Förnyel(s)e à la en procent

En procent av alla svenskar har använt sig av skattereduktionen för hushållsarbete. Det säger ganska mycket om hur lågt intresset är för reformen. Men av den offentliga debatten är det lätt att få intryck av att det här verkligen är en viktig politisk fråga. Diskussionen om denna skattereduktion vägrar helt enkelt att dö. Den har funnits med i den offentliga debatten i nästan tjugo år nu. Den senaste veckans intensiva diskussion i bloggosfären visar att frågan fortfarande väcker heta känslor.

Jag tycker att skattereduktion för hushållsarbete är dålig politik, av skäl som jag redogör för här. Men det finns också ett annat skäl till varför jag tycker frågan är så problematisk. När en så perifer fråga får så stort utrymme, och även från socialdemokratiskt håll lyfts fram som en välfärdspolitisk reform, så säger det något om ett förlorat problemformuleringsprivilegium. Det handlar om en socialdemokrati som har gett upp att försöka formulera verklighetsbilden. Och det är verkligt allvarligt, särskilt på lång sikt.

Det är inte någon välfärdspolitisk reform att en procent av befolkningen fått rabatt på flyttstädningen (eftersom den genomsnittliga arbetskostnaden för dem som beviljats reduktion är 9600 kr, och betydligt lägre för medelinkomsttagare, handlar det förmodligen mest om den typen av tillfälliga insatser, inte om att stressade småbarnsföräldrar regelbundet anställer städhjälp). Visst, den procent som fått sin reduktion är säkert glada, och det har jag all respekt för. Men jag trodde kanske att våra ambitioner för valresultatet var något högre än att vinna en procent till.

Jag är orolig för en utveckling liknande den Sigmar Gabriel beskrivit angående den tyska socialdemokratin: ”[Under Willy Brandt fick vi] steg för steg allt fler med oss. Till slut befann sig de socialdemokratiska argumenten i samhällets mitt. Mitten var vänster, eftersom vi hade förändrat den. Konceptet ‘den politiska mitten’ har dock tolkats på ett helt annat sett de senaste åren. Vi har låtit oss intalas – och med oss många andra europeiska socialdemokrater – att den politiska mitten är något en gång för alla fastställt, något man måste anpassa sig efter om man vill vinna val, istället för att formulera egna svar. Detta är, tror jag, den egentliga orsaken till vår valförlust. Istället för att förändra mitten, ändrade vi på oss själva.”

Bosse Krogvig är en klok man. Som jag förstår det är en central del av den socialdemokratiska valstrategin att vi måste vinna kampen om verklighetsbilden. Om vi inte är överens med väljarna om problemen kommer våra lösningar aldrig att bli relevanta. Men i förlängningen innebär det också att om vi mest ägnar oss åt att härma andras verklighetsbeskrivningar så kommer våra lösningar heller aldrig att bli relevanta. Det finns ingen anledning att rösta på en dålig kopia.

Allting är begränsat här i världen – tiden, utrymmet, pengarna. Därför måste vi välja, och välja bort. Vi kan inte både sänka skatterna och satsa på välfärden. Nej, det är faktiskt helt omöjligt. Och varje gång vi pratar om skattereduktioner för hushållsarbete är det andra frågor vi väljer att inte prata om. De borgerliga partierna kommer att se till att frågan om skattereduktioner inte försvinner från den politiska dagordningen, det behöver vi inte vara oroliga för. Men det finns andra frågor som ligger socialdemokratin närmare och som ingen annan kommer att föra på tal. Det är där vår uppgift ligger. Om vi inte mäktar med det är jag rädd att vi riskerar att (möjligen) vinna slaget – valet i höst – men förlora kriget – kommande val, eller helt enkelt möjligheten att föra en socialdemokratisk politik.

Ulf Bjereld är litegrann inne på samma spår när han undrar varför inte Mona Sahlin talar om rättvisa. Peter Akinder påminner om kongressbeslutet. Isobel Hadley-Kamptz skriver en högintressant ledare som visserligen handlar om en helt annan fråga, men jag tycker ändå att det finns beröringspunkter: hon skriver också om hur ett visst sätt att se på och beskriva verkligheten blivit dominerande. Och sen bara helt apropå vill jag rekommendera den här bloggen som jag tycker är fantastisk. Här har vi en kvinna som definierar sin egen verklighet. Gillart!

(För tydighetens skull: 1,3 procent av svenskarna som är 20 år och äldre har beviljats reduktion. Det motsvarar 1,0 procent av hela befolkningen.)

SvD. och SvD. DN skriver i en serie artiklar (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9)  om en fråga som borde vara lite mer angelägen för socialdemokratin: segregationen.

Andra bloggar om , , . Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?

5 kommentarer

Under Socialdemokraterna

5 svar till “Förnyel(s)e à la en procent

  1. 10000 jobb är en perifer fråga för dig …

    Svarta jobb blir vita, är en perifer fråga för dig…

    En reform som kanske är självfinansierad eller till och med ger plus i skattekistan är en perifer fråga för dig…

  2. jonny Ja 10 000 jobb är en piss i havet. Just på grund av att de är subventionerade. För klarar man inte av att som fullt frisk städa skiten efter sig själv. Då är det något annat man behöver

  3. Och det verkar som om pisset (städa, klippa häcken etc) ger plus i kassan för staten, precis som med ROT …

    Klarar man inte av att dra en elledning, lägga lite rör etc så kanske det är dags att yrkesutbilda sig… men det är ju manliga yrken … det är ju annorlunda.

  4. Ping: M sparkar på de som ligger och gynnar sina egna « Ett hjärta RÖTT

  5. Ping: Medveten begreppsförvirring gör RUT populärt « Ett hjärta RÖTT

Lämna en kommentar