Följande fyra diagram är mycket obehagliga. De kommer från den nationella folkhälsoenkäten 2009 och visar psykiska besvär hos befolkningen uppdelat på sysselsättning.
De små vertikala strecken vid varje stapel visar konfidensintervallen. När konfidensintervallen inte är överlappande betyder det att skillnaden mellan två grupper är statistiskt signifikant, vilket alltså i princip alla skillnader i diagrammen ovan är.
Nog för att det är tillräckligt hemskt att 30 procent av den yrkesarbetande befolkningen lider av ångest. Men att andelen är hela 53 procent bland de arbetslösa, och fruktansvärda 70 procent bland sjukskrivna, det får det att vända sig i magen på mig. För att inte tala om att 44 procent av alla sjukskrivna någon gång haft tankar på att ta sitt eget liv. Eller att 20 procent, 1 av 5, av de sjukskrivna någon gång gjort ett självmordsförsök.
Det här är de människor som regeringen jagar. Detta är de människor som har fått sin ersättning sänkt, blivit föremål för hårdare prövningar av Försäkringskassan, som trots att de fortfarande är sjuka varit tvungna att skriva in sig för ”tre månaders arbetslivsintroduktion” på Arbetsförmedlingen och som uppmanats att söka socialbidrag av socialministern.
När jag tänker på det blir det nästan svart för ögonen.
Inspiration till denna postning fick jag från utmärkta Veckans graf. Veronica Palm gråter inte utan kämpar. Och beskriver i Piteå-tidningen vilka försämringar regeringen gjort av sjukförsäkringen. Nätverket Resurs redovisar myterna om sjukförsäkringen. Aftonbladet samlar en lång tids rapportering om Försäkringskassans hårdare linje under vinjetten Nya tuffa Sverige. Björn Johnson påminde för en tid sedan om de missvisande mediebilderna kring sjukförsäkringen och lägger också en del av ansvaret på den tidigare socialdemokratiska regeringen. Rekommenderar även hans mediekritiska granskning av ”fusket” hos Försäkringskassan.
Berättelser om några av alla de människor som drabbas finns bland annat på Kalla Sverige och Vägen till himmelen.
Uppdatering 100407: Idag inspireras Sanna Rayman av mitt inlägg. Jag skriver mer om det här, och i kommentarstråden till det inlägget finns även en fortsatt diskussion mellan mig och Rayman.
SvD och Alliansfritt. Andra bloggar om sjukförsäkring, utförsäkrad, psykisk hälsa, folkhälsoenkäten. Fler intressanta och rödgröna bloggar på Netroots.
Storstad 
Jag ser att det är livsfarligt att vara hemma. Dessa måste hjälpas ut i verkligheten. Regeringen gör en stor insats för dessa.
Eller vid närmare eftertanke så snor du bara ihop en trudelutt utan konsekvens, eller försöker lägga krokben lite sardoniskt. Eller så är du en väldigt, väldigt vilseledd och naiv människa som menar det den säger. Som sagt, varför svarar jag.
På vilket sätt gör regeringen en stor insats?
Staplarna som är höga blir högre!
Din verklighet är ju inte densamma som deras så du är ute i ogjort väder så att säga.
Visst är det farligt att isolera sig i sin ensamhet hemma
men det är lika farligt att arbetsförmedlingens sysselsättnigskrav utan ersättning till meningslösa placeringar eller placeringar där man känner sig utnyttjad som FAS 3 eller praktikant där man känner att det inte leder någon vart.
kränkande översättarfasoner är minst lika farligt!!!
johannes x:
varför skriver man en sådan kommentar. Marikas engagemang känner jag, uppskattar jag och blir glad över men vad menar egentligen du? Vem är du? Vad pratar du om? Jag förstår inte sådana som dig och du gör mig rädd när du tydligen vill ”rädda” sjuka till verkligheten. Vems verklighet? Din? Bryr du dig om sjukas verklighet, min verklighet?
Sjuka människor lever inte i verkligheten, enligt dig ?
Man kan inte säga att någons verklighet är verkligare än någon annans.
Barbro, tack för det… ibland undrar man verkligen över vad som driver folk att skriva kommentarer…
Ett mycket viktigt och bra inlägg. Sedan undrar man ju hur mycket av försämringen, vad gäller psyket, som just förorsakas av att de sjuka och arbetslösa jagas med blåslampa och utsätts för vad som måste kallas för en offentligt sanktionerad mobbing, vid sidan av att de författigas.
Och som påpekas ovan, HUR blir det fler jobb för att man sätter åt människor på det här sätt. Frågan har förstås sitt nyliberala svar men det uttalas aldrig högt: ”Alla kan få jobb bara de är villiga att arbeta för en tallrik mat om dagen och ett par avlagda skor/år och somliga är inte värda mer”. Detta svar är dock inte sant ens det. Som sagt, verkligheten har ingen stor plats i den nyliberala ideologin.
Jag säger som bloggaren – ungefär, jag kräks åt den här politiken. Är det inte konstigt dessutom att solidaritet numer är något som endast den rika eliten får uppvisa sinsemellan, och som alla vi andra endast får uppvisa vad gäller ”våra” (men de är inte mina) soldater i Afghanistan?
Ping: Borg: Mindre pengar till kommunerna nästa år « Ulrika Falk
Till Johannes x..
Du missförstod nog med siffrorna att sjuka mår sämre beror inte på att vi är hemma utan att den nya politiken är så sjuk så förskräckligt sjuk…!!!!
ordet sjuk har helt fått ny innebörd..Alliansen vill va ensam om det ordet…
Vi sjuka mår dåligt för att vi vet . Viken månad ska vi bli utan pengar, hur länge vi får vara sjuka.
Det stressar mig mest
Ping: Du och jag betalar Kjöllers städhjälp « Ett hjärta RÖTT
Ja, får verkligen hoppas att det var ett missförstånd Johannes X. Fick en chock då jag blev skadad i trafiken och hotad med indragen sjukpenning då jag inte klarade att jobba. Arbete skulle vara min rehabilitering. Då fick jag svår ångest. Inte nog med att bli skadad, jag fick inte läka den tid jag behövde. En fysisk skada ledde till ett enormt psykiskt lidande pga de sjuka reglerna som Alliansen kommit med.
@Ludde: Mitt intryck är att du ligger rätt bra till vad gäller ersättning efter trafikskada. Det är betydligt svårare vid långvariga besvär även om de har en bevisad fysisk orsak. Du kan t ex ha varit sjukskriven ganska ofta pga av denna orsak. Blir det sedan värre så att du får en sjukersättning så blir denna lägre pga de lägre inkomster du kan ha haft då.
Än värre blev det faktiskt pga det beslut som (s)-regeringen tog (omkring 1997-98 tror jag) att den som varit tjänstledig en längre tid (för t ex längre studier) inte har rätt att få tillbaka sin tidigare sjukersättning. Det drabbar de med funktionshinder särskilt hårt. Det är i princip samma problem som att du inte har rätt att försäkra dig privat för sjukdom om du har ett funktionshinder.
Så även om jag definitivt inte gillar det som Alliansen gjort så började problemen faktiskt tidigare. Det verkar, tycker jag, som om (s)-regeringen Persson hade ekonomiska rådgivare som inte riktigt höll måttet. De kidnappade så att säga politiken, kanske genom att hänvisa på ett felaktigt sätt till forskning på samma sätt som Alliansen. Marikas insatser här behövs verkligen.
Man skulle aldrig har trott att Husmark hade så rätt när hon ville reformera sjukförsäkringen. Har även kollat tidigare Natinella folkhälsoenkäten och siffrorna ser ännu värre ut före 2008 innan den nya sjukförsäkringen kom. Alltså långa sjukskrivningar är värsta hoten mot folkhälsan, Husmark har troligtvis gjort största tjänsten för folkhälsan i Sverige genom tiderna.
Märkligt av dig att påstå något sådant när vem som helst kan kolla länken i inlägget, ladda ner tabellerna och se att det du säger inte stämmer.
För de fyra områden jag visar i diagrammen här uppe gäller att siffrorna för gruppen sjukskrivna var högre både 2008 och 2009 än 2007.
Siffrorna fluktuerar lite upp och ner mellan åren, det går inte att dra några stora växlar på några procentenheters förändring. Men du har fel när du påstår att situationen såg sämre ut före den nya sjukförsäkringen.
Hur har ekonomin sett ut de senaste åren? Sin egen ekonomi är det som framkallar mest stress i svenska hushåll, om det är sant som du säger Marika att stressen ökat de senaste tre åren säger det inget annat än att vi nu är i en lågkonjuktur.
Vill bara kommentera Anonym´s inlägg:
”Hur har ekonomin sett ut de senaste åren? Sin egen ekonomi är det som framkallar mest stress i svenska hushåll, om det är sant som du säger Marika att stressen ökat de senaste tre åren säger det inget annat än att vi nu är i en lågkonjuktur”
Sjuk, utförsäkrad och 0 kr i plånboken.Det kallar jag verkligen lågkonkjunktur. Får man skylla sig själv om man är sjuk? Skulle inte du bli stressad av att inte ha pengar till mat och räkningar? Du verkar ganska dåligt insatt i hur sjukförsäkringen funkar idag… Kom ut i verkligheten…
Lasse Winberg jag förstår inte alls vad du menar. Vad är det som gör att långa sjukskrivningar är värsta hoten mot folkhälsan?
Tolkar det som att systemet fungerar. Har du svår ångest, självmordtankar, svår trötthet eller försökt begå självmord så har du helt korrekt blivit sjukskriven för att bli frisk igen. När du mår bra igen är du inte längre sjukskriven.
Nja, det går inte att utläsa av bilderna om alla som ”bör” vara sjukskrivna också är det, medan de friska inte är det. Exempelvis finns det ju betydande andelar med tex ångest även i de andra grupperna. Därmed inte sagt att alla de borde vara sjukskrivna. Gränsen mellan sjuk och frisk är inte så entydig. Men din tolkning är för enkel.
Det är naturligtvis inte förvånande att det finns en högre andel personer med psykiska besvär i gruppen sjukskrivna. Besvären är säkert i många fall själva anledningen till sjukskrivningen. Av de här bilderna kan man i vilket fall inte dra några som helst slutsatser, varken åt det ena eller andra hållet, varför folk mår som de mår. Är det sjukförsäkringsreglerna? Är det sjukskrivningen i sig? Som sagt, svaret på det går inte alls att utläsa av diagrammen (för egen del är jag dock tämligen övertygad om att det inte finns något enkelt svar på den frågan).
Min enda poäng med detta inlägg är precis det jag skriver: detta är människor som är mycket utsatta. Och just de personerna jagar regeringen. Jag tror inte att sänkta ersättningar och hårdare regler gör någon friskare. Jag tycker att det är djupt inhumant att så hårt pressa en så utsatt grupp.
Allra värst är det förstås att själva anledningen till att regeringen skruvar åt sjukförsäkringen på det här sättet är för att kunna sänka skatterna för de som har det bra. Nånstans måste pengarna tas till alla andras skattesänkningar, och det blir från personer som har det svårt. Det är den prioriteringen som jag tycker är så fruktansvärt obehaglig.
Men är din artikel inte lite att slå in öppna dörrar?? Det kan väl knappast komma som en överraskning att största delen av de med depressioner är sjuka? Tidigare regim gjorde sig kända för att förtidspensionera människor, sätta dem på hyllan med ett ”defekt” stämpelmärke i pannan. Utan att dra politiska paraleller, är det inte önskvärt att samhället sänder ut signalen att ingen är defekt, att det alltid finns någonting att göra för att bidra till sin egen försörjning, naturligtvis i den takt som man klarar av? Nä, jag tror inte på att göra offer av sjukskrivna, kan man inte utföra sitt jobb är det väl bättre att byta jobb än att bli arbetslös? Inget slår känslan att kunna försörja sig själv, och att verka i en social miljö, träffa andra människor! Alla som tror att sjukskrivning med isolering i hemmet minskar depression räcker upp en hand.
Cort,
jag har inte sagt att lösningen vore att sjukpensionera allihop.
Jag tycker absolut att samhället ska sända ut signalen att ingen är defekt. Det gör man tex genom att ge människor som råkar ha blivit sjuka rimliga villkor och en bra rehabilitering. Dvs långt ifrån vad nuvarande regering ägnar sig åt.
Jag tror verkligen på att vi som samhälle måste bli mycket bättre på att ta vara på alla människor, för jag tror att det ligger i mycket det du säger att alla mår bra av att känna sig behövda. Samtidigt tror jag inte att det är enkelt. Många av de som är sjukskrivna kan inte ”bara byta jobb”. För det första för att de helt enkelt är sjuka – de kan inte jobba. För det andra, även de som kanske skulle ha en viss arbetsförmåga i ett nytt yrke – vem vill anställa dem? Arbetsmarknaden är inte generös mot personer som varit sjukskrivna.
Jag har skrivit om detta tidigare, läs gärna!
Och slutligen, poängen med mitt inlägg är egentligen inte att det är så många bland de sjukskrivna som mår dåligt (även om jag måste säga att de höga siffrorna faktiskt fick mig att haja till). Poängen är: varför är det just dessa människor, som redan har det svårt, som ska drabbas av ännu hårdare villkor? Sänkt ersättning, hårdare prövning mm. På vilket sätt är det en bra politik?
@Cornucopia, Marika
Cornucopia, det finns en ytterst viktig detalj i det här som gör att det du ser som självklart inte alls är det. Och jag undrar om inte du också, Marika, missar den.
Vi människor fungerar helt olika om vi utsätts för lite psykisk press och om vi utsätts för hård eller långvarig psykisk press.
Om vi utsätts för lite lagom psykisk press så gör vi det som krävs. (Vilket kan vara väldigt olika saker, beroende på vad vi vill och vilka möjligheter som finns.)
Om vi utsätts för mycket eller långvarig psykisk press och om valmöjligheterna dessutom är få så är risken att vi istället faller sönder stor.
Det är egentligen inget konstigt, det är precis som att bryta benet. Men det är ändå mycket svårare att förstå.
Den som råkar ut för det här fungerar psykiskt helt annorlunda. Det uppstår panik, eller kanske depression. Logiken kanske inte fungerar. Relationer kanske brister. Vi pratar om att människan ”gått i väggen”, ”fått fibromyalgi” osv.
Olika ”diagnoser” olika tider. Och det är mycket svårare att förstå att det är en människa i en svår situation vi möter.
Det märks inte minst på biologiseringen av psykiatrin. Tittar man närmare på forskningsresultaten så ser man att de i slutändan inte riktigt håller. Slutsatserna är helt enkelt fel. Förhastade. Ändå används de.
Har den som råkat ut för det riktig otur så kommer på grund av det här psykofarmaka ofta in i bilden. De kan förvisso ta bort paniken och många har ansett sig hjälpta av de lättare sorterna, men priset kan också bli mycket, mycket högt. En permanentning av tillståndet – eller i varje fall något som kan ta rejält lång tid att återhämta sig ifrån. (Den nyare forskningen som säkerligen få av er hört talas om är ingen trevlig läsning. Det här inlägget är mycket trevligare om man så säger.)
Med rätt hjälp kan förmodligen alla som råkat ut för svår psykisk press bli bra, men då måste vi ge dem den tid och satsa de resurser som behövs – på det sätt som behövs. Jag tror inte ens vi är i närheten av det. Visserligen sker nu en satsning mot mer terapi för många av de som mår psykiskt dåligt, men terapiutbudet verkar bli begränsat och inte alls i samklang med hela forskningsfältet.
Tidspressen går hand i hand med en biologisering och kommersialisering av tolkningen av de psykiska påfrestningarna.
Och forskningen, den som skulle ligga till grund för en behandling byggd på vetenskap och beprövad erfarenhet, har till stor del kommersialiserats och gjorts menlös.
Men det finns annan forskning, sån som har svårt att hävda sig och få resurser. En del av den forskningen pekar på en halvering av kostnaderna för att ta hand om de som råkat illa ut om man väljer rätt terapi i stället.
Jag är övertygad om att det här främst är en politisk fråga. Det handlar om människovärde. Om möjligheten att få leva sitt liv.
Som det ser ut nu står det nog tyvärr i motsats till ”rätten att kommersialisera” området.
Ping: Sjukskrivna är … sjuka! | Aktiebloggar.se
Ping: Borgs oförmåga att se kommunernas behov skapar tragedier « Röda Berget
Jaha?
Det behövs nog ett folkligt uppror mot den utveckling som håller på ske.
Dert bästa vore om arbetarna stannade Sverige och ställde krav på att sjuka arbetslösa, inte ska hånas och att ersättningar och skatt ska återgå till det som var före 1992.
Annars är det bara låta Sverige stå still.
Varför slutar dessa diskussioner i vi och dom!!! Kan inte tjänstemannen som har alldeles för mycket att göra också bli sjuk? Är det jobb som tjänstemännen gör mindre värt? Jag är trött på att höra saker som att ”Sverige skulle stanna..” JA.. det är klart!! De jobb som någon betalar för att få gjort, är viktiga jobb. Varför är alltid universallösningen att skatterna skall höjas, vi har ett av världens högsta skattetryck, får vi valuta för pengarna?
Re: Berta
Återgång till hur det var innan 1992. Är du medveten om vilket jävla sammelsurium som svensk ekonomi var i innan 1990 tals krisen. Den statsskuld som Sverige har idag byggdes till stor del upp mellan åren 1970 till 1990.
När Göran Person fick balans i rikets finanser i slutet av 90 talet var det första gången på över trettio år som staten inte behövde låna pengar till den löpande driften.
Det samhälle som byggdes upp under 70 och 80 talet var en illusion byggd på lånade pengar. Sverige försökte att devalvera och låna sig ur kriser. Trots ett vansinnigt skattetryck lyckades inte de som arbetade att försörja systemet.
Man lånade inte till investeringar utan till konsumtion av välfärdstjänster. Detta har fått en ganska sur eftersmak. De som konsumerade sjukvårds och välfärdstjänster på 1970 talet bidrog till en statsskuld som deras barnbarn och troligen barnbarns barn
kommer att betala av på.
Jag är definitivt inte sosse men det Göran Person gjorde genom saneringen under 1990 talet var en bragd han fått lite förtjänst för.
Vi kommer aldrig tillbaka till det samhället igen för det går inte att finansiera ett sådant system utan lån. Vi ska inte bakåt, vi ska framåt, den som tror att vi kan vrida klockan tillbaka kommer aldrig att utvecklas.
Jonas du har fel om att vi lånade pengar till välfärden under 1980-talet.
När den borgerlgia regeringen tog över 1976 var statsskulden cirka 80 miljarder kronor. Räntekostnaden låg under 5 miljarder kronor per år.
Efter denna borgerliga regeringsperioden hade statsskulden stigit till 460 miljarder kronor och årsräntan på skulden till 50 miljarder kronor.
S-regeringarna under 1980-talet sanerade statens finanser. Visserligen så ökade statsskulden med omkring 230 miljarder, men dett berodde på de höga räntekostanderna för den skuld som uppkom under den borgerlgia regeringens tid. Om man bortser från ränteutgifterna vara budgetsaldot positivt, det vill säga inkomsterna vara under peerioden 1993-1991 över 250 miljarder kronor mer än utgfiter för välfärden.
När nästa borgerlig regeringen avgick 1994 hade statsskulden växt med över 500 miljarder kronor. Trots giganstiska räntekostanderna på omkring 100 miljarder kronor per år lyckades sedan S-regeringar med att få positiva budgetsaldon 8 av 12 år.
Alltså man lånade inte till konsumtion av välfärdstjänster på 1980-talet.
Med sunda statsfinanser så räcker pengarna även nu till att betala för vår välfrädstjänster, det handlar bara om ett val, inte om en naturlag.
För det första hade 70 och 90 tals kriserna ingenting att göra med att det fanns borgerliga regeringar vid makten. De lån som togs för att satsa oss ur krisen i Kenyesiansk anda var dåtidens medicin mot lågkonjungturer och statsskulden hade varit precis lika stor om sossarna haft makten.
När du beskriver budgetarna på 80 talet väljer du att välja bort vissa poster i statsbudgeten när du beskriver balansen. Så kan man naturligtvis göra och hävda att det var plus på kontot.
Det kan vi göra idag också om du vill. Om vi väljer bort posten statsskuldsräntor som i år är 2.8% av budgeten kan vi också få ihop budgeten och sen skylla på att det var faktiskt inte vi som lånade pengarna. Om man kunde välja bort posten amortering och räntor skulle det se ganska bra ut för de flesta av världens länder.
Du skriver att det kom in fler miljarder till välfärden än vad det gjordes åt. Hur vet man att skattekronor är menade till välfärd??
Den ”sanering” du talar om berodde inte på neddragna kostnader utan ökade skatteintäkter som kom ifrån moms och skatt på den hejdlösa spekulation som rådde vid den här tiden. Bankerna lånade ut pengar som sedan staten tog ut avgifter på. De extrapengar som rullade in statskassan var i praktiken skattekronor som tagits ut av lånat kapital, reavinster motsv. Alltså återigen lånade pengar men skillnaden var att den var privatpersoner som stod för säkerheten och inte staten.
Det finns bara ett sätt föra långsiktig ansvarsfull ekonomisk politik på och det är genom att ha låg inflation och budgetbalans som mål.
Jag brukar inte önska folk något ont – men när jag läser vad en del människor skriver här, om de sjuka och sjukskrivna och vad de behöver, då drabbas jag av djävulska tankar: Må de själva bli riktigt sjuka snart – och länge, så att de får smaka på den medicin de tror så benhårt på.
Tack Kerstin! Skönt att veta att det finns folk med vett kvar i detta avlånga land! Ibland blir man riktigt mörkrädd, det är när folk pratar över huvudet på oss sjuka och inte ser OSS. Vi blir bara en parentes i politiken. Konstigt att dom som gnäller om att dom betalar dyr skatt inte kollar upp vart alla miljoner har tagit vägen, kanske i politikernas egna plånböcker? För inte har dom gått till dom sjuka i alla fall ….
Hej Kerstin.
Jag känner likadant ibland och då, känner jag, måste jag mycket noga påminna mig om vart det leder, för det sista jag vill är att bli en av de känslokalla och cyniska ”borger” (StarTrek-skämt) som nu väller fram över vårt land. Unga och gamla, ljusblå och moderatblå, – och kan och vet allt.
Det är just precis detta ”mindgame” som är så sjukt att jag blir förbluffad, – våra politiker har lyckats göra oss så illa i vår ”kristna tanke” (som en sammanfattning om hur vi borde resonera – och nej, jag är inte troende) att vi inte vill vända andra kinden till, att vi inte vill hjälpa våra medmänniskor, eller socialisera med den lilla människan.
Jag hyser ett ganska sunt förakt för dessa fula cyniker – politiker som medmänniskor, som inte ser längre än så här.
Fy skäms, – nej, inte du Kerstin, för du reagerar sunt, men låt dem inte vinna över dig med sitt osunda resonemang. Stå emot deras hatideologi.
Fula är de och fulare blir de, inuti ju längre de låter sig styras av samhällsnormer med vriden verklighetsbild.
Skäms!
Ping: Motvallsbloggen » En repris från 2008, om “fuskare”
Slutsatsen är ju helt fel. Det är ju BRA att folk lämnar den sjuka stapeln där de inte mår bra.
Dock hade det varit roligt att se statistiken över tid och inte bara just ett år.
Men bara för att folk lämnar sjukskrivning betyder det inte att de blivit friska…
Poängen med mitt inlägg är egentligen inte att det är så många bland de sjukskrivna som mår dåligt (även om jag måste säga att de höga siffrorna faktiskt fick mig att haja till). Poängen är: varför är det just dessa människor, som redan har det svårt, som ska drabbas av ännu hårdare villkor? Sänkt ersättning, hårdare prövning mm. På vilket sätt är det en bra politik?
Vi måste också komma ihåg att de hårdare villkoren – tex sänkt ersättning – drabbar ALLA sjukskrivna, dvs personer som är sjuka och inte för tillfället kan lämna sjukskrivningen. Är det rimligt?
Varför förespråkar regeringen morötter när de vill ändra välmående människors beteenden – jämställdhetsbonus, skatteavdrag för hushållsnära tjänster, etc – men piskor när det gäller människor som mår dåligt?
Ser du inte den problematiska människosynen?
Ping: Dagens länk « Raisin Rd
Ping: Statistiskt signifikant mindre ångest med alliansen, trots ekonomisk kris | Aktiebloggar.se
Marika: ”Poängen är: varför är det just dessa människor, som redan har det svårt, som ska drabbas av ännu hårdare villkor? Sänkt ersättning, hårdare prövning mm. På vilket sätt är det en bra politik?”
Regeringen är rimligen övertygad om att en hel del av hälsoproblemen i dina diagram framkallas av långa sjukskrivningar per se. Om hårdare prövning, sänkt ersättning m.m. ökar sannolikheten att någon ska börja jobba igen, skulle det den vägen kunna ha en positiv hälsoeffekt. Det är beklämmande hur kritik mot de förhastade slutsatserna i det här inlägget och de efterföljande kommentarerna bemöts med att misstänkliggöra den som ställer de kritiska frågorna. Självklart vill vi alla att sjuka människor ska bli friska och komma i arbete igen. Och självklart inser alla som tänker efter att det är ett helvete att vara långtidssjukskriven år efter år. Frågan är naturligtvis vilken metod som är bäst för att bryta det tillståndet. Den förra regeringen gjorde minsann inget stiligt jobb på den fronten, och den nuvarande försöker en annan strategi som tycks fungera bättre. Vilka recept föreslås här då, om nu hårdare prövning är så förkastligt?
Men så länge du tror att det finns människor som verkligen är sjuka – som inte blir friskare vilka krav som än ställs – så kommer ÄVEN DE att drabbas av den sänkta ersättningen.
Är det priset värt att betala?
Jag tycker inte det. Men det är helt och hållet en värderingsfråga.
Intressant att du tycker att jag ”misstänkliggör” mina motståndare. Vilket citat syftar du på då?
”Intressant att du tycker att jag ”misstänkliggör” mina motståndare. Vilket citat syftar du på då?”
Ditt instämmande svar till Barbros märkliga kommentar #2.
På vilket sätt är Barbros kommentar ”märklig”? Det tycker jag var misstänkliggörande uttryckt av dig.
Jag har inga detaljerade recept. Det här är oerhört komplicerade frågor. Men jag tycker att en rimlig ersättning och kraftigt utvecklade satsningar på rehabilitering är viktiga ingredienser. Tror också att vi måste föra en bredare diskussion om hur arbetslivet ser ut och om det kan förändras på något sätt för att det ska bli lättare för människor att byta jobb om de tappar arbetsförmågan i ett visst yrke.
Mycket bra inlägg!
Länkar till dej från
http://projektpariktigt.blogspot.com/2010/04/raymans-markliga-ekvation.html
Ping: Ett hjärta RÖTT
På samma sida som du länkar till finns tidsserier för åren 2004-2009. Du kanske skulle redovisa också dessa för en lite mer fördjupad bild av problematiken med psykisk ohälsa bland sjukskrivna?
När man tittar på tidsserien för t.ex. ”trötthet” så ser den ut så här för perioden 04-09 för gruppen ”Sjukpenning/ersättning”:
04: 84%
05: 83%
06: 89%
07: 75%
08: 81%
09: 85%
för ”sömnbesvär” ser det ut så här:
04: 71%
05: 69%
06: 76%
07: 65%
08: 69%
09: 61%
Jag ser inte att tidsserien ger något stöd för att påstå att det skett någon utveckling de senaste åren som innebär att sjukskrivna mår allt sämre. Det kan ändå vara så att de mår sämre, men det framgår inte av statistiken.
Källa: http://fhi.se/Documents/Statistik-uppfoljning/Folkhalsoenkaten/Tidsserier2009/Psykisk-halsa-tidsserier.xls
Tack för mycket läsvärt i bloggen!
Hälsar
Roger
Men jag har aldrig påstått att de mår sämre! Jag ger bara en ögonblicksbild.
Tvärtom, för några av de områden jag redovisar ovan (nämligen suicidtankar och självmordsförsök) har andelen faktiskt ökat en hel del de senaste åren. Men i en tidigare bloggkommentar säger jag att det inte är säkert att man kan dra några stora växlar på det. Siffrorna varierar lite mellan åren och man måste vara mycket försiktig med att tolka det.
Min poäng är bara att visa att sjukskrivna är en utsatt grupp och att jag tycker att regeringens politik, med sänkta ersättningar och hårdare krav, riktade mot en sådan utsatt grupp är cyniskt.
Självklart finns det en massa intressant att redovisa när det gäller folkhälsan, men man kan inte få med allt. Däremot har jag ju länkat så att det ska vara lätt för vem som helst att själva hitta tabellerna. Gör gärna det, fortsätt diskussionen, kanske gör egna tabeller och lägga upp på andra bloggar? 🙂
Det eviga tjafset om vem som gjorde vad. 2006 Det var det året vi fick höra och lära oss att sjuka egentligen inte är sjuka. De kan arbeta om de bara vill och arbetslösa kunde skaffa sig ett arbete bara de ansträngde sig lite mer. Svenska folket gick på Alliansens visa och man gav den enskilde skulden för sin situation. Fortfarande 2010 tjafsas det om huruvida människor är sjuka eller ej. Den arbetande svensken gnäller fortfarande över höga skatter även med mer i plånboken med jobb skatteavdraget. Hade svensken läst sin historia hade man kunnat få information om hur det såg ut innan välfärden byggdes upp och vilka som sa nej till
1931: Nej till sjukkassan.
1934: Nej till a–kassa
Ping: Sveriges genom tiderna (S)ämsta oppositionsparti « Viktor Tullgren
Ping: Arbetslinjen mot bidragslinjen – Varför inte båda? « Jakob Lundgren
Ping: Arbetslinjen mot bidragslinjen – Varför inte båda? « Gröna ungdomar i Sundsvall
Tack Marika, för att du orkar skriva om det som många redan sopat under mattan.. Jag har aldrig röstat och kommer nog aldrig göra det, så mig kan ni
inte beskylla för att vara varken till höger eller vänster.
Delar till andra det,som jag skrev/kommenterade till ”Anonym”:
Sjuk, utförsäkrad och 0 kr i plånboken.Det kallar jag verkligen lågkonkjunktur. Får man skylla sig själv om man är sjuk? Skulle inte du bli stressad av att inte ha pengar till mat och räkningar? Du verkar ganska dåligt insatt i hur sjukförsäkringen funkar idag… Kom ut i verkligheten…
Ping: Gunnar Axén (M) du borde skämmas!! « BJÖRN ALVEBRAND
Hur är frågan ställd från början ang. tex ångest? ”Upplever du att..” eller ”Har du av läkare blivit diagnostiserad…”?
Det spelar ju en ganska stor roll vad som har orsakat tillståndet.
Knappt en tredjedel av befolkningen lider konstant av ångest, vad de än gör. Måste detta ha med partipolitik att göra?
@christian: Nej, det måste inte ha med partipolitik att göra, men det mellanmänskliga är troligen en mycket stor del av ångesten. Vi är den mest sociala djursorten om man så säger. Vi är helt beroende av att gruppen hjälper oss. Så har det varit sen vi blev ”människor”. Vi är fysiskt svaga och överlever inte själva. Vår (delvis 😉 eminenta hjärna ger oss möjlighet att samarbeta och överleva – och till och med befolka jorden.
Klart att människor mår dåligt när de överges! En extrem form av övergivande, ganska okänd för de som inte intresserar sig för neurobiologi tror jag (och okänd även av många som gör det), är den bestraffning som fanns i många primitiva samhällen. Den som felat grovt blev utesluten ur den mellanmänskliga samvaron. Ingen tittade på den människan, ingen pratade med den människan. Mat och tak över huvudet fick dock den här människan ändå.
Överlevnadstiden sägs ha varit 1 månad i snitt. Ångesten tog bokstavligt livet av den här människan. Inte genom självmord, utan genom att de inre organen kollapsar pga tillståndet. (Det är vad som har kallats ”voodoo”.)
Hej alla medmänniskor!
Jag lider med alla de personer som hamnar i karusellen med långsjukskrivningar, otaliga läkarbesök, smärta/värk, psykisk ohälsa you name it, och som dessutom måste ha en ständig dialog med (eller mot) försäkringskassan och andra för att på något sätt överleva. Tyngden av att ständigt fylla i papper, sitta i telefon, boka läkarbesök mm är inget att önska en människa som redan är sjuk. De som styr Sverige har tydligen glömt bort vår trygghet, välfärden, människor lika värde och prioriterar sitt eget välbefinnande istället. Det enda partiet (i sista valets partiledardebatter och utfrågningar) som pratade om mänskliga rättigheter, människors lika rätt var Vänsterpartiet. De andra försökte få väljare med andra lockelser och det lyckades för dem så det receptet fungerar. När Lars Ohly om och om igen förklarar sin ståndpunkt, att vi måste se till att alla får lika vård, skola, att alla människor ska ha samma förutsättningar. Ingen är värd mer än någon annan, då blir man stolt hemma i tv-soffan. Han ger sig inte utan arbetar utifrån en socialistisk ideologi. Alla partier vill förstås att vi ska ha det bra i sverige och att landet ska ha en god ekonomi osv. Däremot prioriterar de oloka blocken väldigt olik verkar det som. Dessutom har vissa lite underliga lösningar som inte verkar gagna alla utan bara en del. Nog om detta. Sköt om er och rösta med hjärtat i nästa val.
/ Robban.
Varför tror så många på media och politiker? Varför tänker man inte till själv och frågar sig varför klyftorna ska öka, när tekniken hela tiden går framåt? Då borde det väl bli allt mer över till oss alla och inte bara till överklassen? En del av svaret är givetvis det ekonomiska systemets inneboende tendens att bara bry sig om profiten och inte människors behov i första hand. Endast de behov som man kan tjäna mer pengar på är viktiga för systemet. Jag tror också att en annan del av svaret är förakt för kunskap om människans villkor och beteende. Det blir allt färre som har en överblick över vad ett samhälle egentligen består av. Ett samhälle, värt namnet, måste i första hand värna om det ”svaga” hos oss och inte det ”starka”. Bara de enkla faktum att vi alla sover, att vi alla är svaga som barn, och att de flesta blir svaga på något sätt en kortare eller längre tid innan vi dör, är väl tillräckliga för att INSE att det inte är den så kallade styrkan som är viktigast för ett samhälle. Egentligen vet vi ju alla detta, men vi tycks alla mer eller mindre lida av den masshypnotiska effekten att tro att ”starka” människor bara finns där utan någon bakgrund och utan någon hotande framtid av svaghet för dem eller deras närmaste. Vi är ju alla BEROENDE av varandra i ett samhälle, vare sig vi vill det eller inte. Dessutom är vi komplexa varelser och då kan vi inte heller säga att några är helt ”starka” i alla avseenden, även då vi är relativt unga och friska. Endast genom en stark medvetenhet om dessa självklara fakta, kan vi skapa det starka samhället, som i sin tur skapar förutsättningar för att skapa styrka hos grupper och individer. De enskilda människorna, vilka vi alla till syvende och sist är, har inte heller förmåga att anpassa sig till stora abstrakta sociala enheter som EU, eller hela den globala världsekonomin. Ju fler möjligheter som tas ifrån människor till att se sin egen betydelse, desto mer hjälplöshet och vanmakt skapas. När de ekonomiska klassklyftorna ökar, är samhället på väg utför. Att de rika får det bättre blir endast en relativt kortsiktig effekt även för dem. Ju mera avancerat och tekniskt utvecklat ett samhälle är, desto hårdare slår den skeva fördelningen även på de välbeställda. Om till sist endast penningbeloppets storlek räknas som betydelsefullt för en människas värde, skall vi inte heller bli förvånade om Det Goda Folkhemmet som Per-Albin Hansson talade om, förvandlas till ett samhälle som INTE är värt namnet.