Häromdagen blev jag intervjuad av Göteborgsposten om läget i Socialdemokratin. Det blev en ganska bra artikel som går lite djupare än den vanliga, ganska ytliga beskrivningen av S som ett parti där den stora striden skulle stå mellan en tydlig högerfalang och en tydlig vänsterfalang (så är det inte).
Tyvärr finns inte artikeln på nätet, men här kommer det stycke där jag är med:
Detta att tänka nytt på det gamla sättet – och vad jag menar med att man inte kan prata om privatiseringarnas problem i dagens socialdemokrati – beskriver jag mer här. Lena Sommestad skriver också om den smått bisarra oförmågan att lämna 1990-talet hos dagens partiledning . Ett exempel på vad jag menar med det problematiska balanserandet av maktsfärer inom S är sammansättningen av kriskommissionerna. Om detta har ett gäng Netroots-bloggare skrivit bra i Aftonbladet.
I övrigt vill jag passa på att tipsa om det senaste numret av Tiden. Den innehåller en häpnadväckande mängd kloka artiklar om läget för Socialdemokratin och möjliga vägar framåt. Det finns så många otroligt smarta människor – människor som faktiskt tänker nytt på ett nytt sätt, inte inom en 1990-talslogik – inom Socialdemokratin att det faktiskt är ganska märkligt att vår output inte blir bättre. Två av de bästa texterna finns på nätet: Läs Kajsa Borgnäs, som refererar till Wigforss, Einstein och Orfeus och skriver om ”plånboksväljaren, denna 1990-talets inhumana uppfinning [… som] är antingen det ena eller andra, aldrig hel och hållen, hon är enkel att förstå och det enda sätt dagens politiker vågar närma sig henne på är genom att säga ‘du får ytterligare några ödsliga kronor att skramla med i plånboken om du lägger din värdefulla röst på mig’.”
Läs också Leif Jakobsson som skriver oerhört angeläget om att klassresan aldrig kan vara det primära målet för socialdemokratin. Vidare är han en av få s-debattörer som inte bara pratar om att ”vi måste nå medelklassen”, utan faktiskt också har ett vettigt förslag på hur detta ska ske, med utgångspunkt i verkliga medelklassiga problem. Läs hela! (För att förtydliga: jag tror inte att friåret är lösningen, men att opinionsbilda kring de problem han beskriver.)
Tiden nr 5 innehåller också en mycket läsvärd analys av Irene Wennemo. Hon skriver bland annat: ”När socialdemokraterna jagade en berättelse under förra mandatperioden var man som blind för det som fanns rakt framför ögonen […] Berättelser av detta slag är inget som PR-byråer skriver ihop. Det är en integrerad och strategisk del av socialdemokratins idéutveckling. I brist på bra berättelser blev den politik som socialdemokraterna gick till val på obegriplig. De praktiska förslag som lanserades hängde inte på något vettigt sätt ihop med de övergripande visionerna.”
Wennemo sätter också fingret på något annat, också centralt: ”Samsynen kring de övergripande målen för socialdemokratin är stor. [… Problemet är] att det finns ett misstroende kring huruvida partiets ledning längre tror att det är möjligt att förändra i riktning mot dessa mål”.
Wennemos artikel, liksom flertalet andra utmärkta texter i senaste Tiden-numret, finns inte på nätet. Men jag tycker verkligen ni ska leta upp ett pappersex och läsa. Och för den som är intresserad av en intelligent, resonerande socialdemokratisk debatt, teckna genast en prenumeration.
Uppdatering: Nu ligger Irene Wennemos artikel på nätet. Läs! Men leta upp ett ex av Tiden ändå, finns mycket annat läsvärt i den!
Ytterligare ett tips: Lyssna gärna på seminariet ”Vad vill vänstern”, en diskussion mellan vänsterstjärnor som Nina Björk, Örjan Nyström och Aron Etzler med flera. 18 korta delar med kass bildkvalitet men bra ljud finns här. Läs också Elin Grelsson om småföretagarens villkor och en möjlighet för vänstern. Viktor Tullgren skriver om avvägningen mellan professionalitet och ideelllt engagemang, och att resultatet inte alltid blir bättre med fler anställda.
DN | GP | GP | SvD | SvD | SvD | AB | Ex | Andra bloggar om tiden, socialdemokratisk förnyelse, intelligens. Intressant och Netroots.
Storstad 
Tack för länksammanställning!
Ett problem med den pågående förnyelsedebatten – för oss partiutomstående som följer vad som sägs i debattartiklarna, debatt-program och så vidare – är bristen på konkreta förslag. Många S-debattörer talar om ”förnyelse”, få ger förslag. Det saknas grundläggande ideologisk debatt. De texter du länkar till är bättre, men de läses knappast av allmänheten. Det problemet är extremt viktigt att åtgärda. Nyttan av än så intressant intern debatt kan förtas av att folk till sist ändå bara får höra Lotta Gröning & co sprida ett till 99% negativt, svepande och fullkomligt okonstruktivt budskap i tv-studio efter tv-studio.
Under lång tid var inriktning och mål för de socialdemokratiska partierna relativt enkla och tydliga: håll borta privatisering från vissa sektorer och utforma den offentliga verksamheten där så att jämlikhetsmål främjas. Ordna klasskompromisser mellan främst storindustrier och fack. Det fungerade ganska bra då. Målet var tydligt och expansivt: omforma samhället kontrollerat, låt demokratisering och jämlikhet prägla fler samhällsområden.
Sen kom det nyliberala motståndet, välorganiserat och omåttligt resursstarkt. Målet sänktes till att hålla fast vid erövrad mark.
Men omständigheterna har sedan förändrats och förskjutits mycket. I den nya tiden har S accepterat att privatisering i en hel del fall (men inte alltid) medför effektivitetsfördelar och andra fördelar så stora att de allt beaktat uppväger nackdelarna, jämfört med de reella alternativen. Det ger en suddig situation. Kan några gränser alls dras? Är inte det enda rationella att öppna för privatisering av allt och alla?
Nej, det är det inte. Det finns alltjämt starka moraliska skäl för jämlikhet, ja än starkare och mer välutvecklade politisk-filosofiskt nu än för 50 eller 100 år sedan. Det finns även växande empiriskt stöd för att vissa former av privatiseringar försämrar jämlikheten på flera sätt. Så politiskt-filosofiskt och empiriskt-ekonomiskt står socialdemokratin stark. Men den nya utmaningen för S är föra en jämlikhetsinriktad politik genom praktiska mått och välmotiverade mål och delmål. Mått och mål som tränger igenom i ett offentligt politiskt samtal alltmer präglat av lobbying och extrem snuttifiering. Mått och mål som ter sig meningsfulla för medborgare och som inger politiskt hopp och kampvilja.
Jämlikhetsanden och alla de projekt som bubblat fram kring den borde vara en stor förebild här. Den formen av empiriska analyser ger kriterier för att motivera insatser och gränsdragningar. Konkreta målsättningar och fokuspunkter utforskas också. Ett intressant sådant projekt är http://highpaycommission.co.uk/
Moderaterna har i ord (men inte mycket i ideologi eller praktik) försökt överta en rad traditionella värden från vänstern. ”Rättvisa”, ”jämlikhet”, ”arbetslinjen”, ”arbetarparti”, osv. Det öppnar för två motstrategier: Att moterövra termer som associeras med högern, ”skattebetalarnas förening”, ”svenskt näringsliv”, ”företagande”, ”effektivitet” osv. En andra strategi (förenlig med den första) är att arbeta fram precisa, empiriska mått för uppnåelse av de värden motparten nu säger sig acceptera. Konkretisera rättvisa och jämlikhet, visa empiriskt att M:s politik inte leder till målen och trumma fram det budskapet överallt, hela tiden. När högern ger sig in, även om så bara verbalt, på andra planhalvan gör den sig samtidigt mycket sårbar.
Tack för länkarna. seminariet ”Vad vill vänstern” är väl värt att lyssna på.
Ping: Ett väl fungerande parti, där fler kan bidra « Lena Sommestad
Hej, kul att du nämnde min Tidenartikel. Nu finns den som en anteckning i facebook, i alla fall.
http://www.facebook.com/notes/irene-wennemo/min-artikel-i-tiden/161678410537154
Irene, jag kommer inte åt den! 😦
Ping: and I’m all outta gum… « Viktor Tullgren
Ping: Socialdemokratins förnyelse måste vara vårt eget verk « Röda Berget