Fortsätter att publicera avsnittet om tillväxt i Kriskommissionens rapport. Tidigare finanskrisen och missförståndet kring den effektiva marknaden beskrivits, samt några konkreta konsekvenser som övertron på marknaden fått. Även bostadsmarknadens och innovationernas roll för tillväxten har diskuterats. Nu övergår jag till huruvida övergången från industri- till tjänstesamhälle förändrar förutsättningarna för tillväxt och tillväxtpolitik.
Tillväxten i tjänstesamhället
Idag arbetar hälften av de sysselsatta inom tjänstesektorn, och drygt 30 procent inom offentlig sektor (som till största delen också tillhandahåller tjänster). Ca 15 procent jobbar inom industrin. Det är en halvering jämfört med toppnoteringarna under 1950- och -60-talen.[1] Parallellt med detta har även industrins andel av BNP fallit på motsvarande sätt: från drygt 30 procent under 50- och 60-talen, till ca 17 procent idag.[2]
Industrins andel av sysselsättning och BNP ger dock inte hela bilden. Det som ser ut som avindustrialisering handlar delvis om rent statistiska omflyttningar – på den tiden industriföretaget skötte exempelvis sin egen bokföring hamnade denna i industrisektorn. När industriföretaget numera köper in samma tjänst från ett revisionsföretag hamnar den istället i tjänstesektorn. Tar man hänsyn till detta blir industrisysselsättningen närmast oförändrad.[3] I sammanhanget är också viktigt att understryka att industrin fortfarande står för en mycket betydande andel av den för Sverige så viktiga exporten.
Svenskarnas konsumtion är dessutom fortfarande i högsta grad materiell – realt sett konsumerar vi lika mycket varor idag som för femtio år sedan, ca 60 procent av den totala konsumtionsvolymen. Efterfrågan på varor har inte blivit mindre.
”Tjänstesektorn” är ett mycket vitt begrepp som det finns all anledning att specificera. Ett sätt att göra det är att skilja mellan personliga och icke-personliga tjänster. Den första kategorin utgörs av exempelvis hemarbete, offentliga tjänster, skönhetsvård och ”upplevelsetjänster”. Icke-personliga tjänster är allt från handel, transport och kommunikation till bank-, finans- och boendetjänster. Kapitalinsatsen i de personliga tjänsterna är låg. I de icke-personliga tjänsterna är den däremot högre och behöver inte skilja sig särskilt mycket från varuproduktionen. Detta gör också att förutsättningen för produktivitetsökningar är betydligt större än för de personliga tjänsterna. Många av de icke-personliga tjänsterna liknar i själva verket i hög grad varor.
Potentialen för produktivitetstillväxt inom de icke-personliga tjänsterna är stor. Det är också denna del av tjänstsektorn som sedan 1980-talet stått för sysselsättningsökningen. Inom denna kategori tjänster kan teknisk utveckling samt human- och realkapital bidra till en positiv produktivitetsutveckling. Inom de personliga tjänsterna är motsvarande potential betydligt lägre. Detta ska inte tolkas som att de är oviktiga, ens ekonomiskt – de ”lågproduktiva” personliga tjänster som utförs inom vård, skola och omsorg är ju en förutsättning för att den övriga ekonomin ska fungera effektivt. När barnomsorgen flyttade ut från hemmen till den offentliga sektorn frigjorde det exempelvis en enorm produktivitetspotential genom att fler kvinnor kom ut på arbetsmarknaden. En kvalitativ barnomsorg har många fördelar för ett samhälle – en av dem är att den gör det möjligt för fler att förvärvsarbeta och bidra till samhällsekonomin.
De personliga tjänsterna spelar en viktig roll för ekonomin, inte minst genom att de står för en stor del av sysselsättningen. Jämför man rika länder visar det sig att Sverige och USA är de två länder som uppvisar störst andel personliga tjänster, men av helt olika skäl.[4] I Sverige beror det på den välutbyggda offentliga sektorn. I USA handlar det istället om stora inkomstskillnader som gör det möjligt med en utbredd låglönemarknad, till stor del bestående av lågproduktiva personliga tjänster. I Sverige har vi valt att subventionera personliga tjänster som har stora positiva externa effekter. En generell och högkvalitativ välfärd innebär större jämlikhet och bättre liv för fler, men har också rent ekonomiska effekter genom att de höjer produktiviteten på den övriga arbetsmarknaden. Socialdemokratin har alltid haft som princip att satsningen på nya jobb ska läggas där den ger som mest utväxling i form av höjd produktivitet. Detta har varit en lyckosam princip.
Skillnaden i tillväxtpotential pekar på ett politiskt vägval. Vilken typ av tjänster är det vi ska satsa på i framtiden? Här kan konstateras att potentialen för produktivitetstillväxt är betydligt lägre i de personliga tjänsterna. Den klassiska illustrationen av detta – att det krävs lika många personer och lika mycket tid idag som för 200 år sedan att framföra en stråkkvartett av Beethoven – förklarar varför. Inom kapitalintensiv produktion har teknologisk utveckling inneburit att det krävs betydligt mindre resurser, både i form av kapital och av arbetskraft, att framställa exempelvis en bil idag jämfört med för femtio år sedan. Men tjänster vars insatsvaror i princip enbart utgörs av arbetskraft går inte att effektivisera på samma sätt. Genom att politiskt prioritera högproduktiva jobb skapas ett högre välstånd, och därigenom också större möjligheter för enskilda att konsumera personliga tjänster. På så sätt kan även denna sektor växa.
En politik för tillväxt handlar om att skapa så goda förutsättningar för näringslivet som möjligt. De visioner som socialdemokratin fört fram de senaste åren, om såväl det livslånga lärandet som idén att konkurrera med kunskap istället för med låga löner, har pekat i rätt riktning. Här finns mycket att bygga vidare på. Det är dock uppenbart att visionerna i högre grad än vad som varit fallet måste fyllas med konkret innehåll. Socialdemokratin måste också erkänna att alla inte kommer att kunna konkurrera i de allra mest högproduktiva jobben. En ständigt högre grad av utbildning är inte lösningen för alla. Det måste också finnas plats för andra typer av jobb på arbetsmarknaden. Därför är en diskussion om arbetslivets villkor nödvändig. Det är också viktigt att fundera över hur människor som idag inte är intressanta för arbetsgivarna kan beredas plats att bidra med det de har möjlighet till, exempelvis genom mer omfattande lönesubventioner. Lönesubventioner är dock ingen lösning för den stora gruppen arbetslösa, utan för en mindre grupp som idag står mycket långt ifrån arbetsmarknaden. Generellt gäller att det är mer träffsäkert att subventionera individer än att subventionera branscher.
[2] Avindustrialiseringen av Sverige: myt och verklighet. Daniel Lind, Ekonomisk debatt nr 7 2010
[3] ibid
[4] Näringslivets tillstånd 2008: Tjänsteparadox skapar tillväxt. ITPS, 2008
♦
DN om ett av problemen med att försöka subventionera fram tillväxt (i detta fall ROT-avdraget). Mer om detta i ett kommande inlägg. Intressant och Netroots.
Storstad 
Att mycket av det som tidigare var industrisysselsatta bara är en omflyttning typ att allt från städare till ekonomer och ingenjörer köps som externa tjänster är förstås så hur mycket vet jag inte. Men det är förmodligen också en del i utvecklingen av tjänstesamhället att varoro och även tjänster innehåller allt mer kunskap. För något decennium sedan bestod tillgångarna hos Fortune 500 av i huvudsak fasta tillgångar typ fabriker och maskiner, idag domineras det av immateriella tillgångar dvs mer renodlad kunskap. Förr kunde man typ låsa in kunskapen i fabriker och maskiner nu är det på en annan nivå.
Fundamentet för den bra tillväxten är att den kommer tillstånd genom ökad kunskap och bättre organisation av mänskligt arbete. Tillväxt är förmågan att med tidens gång tillgodose en större volym av mänskliga behov.
Av mitt bläddrande i rapporten fattade jag det som att den förespeglade fulla sysselsättningen skulle uppnås genom export. Nu har jag inte läst den från sida till sida. Men varför detta fokus på export och internationell konkurrenskraft för sysselsättningen. Tidigare har jag förstått det som att exportindustrin producerar allt mer med allt färre anställda, om detta har tagit hänsyn till externa tjänsteinköp vet jag inte men om det nu har varit produktivitetstillväxt borde det ha gjorts. Det verkar som en svår ekvation för att skapa mer sysselsättning.
Dessutom kan fråga sig varför när vi förmodligen har någon sorts i EU och även globalt att de senaste decennierna ha producerat långt mer än vi konsumerar själva för att skicka till konsumtion i utlandet. Från 94-09 rör det sig mellan tummen och pekfingret om i storleksordningen hela 2009 år BNP. Varför ska exporten öka ännu mer om vi är ”ljusår” från att utnyttja den importpotential som den export vi har ger. Finns det någon annan anledning för folkhushållet med export än att betala vår import? Har exporten ett egenvärde.
Jag har inget emot handel men vad är meningen om vi inte använder oss av dess fördelar, om dessa ständiga exportöverskott kommer tillstånd genom strypning av hemmamarknaden vilket håller nere importen kan man fråga sig om det inte är en förlustaffär för folkhushållet och de flesta medborgarna.
Visst är det bisarrt, Lasse, det här med övertron på export. Vem fan ska egentligen importera när alla länder tror att dom ska exportera sig ur krisen? Månen? Eller ska EU köra med nåt sorts handelskrig där dom tvingar svagare stater att importera?
Det enda hållbara är att man exporterar lika mycket som man importerar. Och behöver man inte importera så behöver man heller inte exportera.
Jo man kan fråga sig hur EU, Obama etc tänkt sig att det ska gå till att alla ska exportera sig ur krisen och till mer sysselsättning. Nu får man väl ta Obamas tal om USA som kommande exporttiger med en nypa salt, de visade 2010 upp ett historiskt volymrekord i handelsunderskott, men få nämnde att det i procent inte var så farligt ca 3,5% har jag för mig. Men storleken på volymen gör ju att USA nästan ensamt håller världens sk exporttigrar med överskott under armarna. Utan underskott hos någon kan ingen ha överskott, basala fakta som många politiker verkar ha svårt att inse.
Det märkliga är att Mp och andra nolltillväxtförespråkare aldrig någonsin berör detta faktum att vi ”permanent” har långt större obalans i handeln än tex det beramade USA. Alltså allt annat lika skulle vi kunna plocka bort en mycket stor del av tillväxten sen början av 90-talet utan att svenskens konsumtion hade behövt vara mindre. Tvärtom brukar även dessa prata som om vi var en förtvinad exportnation som behövde göra ännu (allt) mer för att stärka den globala konkurrensraften. Man skulle kunna spekulera i om de nämnda bara ser svenskens konsumtion som ”ond” medan utlänningarnas konsumtion av svenskproducerat som gott. Varför denna avoghet mot den arme svensken kan man då fråga sig.
Ping: Vuxendagis leder inte till att fler får jobb « Ett hjärta RÖTT
Din blogg är intressant att läsa. Du håller en högre intellektuell nivå än flera andra. Dock håller jag inte med dig helt i det här inlägget. Visserligen är det Kriskommissionens rapport som diskuteras. Jag tycker ändå det kan uppmärksammas att kapitalismen är så oerhört underförstått över allt i ditt inlägg som det självklara ekonomiska systemet.
Men den anmärkningen ska ses som ett försök att vidga vyerna, inte hacka ner på en trevlig person som stimulerar mitt intellekt och har intressanta grejer att säga även på youtube 😉
Du använder vissa begrepp och siffror det går att invända mot. Siffrorna kan vi strunta i, förresten. De är mindre viktiga i sammanhanget.
” ”Tjänstesektorn” är ett mycket vitt begrepp som det finns all anledning att specificera.”
Här visar du upp MLÅ-andan: nyansering och fördjupning. Pluspoäng för det.
”Ett sätt att göra det är att skilja mellan personliga och icke-personliga tjänster. Den första kategorin utgörs av exempelvis hemarbete, offentliga tjänster, skönhetsvård och ”upplevelsetjänster”. Icke-personliga tjänster är allt från handel, transport och kommunikation till bank-, finans- och boendetjänster. Kapitalinsatsen i de personliga tjänsterna är låg. ”
Är det här en uppdelning som Statistiska CentralByrån använder eller är det du som skapar begreppen?
”Kapitalinsats” är ett mindre bra ord i sammanhanget då en insats är ett absolut, inte relativt, belopp. ”Kapitalkostnadens andel” är nog ett bättre uttryck.
Att den är låg generellt för personliga tjänster är dock fel. ”Låg organisk sammansättning” är det marxistiska uttrycket. Biografer och sjukhus är i bokförings-sammanhang stora kapitalenheter.
”I de icke-personliga tjänsterna är den däremot högre och behöver inte skilja sig särskilt mycket från varuproduktionen. Detta gör också att förutsättningen för produktivitetsökningar är betydligt större än för de personliga tjänsterna. Många av de icke-personliga tjänsterna liknar i själva verket i hög grad varor.”
Att de icke-personliga tjänsterna generellt skulle ha lägre kapitalkostnadsdel/organisk sammansättning kan ifrågasättas, även om jag kan gissa hur du tänkt. Dock innebär inte kostnaden för kapitalinsatsen i sig någon förändring alls för produktivitetens möjligheter. Det är den tekniska beskaffenheten (vilket gubbord!) som avgör det.
Dock kanske de hör ihop. Men det gäller att hålla isär orsak och verkan.
Då du ligger på en högre nivå tänkte jag att det här kunde vara bra att lyfta upp. Om det är något jag vill önska mer av är det djupare ideologiska perspektiv på den här bloggen
Haha, det är inte var dag man får den här typen av konstruktiv kritik 😉
Några svar:
Uppdelningen av personliga och icke-personliga tjänster har jag lånat från Sandro Scoccos rapport som finns i en fotnot i inlägget.
Vad gäller ”kapitalinsats” så köper jag att ett mer korrekt uttryck är det som du föreslår. Det stämmer också att långt ifrån alla personliga tjänster har låg kapitalandel, men tycker ändå att det är en användbar distinktion eftersom många av dem har det.
Hänger dock inte riktigt med när det gäller den ”tekniska beskaffenheten” och orsak och verkan i detta fall… vad innebär det?
Enkelt uttryckt handlar det om att det är vad olika maskiner/anläggningar/saker kan åstadkomma som avgör deras produktivitet, inte vad de kostar.
En avancerad dator för industriell styrning är troligen mer produktiv än en billigare, mindre avancerad. Men det är datorns funktioner som är orsak till dess högre pris, inte vice versa
För övrigt vore det intressant att få veta varför ni utelämnade kritiska resonemang om riksbankens självständighet och Maastrichtfördragets krav på inflationsbekämpning som den ekonomiska politikens högsta mål i resonemang om hur sysselsättningen kan ökas.
Visserligen vet jag att feghet och tonvis av politisk prestige ligger bakom i många fall och hos flera personer. Men dig tror jag mer om än avskrap – inga namn nämnda – på högre ort i det här partiet.
Jag kan inte tala för Kriskommissionen. Det finns väldigt mycket som inte är med i rapporten helt enkelt för att man inte kan ha med allt, särskilt inte när man har så kort tid på sig.
Personligen tycker jag att det är mycket viktigt att riksbanken är självständig. Jag tror att inflationsmålet skulle kunna ligga högre än idag, för att ge mer utrymme att sänka räntan i tuffa tider. Kanske skulle man också kunna ha ett sysselsättningsmål som Sture Nordh fö föreslår idag – men egentligen är jag osäker på om det gör så stor skillnad. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4362668
Det är ytterst nödvändigt att bekämpa inflationen. Därmed inte sagt att det inflationsmål vi har idag och sättet Riksbanken har försökt nå det på varit det allra bästa.
Just nu tror jag att den angelägnaste frågan i det här ämnet är att ta fram alternativa redskap för att påverka bostadspriserna och skuldsättningen utöver penningpolitiken.
Men som sagt. Detta är bara mina egna åsikter.
Jag undrar över hur pass ekologiskt hållbart det är att satsa på tjänster som kräver stora kapitalinvesteringar. Är det så att kapitalinvesteringarna inte behöver bottna i naturresurser? Om inte produktionen belastar jorden så medför väl iaf en ökad produktivitet ökad konsumtion, eller vad är alternativet? Kortare arbetsvecka (finns det med i kriskommissionens rapport)? Hur ser de här förhållandena ut?
tack för tydliga svar!
Det är lite svårt att svara på… I dagens läge är väldigt mycket produktion inte hållbar. Det finns resonemang om detta i Kriskommissionens rapport i den del som heter omvärldsanalys.
Samtidigt innebär inte det att all produktion för alltid måste vara ohållbar, eller att tillväxt/höjd produktivitet i sig alltid måste vara klimatförstörande (antagligen inte ens ökad konsumtion, som du är inne på beror ju det på vad man konsumerar).
Kriskommissionen föreslår inte kortare arbetstid.
Mycket bra kommentarer av Lasse och Jan Wiklund.
Går vi tillbaka i historien som var det väl så att man ansåg att Chile, genom att författiga stora delar av sin befolkning (efter att Allende hade störtats och man hade mördat massor med folk,) och att exportera mer, ansågs ha skapat så goda förhållanden och en så god ekonomi, så det där blev melodin för alla länder. ”Exportera oss ur krisen” har vi ju hört till leda. Jag undrade redan för 2o år sedan om man tänkte sig att vi skulle exportera till månen när alla länder fick för sig att göra likadant.
Har Marika ingen idé om det här?
Exportindustrin är och kommer att vara mycket viktig för Sveriges BNP. Men det är naturligtvis inte det enda som är viktigt, och det påstår inte Kriskommissionen heller.
Det är nog inte många som inte förstår att en välutvecklad exportsektor på hög förädlingsnivå är av största betydelse för landets välstånd. Frågan är hur vi tar till vara denna fördel. Med de stora exportöverskott vi har haft har vi förutsättningar att stimulera sysselsättning i hemmaekonomin som de flesta knappt kan ens drömma om. Marginaler att ta ett sk importläckage som få har. Det är ju i hemmaekonomin som den största delen av sysselsättningen finns och möjlighet till tillväxt i sysselsättningen.
FN:s UNCTAD kom med sin årliga rapport 2010 “Trade and Development Report” där de poängterade just detta med vikten av hemmaekonomierna och problemet med att bara försöka ha exportledd tillväxt.
“It is becoming clear that not all countries can rely on exports to boost growth and employment; more than ever they need to give greater attention to strengthening domestic demand … The shift in focus on domestic-demand-led growth is necessary both in developed and emerging-market economies with large current-account surpluses and underutilized production potential in order to prevent the recurrence of imbalances similar to those that contributed to the outbreak of the global financial crisis. But it is also important for many developing countries that have become heavily dependent on external demand for growth and for creating employment for their growing labour force.
Unemployment is the most pressing social and economic problem of our time, not least because, especially in developing countries, it is closely related to poverty. “
(…)
“… it is important that the macroeconomic policy framework be strengthened to promote sustainable growth and employment creation in both developed and developing countries. Past experience and theoretical considerations suggest that a sustainable growth strategy requires a greater reliance on domestic demand than has been the case in many countries over the past 30 years. In such a strategy, job creation for absorbing surplus labour would result from a virtuous circle of high investment in fixed capital leading to faster productivity growth with corresponding wage increases that enable a steady expansion of domestic demand. Especially for developing countries, this may call for a rethinking of the paradigm of export-led development based on keeping labour costs low.”
FN kan ha en poäng, vi kan se hur det varit hos oss, exporten går som tåget i den internationella högkonjunkturen, exportöverskotten stiger till rekordnivåer samtidigt som arbetslösheten stiger brant till rekordnivåer. Om man sätter hemmamarknaden på undantag undrar jag var de nya plantorna ska gro.
Man kan även fråga sig hur logiken är i den exportledda tillväxten, om 8% exportöverskott av BNP är bättre än o% är då 25% bättre än 8%, 50% kanske ännu bättre och 100% optimalt. 100% skulle iofs innebära att svensken helt hade upphört med all konsumtion som syns BNP, hade fått ägna sig åt någon självförsörjande kolonilott för att få mat för dagen.
Ping: Tweets that mention Kriskommissionen: Tillväxten i tjänstesamhället | Storstad -- Topsy.com