En vanlig utgångspunkt i friskoledebatten har hela tiden varit att konkurrensen mellan skolor ska leda till att bra skolor blir valda av fler, medan dåliga skolor tvingas att stänga. Det är exempelvis en central del i diskussioner hos SNS och Fores som jag varit med i på sistone. Idag skriver Klas Eklund och Steven Kelman en debattartikel på samma tema. Denna mekanism lyfts ofta fram som en förutsättning för att teorins fördelar med friskolereformen ska förverkligas.
Det finns dock en rad problem med den här föreställningen.* Den stämmer helt enkelt inte överens med hur det fungerar i verkligheten. Ett viktigt skäl till detta är att skolnedläggningar nästan alltid uppfattas som något starkt negativt, inte bara av de elever som går på skolan, utan ofta av hela lokalsamhället. Lundsberg är ett (hyfsat) aktuellt men kanske inte så representativt exempel (även om det onekligen uppvisar många intressanta exempel på upprördhet). JB-konkursen är förstås ytterligare ett exempel, men det finns många fler. En enkel sökning visar vilka heta känslor skolnedläggningar river upp:
”Kritik mot skolnedläggning – Det sjuder av missnöje bland föräldrar runt om i Varberg”, ”Man mår ju dåligt i det, och det gör ju alla. Det här ju något vi pratar om hela, hela tiden” – om föräldrar som planerar att starta friskola i Västervik, politiker uppvaktas med hot om flytt på Öland, ”folk är frustrerade och förbannade över förslaget att lägga ner skolan” (en annan skola i Västervik), elever ”har inte mycket till övers för de politiker som står bakom nedläggningsbeslutet” av högstadiet i Fredrika, skolnedläggningar i Östersund skjuts upp ännu en gång, ”folk är förtvivlade” över skolnedläggning i Leksand, många föräldrar är oroliga i Kramfors, i Norrtälje har man för tillfället lagt ner kontroversiella planer på skolnedläggningar, etc. Och detta är bara artiklar från en tidsperiod på några veckor!** ”Helt klart är det här med skolor den absolut svåraste frågan att ta. Det är väldigt mycket känslor, med all rätt så slår var och en vakt om sin plats”, säger ett före detta kommunalråd som var med om att lägga ner sju skolor i Vetlanda.
Artiklarna visar också tydligt att de starka reaktioner som nedläggningar av kommunala skolor väcker ofta leder till ett av följande två utfall: 1. En fristående skola startas istället för den nedlagda kommunala. Kanske med samma personal och organisation som tidigare. 2. Politikerna skrotar eller skjuter upp planerna på nedläggning.
Det här är på många sätt positiva utfall. Det är bra att människors protester påverkar de politiska besluten, och elever och boende i närsamhället är förstås glada över att skolan drivs vidare i en eller annan form. Men det är inte så det borde fungera enligt de ekonomiska modellerna, som säger att skolor som inte kan bära sig borde tillåtas gå under (och att rationella konsumenter inte har något emot det). Inte heller är det ekonomiskt effektivt för skattebetalarna som kollektiv, eftersom det innebär att det finns en stor överkapacitet i systemet. Vi betalar alla för ett stort antal tomma platser i våra skolor, kommunala som fristående. Och ett skäl till detta är helt enkelt att kraften i människors protester mot skolnedläggningar är mycket, mycket stark.
Som kommunpolitiker vet jag dessutom att det kan vara lika svårt (dvs impopulärt) att bygga ut en populär skola som att stänga en mindre populär, trots att rimligen en förutsättning för att valfriheten inom skolan ska fungera är att det som efterfrågas mer också kan erbjudas fler. Människor har alla möjliga skäl till att inte vilja att en skola byggs ut. Grannar ogillar att den fysiska miljön förändras, föräldrar vill inte att elever från ”fel” områden kommer in på skolan, många uppfattar att småskalighet är ett värde i sig. Etc.
Om detta (liksom om motståndet mot skolnedläggningar) kan man tycka vad man vill. Men det är så människor resonerar i verkligheten. Den som vill skapa en framgångsrik skola måste ta hänsyn till detta, vilket tyvärr alltför få gör. Istället resonerar många forskare, debattörer och andra utifrån idealmodeller, nån sorts önskningar om hur människor borde fungera. Det är inte särskilt effektivt. Och relativt enkelt att empiriskt vederlägga.
Intressant och Netroots.
* Ytterligare en invändning som jag inte går in på närmare här är att det ofta är något annat än kvalitet som avgör vilka skolor som läggs ner eller blir bortvalda. Det handlar vanligen snarare om läge, elevsammansättning och – vilket inte minst fallet JB visar – skolledningens sinne för ekonomi.
** Länkarna är lite gamla eftersom jag gjorde sammanställningen i samband med detta SNS-seminarium i december 2012, men som illustration av fenomenet funkar de ju ändå.
Storstad 
Intressanta synpunkter. ”Valfrihet” förutsätter överkapacitet och därmed ökade kostnader. När det gäller just skolor sammanfaller elevernas kortsiktiga intressen inte nödvändigtvis med samhällets långsiktiga.
Bra skrivet. För mig är huvudproblemet att vi har ett system som skapar dåliga skolor som ska läggas ner. Jag ser ingen poäng i att barn ska gå i dåliga skolor? Vi ska ha ett system som skapar enbart bra skolor. Hur svårt ska det vara?
Något annat som är ganska relevant i sammanhanget är att det finns en del evidens för att skolbyte i sig är ganska negativt för elevens kunskapsinhämtning….