När Mona Sahlin igår talade om valförlusten inför LO:s representantskap uppehöll hon sig vid ett av de allra mest oroväckande resultaten: det faktum att Socialdemokraterna bara lyckades locka 22 procent av landets förvärvsarbetare. ”Vi är arbetarrörelsen som ratades av dem som har ett jobb… Det är den observation som smärtar allra, allra mest”, sa hon bland annat enligt SVT.
Sahlin drar flera slutsatser av detta: vi talade för lite om framtidens jobb, om närings- och tillväxtpolitik. Men vi saknade även idéer för arbetslivet: När människor har svårt att få banklån, mobilabonnemang och lägenhetskontrakt på grund av att de inte kan få annat än timanställningar, så är det en fråga vi borde prata mer om. Liksom den stress så många upplever på jobbet.
Jag tycker att detta är en mycket bra analys, och att Mona Sahlin sätter fingret både på problemet och på en möjlig väg framåt. Samtidigt finns det fakta som komplicerar bilden.
Av ovanstående bild, som bygger på statistik från Valu, framgår att alla borgerliga partier är överrepresenterade bland förvärvsarbetande. Det syns också att Socialdemokraterna är gravt underrepresenterade bland dem som jobbar. Men detsamma gäller inte för de andra rödgröna partierna: Förvärvsarbetande är överrepresenterade bland både V:s och, framför allt, MP:s väljare. Gissningsvis har inte det primärt att göra med att dessa två partier skulle ha en så tydligt utmejslad politik för förvärvsarbetande, eller för hur de nya jobben ska komma – tvärtom är detta riksdagens mest tillväxtskeptiska partier.
Tittar man på hur människor röstar utifrån facklig tillhörighet, framkommer också ett annat intressant mönster. Socialdemokraterna är som enda parti (förutom V) överrepresenterade bland LO:s medlemmar. Och vi är kraftigt underrepresenterade hos SACO. Intressant nog är även M underrepresenterade bland SACO-medlemmarna, om än inte alls lika mycket. Men både V och MP är överrepresenterade; i MP:s fall mycket kraftigt.
Det finns alltså inga enkla samband som säger att förvärvsarbetande=borgerlig väljare, eller högutbildad=borgerlig väljare. Däremot är det rätt uppenbart att förvärvsarbetande≠socialdemokrat≠högutbildad. Det finns en inte föraktlig andel progressiva människor som jobbar och/eller är högutbildade, men de är allt mer benägna att rösta V eller – framför allt – MP, snarare än S.
En annan illustration av samma fråga är röstmönstret i Stockholms stad. Hårdrar man det kan man säga att det finns tre olika Stockholm när det gäller hur man röstar. I sin mest renodlade form ser det ut såhär:
(Bilder från Valmyndigheten). I innerstan – utom Södermalm – finns en stor borgerlig majoritet. Moderaterna har i många distrikt egen majoritet och de rödgröna partierna existerar knappt. I ett antal nordvästliga förorter (typ Kista, Rinkeby, Tensta, delar av Hässelby) och ett antal ytterförorter söderut (t ex Skärholmen) är bilden i princip omvänd – S och de rödgröna är mycket stora, de borgerliga partierna mycket små. Och så den tredje varianten: På Södermalm och i ett antal närförorter söderut finns det tre mer eller mindre jämnstora partier: Moderaterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har alla drygt tjugo procent, och de rödgröna är i majoritet. I en del av dessa distrikt är dessutom FI förhållandevis stora. Återigen: självklart finns det samband mellan socioekonomi och partival. Men de är inte entydiga. Söderborna som röstar på MP har hög utbildning och bra inkomster. Men de är inte särskilt intresserade av den borgerliga politiken.
I Socialdemokraternas valanalys från det förra katastrofvalet, 2006, finns följande bild med:
Illustrationen är i högsta grad giltig även idag. Den första ovalen visar den socialdemokratiska framgångsstrategin, som fungerade under decennier och byggde det samhälle vi fortfarande lever i. Den gick ut på att förena löntagarnas intressen: både medelklassen och arbetarklassen. Det Moderaterna och allianspartierna riktat in sig på är att bryta detta förbund, för att istället förena intressena hos medelklassen med dem hos överklassen – den andra ovalen. Det har skett genom att skapa en allians mellan dem som arbetar, och lämna dem som inte arbetar efter. Det är rätt uppenbart att man har lyckats.
Detta är inte en utveckling som är helt lätt att bryta. Nyckeln bakom modellen är ju att förena intressena hos olika grupper. Hitta det som är gemensamt och appellera till det. Där tycker jag att vissa går snett, när de framkastar att en lösning för S att nå medelklassen vore att utforma politiska förslag specifikt för den, typ RUT eller sänkt fastighetsskatt. Det är inte en politik som förenar eller som bottnar i någon ordentlig samhällsanalys. Det är ett försök till muta, och det är helt lösryckt. Jag tror helt enkelt inte det går hem.
Däremot tycker jag att Mona Sahlin är något på spåren när hon talar om vikten att utforma en politik för dagens arbetsliv. För det är ett område där det finns mycket att förbättra, för väldigt många. Osäkra anställningar drabbar både vårdbiträdet och den universitetsutbildade projektledaren. Affärsjuristen jobbar 60 timmar i veckan – kafébiträdet kämpar mot ett ständigt ökande tempo. Etc.
Och allra mest: behovet av att skapa nya jobb. Det är något som förenar varenda människa i detta land. Så ja, jag tror att det är helt rätt väg framåt för socialdemokratin. Sen att det inte är en lätt utmaning, det är en annan sak…
Johan Sjölander skriver fantastiskt bra om S och utmaningarna – ni MÅSTE läsa. Här och här. Löntagarbloggen skriver om en aktuell och i högsta grad olöst arbetsmarknadsfråga – bemanningsföretagen. Johan Westerholm skriver också om Sahlins tal. Och så gillar jag att Alliansfritt fortsätter att hitta scoop som sedan blir nyheter i traditionell media. För övrigt: Kristdemokraterna är ett annat parti med problem – men Göran Hägglunds försök till förnyelsedebatt imponerar inte – det är uppenbart mer av samma gamla konstruerade ”makten åt folket”-retorik, från det enda parti i riksdagen som inte tycker att människor ska få bestämma själva. Lycka till. DN | BLT | HD | SyS |
Andra bloggar om arbetsliv, arbetarrörelsen, tillväxt, väljarbeteende. Intressant och Netroots.
Storstad 
Mycket intressant postning. Jag tror dock att det finns en till kategori av valkretsar som förtjänar en närmare analys. De är de valkretsar som ligger ganska nära de totala valresultatet. Det handlar ofta om valkretsar som ligger i närförort någon annanstans än i söderort. Jag pratar om Abrahamsberg och området kring Brommaplan och Ulvsunda. Men de valkretsar kanske allra tydligast finns i Solna och Sundbyberg. De har i huvudsak samma socioekonomiska status som ditt Gröndalsexempel men Moderaterna är betydligt starkare på miljöpartiets bekostnad. En slutsats kanske skulle vara att de som gör ett ideologist val av boende idag röstar på Miljöpartiet.
Ping: Tweets that mention Arbetarepartiet utan arbetande « Storstad -- Topsy.com
Rimliget vore väl att S hade en industripolitik istället för att bara lämna över sånt till ”marknaden” som idag.
Om dom nu törs – industripolitik är förbjudet i EU säger Samir Amin i artikeln http://www.monthlyreview.org/1206amin.php, under rubriken ”Is the European project viable?” Där påminner han om att alla stater – inklusive USA och naturligtvis Japan och Kina – har en sådan politik, men att EU förbjuder medlemsländerna att ha det samtidigt som man inte vågar ha det självt av rädsla för att stöta sig med framför allt Tyskland eller Frankrike.
Utveckling har i alla tider inneburit att staten tar ett ansvar för infrastruktur, kunskap och innovationer påpekar Erik Reinert i How rich countries got rich – and why poor countries stay poor. Att avhända sig detta till den s.k. marknaden betyder bara att låta allt gå vind för våg och att bli förbisprungen av andra.
Socialdemokraterna var bra på det här en gång i tiden – ”att bygga landet” kallade man det för. Varför inte återvända till detta istället för att slicka EU-kommissionen i röven? Denna EU-kommission som idag driver ett skoningslöst krig mot löntagarna, se http://michael-hudson.com/2010/06/europe-sacrifices-labour-for-finance/
Intressant, tittade på hur olika områden i Göteborg röstade och får liknande resultat. På det stora hela finns ett samband mellan områdernas social-ekonomiska status och hur man röstar, men med en del avvikelser som bryter mönstret.
http://blog.sirn.se/?Blog/rättvisa/2010/09/valkartan/
Ping: Som Alliansvän önskar jag KD och Hägglund lycka till i sitt nödvändiga förnyelsearbete. « Kent Persson (m) blogg
Ping: Liten valanlys och vilket inflytande kommer dom mest framgångsrika partierna få | Nisses Skrivarverkstad
När nu alla regeringar vi haft de senaste 30 åren, tillsammans och successivt skurit ner på trygghetssystemen så är det väl helt följdriktigt att de som har jobb föredrar ett parti som lovar skattesänkningar – för nu gäller det ju att se om sitt eget hus, spara till sin egen pension, ta en extra och privat sjukförsäkring etc.
Jag har tom blivit övertygad om att det är just detta senare som är meningen med den nya ekonomiska politiken, och att alla partier varit överens om den saken.
Ping: Peter Andersson - med rätt att tycka....: Den politiska förnyelsens dilemma och frågan om förtroende
Om S överhuvudtaget var intresserad av den självklara bild du målar upp så skulle man aldrig sagt ja till ratificeringen av Lissabonfördraget – för det kommer nämligen att innebära ett av de värsta slagen som tillfogats löntagare i modern tid (oavsett inkomstläge; inte minst slår det mot högskoleutbildade – såsom ”lärare, sjuksköterskor, poliser” ja de som Reinfeldt med cyniskt uppskattande anspelning på Leif GW Perssons roman i valrörelsen benämnde ”Samhällsbärarna” (att obekymrat strunta i associationerna till den titeln då boken ju handlade om baseballigans brutala poliser – varav en stigit i graderna till domare och nu sitter som ledamot för Moderaterna i riksdagen – är ju rätt kyligt, men visar hur segerviss Reinfeldt känner sig om uppslutningen kring två tredjedelssamhällets övergivande av varje tanke på solidaritet mot de i det av det två tredjedelarna allt mer cementerade ”utanförskapet”).
Bra analys.