Jag hoppas att det inte är förmätet av mig att misstänka att SvD:s Sanna Rayman har läst mitt inlägg om psykiska besvär hos sjukskrivna. Dagens ledare inleder hon nämligen med orden:
”Ingenstans ligger självmordstankar, ångest och även självmordsförsök så högt som hos gruppen långtidssjukskrivna. Ändå har vi en debatt där denna tillvaro nästintill försvaras med näbbar och klor, trots att det är vård och rehabilitering som är det viktiga.”
Jag är smickrad över uppmärksamheten. På riktigt, alltså. Men jag håller förstås inte med Sanna Rayman i hennes slutsatser. Eller jo, jag är övertygad om att vi båda två – liksom förhoppningsvis de flesta människor – ärligt önskar att människor i allmänhet ska må bra och inte behöva vara sjukskrivna. Det är vägen dit vi inte är överens om.
Det är ju inte så enkelt att bara för att man får gruppen sjukskrivna att minska, så kommer också andelen med ångest och självmordstankar att minska. Är inte det ganska uppenbart? Den logiken (som flera förespråkar i kommentarstråden till mitt förra inlägg) säger att det är själva sjukskrivningen som är orsaken till att staplarna med ångest, självmordstankar och självmordsförsök är så höga i gruppen sjukskrivna.
Men om det vore så vore ju det enda rätta att helt avskaffa möjligheten att sjukskriva sig! Och det receptet är det förhoppningsvis ingen som tror på.
Även om regeringens politik med hårdare krav och sänkta ersättningar på nåt mystiskt vis skulle ha gjort folk friskare, vilket alltså bland annat Rayman hävdar men jag förhåller mig ytterst skeptisk till, så måste vi också komma ihåg att det fortfarande finns en stor grupp människor som är sjukskrivna. För att de inte är friska. För att de inte kan arbeta. Och de människorna drabbas också av sänkta ersättningar och ett starkare misstänkliggörande från Försäkringskassan.
Jag tycker inte att det priset är värt att betala. Särskilt inte som huvudskälet till att de sjuka tvingas betala detta pris är för att regeringen ska få pengar över till skattesänkningar till personer som oftast mår bra.
Jag kan inte acceptera att det är en bra politik att använda piskor för att förändra beteendet hos människor som inte har det bra – sjukskrivna, arbetslösa – medan morötterna reserveras för folk som har det bra – jämställdhetsbonusen, skatteavdrag för hushållsnära tjänster, mm. Ytterst är detta vad frågan handlar om. Och jag tycker att människosynen bakom den politiken är fruktansvärd, inget annat.
Uppdatering: Diskussionen mellan mig och Sanna Rayman fortsätter i kommentarstråden – mitt svar har jag också flyttat till ett eget blogginlägg.
Motvallsbloggen och Ekonomikommentarer och Veronica Palm och Utredarna och Martin Moberg och Röda berget bloggar närbesläktat. Andra bloggar om sjukförsäkring, utförsäkrad, morötter och piska, sanna rayman. Fler intressanta och rödgröna bloggar på Netroots.
Storstad 
Bra rutet!
Jag har själv erfarenheten i bagaget av att ha varit sjukskriven för utmattningsdepression. Det var INTE sjukskrivningen som gjorde mig sjuk. Däremot höll det på att tvinga mig in i en ännu mer långvarig sjukdomstillstånd att tvingas bli friskskriven tidigare än vad min hälsa förmådde.
Läkaren sa uttryckligen att han inte vågade sjukskriva mig längre då jag ju kunde betraktas ha restarbetsförmåga, jag var arbetslös, så någon sysselsättning kanske jag skulle kunna ha klarat. Den fanns inte, och jag klarad knappt att ta vara på mig själv. Men frisk och arbetssökande skulle jag vara.
Med den här regeringen och misntrar som Husmark Person som tror att man kan sova bort depresioner på några dagar är de som mår psykiskt dåligt mycket illa ute.
Som Rayman skriver: ”det är vård och rehabilitering som är det viktiga”. Men problemet med regeringens politik är att man INTE satsat på vård och rehabilitering. Tvärtom skyfflas människor som är i behov av just vård och rehabilitering över i arbetslöshet, och det hävdar ens inte Rayman att de blir friskare av.
Konflikten handlar inte, som högern vill låta påskina, om sjukskrivning vs rehabilitering utan om individuellt anpassade kombinationer av rehabilitering och sjukskrivning vs arbetslöshet (som leder till att sjuka människor i ren desperation tvingas ta lågkvalificerade arbeten på en framväxande låglönemarknad). Konflikten handlar om huruvida arbetsgivare och samhället ska ta ansvar för anställda som blir sjuka eller om de ska lämnas åt sitt eget öde.
David, tack för den kommentaren, håller med om vartenda ord.
Hejhej!
Jodå, även SvD:s ledarsida intresserar sig för folkhälsoundersökningar, tro det eller ej. Och att ångest och självmordstankar är vanligt bland sjukskrivna är väl ett ganska vedertaget faktum?
Nå. Let’s prata. Du skriver:
”Även om regeringens politik med hårdare krav och sänkta ersättningar på nåt mystiskt vis skulle ha gjort folk friskare, vilket alltså bland annat Rayman hävdar men jag förhåller mig ytterst skeptisk till, så måste vi också komma ihåg att det fortfarande finns en stor grupp människor som är sjukskrivna. För att de inte är friska. För att de inte kan arbeta. Och de människorna drabbas också av sänkta ersättningar och ett starkare misstänkliggörande från Försäkringskassan.”
Okej. Först vill jag bara påpeka, eftersom du väljer att inte låtsas om det. Sjuka utan möjlighet till tillfrisknande har 80 procentig ersättning och den bortre parentesen gäller inte dem. De omfattas alltså inte av den gradvisa sänkningen.
I övrigt är det förstås så att de som inte går tillbaka till sjukförsäkringen nu inte mirakulöst och i ett trollslag blivit friska. De arbetstränar och prövar sig fram.
Ett exempel har du här, fler finns:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/lang-vag-tillbaka-till-jobbet-igen_4524625.svd
Man skulle kunna se den utvecklingen som en framgång. Men du ”inte att det priset är värt att betala”, eftersom en tredjedel återgår till sjukskrivning? Ska jag förstå det som att du på allvar tycker att det var bättre när de andra två tredjedelarna hölls kvar?
Ditt drastiska argument om att ”avskaffa möjligheten att sjukskriva sig” är det, som du skriver, förstås ingen som tror på. Det finns som sagt olika former av sjuk. En del är så sjuka som beskrivs ovan och då är det som sagt inga parenteser som gäller. Andra kanske behöver öva upp sin arbetsförmåga på olika sätt. Sjuk och arbetsför är som bekant inte alltid samma sak.
Och jo. Det finns också grupper som faktiskt blir sämre av att gå sjukskrivna. Du känner kanske till att många av våra långtidssjukskrivna har symtom som rygg och nackvärk och depression. Ganska vaga, men samtidigt oerhört jobbiga tillstånd som maler på.
Det är möjligt att göra något åt det. Och där har vi förut sett en politik som inte gjort särskilt mycket alls. Jag menar att det är oerhört grymt.
I övrigt. Den tredjedelen som inte kommer ut på arbetsmarknaden är ju den som nu beräknas återgå i sjukförsäkringen och nås av rehabiliteringskedjan. Tillåt mig bjuda på några spridda lästips om den:
http://www.skl.se/web/Landstingen_rehabiliterar_allt_fler_patienter.aspx
http://svt.se/2.22620/1.1929808/kbt-terapi_gar_framforallt_till_kvinnor
http://sydsvenskan.se/sverige/article641838/Fler-an-vantat-klarar-av-att-soka-jobb-.html
Och KBT är verkligen en viktig del i det här, många av de långtidssjukskrivna har besvär som KBT-metoder är en bra hjälp mot. Några snabba texter om den saken här:
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/ryggskadade-pratar-bort-varken-1.1061078
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article6680274.ab
Problemet? Jag ser fortfarande inte några förslag från din sida. Bara klagan. Det vänder sig i din mage, det svartnar för dina ögon. Utmärkt som retoriskt grepp, men föga konstruktivt. I ditt förra inlägg bland kommentarerna skriver du rentav:
”Jag har inga detaljerade recept. Det här är oerhört komplicerade frågor. Men jag tycker att en rimlig ersättning och kraftigt utvecklade satsningar på rehabilitering är viktiga ingredienser. Tror också att vi måste föra en bredare diskussion om hur arbetslivet ser ut och om det kan förändras på något sätt för att det ska bli lättare för människor att byta jobb om de tappar arbetsförmågan i ett visst yrke.”
Allt det där kan jag hålla med dig om. Och jag ser att du i vissa avseenden blundar för rehab som görs och att du avstår från att nämna att sänkt ersättning och parenteser inte gäller alla långtidssjukskrivna. Sammantaget gör det där dessvärre att jag inte direkt kan upppfatta dig som särskilt villig eller intresserad av att föra en bred eller konstruktiv diskussion som gör något för de människor vi talar om.
Hej och roligt att du svarar,
jag kommer läsa och begrunda dina synpunkter och sedan återkomma…
Sanna, jag vill gärna påminna om att det tidigare fanns ett välfungerande system för att slussa tillbaka långtidssjukskrivna till sina arbeten, utan att de behövde gå omvägen via arbetslöshet.
Det systemet revs ned av sossarna och borgarna i skön förening under 1990-talet, varefter sjukskrivningstiderna rakade i höjden. Och sen skylldes problemen på de sjukskrivna, med benägen hjälp av er på de borgerliga ledarsidorna.
Frågan är när er självkritik kommer. Vågar man gissa på… aldrig?
Ping: Marika Lindgren Åsbrink går i clinch med Sanna Raymann « Röda Berget
Det är inte lika illa på rehabfronten som det var i början av 2000-talet. Nu finns något som heter Af Rehab, som lyckas göra en del för de långtidssjukskrivna. Men det är inte regeringens förtjänst, det kom före regeringsskiftet.
Det enda den nuvarande regeringen kan berömma sig av är att de långtidssjukskrivna som inte Af Rehab har lyckats göra något åt mister sjukpenningen. Många av dem tvingas söka socialhjälp. Och för att få det måste man som bekant först göra sig av med allt man äger. ”Fattiggöras”, som byråkratin kallar det.
Medan den riktiga vägen vore att bygga på Af Rehab så att de kan ta hand om alla.
Ping: Sjukdom eller sjukskrivning – vad gör oss sjuka? « Ett hjärta RÖTT
http://orebro.etc.se/29156/hoegerregeringen-har-dragit-at-tumskruvarna/
Sanna,
här kommer ett svar.
Ang sänkta ersättningar: Regeringen har sänkt taket i sjukförsäkringen från 10 prisbasbelopp till 7,5 prisbasbelopp vilket gör att färre får ut 80 procent av sin inkomst i ersättning. Dessutom beräknas sjukpenningen numera till 0,97*80 procent av inkomsten, istället för som tidigare 80 procent. Utöver detta har regeringen, precis som du påpekar, även infört en sänkning av sjukpenningen från 80 till 75 procent för vissa som varit sjuka i mer än ett år, samt infört en bortre parentes. Men detta är alltså inte den enda sänkningen, vilket man kan få intrycket av när man läser din invändning.
Jag har aldrig påstått att alla människor som lämnat sjukskrivning under denna mandatperiod egentligen skulle vara sjuka. Det jag framför allt är skeptisk mot är att använda piskan för att få folk att lämna sjukskrivning. Eftersom piskan, i form av sänkta ersättningar och hårdare krav, även viner över alla dem som inte kan lämna sjukskrivningen. Det tycker jag är orimligt.
Du ställer upp ett falskt motsatsförhållande: om jag inte gillar att piskan viner över sjuka, så måste det innebära att jag är emot att friska människor lämnar sjukskrivningen. ”Men du tycker ’inte att det priset är värt att betala’, eftersom en tredjedel återgår till sjukskrivning? Ska jag förstå det som att du på allvar tycker att det var bättre när de andra två tredjedelarna hölls kvar?” frågar du. Öh, nää. När har jag sagt det? Självklart ska inte friska vara sjukskrivna. Självklart ska sjuka få all den rehabilitering, stöd och vård de behöver för att kunna bli friska/re. Det har de inte fått, varken idag eller under den socialdemokratiska regeringen.
Det går ju liksom att tänka sig fler alternativ än att behålla sjukförsäkringen som den ser ut exakt idag, eller att gå tillbaka till sjukförsäkringen exakt som den såg ut i september 2006.
Angående rehabiliteringen vill jag instämma i David Eklinds kommentar här ovan: ”problemet med regeringens politik är att man INTE satsat på vård och rehabilitering. Tvärtom skyfflas människor som är i behov av just vård och rehabilitering över i arbetslöshet… Konflikten handlar inte, som högern vill låta påskina, om sjukskrivning vs rehabilitering utan om individuellt anpassade kombinationer av rehabilitering och sjukskrivning vs arbetslöshet (som leder till att sjuka människor i ren desperation tvingas ta lågkvalificerade arbeten på en framväxande låglönemarknad).”
Jag har aldrig påstått att det inte finns någon rehabilitering alls i det borgerligt styrda Sverige. Men satsningarna är alldeles för små, och inte alls i paritet med regeringens retorik. Som TCO har visat består större delen av det regeringen kallar för rehab-satsning i själva verket av ersättningar. Man har väl helt enkelt bytt namn på nån budgetpost eller så. Gör ingen människa friskare.
http://www.tco.se/Templates/Page1____238.aspx?DataID=9393
Sen är du kritisk till att jag inte har tillräckligt många egna förslag. Nej, kanske inte. Jag tror nämligen inte att man kan skapa en seriös sjukförsäkring i ett blogginlägg. Jag ser några tydliga drag att jobba efter: En högre ersättning än idag. Mer pengar till rehabilitering. Och en administration som i görligaste mån undviker att kränka enskilda människor. Jag erkänner gärna att det är vagt. Men låtsas inte som att du håller med mig om denna skiss samtidigt som du omfamnar regeringens sjukförsäkring. Då förnekar du de skillnader som finns. Det är inte hederligt.
Jag förstår att du gärna vill få det till att om man, som jag, är kritisk till regeringens förändringar av sjukförsäkringen, då betyder det att man vill att friska ska vara sjukskrivna eller, som du skriver i dagens ledare, att sjukskrivningstillvaron ”nästintill försvaras med näbbar och klor, trots att det är vård och rehabilitering som är det viktiga”. Som sagt, jag förstår att du vill måla på mig och andra den etiketten. Men det är inte en särskilt saklig argumentation. Det är inte där striden står, och det tror jag att du egentligen vet om.
”som leder till att sjuka människor i ren desperation tvingas ta lågkvalificerade arbeten på en framväxande låglönemarknad”
Så du menar att det finns folk som kan jobba, men ska skyddas från det med sjukförsäkringen för att jobben är för ofina för deras smak? Sedan när skulle sjukförsäkringen vara ett sätt för en viss typ av människor att slippa ha jobb trots att de kan jobba?
Jag har ett låglönejobb. Men det är alltså inte tillräckligt fint för de som är sjukskrivna, enligt dig. Finns det seriöst människor som hellre får låga inkomster från bidrag än jobbar med något de klarar av? Jag hoppas det bara är ditt von oben-perspektiv och inte ett synsätt som sjukskrivna faktiskt står för annars har vi verkligen problem. För jag har inte så stor lust att betala skatt på mitt låglönejobb så de som föraktar mig och mitt jobb ska slippa jobba fast de kan.
Utan fungerande socialförsäkringar tvingas människor jobba vare sig de kan eller inte. Om man har att välja mellan svält och att jobba trots att man inte kan så väljer man det senare. Och den typ av jobb som då erbjuds är betydligt farligare och ger betydligt lägre lön än de jobb som finns på den formella svenska arbetsmarknaden idag.
Marika, människor mår bra av både stöd och krav! Enbart morot och silkeshandskar fungerar inte utan det behövs en kombination. Tyvärr är det annars allt för lätt att välja den enkla vägen vilket vi ser tydliga bevis på i sossarnas version av sjukförsäkringen.
Det finns hur många som helst i sjukförsäkringen som har diffusa diagnoser med olika smärttillstånd. Tror du själv att de blivit friskare av att sitta hemma vid köksbordet år ut och år in? Nu finns det rehabilitering på plats även om den självklart kan byggas ut ytterligare. Och visst är det logiskt att den som jobbar får mer pengar än den som inte jobbar? Varför ska jag annars gå upp kl 6 i ur och skur om jag får lika mycket för att sitta hemma? En god grundtrygghet vid sjukdom men mer pengar i plånboken vid jobb – det är verklig rättvisa och inte vänsterrättvisa där alla ska ha det lika (illa)!
Jag håller med dig om att människor i allmänhet mår bra av både stöd och krav.
Det jag inte förstår är varför stödet ska riktas främst till de som har det bra, och kraven främst till de som har det dåligt.
”Tror du själv att de blivit friskare av att sitta hemma vid köksbordet år ut och år in?”, frågar du. Jag tror att problemet, lite som Barbro är inne på, är att människor som du och jag, som inte har de rätta kunskaperna, tror alldeles för mycket.
Jag tycker att det är viktigt att det finns läkarbedömningar när människor ska sjukskrivas. Läkare vet nämligen mer om vad som är sjukdomar och inte än vad tex jag gör. Det finns en rad sjukdomstillstånd som är diffusa, som du skriver, men det innebär inte att de är mindre verkliga.
Nej, jag tror inte att alla de som har diffusa sjukdomstillstånd automatiskt blir bättre av att tvingas till Arbetsförmedlingen. Vissa kanske. Men inte alla. Det går inte att generalisera, och därför tycker jag att regeringens förändringar är problematiska.
”Och visst är det logiskt att den som jobbar får mer pengar än den som inte jobbar?” frågar du också. Ja, har jag sagt nåt annat?
Med nuvarande sjukpenning får man max 77,6 procent av sin tidigare inkomst. På s-tiden var det 80 procent. Men alla som tjänar mer än ca 26000 kr i månaden får mindre än så, eftersom det är där taket går, vilket också är en sänkning.
Det där argumentet att ”vänstern vill att alla ska ha det lika (illa)” är så himla tråkigt och faktiskt, ursäkta, rätt okunnigt. De flesta som är vänster tycker inte så. Läs på lite.
På vilket sätt riktas stödet främst till de som redan har det bra? Sverige har världens högsta skattetryck och höginkomsttagare betalar mer än hälften av varje intjänad hundralapp i skatt! Du får nog konkretisera vad du menar istället för svepande påståenden om att stöd går till välbeställda.
Du litar på läkarbedömningar. Men tyvärr är det så att läkare har olika uppfattningar, just därför har socialstyrelsen tagit fram riktlinjer kring olika sjukdomar som FK tillämpar. Dessutom är det bevisligen väldigt enkelt att bli sjukskriven. Gå till vårdcentralen och säg att du är pressad på jobbet, har värk och sömnsvårigheter. Chansen att bli sjukskriven är stor! Först nu har regeringen skjutit till pengar för mer KBT osv – verkligen på tiden! Varför gjorde aldrig sossarna detta?
Du försepråkar en höjning av gränsbeloppet? Så nu är det plötsligt de som tjänar mycket som du månar om? I början av ditt inlägg var det de som hade det sämst ställt.
Vadå tråkigt (att alla ska ha det lika illa)? Ni från vänstern klagar ju ständigt över ökade klyftor, ökade inkomstskillnader osv. Det innebär ju att ni vill att det ska gå i motsatt riktning, alltså att alla ska ha det ungefär lika. Och det har vi ssett i många samhällen hur det går då. De flesta blir jämnfattiga. Jag vill istället att det ska löna sig att arbeta, utbilda sig, jobba hårt och våga satsa! Löneskillnader är bra så länge vi ser till att miniminivån är på en acceptabel nivå. Utrota fattigdomen men låt det löna sig att jobba och utbilda sig!
Petter:
Många pratar om sjukskrivna som om de vore som de själva, som om alla vore lika.
Vi har alla olika förutsättningar och många ser bara sin egen rättvisa och kanske det de själva tror sig behöva.
Det finns psykiska komplikationer t.ex. som gör att du inte klarar den vanliga arbetsmarknaden eller social samvaro och idag finns inte många andra alternativ.
Vi pratar för lite om psykiska funktionshinder, som gör det svårt att ta sk. vanliga jobb.
Du kan inte bara vara på ett jobb, du måste kunna utföra det jobbet kräver också.
Alla sjukskrivna, förtidspensionärer klumpas ihop i en hög och många är de (ofta borgerliga) förståsigpåare som tror sig veta massor om inre psykiska tillstånd och behandling av dessa utan att ha annat än sig själv som exempel.
Jag ser en männniskofientlighet i det här, en svart-vit och föraktfull syn på människor, som ofta gör mig lamslagen av rädsla.
Visst finns det de som inte klarar av att fungera på den ordinarie arbetsmarknaden. Men för dem finns ju förtidspension och anpassade arbeten kvar! Det är ju sossarna som vill inför en 58-års gräns – innan det ska man inte kunna bli förtidspensionär. De borgerliga klumpar INTE ihop människor utan försöker se till så att sjuka är i sjukförsäkringen och får individuell hjälp, arbetslösa är hos AF och får individuell hjälp med jobbcoacher osv och den som inte kommer att kunna jobba permanent ska få förtidspension.
Människofientligheten står vänstern för. De har byggt upp det vansinniga systemet som alliansen försöker reformera till det bättre. De ser alltid systemen före individen och vill aldrig skapa rättigheter för individen. Det krävs borgerliga regeringar för att inför fungerande vårdgarantier, rätt till förskoleplats inom skälig tid osv!
Så din rädsla kan du åtgärda genom att inte rösta fram systemkramarna till makten i höst utan istället se till att alliansen, som ser till individen, får fortsätta reformera Sverige.
Oerhört trevligt att äntligen få ta del av en mer extensiv debatt mellan personer med olika uppfattning som ändå på ett bra sätt kan argumentera för sin sak!!! Mer sådant här tack!!!
Ping: Debatten Marika Lindgren Åsbrink sv Sanna Raymann fortsätter « Röda Berget
Har under c:a 15 år arbetat i Skövde med rehabilitering av byggnadsarbetare med nedsatt arbetsförmåga. Detta har medfört att ett antal hundra människor kunnat göra ny karriär i byggbranschen. Detta passade inte den nya regeringen och finns alltså inte längre.
Petter:
Det är alliansen med dess föraktfulla och nedlåtande syn på människor som skrämmer mig mest, så de får absolut INTE min röst!!!
Jag må vara hur som helst, annorlunda är jag men jag kan fortfarande skilja på de som känner med mig och de som inte gör det.
Utanförskap ger en fördel, du ser precis som den som är nykter på en fest där alla är fulla, tydligare det du kanske inte har råd att se när du är med i ”gänget”.
Skräcken bär jag tyvärr med mig från barnsben, jag vet vad människor kan vara kapabla till.