Fattiga barn, Sverige 2009

År 2006 fanns det 229 000 fattiga barn i Sverige, enligt Rädda barnen.  Och oproportionerligt många av dem bodde i storstäderna. Variationerna i barns ekonomiska uppväxtvillkor är betydligt större mellan storstädernas stadsdelar än mellan kommunerna. I storstäderna finns både de allra rikaste och de allra fattigaste områdena, konstaterar Rädda barnen. Och klyftorna mellan stadsdelarna har ökat sedan 1991. För Göteborgs del såg det ut såhär 2006 (mönstret är likartat i Stockholm och Malmö):

Fattig är man enligt Rädda barnens definition om hushållets disponibla inkomst inte räcker till minimikostnaderna för baskonsumtion och boende. Enligt denna definition var 11,9 procent av Sveriges barn fattiga 2006. Alla tre storstäderna har dock högre genomsnitt än riket totalt. Allra värst är det i Malmö – där var 30,4 procent av alla barn fattiga 2006. Om man känner för verkligt obehaglig läsning kan man kolla hur det såg ut för några år sedan. År 1997 var till exempel 80,2 procent av alla barn som bodde i Rosengård fattiga. Det är en helt bisarr siffra. Jag får ont i magen. 2006 hade åtminstone andelen sjunkit till 62 procent. Men ändå. Fortfarande hisnande högt.

Om man trots allt ska se saker från den ljusa sidan, så var andelen fattiga barn i Sverige lägre 2006 än vad den varit någonsin tidigare i Rädda barnens mätningar (som sträcker sig bakåt till 1991). Barnfattigdomen var alltså lägre 2006 än då 90-talskrisen bröt ut. Men när klyftorna ökar för befolkningen i stort, så ökar de även mellan barnen. Och – de etnifieras.

Av diagrammet framgår att medan andelen fattiga barn med svenskfödda föräldrar nästan har halverats sedan 1991, så är andelen fattiga barn med utländsk bakgrund istället högre 2006 än vad den var 1991. Rädda barnen använder inte den gängse definitionen av utländsk bakgrund (att själv vara född utomlands eller att båda föräldrarna är det), utan använder ett vidare begrepp. De nämner dock att bland barn med båda föräldrarna födda utomlands är andelen fattiga ännu högre än vad som framgår av diagrammet – hela 39 procent 2006.

Regeringen bedömer att andelen fattiga i Sverige har ökat från 10 procent 2006 till 13 procent 2009, dvs en ökning på hela 30 procent (källa här, s. 18). Detta alltså samtidigt som Sverige upplevt en högkonjunktur av sällsynt strålande slag. Regeringen tror också att andelen fattiga kommer att fortsätta växa. Det lär innebära att de senaste årens trend med minskad barnfattigdom brutis. De fattiga barnen kommer att bli fler.

Idag presenterade oppositionen sina skuggbudgetar för 2010. Ingen av dem kommer nog att lösa frågan om barnfattigdomen. Men de pekar åtminstone i rätt riktning. Socialdemokraternas budget har en tydlig fördelningsprofil – höginkomsttagare får betala mer i skatt än idag. De som äger de dyraste villorna får betala mer i skatt. A-kassan höjs, vilket är viktigt för att minska andelen fattiga. Och underhållsstödet  till ensamstående föräldrar höjs, vilket är ett steg på vägen för att minska barnfattigdomen – nästan hälften av alla fattiga barn (46 procent) bor med en ensamstående förälder.

Som sagt. Det är inte nog. Men det är ett viktigt steg på vägen.

Om skuggbudgeten i DN1, DN2, SvD, AB, Expressen.

Andra bloggar om barn, ekonomi, politik, ojämlikhet, socialdemokraterna. Intressant?