Häromveckan släppt SKL en rapport om välfärdens finansiering. Den drastiska slutsatsen är att välfärdskostnaderna ökar så mycket fram till 2035 att kommunalskatten kommer att behöva höjas med 13 skattekronor per hundralapp, om man inte hittar annan finansiering.
SKL har skisserat kostnadsutvecklingen i kommuner och landsting för två olika alternativ. I det första, det som kallas demografialternativet, antar man att det inte sker några ambitionshöjningar. Kostnaderna skrivs bara fram med befolkningen (fler äldre innebär exempelvis högre kostnader för äldreomsorg och sjukvård). I det som kallas plus1alternativet tänker man sig, utöver befolkningsförändringarna, att ambitionsnivån kommer att höjas. Under perioden 1980–2005 ökade kommunsektorns kostnader årligen ungefär 1 procent utöver vad som kan förklaras med förändringar i demografin. Plus1alternativet bygger på motsvarande utveckling.
Skillnaden mellan de två alternativen är stor. Demografialternativet beräknas innebära att kostnaderna ökar så mycket att det motsvarar en höjning av kommun- och landstingsskatten med 1,40 kr år 2035. Plus1alternativet innebär att skattesatserna i genomsnitt behöver höjas med närmare 50 öre årligen. År 2035 beräknas det sammantagna uttaget av kommun- och landstingsskatt behöva öka med närmare 13 kronor jämfört med idag, det vill säga till drygt 44 kronor.
SKL menar att det med tanke på både den historiska utvecklingen, med en kostnadsökning på cirka 1 procent utöver demografin, och stigande framtida real köpkraft, ter sig helt osannolikt att utgå från att våra välfärdstjänster skulle stanna på nuvarande ambitionsnivå. Samtidigt beräknas inkomstökningen för hushållen blir väsentligt större än det finansieringsgap på 200 miljarder som uppstår i plus1alternativet. Problemet med finansieringen av välfärdstjänster är alltså inte att det saknas resurser, utan på vilket sätt resurserna ska kanaliseras till välfärdstjänsterna.
SKL menar att det knappast är realistiskt eller önskvärt att höja skatten med 13 procentenheter. I rapporten undersöker de därför även andra finansieringsalternativ, såsom höjda egenavgifter, ökat antal arbetade timmar och effektiviseringar. Med hjälp av olika räkneexempel visar SKL att effektiviseringar och ett ökat arbetsutbud knappast kan bidra mer än på marginalen. Den framtida välfärdsfinansieringen kommer framför allt att behöva lösas genom höjda skatter och höjda avgifter, enligt SKL. Men framför allt drar SKL slutsatsen att det inte finns några enkla svar – utmaningen, och uppmaningen, ligger i att åstadkomma en bred diskussion i hela samhället om vad välfärden ska innehålla i framtiden, och hur den ska finansieras. Politiskt sett är detta inte någon särskilt bekväm diskussion. Men den är nödvändig.
Lika nödvändigt är det att diskussionen handlar om hur våra skattepengar används. Skattepengar ska naturligtvis alltid användas effektivt – men desto större anledning till detta, ju mer begränsad ”tillgången” på dem blir. De effektiviseringar SKL räknar på i sin rapport handlar bara om produktivitetshöjningar – men det finns också andra sorters effektiviseringar. En sådan handlar om hur skatten används i privata välfärdsföretag. Idag försvinner flera miljarder skattekronor i vinst till privata företag varje år – enbart de fem största vårdkoncernerna i Sverige gjorde en vinst på tre miljarder kronor 2008, enligt DN. Det kan jämföras med att den kostnadsökning SKL förutspår motsvarar 8 miljarder kronor per år. Det är alltså inga småpengar vi pratar om.
Det är inte bara vårdföretag som är lönsamma. Enligt SCB är alla välfärdsföretag betydligt mer lönsamma än det genomsnittliga företaget i Sverige. Det här handlar alltså om företag som till absolut största delen är skattefinansierade. Deras vinster uppstår av skattemedel, men vinsterna kommer inte skattebetalarna eller välfärdsanvändarna till del.
När välfärden öppnades upp för privata företag var ett av argumenten att de skulle effektivisera den offentliga sektorn. De skulle alltså göra verksamheten bättre och billigare. Men om sjukvårdsföretag gör dubbelt så stora vinster som det genomsnittliga företaget i Sverige betyder det att de eventuella effektiviseringar som skett enbart kommer aktieägarna till del – inte skattebetalarna. Och det var knappast meningen. Särskilt inte som jakten på vinst ofta går ut över kvaliteten – senast igår rapporterade DN om hur 14 enskilt drivna förskolor och fritidshem i Stockholm kritiserats för bland annat låg personaltäthet och låg utbildningsnivå bland personalen, samtidigt som flera av dem plockat ut miljonbelopp i vinster och arvoden.
Vi har inte råd med det här slöseriet. Jag önskar en modigare socialdemokrati som talar klarspråk kring detta. För det märkliga är ju att de partier som profilerat sig som skattebetalarnas bästa vänner – partierna till höger – de driver på den här utvecklingen. De gillar den här sortens slöseri med skattemedel. Vi måste vara bättre än så.
Johan Sjölander skriver läsvärt: ”Om jag tar en femhundring av en kompis, går in på Konsum och lägger hela slanten på ett paket mjölk, kommer tillbaka och hanterar alla invändningar mot mitt handlande med att man ska vara glad över att konsumägaren gör stora vinster och att all kritik mot detta är en fråga om småsint oginhet; då förstår de flesta att jag inte agerat i kompisens intresse utan snarare affärsägarens.” Även Peter Andersson och Ett hjärta rött skriver, liksom Trebarnsmamman och Ola Möller och Konstapel Bastian och Danielssons lakejer.
Andra bloggar om vinst i välfärdsföretag, skl, skatter, välfärdens finansiering. Fler intressanta och rödgröna bloggar på Netroots.
Storstad 
Intressanta siffror, men hur är det egentligen med effektiviteten (mätt t.ex. i kostnader per elev eller kostnader per vårdtagare) i den privat drivna verksamheten jämfört med den kommunalt drivna? Vet vi något om den? Vad säger SKL?
Det viktigaste är väl vad vi som skattebetalare får ut för verksamhet för de skattekronor som kommuner, landsting och myndigheter handlar upp dessa tjänster för – inte om det blir 0%, 10% eller 20% i vinst?
Den SKL-rapport som du hänvisar till använder ju ett scenario där produktivitetsutvecklingen i offentlig sektor beräknas vara 0%. Så tror jag inte att de privat drivna företagen räknar. Tror du det?
Därmed inte sagt att det är guld och gröna skogar med de (små) privata inslagen i vård, utbildning och omsorg. Många gånger är de offentliga aktörerna riktigt dåliga upphandlare och utnyytjar inte att det faktiskt finns en konkurrens om att få producera välfärd. Man ska ställa höga krav och man ska pressa priserna, man ska byta ut leverantörer som inte håller måttet och man ska genomgående vara kompetenta upphandlare.
Jag tror att den offentliga sektorn har långt kvar när det gäller att få upp sin förmåga att köpa in tjänsterna. Likaså är marknaden för välfärdstjänster omogen, den har inte funnits i så många år.
Jag gillar liknelsen med den där femhundringen – men är svaret verkligen att man låta bli att köpa mjölk av en handlare eller att man ska kräva att handlaren inte får ta ut vinst? (I det senare fallet kan han ju t.ex. ta ut lön i stället så blir det inte vinst…) Är inte svaret att man som ombud för någon annan (som vän eller som anställd i offentlig sektor) ska göra ett bättre köp?
Jag förstår inte riktigt kritiken mot vinster i den här typen av verksamhet – den är ju i grunden inget annat en kritik mot dåligt skött offentlig verksamhet. Och det senare kan väl alla politiska partier i landet vara överens om är dåligt?
Det är svårt, nästan omöjligt, att mäta effektivitet i offentlig sektor. Bo Malmberg skriver bra om det i SvD:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/replik-skolresultat_4573469.svd
Friskolor och privat äldreomsorg har tex betydligt lägre personaltäthet än offentliga motsvarigheter. Men elever i friskolor har högre betyg och, enligt Svenskt Näringsliv, bättre resultat på nationella prov än elever i kommunala skolor.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/battre-resultat-i-friskolor_4547317.svd
Detta har att göra med att det finns selektionsproblem (vilket Bo Malmberg beskriver). Gruppen som väljer privat verksamhet kan inte jämföras rakt av med gruppen som väljer kommunal verksamhet – det finns egenskaper som skiljer mellan dem.
Det är enkelt att säga att offentliga sektorn ska bli bättre på att upphandla, men det finns flera problem med det påståendet. För det första upphandlas inte en stor del av privat utförd offentlig verksamhet, tex skolor – där råder i praktiken fri etableringsrätt och därmed också fri dragningsrätt på skattepengar. För det andra måste det faktum att vinsterna är så höga, samtidigt som vi sagt i säkert flera decennier att ”politikerna måste bli bättre på att upphandla” att det helt enkelt inte är särskilt enkelt.
Vård, skola och omsorg är inga vanliga varor. Att upphandla bygget av en skolbyggnad är lätt: det går att klart och tydligt definiera hur man vill att skolan ska se ut, och framför allt är det enkelt att kontrollera efteråt att byggbolaget har producerat enligt beställning. Så inte med tex grundskoleutbildningen av en elev.
”Det viktigaste är väl vad vi som skattebetalare får ut för verksamhet för de skattekronor som kommuner, landsting och myndigheter handlar upp dessa tjänster för – inte om det blir 0%, 10% eller 20% i vinst?” skriver du. Det håller jag helt med om. Jag ser att vi får dålig output per skattekrona när de fem största vårdbolagen plockar ut tre miljarder i vinst. Tänk vad de miljarderna skulle kunna användas till!
Visst kan man säga att stora vinster i privat driven välfärd betyder att den är illa skött. Om det nu råder så stor politisk enighet kring det som du hävdar förstår jag inte varför det inte händer nåt. Var är de politiska åtgärderna för att se till att de här vinsterna används i verksamheten istället? Jag kan då inte komma på ett enda politiskt förslag i den riktningen.
Jag tror inte att vinsterna säger någonting alls om outputen – lika lite som läkarlönerna säger något om outputen i vården.
Om vi kräver att de företag som säljer vårdtjänster till offentlig sektor inte ska ta ut vinst, då kan vi lika gärna kräva att anställda i offentlig sektor inte ska ta ut lön eller i vart fall måste investera hela sin lön i verksamheten.
Är det en rimlig argumentation?
Jag tycker att man måste försöka göra rimliga jämförelser mellan privata och offentliga alternativ när det gäller kostnader för jämförbara tjänster. Och som du säger, det finns selektionsproblem bl.a. i skolorna. Därför måste man hitta metoder för att hantera detta. Det finns stora skillnader också mellan kommunalt finansierade skolor så problematiken är inte enbart kopplad till friskolor.
Jag tror att den här diskussionen skulle må bra av att man från alla politiska håll tittade mer på faktiska resultat och på faktiska kostnader. Diskussioner om hur produktion av välfärden ska ske mår inte bra av att hela tiden ske med ideologiska skygglappar. På båda sidor i den politiska diskussionen finns det för mycket ideologiska övertoner – det flyttar fokus från det som är viktigt för vårdtagare, elever, föräldrar och skattebetalare.
Nej, vinst och lön är inte samma sak. Lärare får vad jag vet lön både i privata och offentliga skolor. Men de får ytterst sällan del av vinsten.
Självklart säger vinsterna något om outputen – det finns inget som helst stöd för att den sjukvård de privata företag producerar är så mycket bättre än den offentliga att det är ”lönsamt” för skattebetalarna att tre miljarder av deras pengar går till aktieägarna.
Sverige är fö ett av mycket få länder som tillåter vinstdriven välfärd. Det går alltså utmärkt väl att bedriva privat välfärd utan att acceptera de övervinster vi ser i Sverige. Det funkar i en rad andra europeiska länder, så varför inte här?
Vad är det för principiell skillnad mellan vinst och lön, menar du? I båda fallen innebär de ju att pengar lämnar verksamheten och tillfaller något annat än verksamheten.
Jag menar nog att så länge som arbetsgivaren eller den som köper en tjänst får en motprestation enligt respektive avtal så är det precis samma sak.
En sjuksköterska säljer ju sin arbetstid och kompetens till landstinget precis på samma sätt som ett städföretag som städar bårhuset gör. Den ene får lön och kan förhoppningsvis mer än täcka sina kostnader för arbetet med den lönen. Städföretaget kan förhoppningsvis också mer än täcka sina kostnader – och då uppstår det en vinst.
Om det inte uppstår någon vinst så kommer bolaget att gå i konkurs så fort som det får en extraordinär kostnad – det finns inga reserver utan vinst, och det finns inget skattefinansierat försörjningsstöd för företag. De måste generera vinst för att överleva.
Det är lite konstigt att landstingen väljer att betala tre miljarder extra för en tjänst om de kan utföra den billigare själva. Det kan jag hålla med om. Vad är det för klåpare som fattar den tyopen av beslut för skattepengar? Borde det inte vara möjligt att åtala dem för trolöshet mot huvudman?
För det är väl inte så att det inte heller går att visa att landstinget kan göra det billigare och lika bra själva?
De tre miljarder som plockas ut i vinst i vårdföretag kan jämföras med att landstingspolitikerna skulle plocka ut tre miljarder i lön och säga att det var nödvändigt för att bedriva sjukvården på bästa sätt.
Det skulle antagligen ingen tycka var okej – då skulle krav resas på att pengarna användes för att förbättra själva verksamheten, eller sänka skatterna, istället.
Jag tror absolut att landstingen kan göra det lika bra och billigt själva. Eller andra typer av aktörer som inte är vinstdrivande, typ stiftelser. Så som är vanligt i andra länder. Det är jag för.
Jag försöker med mitt inlägg visa på att vi snart står inför stora finansieringsproblem i välfärden. Då verkar det hemskt onödigt att flera miljarder av våra skattepengar lämnar välfärden varje år för att istället gå till aktieägare och riskkapitalister. Jag föredrar att de pengarna används till att finansiera behoven av välfärd, så att vi slipper höja skatten och/avgifterna så mycket som vi annars skulle behöva.
Jag tittade lite mer noga på den där artikeln i DN och räknade lite. Kul!
Siffran 3 miljarder är en uppskattning (gjord av DN) av det totala rörelseresultatet, dvs. intäkter minus kostnader. Ingenstans sägs något om att pengarna delas ut och inte investeras i vården, med undantag för de 440 miljoner kronor som delas ut från Praktikertjänst AB som ägs av (citat från praktikertjnast.se):
”cirka 2 100 tandläkare, tandtekniker, läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster och andra som själva arbetar i företaget”.
Dessa tar i genomsnitt ut en utdelning på 200000kr per år om jag räknar rätt. Det motsvarar drygt 15000 i månaden per ägare. Visst är det en del pengar, men det är inte många procent på en fullt normal läkar- eller tandläkarlön.
Jämför gärna den utdelningen med lön och pensionsförmåner för valfri landstingsdirektör inom valfritt landsting…
Inget sägs naturligtvis heller om de pengar som dessa företag tidigare har investerat i sin vårdverksamhet och som de rimligen måste få en avkastning på.
Man kan ju också konstatera att bolagen har 20000 anställda och omsätter 15 miljarder kronor. Räknat på 1500 timmar per person och år blir det ett pris på 500 kronor per timme.
Det kan ju verka dyrt, jag menar man kan ju få en gymnasieutbildad snickare att jobba för 400kr i timmen… varför ska man då betala 500 kr för en person i vården? Det är ju nästan i nivå med en metallarbetare på Volvo!
Låt oss anta att resultatet i sin helhet är rent slöseri med skattepengar. Tre miljarder är otroligt mycket pengar om man slänger upp siffran i luften.
Men det är inte så där otroligt mycket om man sätter den i relation till hur mycket pengar som landstingen omsätter varje år. Bara i Stockholm är landstingsbudgeten på mer än 60 miljarder kronor. Region Skåne gör av med 30 miljarder om året (2008). Västra Götalandsregionen har en budget på omkring 35 miljarder per år.
Satt i relation till dessa 125 miljarder av landstingsutgifter i de tre stora regionerna är kanske 3 miljarder i resultat för de privata vårdgivarna (eller för den delen 15000 i månaden i utdelning till vårdens småföretagare) inte så mycket att förfasas över?
Just ja, det finns i Sverige 1656 landstingspolitiker. Ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden tar ut ett arvode på 251300 + 530 kronor per möte (om inte mötet är längre än 4 timmar för då blir det dubbel ersättning). Det innebär med ett möte per månad till den lägre ersättningen lite knappt 260000 per år.
Om alla landstingspolitiker har den lönenivån (vilket de inte har, men de har i alla fall ersättningar som inte är försumbara) för sina förtroendeuppdrag blir det omkring 430 miljoner om året.
Är det lika illa som vinst eller är det finare att ”dränera verksamheten på resurser” om det kallas för arvode jämfört med om det kallas för utdelning?
Jag är helt för att folk som jobbar ska ha lön (eller arvode om de är politiker). Inom rimliga gränser.
Jag har aldrig påstått att vinsterna delas ut varje år. Men det spelar ingen roll. De kan delas ut, användas till att expandera, förvärva andra företag, ligga kvar som ett värde i företaget som tas ut först när bolaget säljs vidare. I samtliga dessa fall lämnar de verksamheten, brukarna och skattebetalarna. Som du själv varit inne på, folk bedriver aktiebolag för att tjäna pengar.
Du kan vända och vrida hur mycket du vill på siffrorna, men 3 miljarder är mycket pengar. Som jag skriver ovan, kostnadsökningarna SKL förutspår motsvarar 8 miljarder per år. I det perspektivet är inte 3 miljarder lite pengar.
Eller så kan man bli 5% effektivare med sina resurser (ingen omöjlighet, det ryms med all sannolikhet större skillnader mellan dyraste och billigaste landsting i kostnad per patient för jämförbar vård redan idag) så har man sparat in 8 miljarder kronor per år bara i de tre storstadsregionerna. Som ett alternativ till att höja skatten då alltså.
Det finns ju till och med de som tror att sund konkurrens mellan flera aktörer (såväl offentliga som privata) kan stimulera effektivitet.
Men har du läst rapporten? SKL räknar på effektivitetshöjningar och kommer fram att de inte förändrar nåt mer än på marginalen. Jag litar nog mer på SKL i det här fallet än folks ospecifika ”känsla” av att det borde gå att effektivisera offentliga sektorn mer.
Jag har läst rapporten. SKL är inte en oberoende granskare av kommuner och landsting, utan en intresse- och lobbyorganisation för kommunala och landstingskommunala intressen. Effektivisering av verksamheten inom de egna organisationerna är inte alltid ett framträdande sådant intresse…
Varför skulle det inte gå att höja effektiviteten i kommuner och landsting när det går inom alla andra sektorer av samhället?
Det är ett empiriskt faktum att det är betydligt enklare att höja produktiviteten i kapitalintensiva sektorer än i arbetskraftsintensiva. Eftersom offentliga sektorn är extremt arbetskraftsintensiv finns det gränser för hur mycket effektivare den kan bli. Det finns flera pedagogiska exempel på detta i SKL-rapporten (jämförelserna mellan hårklippning och tv-apparater tex).
Dessutom är det ju så att lönerna i offentlig sektor förväntas öka i takt med den privata sektorn, trots att de privata löneökningarna i slutändan bygger på produktivitetsökningar i kapitalintensiva sektorer. Det äter upp en del utrymme.
Så nej, det är inte realistiskt att tro att man kan bli 5 procent effektivare varje år i offentlig sektor. Det låter fö som mer än vad man åstadkommer i övriga samhället.
Men i vilket fall – säg att det faktiskt skulle fungera. På vilket sätt är det en bra politik att samtidigt läcka ut stora summor skattepengar till privata välfärdsföretag? De pengarna hade kunnat användas till att förbättra verksamheten ytterligare, eller till att sänka skatterna. Principen förändras inte bara för att man dessutom lyckas med en effektivisering. Vinsterna är fortfarande en ineffektiv användning av skattemedel, oavsett om man lyckas effektivisera på andra håll.
Jag håller ju inte med om att vinster nödvändigtvis är pengar som läcker, lika lite som landstingsdirektörernas miljonlöner är det – trots att de inte återinvesteras i verksamheten. Om upphandlingarna (eller anställningen av landstingsdirektörer) sker på ett dåligt sätt så kan det uppstå läckor – men varför ska man utgå ifrån att kommuner och landsting inte kan lära sig och bli effektiva upphandlare? Ligger det i den offentliga sektorns natur att den inte kan förbättra sig? Det tror jag faktiskt inte på.
Så länge vinsterna genereras i en verksamhet som löser uppgifterna till samma eller lägre kostnad än vad den offentliga produktionen klarar ser jag inget problem med det.
Vad är problemet med att någon tjänar pengar på att bedriva en god och kostnadseffektiv vård? Är det fulare än att tjäna pengar på att bedriva en verksamhet som serverar god och kostnadseffektiv lunch? Är det fulare än att tjäna pengar på att sälja livsmedel?
Om en kommun eller ett landsting väljer mellan att producera vård eller utbildning själv eller genom att köpa in samma vård från ett privat företag är det enkelt – skattepengarna ska användas så effektivt som möjligt. Om det privata alternativet, vid samma resultat för vårdtagaren eller eleven, är billigare är det galet att inte köpa in det. Och tvärtom – är det billigare att producera samma tjänst själv är det galet att köpa in den.
Varför göra det svårare än så?
När det gäller SKL:s pedagogik ger jag inte så mycket för den. Sedan när är verksamheten inom landets landsting, med enormt stor och trög administration, jämförbar med driften av en frisersalong?
Privata tjänsteföretag ökar sin effektivitet genom att kontinuerligt rationalisera sin verksamhet, använda modern teknik och anställa och vidareutbilda sin personal. Varför kan inte landstingen göra det? Om landstingen nu inte kan det, men privata aktörer däremot ser sådana möjligheter, då är det väl ett synnerligen starkt skäl för att släppa beröringsskräcken med privat produktion av ”välfärd”?
Det är inte ”fulare” att plocka ut vinst i vården än på en lunchrestaurang. Däremot rä det oekonomist och en dålig hantering av skattepengar. Skillnaden är att lunchen betalas privat, vården över skatten. Det är en mycket viktig skillnad.
Som sagt, jag tror mer på den ekonomiska empirin i det här fallet. Jag skulle säga att det inte finns stöd i varken ekonomisk teori eller etablerad forskning för att det vore möjligt att öka produktiviteten lika mycket i tjäsntesektorn som i industrisektorn.
Jag har skrivit det lite här och där och skriver det också här
Det råder konsensus i forskarvärlden om att privata alternativ kontra offentliga är ungefär lika effektiva. Finns någon fördel i effektivitet så är det till de offentligas fördel
Kolla gärna denna länk som är en intervju med Sandro Scocco.
http://www.ka.se/index.cfm?c=89801
Den absolut största fördelen med att behålla eller ta tillbaka vård och omsorg i kommunal eller landstingsregi är att du kan man också prioritera efter behov.
Ping: Medicinsk rehab på socialen? « Ett hjärta RÖTT
Jag tror du är lite fel ute när du pratar om de där 3 miljarderna i vinster. Gapet mellan behov och resurser kommer år 2035 att vara 200 miljarder. Med din jämförelse av 8 miljarder som gapet VÄXER med varje år och den ÅRLIGA VINSTEN ger du intrycket av att halva problemet är löst om vi tar bort vinsterna. Men år 2035 kommer gapet ändå vara 197 miljarder kr om vinstnivån är densamma.
Även om vinsterna växer med 5 % varje år (utöver inflationen) så är det inte mer än 10 miljarder 2035. Så även om man räknar med att det är ren övervinst och inte ett öre investeras i företaget så har vi löst 5 % av problemet.
Jag har alltid tyckt att fördelen med privata företag som tillhandahåller välfärd är att de kan ”sparkas”, det vill säga om de missköter sig så kan man göra sig av med dem. Jag gick på en extremt värdelös högstadieskola och det var aldrig nån som gjorde nåt åt. Om det varit ett privat företag som drev det kunde man ha sagt upp avtalet. Sedan tror jag kommuner har mycket att lära när det gäller upphandling och uppföljning, så det är definitivt ett område där man borde satsa.
Nja, om man tänker sig att vinsterna är 3 miljarder varje år blir gapet 5 miljarder år 1, 10 miljarder år 2, 15 år 3… osv. Rimligtvis 125 miljarder år 2035 på konstant vinstnivå?
Men alltså, jag är fullt medveten om att detta är matematiska fantasier. Självklart är det inte så enkelt i verkligheten. Jag använde uppgiften mest som en bild av att vinsterna i välfärdsföretagen inte är småpengar. Det ska bara ses som en illustration av storheterna, och det försökte jag också förtydliga i en tidigare kommentar.
Sen är ju problemet att skolor inte kan ”sparkas”, som du säger. Det finns inga avtal med friskolor, de upphandlas inte, det råder i princip fri etableringsrätt. I nån sorts renodlad variant av ekonomisk teori där människor alltid handlar rationellt (och där det inte finns marknadsmisslyckanden) så spelar det ingen roll – eleverna väljer bara de bra skolorna och de dåliga går under.
Men det räcker med att titta på verkligheten för att se att så inte är fallet. Det finns informationsproblem som gör att man inte alltid kan avgöra vad som är bra eller inte. Och även om man märker det efter ett tag har man kanske förlorat ett skolår eller så, vilket trots allt är ett ganska högt pris.
Jag gillar valfrihet. Jag tycker det är bra att människor får välja skola och husläkare etc. Men jag gillar inte ett system där stora vinster läcker ur systemet. Det går att ha valfrihet utan stora vinster. Så funkar det i många europeiska länder, där vinstdriven offentlig verksamhet inte är tillåten (eller iaf reglerad). Men valfrihet finns ändå. Så tycker jag det borde funka i Sverige också.
Nix, de 200 miljarderna var nuvärdesberäknade, så man kan inte tänka så, det är 3 av 200 miljarder.
Skolan var dåligt exempel, men att man kan säga upp avtalet med ett bolag som tillhandahåller en offentligfinansierad tjänst och som missköter sig tycker jag ändå principiellt är en bra idé, t ex äldrevård eller sjukhus.
Ja, du har såklart rätt om de 200 miljarderna. Tar av mig hatten inför det.
Hej Marika!
Här är en intressant notis som DN nyss publicerade, tror nog att innehållet kan inspirera till ett nytt brilljant inlägg!
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/lag-a-kassa-okar-inte-motivationen-1.1081551
Mvh, Axel
Tack för tipset, sånt uppskattar jag! Som du ser har jag tagit dig på orden – nytt inlägg om detta är skrivet!