen av fastighetsskatten främst handlade om en ideologisk uppfattning om att skatten var orättfärdig.”
Hon börjar med att påpeka att det handlar om ideologi….hon kan inte ha mer fel.
Sen börjar Marika skriva om Nederländerna;
”I exempelvis Nederländerna har man ett helt annat system för kapitalbeskattning än i Sverige, där kapitalinkomster beskattas löpande och värdestegringar när de realiseras.”
Nu påstår hon att vi i Sverige av tradition inte beskattar orealiserade värdestegringar….vad var fastighetsskatten?
Ping: En strukturreformistisk ansats « strötankar och sentenser