Mindre välfärd, mer familj?

Fler studerar med studiemedel, enligt CSN. När det råder lågkonjunktur studerar fler, och dessutom är ungdomskullarna stora nu. Samtidigt fortsätter trenden att allt färre av de som tar studiebidrag också får studielån – andelen har minskat med tio procent på fem år:

(Statistik från CSN. Axlarna är kortade för ökad tydlighet). CSN skriver i sitt pressmeddelande att vuxenstuderande på grundskolenivå är mindre benägna att ta lån, men antalet vuxenstuderande har ju minskat mycket kraftigt de senaste åren på grund av regeringens nedskärningar på Komvux, så det kan inte vara förklaringen. CSN tror istället att en förklaring kan vara att andelen yngre bland de studerande blivit fler, och de har, enligt CSN, oftare stöd från sina föräldrar. En enkätundersökning som CSN gjorde 2009 visar att nästan hälften av studenterna jobbar vid sidan av sina studier. Var fjärde student får ekonomiskt stöd av sina föräldrar, och 16 procent av sin partner.

Detta får mig att tänka på något annat, som är lite av ett statistiskt mysterium. Den ökande arbetslösheten har drabbat unga hårt. I Stockholms län ökade exempelvis ungdomsarbetslösheten med nästan 50 procent mellan 2008 och 2009. Samtidigt har antalet unga med ekonomiskt bistånd ökat betydligt mindre – med ungefär 10 procent under samma period.

(Statistik från SCB och SCB. Obs att SCB använder något olika åldersintervall för arbetslöshet respektive antal biståndstagare, så jämförbarheten är inte fullständig). I Stockholms län hade alltså färre unga socialbidrag 2009 än 2006, trots att arbetslösheten var avsevärt lägre 2006. Samtidigt vet vi att unga mer sällan är medlemmar i a-kassan – år 2008 hade exempelvis bara 22 procent av de arbetslösa under 25 år a-kassa. Detta är antagligen en lägre siffra än 2006, eftersom regeringens försämringar av a-kassan har lett till att främst unga, äldre och låginkomsttagare lämnat a-kassan.

Alltså – ungdomsarbetslösheten är högre, samtidigt som färre unga är med i a-kassan. Sammantaget borde detta innebära att antalet unga med ekonomiskt bistånd ökat betydligt mer än vad som skett. Vart har alla sysslolösa unga tagit vägen? Vad lever de på?

En rimlig gissning (men det är bara en gissning – i verkligheten finns det ingen som vet) är att de lever på sina föräldrar. Precis som CSN tror att allt fler av de studerande gör. Allt fler unga bor kvar hemma hos föräldrarna – 54 procent av 18-21-åringarna, jämfört med 45 procent för bara tre år sedan. Det är en ganska kraftig ökning, och det är lätt att tänka sig att man är mindre benägen att söka vare sig socialbidrag eller studielån om man bor kvar hemma. Att unga bor hemma allt längre har i sin tur både att göra med den tuffare arbetsmarknaden och den (på många orter) allt svårare bostadssituationen. Detta drabbar unga hårdare än andra, och särskilt nu, när ungdomskullarna är rekordstora samtidigt som studieplatserna inte utökats tillräckligt.

De senaste åren har inneburit stora reallöneökningar för personer med jobb, och det finns säkert många föräldrar som tycker att ekonomiskt stöd till barnen är en bra användning av de pengarna. För många är det säkert inga som helst problem att förlita sig på stöd från familjen på det här sättet. Men samtidigt finns det naturligtvis många individer som inte kan göra det, eller som känner sig tvingade att göra det trots att det innebär påfrestningar i relationen. När man bor kvar hemma allt längre och inte har någon egen ekonomi, har man inte heller något riktigt eget vuxenliv. Det kanske inte måste vara ett problem, men för vissa är det nog det.

Om det faktiskt är så att föräldrar försörjer sina barn allt längre, så säger det också något om samhällsutvecklingen. Poängen med studiestödssystemet – och hela den svenska välfärdsmodellen – är ju att säkerställa individens frihet. Välfärden är utformad så att ingen ska behöva vara beroende av exempelvis sin familj för sin försörjning.

Idag ser det istället ut som att allt färre unga använder välfärden – oavsett om det handlar om studielån eller socialbidrag – för sin försörjning, och istället förlitar sig på familjen (obs att det ju inte handlar om att de skaffat sig egen försörjning på arbetsmarknaden istället). Det innebär ett ökat beroende av personliga nätverk och deras resurser, och dessa nätverk är  ju inte är rättvist fördelade i befolkningen, vilket bland annat CSN:s undersökning visar (”studerande med utländsk bakgrund har en tuffare situation än andra. De har en sämre ekonomisk situation, sämre stöd från andra studerande, familj och vänner. En lägre andel i gruppen jobbar vid sidan av studierna”). Ett ökat beroende av personliga nätverk förstärker klassamhället men missgynnar också alla individer, oavsett klass, som har oturen att inte ha en toppenrelation med sin familj.

Tror man på ett starkt välfärdssamhälle finns det också andra skäl till oro. Om allt fler unga upplever att välfärden inte finns där för dem, kommer naturligtvis deras stöd för den att minska. Detta är en utveckling som verkar ske i båda ändar – både bland ”de framångsrika” (högskolestudenter som lever på sina välbärgade föräldrar) – och bland ”förlorarna” (unga som varken kan få jobb eller studieplats, men som ändå inte söker socialbidrag).

Tack till Josefin Fürst för inspiration till inlägget.

Ett ökat beroende av familjen – det är väl förresten precis vad KD vill ha? I övrigt rekommenderar jag, om ni inte redan läst, Shadé Jalalis inlägg om den katastrofala borgerliga”jobb”politiken. Sätter fokus på verkligheten – som ligger obehagligt långt från regeringens problembeskrivning. Med det sagt – glöm för allt i världen inte att tacka alliansen!

Andra bloggar om , , , , . Intressant och Netroots.

23 kommentarer

Filed under Arbetsmarknad, Skola och utbildning

23 responses to “Mindre välfärd, mer familj?

  1. Anders L.

    Lite off-topic, men på något sätt ändå inte: New York Times-kolumnisten Nicholas D. Kristof skrev häromdagen under rubriken ”Our Banana Republic” om det alltmer ökande snedfördelningen av ekonomiska resurser i USA. (Se: http://www.nytimes.com/2010/11/07/opinion/07kristof.html?_r=1&partner=rssnyt&emc=rss)

    Hans huvudpoäng: USA är idag ett mer ekonomiskt snedvridet land än t ex Nicaragua, Venezuela eller Guyana. Dvs ”bananrepubliker”. Några intressanta iakttagelser: Under perioden 1980-2005 gick 80% av den totala inkomstökningen i USA till 1% av befolkningen. 1980 tjänade en amerikansk topp-VD 42 gånger genomsnittslönen i USA – idag tjänar han (oftast en han) 531 gånger genomsnittslönen!

    Sverige är inte fullt så extremt – ännu. Men vi är på god väg, under den intensiva nyliberala propagandan som är så genomträngande att de allra flesta svenskar inte ens är medvetna om den. Fortfarande odlas ju t ex myten om att massmedia skulle vara ”vänstervridna” – detta i ett land där bara 1 av de 20 största dagstidningarna inte företräder regeringen!

  2. Chris B

    Anders: Att massmedia anses vara vänstervridna baseras inte på tidningarnas ledarsida utan på högerns odlade och välgödslade fördomar om att ”alla” journalister är vänster. Detta är ett påstående som det är betydligt svårare att falsifiera. Därför lever det kvar.

    Med tanke på hur resten av samhället ser ut idag så finns det goda skäl att tvivla på sanningshalten i det. Varför skulle vänstern bry sig mer om journalistik liksom?? Borde inte det intressera alla?

  3. Nosententia

    Intressant. Har du några tankar kring idéerna om ett system med tre terminer som dyker upp lite då och då?

    Väldigt off topic: Jag ska skriva en B-uppsats som kommer behandla medborgarinflytande/empowerment eller dylikt och tänkte ta upp Gårdsten som exempel. Eftersom du skrivit om det tänkte jag kolla om du hade några tips? Och sen undrar jag hur man hittar statistik på ett så litet område som Gårdsten.

    Tack på förhand=)

    • Marika

      Haha, såhär tyckte jag tydligen om ett treterminssystem för en herrans massa år sedan: http://promemorian.blogspot.com/2006/07/s-studenter-vill-studera-p-sommaren.html

      Det vore väl ett bra system om det gick att ordna så att man kunde läsa relevanta saker på sommaren, dvs som en del av utbildningen. Inte bara strökurser för försörjningen. Men det viktiga tycker jag snarare är att koncentrera resurserna i utbildningen generellt, oavsett hur många terminer man har. Idag är de lärarledda timmarna så få att många studenter inte upplever att de pluggar på heltid. jag skulle gärna se att man kortade längden på utbildningarna avsevärt mot att man höjde tempot, dvs fler lärarledda timmar och verkliga heltidsstudier. Genomströmningen skulle öka samtidigt som kvaliteten också skulle bli bättre – studierna skulle bli mindre utspädda.

      Ang Gårdsten är mitt bästa tips Göteborgs stads statistik: http://www4.goteborg.se/prod/G-info/statistik.nsf

      Tror att det mest användbara finns i det som heter ”områdesfakta”. kräver tyvärr en del omständligt manuellt arbete, men det finns mycket användbart. Kanske också kontakta Gbgs statistikavdelning och fråga om råd?

      Även SCB har en del lokal statistik: http://www.scb.se/Pages/List____275836.aspx

      och brottsstatistiken i mitt Gårdstensinlägg från BRå: http://statistik.bra.se/solwebb/action/index

      Och varför inte prata med Stina Fransson som jag citerar tex? Hon har säkert en massa bra uppslag!

      Lycka till iaf, hör gärna av dig om du kommer fram till nåt intressant!

      • Nosententia

        Tack för tips. Ska kolla in det där.

        Om allt går bra och jag hittar något intressant hör jag av mig:)

  4. Vart tar arbetslösa ungdomar vägen? Ja det kan man undra. Kan en eller annan arbeta svart kanske? Skulle tro att det finns ett utbud av svartjobb idag när arbetslösheten är så enorm.

  5. Anders N

    Har lite svårt att förstå den egentliga problematiken här. Ska vi eftersträva att unga arbetslösa är mer beroende av sociala ersättningar än att bo kvar längre hos föräldrarna? Inget av alternativen ger väl någon bra start på ”vuxenlivet” och jag har svårt att se att det ena skulle vara bättre än det andra. Antingen är man beroende av föräldrarna eller så är man beroende av andra (staten).

    Avslutningen tolkar jag cyniskt (jag gillar att vara det) som att problemet är att S förlorar väljarstöd om färre är beroende av staten. Då är det ett problem för S och inte nödvändigtvis ett problem för samhället. Gå inte till pappa för att få pengar, kom till staten istället (ännu mer cynism, saltad med provokation).

    Det verkliga samhällsproblemet i mina ögon är att unga går arbetslösa, inte att de bor hemma istället för att gå på soc?

    • Marika

      Vi ska sträva efter att människor är fria att göra egna val. Jag tror att den chansen är större om man har en egen försörjning. Självklart vore det bästa om det inte fanns någon arbetslöshet, och om regeringen finansierade fler studieplatser så att de som vill kan plugga (så är det inte idag). Men frågan hur vi skapar fler jobb är inte det jag skriver om här, och realistiskt sett kommer det ju alltid att finnas en arbetslöshet, vilken politik som än förs. I bästa fall är den betydligt lägre än idag, men man måste ju fortfarande ha en politik för de som drabbas av arbetslöshet. Det är lite ointellektuellt att bemöta varje ansats till att prata om sociala skyddsnät med ”men vore det inte bättre om folk arbetade istället?” Men visst, det är vad regeringens hela politik bygger på, så det är ett väldigt väl använt retoriskt knep. Däremot löser det inga verkliga problem.

      Frågan är dessutom större än att bara handla om socialbidrag, vilket jag skriver mycket om men du inte kommenterar. Det är alltså inte bara arbetslöshet det handlar om utan även brist på studieplatser, samt att studenter tycks vara mindre benägna att ta lån. Jag försöker beskriva olika sätt att se på den saken och vilka problem det kan innebära. Men självklart är det inte svart eller vitt. Det handlar ju i hög grad om val människor gör frivilligt.

      Men visst finns det en tanke bakom den socialdemokratiska välfärdsstaten som går ut på just att människors frihet är större om de inte behöver vara beroende av personliga nätverk. Att vara ”beroende av staten”, som du uttrycker det, är något helt annat. Det är lika för alla, det är anonymt, det är en lagstadgad rättighet. Att vara beroende av sina föräldrar är mycket mer godtyckligt. Det kan upphöra när som helst, det kan innebära olika typer av motprestationer, det kan innebära känslomässiga påfrestningar, relationer som blir grumlade. Plus att, som sagt, alla inte har föräldrar som kan eller vill ge ekonomiskt stöd till vuxna barn.

      En parallell är att det är stor skillnad på att som fattig vara beroende av välgörenhet och av en lagstadgad rättighet att (vid behov) få livsuppehälle av kommunen genom socialbidraget. Man behöver inte i lika hög grad stå med mössan i hand.

      Din avslutande cynism tycker jag, som vanligt, är tråkig. Varför ska jag alltid behöva förklara att jag tror på något? I det här fallet har jag redogjort för min övertygelse ovan – att en stark välfärd gör individen friare. Sen är det klart att det spelar in att jag också tror att den tendens vi ser är självförstärkande. Det är något man kan konstatera och behöver förhålla sig till, men det är naturligtvis inte själva anledningen till att jag tycker att vi ska ha en välfärdsstat. Skälet till att jag vill ha en stark välfärd är en ideologisk övertygelse. Konstaterandet att urholkningen av detta är självförstärkande är ett strategiskt förhållningssätt. Du måste skilja på detta, det senare är alltså inte ett argument FÖR välfärden.

      • Anders N

        Men är det ett problem att unga väljer att försörja sig genom sina föräldrar istället för ersättningar? Jag försöker hitta själva problemställningen men jag ser bara ett konstaterande att det är så. Relationen kanske blir belastad, kanske blir den stärkt. Kanske så övergår det till sociala ersättningar/csn efter ett tag då föräldrarna inte vill skänka välgörenhet längre. Det är ett val varje individ får ta. Problem uppstår om ersättningarna skulle försvinna och valmöjligheten upphör. Först då blir det ett problem.

        Vanligtvis brukar du ha en tydlig problembild och vad konsekvenserna blir. Denna gången ser jag inte detta. Enda verkliga problemet jag ser är för (S), som jag kommenterade ovan.

    • Marika

      Ibland kan man väl skriva om saker för att man tycker att det är intressanta fenomen utan att ha en färdig åsikt.

      Men du sätter fingret på nåt som faktiskt är ett problem: ”Problem uppstår om ersättningarna skulle försvinna och valmöjligheten upphör. Först då blir det ett problem.”

      Jag menar att den utveckling vi ser underlättar för att den här typen av ersättningar kan försvinna. Det är det jag menar med självförstärkande. Man gör lätt misstaget att tro att politiska system är för alltid givna. En parallell är att många tycker att det facket gör är bra, men man ser ingen anledning att själv vara med. Man tänker på det som en myndighet, nåt som bara finns där den dag man behöver hjälp. Men inte ens myndigheter eller studielån finns för alltid om det inte finns människor där och försvarar dem. eller behöver dem.

      Politiska förändringar handlar sällan om snabba systemskiften. Det handlar om gradvisa förändringar. Myrsteg.

      Om det är så att folk i allt lägre utsträckning tycker att dagens studielån eller socialbidrag är ändamålsenliga så säger det nåt viktigt. Tex att dessa ersättningar och lån kanske borde uppdateras för att göras mer relevanta idag. Det är intressant att tänka på. Det är en ny utveckling.

      Och nej det har inget med S röstetal att göra. Det handlar om att förstå sin samtid.

      • Marika

        För att förtydliga: Vi tänker oss att andelen studenter med studielån fortsätter att minska. Säg att den blir typ 40 procent, eller 30. Det kommer alltså fortfarande att finnas en ganska stor andel som fortfarande vill ha/behöver studielån. Men majoriteten är inte intresserad. Det skulle kunna leda till en situation där allt fler börjar tycka att det där med studielån, det är ganska onödigt. Vill vi som skattebetalare verkligen vara med och finansiera något som majoriteten inte är intresserad av? Borde vi inte förändra studielånssystemet så att bara de som verkligen behöver det får det? Behovspröva mer?

        Vi tänker oss att detta också genomförs. Studiemedlen behovsprövas. Ännu färre än tidigare kommer att ha rätt till det. Det leder i sin tur till att det allmänna stödet för studeimedlen blir ännu svagare, vilket kanske leder till krav på ännu striktare regler. Etc. Och på den vägen kommer ett antal personer som faktiskt skulle ha behövt ett mer generöst studiemedelssystem och som inte har några alternativa finansieringsformer att bli utan möjlighet att studera.

        Detta skriver jag inte för att jag nödvändigtvis tror att detta är vad som kommer att hända. Eller för att jag i sig är emot varje förändring av tex studiemedelssystemet. Min poäng är att man måste tänka i flera steg. Och jag har en övertygelse om att generella system och en stark välfärd är bra. Men med detta kommer också insikten att dessa system måste ha ett starkt stöd och användas av många för att kunna överleva.

      • Anders N

        Ibland kan cynism och lite verbal provokation leda till att diskussionen blir levande. Ibland blir det bara pajkastning. Beror på vem man har på andra sidan. Tack för ett tankvärt och sakligt svar.

      • Marika

        Så kan det kanske vara. Men om det inte redan framgått så behöver du faktiskt inte använda de ”metoderna” just på mig…

  6. Eva Berglund

    Oerhört många studenter arbetar för att överleva. Detta ger effekter på studierna, de måste gå tidigare, är trötta osv. Dessutom blir det allt vanligare att studenter inte anser sig ha råd att köpa kurslitteraturen utan försöker låna, piratkopiera, eller litar på föreläsningsanteckningar. Det är problem med att studenter har lite pengar … för studiernas effektivitet.

  7. Petter Essen

    Vad blir din poäng och slutsats av detta? Är det att socialbidrag och studielån behöver höjas för att göra dem mer attraktiva i förhållande till ekonomiskt stöd från familj? Behöver vi då höja skatterna för att i en smäll göra det mindre möjligt för familjen att stötta ekonomiskt och istället mer möjligt för staten? Eller handlar det mer om att “marknadsföra” möjligheterna med lån och bidrag?

    Man skulle kunna se det som att vi nu kommit så långt att det inte bara är de allra rikaste som har råd att stötta sina barn ekonomiskt, utan även stora grupper med mer normala inkomster. Det ser jag som ett steg i rätt jämlikhetsriktning. Eller?

    • Marika

      Jag har inga enkla slutsatser. Jag är inte säker på att en höjning av studielånet eller socialbidraget är rätt väg. Gissningsvis handlar det om en massa andra saker utom de rena ersättningarna: tex möjligheten att få en bostad. Det är svårt för unga idag, i vissa städer nästan omöjligt. Och det är lätt att tänka sig att om man fortfarande bor hemma så ser man mindre skäl att söka lån eller bidrag. Där är lösningen snarare att bygga mer.

      Det handlar också om vettig sysselsättning. Om unga varken kan få jobb, bostad eller studieplats, vart ska de ta vägen? Deras liv blir ju inte automatiskt bättre av att bara få ett socialbidrag i det läget, om allt annat är oförändrat. Men att bo kvar hemma och leva på föräldrarna är heller ingen bra lösning. Ett särskilt problem med den tendensen är att man riskerar att långvarigt hamna utanför systemen. Söker man socialbidrag kommer man också att förväntas göra en del saker för att få en egen försörjning. Det kan tex leda till att man får viss utbildning, något som stärker ens chanser att få jobb längre fram. Om man aldrig ens skriver in sig på Arbetsförmedlingen eller kontaktar kommunen så får man ju inte den hjälpen – eller kraven – att komma vidare.

      Din sista slutsats delar jag inte alls. Det är ingen jämlikhets-, och ffa inte någon frihetsreform, att fler kan bli beroende av sina föräldrar i vuxen ålder. Friheten och jämlikheten ligger i att alla har samma rätt till studielån och socialbidrag, oavsett personliga relationer eller familjemedlemmars ekonomiska situation.

      • Petter Essen

        Jamen alla har ju samma rätt till lån och bidrag!

        Vissa familjer har ju alltid kunnat stötta ekonomiskt. Nu kan fler det. Jag tror att många familjer uppfattar det som positivt att de på egen försörjning kan stötta sina barn. Härlig känsla ju! Kan man sedan stötta dem genom att ”sparka” iväg dem till eget boende och utbildning, så blir det ju ännu bättre.

        Jag håller med om att bostad, utbildning och arbete är den verkliga lösningen. Men som du svarade Anders N, så är ju det lite av en annan diskussion.

        Det vi behöver fokusera på är hur möjligheten att själv stötta egna barn inte medför en ovilja att stötta andras. Jag tror att det handlar om att visa vilka positiva effekter detta gemensamma stöttande får, inte att förhindra det enskilda.

  8. Martin Johanson

    Peter Essen: Självklart är det positivt att fler anser sig ha råd att stötta sina barn. Men om fler har råd att stötta sina barn för att till exempel skatterna sänks då kanske skatteintäkterna totalt sett blir mindre. Och då kan det bli svårare att fördela pengar via till exempel studiemedel, bostadsbidrag eller andra satsningar som inte enbart är riktade till de som kan få stöd från sina föräldrar.

    • Petter Essen

      Men det är väl inte det som hänt – att vi inte har råd att ge lån och bidrag? Det är väl en lägre andel som söker?

      Logiken i ditt (och kanske Marikas) resonemang måste vara att lån och bidrag ska höjas. Ju fler som har råd att själva stötta sina barn, desto högre måste vi göra lån och bidrag. Annars missgynnas de som inte får bidrag från mamma och pappa.

      Det var där jag började – med frågan om slutsatsen blir att lån och bidrag ska höjas. Kanske t.o.m. genom en skattehöjning som får dubbel effekt. Jag är inte så säker på att det är rätt fokus för att uppnå ökad jämlikhet, men jag undrade lite vad Marika tyckte/menade med sitt ursprungsinlägg.

  9. Pingback: Tweets that mention Mindre välfärd, mer familj? « Storstad -- Topsy.com

  10. Martin

    Fick just syn på ett ex av Platsjournalen, som har genomgått en tidsenlig makeover. Nu finns det inte längre några annonser i fulltext i denna publikation, bortsett från de första sidorna med större annonser – och dessa är som regel jobb av den art där det krävs lång erfarenhet och en sökande som är uppe i karriären och i nuläget har jobb – ingen plockar in en öppet5 arbetslös eller åtgärdsplacerad person på intervju för ett jobb som t ex landskapsingenjör, utredare, mellanchef eller controller. Nej, för att spara papper har den raska arbetsförmedlinmgen klippt ner alla annonser på papper till enbart vilken slags arbete, företag eller anställande part (oftast – men som regel inte ens ett namn och telefononnummer att ringa, på sin höjd växeln!) och en kod för att leta upp själva annonsen på AMS-sajten på nätet.. Af förutsätter med andra ord obekymrat att *alla* som söker jobb har bekväm tillgång till uppkopplad dator hemma (det är det som krävs, att upprätthålla ett effektivt arbetssök om man måste sitta och skriva varje ansökan på arbetsförmedlingen eller i nån datortekshangar är i praktiken omöjligt, såvida man inte söker inom en mycket smal sektor och tänker återanvända samma text gång på gång på gång). För stt ansökan ska bli säljande, klar och utsråla självförtroden, helt enkelt för att håla samman sökprocseen (som ju omfattar betydligt mer än att bara skriva och skicka ansökningsbrev) så behöver man ha tillgång till själva annonsen och andra uppgifter man skaffar fram. Utan att behöva ränna iväg till arbetsförmedlingen för att kolla upp, skriva om eller ändra några detaljer

    Visserligen är det en erkänd sanning att arbetsförmelingen inte är till stor hjälp när det gäller jobb, men den här gången går skam på torra land (och jag kan hälsa till alla högermuppar: jag har dator och bredband hemma och inga problem med att använda dem, detta inlägg handlar alltså inte om att be för någons egen sjuka mor). Arbetsförmedlingens konsulter har förmodligen inte ägnat en minut åt att fråga sig hur det där söket faktiskt går till.

  11. Pingback: Rabbla för livet – eller lära? Vadå få en andra, tredje eller kanske fjärde chans – vadå livslångt lärande? Frihet vadå? « reflektioner och speglingar II…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s