Dan Andersson skriver intressant om problemet med den politiska journalistiken: ”Något måste väl ändå vara fel när allmänheten litar dubbelt så mycket på IKEA som på medierna och partierna? […] Jag har i tre decennier som bland annat statlig utredare och chefsekonom på LO levt i symbios med medier och har verkligen inte haft något att klaga på rapporteringen. Men de försvagade kunskapsidealen som alltmer präglar mediers politiska bevakning förstärker klassamhället och försvagar demokratin. De gynnar en populistisk utveckling både till vänster och till höger.”
Andersson citerar forskning av Jesper Strömbäck som visar att ”I valrörelsen 2006 innehöll inslagen och artiklarna i de ledande medierna bara 49 procent sakfrågor, medan 31 procent var gestaltning av politik som spel och 20 procent som skandaler” (min fetning).
Jag gillar inte politisk rapportering om skandaler, men det som jag i längden tror är allra mest skadligt – för människors förtroende för politiken, för demokratin – är den typen av politisk analys som bygger på att politik bara är ett spel. Som hyfsat politiskt insatt stör den typen av rapportering mig dessutom eftersom den så uppenbart är felaktig. Det blir inte bättre av att den är så vanlig – i princip alla journalister som brukar kallas ”politiska kommentatorer” ägnar sig mer eller mindre åt detta sätt att analysera politik.
Jag ägnar större delen av min vakna tid åt politik (ja, jag är fullt medveten om den exceptionella nördigheten i detta). Jag träffar dagligen människor som också ägnar sig åt politik på olika sätt – oftast sossar, men även en hel del andra. Jag känner helt enkelt många som håller på med politik, på alla nivåer, högt och lågt. Vissa av dem har gjort det i decennier. Och en sak vet jag: Det är fan ingen spelteori som driver dem att gå upp på morgonen (eller ja, det finns ett par stycken. Men majoriteten – nej). Att det bästa sättet att analysera politik skulle vara nån sorts spelteoretisk variant där allt bara handlar om att partierna ska maximera sitt egenintresse, det är helt enkelt felaktigt. Okunnigt, ointelligent. Och sjukt störigt.
För egen del är det såhär: Om egenintresset var min främsta prioritet skulle jag aldrig engagera mig politiskt. Det är för omständligt. Det finns tusen andra arenor där det sker bättre, näringslivet framför allt. Framför allt skulle jag aldrig nånsin engagera mig socialdemokratiskt om det bara var makt och egenintresse det handlade om. Jag tillhör en privilegierad grupp, jag borde vara Moderat om man bara gick efter egenintresse.
Nej, jag skriver inte detta för att glorifiera mig själv, eller politiken. Jag har inga svårigheter med att erkänna att det finns en massa negativa sidor av ett politiskt engagemang, men det är inte dem som brukar lyftas fram i media. Det finns svåra personkonflikter, det finns all möjlig bitterhet, utbrändhet och engagemang som inte tas tillvara. Framför allt finns det extremt många gråa vardagar som mest handlar om att koka kaffe, skriva ännu en tröstlös reservation och dela ut ännu ett flygblad till någon som inte vill ha. Men hur man än vänder och vrider på det – ”spelet” är inte någon framträdande drivkraft inom politiken som jag känner den.
När vi ändå är inne på den offentliga bilden av politiken – Johan Ulvenlöv skrev häromdagen ett mycket viktigt inlägg, som handlar om vilka som förfogar över resurserna i politiken. Det är viktiga siffror, så jag återpostar dem rakt av:
Tillgångar hos tanksmedjor med koppling till högern
350 miljoner
Tillgångar hos tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen
1 miljon
– – –
Omsättning hos tankesmedjor med koppling till högern
70 miljoner
Omsättning hos tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen
5 miljoner
– – –
Antalet anställda på tankesmedjor med koppling till höger
50
Antalet anställda på tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen
1
– – –
Antal borgerliga ledarsidor i Sverige
59
Antal socialdemokratiska ledarsidor i Sverige
13
– – –
Monetära resurser hos partierna enligt SVTs granskning
Regeringspartierna 167 miljoner
Rödgröna 89,1 miljoner
Uppgifterna kommer från Fokus, Håkan Bengtsson samt SVTs granskning av partiernas resurser. Jag skulle dock vilja lägga till att det nog är något mer än en anställd på ”tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen” – minst två är de iallafall på Arbetarrörelsens tankesmedja, kanske till och med tre?
En vanlig missuppfattning är att media generellt skulle vara vänstervridna, eftersom ”journalister alltid är vänster”. Det är konstigt att denna uppfattning är så spridd, eftersom forskningen visar att det inte stämmer. Närmare bestämt – vissa typer av journalister är oftare rödgröna än andra (framförallt miljöpartister är kraftigt överrepresenterade inom journalistkåren), men de journalister som rapporterar om ekonomi och politik, och som därmed är lite mer relevanta i det här sammanhanget, de är oftast höger. Som Johan Westerholm skriver visar professor Kent Asps forskning tydligt att (citat från Westerholm):
Ekonomi- och politikreportrar står långt till höger om resten av journalistkåren […] De journalister som bevakar ekonomi och politik i de riksspridda Stockholmsmedierna står långt till höger om resten av journalistkåren. Bland ekonomi- och politikjournalisterna stöder en majoritet den borgerliga alliansen – 26 procent är moderater och 23 procent folkpartister. Bara 20 procent är socialdemokrater, vilket är en klar underrepresentation givet opinionssiffror och valresultat.
Jag menar inte att vara konspiratorisk. Mycket av den politiska bevakningen präglas av, inte främst ideologiska ställningstaganden, utan krassa ekonomiska villkor. Som Dan Andersson skriver:
Personjournalistik är kostnadseffektiv för medieföretagen, säger den norske medieprofessorn Sigurd Allern. Den ger ett högt uppmärksamhetsvärde och säljer mycket i förhållande till journalisters arbetstid. […] Att t.ex. undersöka strukturer som oljeindustrin och miljörisker kräver mycket mer arbetsinsatser än att återge information om BP-ordförandens privatliv. Uppgifter om eventuella brister hos en arbetsmarknadsminister är det lättare att få publicitet kring än hur det gått med att minska utanförskapet som var hans uppdrag. Det ger inte väljarna rimlig spegling av problemen i samhället.
Jag är stolt medlem av Netroots. Snart släpper några av oss en bok, som handlar om just vilken roll de progressiva bloggarna spelar i ett opinions- och medielandskap där majoriteten av finansieringen är blå. Mitt kapitel handlar bland annat om hur Almega lyckades få stora delar av etablerade media att publicera gravt missvisande siffror vad gäller RUT-avdraget – ett tydligt exempel på hur kvaliteten i journalistiken inte är vad man skulle önska, något som öppnar för särintressen att manipulera medialandskapet som de vill. Jag tror inte att det främst var en dold ideologisk agenda som gjorde att exempelvis SR Ekot återgav Almegas hittepå-tolkningar av vem som är låginkomsttagare (halva Sveriges befolkning) för att därmed ge sken av att användandet av RUT är jämnt spritt i befolkningen. Jag tror snarare att det speglar en pressad arbetssituation, där journalister uppenbarligen inte har tid att sätta sig ner och fundera över om det verkligen är rimligt att personer med en månadsinkomst på över 40 000 kronor i månaden kallas medelinkomsttagare (med tanke på att inte ens är tio procent av Sveriges befolkning tjänar så mycket, menar jag).
I USA har människors engagemang i sociala medier otvetydigt spelat en roll för demokraternas framgång och valet av Barack Obama som president. När Obama nyligen skickade en hälsning till Netroots nation – vår amerikanska motsvarighet – uttryckte han det såhär: ”Change doesn’t come from the top down. It comes from the bottom up. It comes from the Netroots, the grass roots.” Jaja, det är amerikanskt, det är lite cheesy. Men vi behöver alla våra cheesy moments för att orka med alla dessa tröstlösa reservationer och alla dessa outdelade flygblad som ligger på hög och väntar – några av de ytterst små, grå stegen i arbetet mot en lite bättre värld. Det som helt enkelt är politik.
För den som är intresserad av en lättläst och initierad bild av politikens verkliga vardagar och skönhet, skriven av de ”politiska kommentatorerna” Margit Silberstein och Claes-Göran Kjellander, rekommenderas boken ”I mänsklig makt – om politikens vardagar”. Dan Anderssons rapport om hur medielogiken påverkar politiken finns här.
En intervju med bland annat mig finns förresten i en artikel om Netroots och sociala mediers betydelse för valrörelsen i ETC.
Alexandra och Peter skriver också. Intressant.
Storstad 
Tack för att du trots allt ägnar dig åt politik Marika. Och att du förklarar så bra varför. Det får åtminstone mig att orka kämpa en tid till.
Tack!! och kämpa på, för allt i världen! 🙂
SJukt bra skrivet, som så ofta. Men jag har lite att invända. Politiker på hög nivå och gräsrotsnivå är alla engagerade och brinnande, inget snack om saken, men när det blir valrörelse börjar de spela en hel del spel med varandra och journalisterna. Det är också spelet som ofta ligger bakom att utredningar förhalas, att ett förslag läggs fram på ett visst sätt eller att en viss person tilldelas en viss post. På så sätt påverkar spelet det politiska innehållet och blir därmed något som vi politiska journalister och kommentatorer ska belysa och värdera.
Visst är det så! Men jag menar att det mediala utrymme den sortens spel får inte är i paritet med hur pass viktigt detta spel är, för politiken, för medborgarna etc.
Det är det som är problemet – att spelet får för stort utrymme. Eftersom det nödvändigtvis sker på bekostnad av annan politisk rapportering.
Visst kan varje enskilt inslag av ”spelbevakning” vara befogat – det som är problematiskt är den samlade mängden. En mängd som ingen enskild journalist, redaktör, mediemagnat har ett ansvar för. Totalt sett är jag övertygad om att bilden av politik som spel är dålig för demokratin.
Min känsla är också att många av de slutsatser om det politiska spelet som görs av diverse politiska kommentatorer helt enkelt är felaktiga. De sitter och gissar, eftersom de inte har nån aning om vad som verkligen skett bakom de stängda dörrarna i en viss förhandling. Men i verkligheten är det mycket i politiken som kanske inte har någon logisk förklaring. I alla förhandlingar sker kompromisser, det finns detaljer som ”blir över”, vissa saker orkar man inte bråka om. Nånting är någons personliga käpphäst, alldeles oavsett spelteoretiska överväganden, och nånting blev av eftersom den tyngsta motståndaren råkade ha magsjuka just den dagen.
Sen handlar det ju också om vilken sorts spel man fokuserar på. Ett exempel: visst, jag tror att den helt poänglösa sänkningen av arbetsgivaravgiften med 1 procentenhet var ett typiskt exempel på hur ideologi och ”spel” samverkar. Inom flera borgerliga partier finns det en övertygelse om att arbetsgivaravgifterna ska sänkas; samtidigt kostar det sjukt mycket att sänka arbetsgivaravgifterna tillräckligt mycket för att det ska ha nån effekt; det finns en del tunga intressegrupper som ändå vill se en sänkning; det finns prestige hos vissa politiker mer än andra (läs Maud Olofsson) som profilerat sig i frågan; slutresultatet blir en högst symbolisk sänkning för att man ändå ska kunna säga att man gjort något.
Sänkningen kostar statskassan 7,5 miljarder och skapar som bäst (enligt Anders Borg himself) 3000 jobb. Det blir 2,5 miljoner kronor per jobb det. Det finns onekligen rätt många billigare sätt att skapa jobb på: tex genom att helt enkelt anställa människor rakt av i exempelvis skolan (kostar inte ens en miljon per jobb).
Jag har inte läst/hört en enda politisk kommentator som ens lyft fram det bisarra i detta, eller analyserat företeelsen som spel.
Åkej det här blev lite svepande, det är bara ett exempel taget ur luften. SOm du kanske märker är detta en fråga som engagerar mig 😉
Jag förstår vad du är ute efter, men tänk på att undersökningen är gjord under en valrörelse, då det är mycket mer spel, utspel, fula trix och dealande än vad det är i vanliga fall. Sen är det såklart så att journalister och kommentatorer aldrig kommer kunna beskriva exakt hur politiken går till – det kräver ju att alla källor alltid berättar allt och att man har tillträde till de rum som inte omfattas av offentlighetsprincipen. Sist jag kollade var inte så många politiker pepp på det.
Jag tror att bilden av politik som spel inte är ett så stort problem, men att det finns en bild beror ändå på att det är så. Få journalister skriver hellre om politiskt skvaller än om faktisk politik, men när spelet spelar roll måste vi skildra även det, till bästa förmåga. Jag tänker att det är ungefär som med proffsidrott. Det är skittråkigt att skriva om övergångsrykten och aktieägare jämfört med vad som händer på plan, men man måste skriva om det.
Om arb avg.: Jag vill minnas att jag skrev om den bisarra sänkningen när den kom, men alla platser där jag publicerat de senaste åren har byggt om, så nu hittar jag den inte. Men jag skrev om det för att andra skrev om det, så nog har det skrivits. Det är ju ett tag sen, så nyhetsvärdet är ju (tyvärr) inte där längre. Enter bloggen..
Nej, jag förstår att det har rapporterats om det (arbetsgivaravgiften), jag kan bara inte minnas att jag hört det användas som ett exempel på ”spel”. Men jag kan absolut minnas fel – tar ju inte precis del av all media varje dag…
Hur som helst, det är klart att jag förstår att det måste (och bör) rapporteras även om denna aspekt av politiken, men jag tycker fortfarande att det får för stort utrymme i relation till hur stor del det verkligen är av politiken, och hur pass viktigt det är för människor i allmänhet.
Sen håller jag nog inte med dig om att ”få journalister skriver hellre om politiskt skvaller än om faktisk politik” – eller rättare sagt, jag har ingen aning om vad journalister gillar och inte gillar, det är fullt möjligt att du har rätt. Men med tanke på hur mycket av den politiska bevakningen som faktiskt är skvaller (eller spekulationer om politiken som spel, snarare), så är det ju högst relevant att fråga sig varför det är så. Särskilt om nu de flesta journalister faktiskt hellre skulle vilja skriva om något annat.
Jag har aldrig varit journalist, så jag har inga särskilda kunskaper om detta. Men jag gissar att en av förklaringarna till att det ser ut såhär är ekonomiska: det som medieforskaren Sigurd Allen säger i Dan ANderssons citat här ovanför.
Den rapport Andersson nyligen släppt handlar vad jag förstår bla om detta, liksom om vilken roll mediedramaturgin spelar i den politiska bevakningen – en egen inneboende logik, som inte har så mycket att göra med politiska ställningstaganden hos enskilda redaktioner. Den logik som tex säger att den som en gång hyllats också måste dras ner, förr eller senare.
En till dimension är att spelet, kanske än mer i en politisk kultur så präglad av samförstånd som Sveriges, blir det vi analyserar för att beskriva inte bara vad som hände, utan hur och varför – vilket också för en över till en diskussion om maktförhållanden politiker emellan. Det låter spelaktigt, men man kan också se det som processerna. Vi journalister tror ju oss ofta ha rätt bra koll på vad partierna tycker i sakfrågorna, vilket gör det mindre intressant. Liksom, var slutar ”politiken” och var börjar ”spelet”?
Hissa/dissa-logiken är ju logisk, men jag har aldrig forskat närmre på om den faktiskt stämmer. Jan Björklund har ju exempelvis fått dansa runt och vara duktig i mediernas ögon rätt länge nu..
Men det är bra frågor. Jag ska prata om arbetarrörelsen och medierna på SSU/LO-lägret i Strömstad, vi kanske ses där?
Missade att du svarat innan jag skrev en ny lång kommentar 😉
Nä, jag vet inte heller hur pass väl hissa/dissa-fenomenet verkligen stämmer. Även Maria Wetterstrand känns ju väldigt långt från en nerpetning. Kanske lite väl förenklat att tro att det alltid funkar så, men ibland tycker jag det funkar bra som illustration.
Hur som helst, jag kommer att vara i Strömstad en stund på fredagen… så kanske ses vi! Ha det fint i vilket fall!
Sen har du naturligtvis rätt i att politikers obenägenhet att avslöja detaljer av politikens interiörer skapar en sorts vakkuum som journalister fyller med mer eller mindre kvalificerade rekonstruktioner. Men rent spelteoretiskt (!) kan det ju inte vara på nåt annat sätt – i en förhandling kan ju ingen spelare avslöja detaljer inifrån som gör att deras position undergrävs i fortsatta och/eller kommande förhandlingar…
Och frågan är ju – är alla dessa politiska interiörer verkligen nödvändiga att rapportera om, oavsett hur pass kvalificerat det sker? Jag säger verkligen inte att det aldrig är nödvändigt, visst är det så ibland. Men återigen, jag tycker att för mycket av fokus i politisk rapportering ligger på just detta. Ligger verkligen det stora samhällsintresset i exakt hur en förhandling har gått till, vilken enskild aktör som vunnit resp förlorat, etc?
Att det kan vara intressant förstår jag absolut, precis som att skvaller i allmänhet är intressant. Men det är inte samma sak som att det också finns ett samhällsintresse i det. Jag gillar skvaller och ”berättelser inifrån” lika mycket som vem som helst, men det betyder ju inte att jag nödvändigtvis tycker att det är den mest konstruktiva sidan av mig själv. Jag skulle helt klart vara beredd att göra avkall på en del av det privata intresset om det innebar att jag fick en lite mer politisk och lite mindre spekulativ politisk bevakning… för att än en gång uttrycka det lite svepande.
Klart tänkvärt – vi statsvetare har också ett ansvar då olika varianter av spelteori har en dominerande plats i många grundutbildningar (och en hel del FOU). Först på senare år har valforskningen på allvar börjat skilja på vilka teorier som har starkast förklaringskraft och vilka drivkrafter som ligger bakom politiskt beteende.
VS
Ping: Politiska inlägg från Twingly 2010-07-27
En eloge till dig för detta mycket välformulerade, informativa och intressanta inlägg.
40000 som medelinkomst stämmer säkerligen.
Att använda medelinkomst i dessa fall blir dock ett sätt att vilseleda.
Alltså, var jag den enda som lärde mig om Medianvärden i Matte A?
Nej, det stämmer inte.
Medianinkomsten i Sverige 2008 för personer som jobbar var 20.808 kronor i månaden.
Medelinkomsten för personer som jobbar var samma år 21.725 kronor i månaden.
Väldigt långt från 40.000 i båda fallen alltså.
Men guuuh. Man kommer alltså undan med direkta lögner numera, man behöver inte ens vara manipulativ?
Obehagligt.
Utmärkt analys och mycket väl skrivet som vanligt. Tack för inspirationen!
/Cecilia
Jag tror som Marika att de flesta av oss som engagerar oss politiskt inte gör det med strategin och spelet i fokus, utan därför att vi är engagerade i samhället och dess framtid. Det är olyckligt när analyser av spelet ständigt kommer i förgrunden, vilket tyvärr också ofta sker i forskningen. I Almedalen, till exempel, presenterade Statsvetenskaplig tidskrift analyser av alla partier. Socialdemokraterna analyserades enbart ur strategisk synvinkel. Peter Esaiasson, moderator, avslutade med den självkritiska observationen att statsvetare nog är bättre på att analysera partiernas strategier än deras idéer. Jag hoppas att vi får se en förändring. Om politiker ständigt framställs som spelare och strateger, kommer demokratin att tappa ännu mer förtroende.
Jag håller med dig till hundra procent. Noterade själv idag att utseende har större betydelse än politikens innehåll. När man pratar politik säger en del ”det är så krångligt, det är så svårt att sätta sig in i…” etc. Jag tror att glappet mellan politiken och vardagen är stort för att sakfrågor som berör daglig tillvaro sällan ryms på den poltiska valagendan. Vi har dessutom ett problem till, Arbetarrörelsen och vänster har gjort sig av med tidningar. Det finns idag inga tunga tidningar eller trad medier med vänsterhållning. Inte ens AB lever längre upp till begreppet.
Ytterligare är att politik handlar om storstaden och dess inre kärna. Merparten av det välutbildade finns i stadskärnan eller borgliga skattelåga kommuner. Journalister är inte längre någon grupp som handlar om samvetsfrågor eller generell granskning, utan en kör av megafoner vars högsta önskan är att ta sig upp i näringslivskedjan och därmed nå högre inkomst och status. Om Kamprad skulle gå ut och tala om folkhem och behovet av insatser för små människor utifrån ett socialdemokratiskt perspektiv skulle jag vilja läsa rubrikerna i pressen…och höra sk folkets röster
Ping: Stärk professionalismen i media « Lena Sommestad
Kunskaperna hos medierna är besvärande låg, men de har väl inte råd med bättre förstås.
Jag minns när Maud Johansson på Forum Syd på 90-talet försökte få medierna att berätta om MAI-avtalet (ett internationellt avtal som bl.a. skulle ge företag rätt att stämma stater som lagstiftade på ett sätt som skadade företagens vinster), så svarade medierna att guuud så svårt, det där går inte att skriva om.
Nu spräcktes det hela för att den franska regeringen backade. Franska medier var nämligen kunnigare än de svenska och lyckades sprida förslaget till den franska publiken. Men man kan inte alltid lita till dom, väl?
Vad gäller hur mycket pengar och folk högern och vänstern har i tankesmedjor och så vidare missar du en sak. LO. De har tillgångar för X antal miljarder och omsätter hundratals miljoner. Lägg till detta ABF, Hyresgästföreningen, Broderskapsrörelsen etc och jämförelsen ser helt annorlunda ut.
Nejdå, jag missar ingenting.
Om du klickar på referensen som går till Fokus: http://www.fokus.se/2007/11/de-formar-framtidens-politik/
så ser du att genomgången helt och hållet är gjord på tankesmedjor (siffrorna kommer från bildspelet som du får klicka fram på den översta bilden i reportaget).
Alltså: LO är inte med, för LO är inte en tankesmedja. Men Svenskt Näringsliv eller alla deras medlemsorganisationer är inte heller med. Sv Näringsliv är lika politiskt som LO, men är inte heller en tankesmedja, och platsar därför inte i denna genomgång.
Broderskapsrörelsen är en del av SAP och ingår därför i den sammanställning av partiernas tillgångar som SVT gjort och som också refereras i min text.
ABF är inte heller en tankesmedja – precis som att inte Medborgarskolan är det. Den senare har kopplingar till Moderaterna. Ingen av dem ingår i granskningen. http://www.medborgarskolan.se/templates/pages/WebPage____11.aspx
Det är alltså inte så att FOkus selektivt bestämt sig för att inte räkna med arbetarrörelsens organisationer. Man har avgränsat sin undersökning till att gälla tankesmedjor och inget annat.
HGF är inte heller en tankesmedja, precis som att Villaägarnas riksförbund eller Skattebetalarnas förening inte är det, och därför ingår ingen av dem i FOKus granskning, trots att de allihop har tydligt politiska kopplingar.
Men alltså: jag skulle varmt välkomna en granskning av resurserna hos alla de organisationer jag räknat upp här. En sådan granskning skulle nämligen otvetydigt visa att resurserna finns på den borgerliga sidan. Jag lovar dig, varken ABF eller HGF har några större tillgångar.
Kruxet är bara att de borgerliga organisationerna inte brukar vara särskilt intresserade av att avslöja hur stora tillgångar de har, eller varifrån de kommer. Till skillnad från exempelvis LO som redovisar allting öppet.
Men som sagt, återkom hemskt gärna med siffror om du sitter på några, jag skulle kunna göra ett helt nytt blogginlägg av dem.
Tyvärr har jag inga såna siffror, men jag ifrågasätter det relevanta i att exklusivt titta på tankesmedjor, av den enkla anledningen att jag starkt misstänker att högern lägger en mycket större andel av sitt opinionsbildande i form av tankesmedjor än vänstern gör. Jag menar, Timbo har ju funnits i typ 30 år, och när startade vänstern sin första tankesmedja, för fem år sen?
Ja, fast partiernas resurser är ju också med i genomgången, och de borgerliga har mer pengar än de rödgröna…
men som sagt, jag skulle hemskt gärna se en bredare genomgång, det är bara det att rätt många organisationer till höger inte vill släppa de uppgifterna, så det är inte möjligt.
Hur som helst, om du menar att vänstern har större ekonomiska resurser än högern generellt så tror jag verkligen inte att det stämmer. Högern kommer alltid ha mer pengar än vänstern, eftersom de har näringslivet bakom sig. Det finns mer pengar där.
Och på tal om det: http://www.alliansfrittsverige.nu/2010/08/augusti-12-2010-fp-ska-granska-ms.html
Ping: Soldiers of Fortune. « PeoWagstrom’s Weblog
Ping: Synliggör lobbyismen | Svensson