Jobbpolitik bortom slagorden

Idag skriver SvD bra och nyansrikt om hur det gick med jobbtorgen i Stockholm och Stockholmshögerns löfte om att alla skulle få jobb inom fem dagar från förra valrörelsen.

Det ansvariga moderata borgarrådet Ulf Kristersson (M), viftar i intervjun undan allvaret i att Stockholmsalliansen faktiskt lovade jobb inom fem dagar och sedan bröt löftet. Och visst, det finns säkert många som tänkte redan när löftet gavs att det där går ju aldrig att uppfylla, det kan de inte mena på allvar. Men jag har träffat personer som faktiskt trodde på det. I förra valrörelsen kampanjade borgerliga valarbetare i förorter där arbetslösheten var hög och lovade att man skulle få jobb om man bara röstade på alliansen. Det fanns människor som trodde på det, och som känner sig väldigt lurade idag.

Borgarna själva lyfter gärna fram att ”mer än 10.000 har lämnat socialbidragstagandet” genom jobbtorgen. Det man glömmer att tala om är att en majoritet av dessa 10.000 inte har fått jobb, utan har gått till studier, flyttat eller blivit sjukskrivna. Under 2009 var det i själva verket bara 16 procent av de inskrivna vid jobbtorgen som fick arbete.

(Källa här). Det finns alltså gott om berättelser som Paul Lekmans, som SvD berättar om idag. Han har varit inskriven på jobbtorgen i två och ett halvt år och fått tre praktikplatser under tiden, men är idag fortfarande arbetslös.

Av detta tycker jag att man kan dra två slutsatser. Den första är att det i den målgrupp det handlar om – personer som uppbär ekonomiskt bistånd – finns många människor som står väldigt långt från arbetsmarknaden. Det finns ingen enkel politisk åtgärd som kan göra så att de allihop genast får jobb. Den borgerliga retoriken låter ofta förstå att det enda hindret för människor att få jobb är de själva. Lite hårdare krav, sämre ekonomiska villkor och så en personlig jobbcoach på det, och arbetslösheten är fixad. Men siffrorna talar sitt tydliga språk – 16 procent av socialbidragstagarna får jobb i Moderaternas Stockholm. Det är gissningsvis ungefär samma andel som under det rödgröna styret mandatperioden innan, då staden också erbjöd olika former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder för personer på ekonomiskt bistånd.

Den andra slutsatsen är att det faktiskt finns något som politiken skulle kunna göra för att höja denna andel något. Fyra av tio inskrivna på jobbtorgen saknar grundläggande gymnasiekompetens, och vi vet att det är betydligt svårare att få jobb när man har så låg utbildning. Jobbtorgen borde alltså i större utsträckning än idag erbjuda just utbildning. Det gjorde kommunen när de rödgröna satt i majoritet, men det är något de borgerliga partierna kraftigt skurit ner på.

2009 fanns det 4395 inskrivna utan gymnasiekompetens på jobbtorgen. Samtidigt fick enbart 363 personer möjlighet att delta i någon form av yrkesutbildning som jobbtorgen anordnade. Det motsvarar 8 procent (källa: socialtjänst- och arbetsmarknadsförvaltningen).Det är uppenbart att det är alldeles för lite.

Situationen förvärras av att de borgerliga partierna inte bara skurit på arbetsmarknadsutbildningen, utan även på den reguljära vuxenutbildningen i Stockholm. Antalet heltidsplatser är idag inte ens hälften av vad de var 2006 – trots att konjunkturen är betydligt sämre nu än då.

(Källa: Skolverket). Här har jag skrivit mer om hur viktigt det är med Komvux, och hur cyniskt den borgerliga regeringen har skurit på just denna möjlighet till en andra chans för den som en gång misslyckats i skolan.

Socialdemokraterna lovar 5300 fler Komvux-platser , 1600 platser i arbetsmarknadsutbildning och 1200 nya högskoleplatser till Stockholm. Bland annat. Det är en politik som verkligen skulle göra skillnad.

Lena Sommestad skriver också. I övrigt rekommenderar jag Helene Sigfridsson som bjuder på iskall läsning om hur borgerliga regeringsföreträdare gör sig lustiga på utsatta barns bekostnad.

Andra bloggar om jobbtorg, arbetsmarknadsutbildning, arbetsmarknadspolitik, komvuxIntressant och Netroots.