Om 20 år prognostiserar SCB att det kommer att fattas ungefär 130 000 omvårdnadsutbildade – undersköterskor, vårdbiträden etc. Anledningen är ett växande antal äldre i befolkningen, i kombination med ett lågt intresse för omvårdnadsutbildningen.
Varför söker sig inte fler till omvårdnadsutbildningarna? Jag vet inte, men delar av förklaringen kanske finns i detta diagram, som kommer från SCB:s arbetsmiljöundersökning (frågorna är alltså relaterade till arbetsmiljön, inte till livet i allmänhet):
Mer än varannan person som jobbar som vårdbiträde, undersköterska eller liknande upplever alltså varje vecka att jobbet gör att man blir uttröttad i kroppen. Åtminstone 40 procent (förmodligen betydligt mer om man lägger ihop de olika smärtkategorierna) har ont i kroppen varje vecka på grund av sitt arbete. Nästan hälften upplever att man har för mycket att göra, samtidigt som en överväldigande majoritet inte kan bestämma sin egen arbetstakt. Dessutom har hela 40 procent varit utsatta för våld eller hot om våld i sitt arbete. Till detta kan läggas en undersökning från Kommunal som visar att bara varannan av dem som är under 29 år och jobbar i äldreomsorgen tror att de kommer att orka jobba hela arbetslivet ut. Det handlar alltså om ett på många sätt tungt och krävande arbete, där lönen är ganska låg – medellönen för ett vårdbiträde i äldreomsorgen var 19000 kronor 2008. Anställningsformerna är dessutom ofta osäkra och en stor andel jobbar ofrivillig deltid. Sammantaget – är det så konstigt att inte fler söker sig till omvårdnadsutbildningarna?
Alla vill vi att det ska finnas en välfungerande äldreomsorg när vi själva eller våra nära och kära blir gamla. Men precis som Kommunal visat går dåliga villkor för personalen ut över de gamla. Och om det inom några årtionden kommer att saknas 130 000 vårdutbildade, vem ska bära upp äldreomsorgen då? Hur ska den ens kunna fungera?
Om människor inte söker sig till ett yrke som samhället har ett stort behov av måste vi alla fråga oss vad det beror på och vad vi kan göra åt det. Jag tror på bättre villkor och högre löner för de anställda inom exempelvis äldreomsorgen. Men då måste vi också inse att det är något som kostar pengar. Om vi vill att gamla mamma ska få komma ut lite oftare, eller kanske slippa äcklig mat i plastlåda, då kostar det faktiskt pengar eftersom det kräver fler anställda. Och om äldreomsorgen ska kunna locka fler anställda kanske lönerna i högre grad än idag borde spegla hur viktig insatsen är. Det kostar också pengar – skattepengar.
Avslutningsvis: Trots den något dystra genomgången av arbetsmiljön för vård- och omsorgspersonalen är det också viktigt att lyfta fram att den absoluta majoriteten som jobbar i dessa yrken trivs bra. Enligt arbetsmiljöundersökningen tycker hela 85 procent av Sveriges vård- och omsorgspersonal att arbetet känns meningsfullt, och 78 procent är nöjda med arbetet i stort. Det är höga siffror. Men vi kan inte bara förlita oss på den trivseln för att hemtjänsten ska gå runt. De anställda där förtjänar också en bra lön, och att slippa ha ont i kroppen.
Studio ett hade ett väldigt, väldigt bra reportage om ”hårdare tider i äldreomsorgen” nu i veckan. Rekommenderas varmt. Det enda jag tycker saknas i reportaget är att de nuvarande nedskärningar inom äldreomsorgen inte bara är en kommunalpolitisk fråga, utan i allra högsta grad också handlar om att regeringen inte har skjutit till tillräckliga statsbidrag i lågkonjunkturen. Något som för övrigt Peter Andersson påminner om.
Andra bloggar om äldreomsorg, hemtjänst, arbetskraftsbrist, kommunal, skattepengar. Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?
Storstad 
Har egentligen inte så mycket att säga mer än att det här var ett fantastiskt bra och viktigt inlägg. Tror att alla som någonsin jobbat inom vården känner igen sig i det du skriver.
Tack!
Jag ÄR en som idag aktivt jobbar inom vården och jag ställer mig frågandes till mkt av dessa antaganden och påstådda siffror. Men jag börjar gärna med en annan sak. Vad jag och tusentals av mina andra kollegor inte kan begripa är detta daltande med undersköterskor (och vårdbiträden som helt saknar utbildning). När man diskuterar löner och arbetsförhållanden mm är det ALLTID undersköterskor man pratar om. Idag har en undersköterska i det närmaste samma lön som en sjuksköterska (som även ibland har varit undersköterska innan universitetsutbildning) en sjuksköterska har ett ansvar som en undersköterska eller vårdbiträde inte kan drömma om. En sjuksköterska har 150-200k i studieskulder som inte ett vårdbiträde eller undersköterska har. Men fine, diskutera ni gärna hur tufft undersköterskor har.
När det gäller siffrorna så kan jag bara konstatera att de inte stämmer. På många håll, på de flesta håll utom inom hemsjukvården så avvecklar man undersköterskor idag och ersätter de med sjuksköterskor vilket leder till att dessa siffror är missvisande. Om man ser till att höja lönerna och inte massa annat bullshit för leg sjukvårdspersonal kommer fler att vara intresserade av detta och såldes kommer bristen att lösas.
Utvecklar gärna mina resonemang och funderingar men jag tror inte att ovanstående text är respresentatibel för oss som jobbar inom vården vilket skribenten inte gör, iaf inte inom detta område.
Vill också som en parentes nämna de höga ohälsotalen bland omvårdnadspersonal. Alla som har läst eller är något bildade vet att ohälsa går hand i hand med socioekonomiska förhållanden samt samt utbildningsgrad….
Men vilka uppgifter är det du menar är felaktiga? Inget av siffrorna är mina egna spekulationer utan kommer från källor som SCB och Kommunal (se länkar i inlägget).
Jag tycker sjuksköterskors arbetsvillkor och löner är en jätteviktig fråga det med, men i just det här inlägget valde jag att skriva om vård- och omsorgspersonal.
Generellt tror jag inte det är en bra idé att ställa olika löntagargrupper mot varandra. Om det finns en yrkesgrupp med besläktad kompetens men betydligt lägre lön kommer den gruppen att vara mer intressant för arbetsgivaren… det är bra även för sjuksköterskorna att andra yrkesgrupper i vården inte har skitlöner.
Men i omsorgen vore det knappast särskilt vettigt att byta ut undersköterskorna mot sjuksköterskor, anser i alla fall jag. Det vore inte rimligt att avkräva en högskoleutbildning för att bädda sängar, orda med mat, gå ut på promenad och den typen av arbetsuppgifter som är skitviktigt, men knappast behöver någon särskilt avancerad medicinsk kompetens.
Efter fyra år som vårdbiträde kan jag nog säga att texten ÄR rperesentativ för hur människor i omsorgsyrkena känner. Märk väl att det är en undersökning från Kommunal, och som därmed i första han tagit med just usk och vårdbiträden. Det är mycket möjligt att en undersökning på Vårdförbundets medlemmar fått ett annat utfall.
Sen att sjuksköterskor tjänar för lite i förhållande till både arbetsuppgifter, ansvar och utbildningsgrad är jag den första att ställa mig bakom.
Ett mycket bra och viktigt inlägg. Tack för det.
Vad många av dem som är unga idag inte tycks förstå, när de föredrar några hundra i skattelättnad just nu, är att de kommer att få betala det när deras föräldrar blir gamla. Då kommer det att kosta dem en hel del, både pengar och arbete, när politikerna nu låter äldrevården säcka ihop för att istället sänkta skatter för dem som är yngre, med någon hundralapp för lågavlönade och många tusen för de alla bäst ställda.
Ping: Ingen påtår för pensionärerna « Nemokrati
Vårdpersonal borde genomgående ha högre lön (framförallt läkare och sjuksköterskor) och man borde försöka komma åt alla dessa ofrivilliga deltidare som finns i vården. Dock tror jag det finns oerhört mycket att göra genom att bara införa ett bättre och mer modernt ledarskap (organisationen av svininfluensavaccinationen i Stockholm är ett exempel på det).
Med det sagt är jag ganska säker på att det finns flera undersökningar som också visar att vårdpersonal i privata företag är nöjdare med sitt arbete och sin lön. Då har jag i och för sig hört många socialdemokrater säga att det inte är hur nöjda personalen är som ska vara avgörande. Vilket i och för sig blir kul eftersom om vårdval Stockholm säger man att det inte är avgörande hur nöjda patienterna är (OBS, vet att det är lite olika utgångspunkter, men ändå roande).
Det stämmer att det finns sådana undersökningar. Och jag är bara glad ju fler som trivs på jobbet. Jag tycker också att det är bra med en rimlig valfrihet inom vården, både för patienter och anställda.
Men jag tror inte att det är så enkelt som att tex om vi privatiserade all vård så skulle helt plötsligt all personal bli mycket nöjdare.
Nästan all vård i Sverige finansieras över skatten, och därmed även personalens löner, oavsett om de jobbar privat eller offentligt. Så i slutändan handlar välfärdspersonalens löner och villkor om skatteuttaget. Även om man självklart kan göra jättemycket med organisationen också. Men i slutändan är det helt enkelt så att 1+1=2: Högre löner för vårdpersonalen=högre skatter (om man inte tror på högre grad av egenfinansiering förstås). Det är detta som är min poäng…
Sen håller jag med om att även läkare och sjuksköterskor förtjänar högre löner, men jag tycker att det är oerhört viktigt att även usk och vårdbiträden får högre löner. Kolla på diagrammet här uppe. Folk röstar med fötterna. Det kommer inte finnas tillräckligt många som vill jobba inom äldreomsorgen om deras villkor inte förbättras. Och vill vi ha det samhället?
Jag har lite svårt att se varför läkare skulle få högre löner. Det är knappast läkarnas lönenivå (som verkligen inte är låg) som har bidragit till viss läkarbrist, utan larvigt liten intagning på läkarutbildningen – något Sveriges läkarförbund mer än några annat bidragit till, just i syfte att hålla uppe läkarlönerna.
Johan,
Jag håller med helt och hållet… Fö lite märkligt att den underdimensionerande svenska läkarutbildningen gör att stora mängder svenska studenter varje år utbildar sig till läkare i Danmark och diverse östeuropeiska länder. Läkarutbildningen är en dyr utbildning och majoriteten av studenterna flyttar tillbaka till Sverige när de börjar jobba. Detta har mer eller mindre blivit ett system. Jag menar självklart inte att de enskilda studenterna gör fel, men det är osolidariskt att Sverige som land låter andra stå för utbildningsnotan.
Man kan visa mycket med siffror, det framgår också att 75 % är nöjda med arbetet i stort, en ökning med 5 procentenheter sedan 2001.
Martin,
ja som du ser nämner jag själv detta i nästsista stycket (fast jag hittade siffran 78%)
det är dock inte ett argument för att det är okej att vårdbiträden har ont i kroppen för jämnan.
Intressant och tankeväckande artikel. Ser motsvarande problem i min kommun.
/juhani
Ping: Medveten begreppsförvirring gör RUT populärt « Ett hjärta RÖTT
Hej!
håller du med om att de som är ytterst ansvariga för de löner och arbetsvillkor du talar om är politiker, borgerliga såväl som socialdemokratiska, och att den problematiska situationen faktisk skulle kunna vara ett argument för att testa lite mer av privata alternativ, medfinansiering, valfrihet och konkurrens?
Har du kollat vad vårdpersonal har för löner i länder med mer marknadsmässiga system?
Andreas,
Politikerna har arbetsgivaransvaret absolut. Jag är exempelivs mycket kritisk till att det är vanligt med ofrivilliga deltider och hög grad av tillfälliga anställningar bland kommunalanställda även i socialdemokratiskt styrda kommuner och landsting. Där tycker jag man borde ta ett betydligt större ansvar för att erbjuda bättre villkor.
Så länge vi har en gemensamt finansierad välfärd kommer de yttersta gränserna för välfärdsarbetarnas löner att sättas av skatteuttaget. Jag tror att privata utförare säkert kan bidra med nytt organisationstänkt och effektivisering på marginalen, alltså bidra med nya idéer även till de offentliga utförarna, vilket kan påverka kostnaderna marginellt. Men förutom detta spelar det ingen roll om utförarna är privata eller offentliga. Skatteuttaget sätter en gräns.
Vad vill du själv se för ökade inslag av ”privata alternativ, medfinansiering, valfrihet och konkurrens?” Jag tycker att valfrihet är bra och har inget emot privata utförare, men jag tycker det är viktigt att systemem utformas på ett sätt som tar vara på skattebetalarnas pengar. Det är inte dagens system med LOV tex eller Vårdval Stockholm. Den fria etableringsrätten blir dyr för skattebetalarna, men den är såklart hemskt bra för de enskilda företagen.
Jag tror inte på att vård och omsorg helt och hållet ska skötas på marknadsmässiga villkor. Gör du det? Jag menar det finns ju ganska starka nationalekonomiska argument för att det inte är någon bra idé…
Om du med ”medfinansiering” menar ökat inslag av egenfinansiering så är jag mycket skeptisk. Jag kan möjligen se behovet om kostnaderna för välfärden fortsätter att öka på samma sätt de gjort de senaste åren. Att man måste göra nån typ av prislistor och skilja ut vissa vårdtjänster från det offentligt finansierade. Men i sig tror jag inte på det, av fördelningspolitiska skäl.
Nej jag vet inte vad vårdpersonal har för löner i andra länder… tror jag fel om jag gissar att du kanske har bättre koll?
Ping: Ingen jämställdhet utan jämlikhet « Ett hjärta RÖTT
Ping: Vem ska ta hand om de äldre i Borgs Sverige? « Daniel Carlstedts finurliga tankar