Kategoriarkiv: Socialförsäkringar

För enkelt, Rayman!

Jag hoppas att det inte är förmätet av mig att misstänka att SvD:s Sanna Rayman har läst mitt inlägg om psykiska besvär hos sjukskrivna. Dagens ledare inleder hon nämligen med orden:

”Ingenstans ligger självmordstankar, ångest och även självmordsförsök så högt som hos gruppen långtidssjukskrivna. Ändå har vi en debatt där denna tillvaro nästintill försvaras med näbbar och klor, trots att det är vård och rehabilitering som är det viktiga.”

Jag är smickrad över uppmärksamheten. På riktigt, alltså. Men jag håller förstås inte med Sanna Rayman i hennes slutsatser. Eller jo, jag är övertygad om att vi båda två – liksom förhoppningsvis de flesta människor – ärligt önskar att människor i allmänhet ska må bra och inte behöva vara sjukskrivna. Det är vägen dit vi inte är överens om.

Det är ju inte så enkelt att bara för att man får gruppen sjukskrivna att minska, så kommer också andelen med ångest och självmordstankar att minska. Är inte det ganska uppenbart? Den logiken (som flera förespråkar i kommentarstråden till mitt förra inlägg) säger att det är själva sjukskrivningen som är orsaken till att staplarna med ångest, självmordstankar och självmordsförsök är så höga i gruppen sjukskrivna.

Men om det vore så vore ju det enda rätta att helt avskaffa möjligheten att sjukskriva sig! Och det receptet är det förhoppningsvis ingen som tror på.

Även om regeringens politik med hårdare krav och sänkta ersättningar på nåt mystiskt vis skulle ha gjort folk friskare, vilket alltså bland annat Rayman hävdar men jag förhåller mig ytterst skeptisk till, så måste vi också komma ihåg att det fortfarande finns en stor grupp människor som är sjukskrivna. För att de inte är friska. För att de inte kan arbeta. Och de människorna drabbas också av sänkta ersättningar och ett starkare misstänkliggörande från Försäkringskassan.

Jag tycker inte att det priset är värt att betala. Särskilt inte som huvudskälet till att de sjuka tvingas betala detta pris är för att regeringen ska få pengar över till skattesänkningar till personer som oftast mår bra.

Jag kan inte acceptera att det är en bra politik att använda piskor för att förändra beteendet hos människor som inte har det bra – sjukskrivna, arbetslösa – medan morötterna reserveras för folk som har det bra – jämställdhetsbonusen, skatteavdrag för hushållsnära tjänster, mm. Ytterst är detta vad frågan handlar om. Och jag tycker att människosynen bakom den politiken är fruktansvärd, inget annat.

Uppdatering: Diskussionen mellan mig och Sanna Rayman fortsätter i kommentarstråden – mitt svar har jag också flyttat till ett eget blogginlägg.

Motvallsbloggen och Ekonomikommentarer och Veronica Palm och Utredarna och Martin Moberg och Röda berget bloggar närbesläktat. Andra bloggar om , , , . Fler intressanta och rödgröna bloggar på Netroots.

Annonser

22 kommentarer

Under Hälsa och sjukvård, Socialförsäkringar

Känsliga läsare varnas

Följande fyra diagram är mycket obehagliga. De kommer från den nationella folkhälsoenkäten 2009 och visar psykiska besvär hos befolkningen uppdelat på sysselsättning.

De små vertikala strecken vid varje stapel visar konfidensintervallen. När konfidensintervallen inte är överlappande betyder det att skillnaden mellan två grupper är statistiskt signifikant, vilket alltså i princip alla skillnader i diagrammen ovan är.

Nog för att det är tillräckligt hemskt att 30 procent av den yrkesarbetande befolkningen lider av ångest. Men att andelen är hela 53 procent bland de arbetslösa, och fruktansvärda 70 procent bland sjukskrivna, det får det att vända sig i magen på mig. För att inte tala om att 44 procent av alla sjukskrivna någon gång haft tankar på att ta sitt eget liv. Eller att 20 procent, 1 av 5, av de sjukskrivna någon gång gjort ett självmordsförsök.

Det här är de människor som regeringen jagar. Detta är de människor som har fått sin ersättning sänkt, blivit föremål för hårdare prövningar av Försäkringskassan, som trots att de fortfarande är sjuka varit tvungna att skriva in sig för ”tre månaders arbetslivsintroduktion” på Arbetsförmedlingen och som uppmanats att söka socialbidrag av socialministern.

När jag tänker på det  blir det nästan svart för ögonen.

Inspiration till denna postning fick jag från utmärkta Veckans graf. Veronica Palm gråter inte utan kämpar. Och beskriver i Piteå-tidningen vilka försämringar regeringen gjort av sjukförsäkringen. Nätverket Resurs redovisar myterna om sjukförsäkringen. Aftonbladet samlar en lång tids rapportering om Försäkringskassans hårdare linje under vinjetten Nya tuffa Sverige. Björn Johnson påminde för en tid sedan om de missvisande mediebilderna kring sjukförsäkringen och lägger också en del av ansvaret på den tidigare socialdemokratiska regeringen. Rekommenderar även hans mediekritiska granskning av ”fusket” hos Försäkringskassan.

Berättelser om några av alla de människor som drabbas finns bland annat på Kalla Sverige och Vägen till himmelen.

Uppdatering 100407: Idag inspireras Sanna Rayman av mitt inlägg. Jag skriver mer om det här, och i kommentarstråden till det inlägget finns även en fortsatt diskussion mellan mig och Rayman.

SvD och Alliansfritt. Andra bloggar om , , , . Fler intressanta och rödgröna bloggar på Netroots.

60 kommentarer

Under Hälsa och sjukvård, Socialförsäkringar

Demokratin är det nya svarta och Hägglund startar dansband?

Göran Hägglund vill alltså ”förbjuda förbuden”. Jaha. Möjligen språkligt sett lite osnyggare uttryckt än vanligt, men annars inget nytt under solen i den borgerliga politiken: Förr var det Moderaterna som brukade prata om detta, men sedan de började kalla sig för det nya arbetarpartiet har de har tonat ner retoriken. Istället är det Centern och KD som tagit över facklan, och de delar broderligt på den: Centern fick marknadsspåret, medan KD tog köksbordet. Två sidor av samma sak: att minska politikens inflytande. Centern profilerar sig alltså numera åt det nyliberala hållet, med tal om marknadslösningar – nu senast exemplifierat genom förslaget om pengsystem på Arbetsförmedlingen – medan KD istället pratar om sunt förnuft, vanligt folk och att politiker ska hålla sina klåfingrar borta från människors vardag.

Att döma av opinionssiffrorna har strategin inte varit särskilt framångsrik, och kanske har det att göra med att den så tydligt känns som en strategi. Kopplingen mellan dessa partiers nuvarande inriktning och deras ursprungliga ideologi är allt annat än självklar. Det är logiskt att ett bondeförbund utvecklar sig mot miljötänk och regionalpolitik, kanske också att det närmar sig småföretagarfrågorna, men inte är det logiskt att det blir nyliberalismens svenska ansikte. Att ett kristdemokratiskt parti tonar ner kristendomen och prioriterar moralen är också logiskt i ett sekulärt samhälle, men knappast att det plötsligt utger sig för att vara det enda partipolitiska alternativet som inte vill lägga sig i människors privatliv (i själva verket var ju KD:s enda USP att det var det enda partiet som la sig i människors privatliv).

Nå. Nu är inte KD och C de enda partierna som har svårt att ta med sin ursprungliga berättelse in i samtiden. Egentligen gäller det alla partier som är äldre än Miljöpartiet: Hur logiskt är det att byta (social)liberalism mot batongliberalism? Vad är poängen med Vänsterpartiet tjugo år efter att kommunismen stendött? Hur ska socialdemokratins framtidsprojekt se ut när samhällsklasserna inte längre kan definieras i förhållande till produktionsmedlen, samtidigt som en utbyggd välfärd inte har löst ojämlikhetsproblematiken? Och vad sjutton vill egentligen Moderaterna?!

Men ändå. Kanske är just C:s och KD:s kräftgång i opinionsundersökningarna ett tecken på att de senaste årtiondenas marknadsfundamentalism är på väg att dö, om än sakta. Det verkar iallafall inte just nu vara en väljarvinnande strategi att tala om att demokratins inflytande ska minska. Och konstigt vore väl annat: efter Lehmann brothers fall har vi några hundra miljarder skäl till varför marknaden är en ganska kass herre.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att den konkreta borgerliga politik som förs inte alls har bytt spår. Det är business as usual och ett mycket målmedvetet agerande för att minska demokratins omkrets, genom kundval, pengsystem och utförsäljningar. Genom Lagen om valfrihetssystem, LOV, får vård- och omsorgsföretag samma typ av fri etableringsrätt i kommuner som friskolor redan har, och som ofta fungerar kostnadsdrivande för skattebetalarna. Med omregleringen av apoteksmarknaden blev de receptfria läkemedlen dyrare. Med Vårdval Stockholm har incitament skapats att ta emot patienter även när det inte behövs. Därmed har landstingets kostnader ökat, samtidigt som vårdcentraler i fattiga områden missgynnats.

Det som sammanfattar alla dessa regelförändringar är att de är exempel på marknadslösningar. Eller egentligen inte: det handlar om en politik som stödjer företag, snarare än medborgare och skattebetalare. Och det visar tydligt att även om C och KD fått ta över marknadsretoriken från storebrorsan Moderaterna, så har inriktningen hos de senare inte ändrats i praktiken.

Ulf Bjereld uppmanar Göran Hägglund att sluta smutskasta politiken och skriver att ”det är viktigt att så många som möjligt – från höger till vänster – står upp för politikens försvar”. Det håller jag naturligtvis med om. Men det är ju ingen slump att Hägglund slår in på just denna väg. Det ligger i alla högerpartiers intresse att minska politikens – demokratins – inflytande. Istället vill man ge mer makt åt marknaden; men inte bara – att människan blir friare ju mer autonom hon är i relation till staten, är naturligtvis en genuin uppfattning hos många borgerliga anhängare. Det är ju också något som är sant för många människor – men långt ifrån alla. Vi till vänster vet att det finns strukturer som påverkar människors valmöjligheter och att friheten inte bara är från utan också till. Utan motkrafter – som måste vara politiska – kommer alltid vissa att vara friare än andra.

Jag tror också att det är mot bakgrund av detta man ska förstå de senaste årens diskussion om sjukförsäkringen. Idag skriver forskare Björn Johnsson ett mycket viktigt inlägg på DN Debatt där han påminner om hur mycket som är myter och propaganda i det som format regeringens sjukförsäkringsreform. Björn Johnsson beskriver bland annat att det inte är så mycket antalet sjukskrivna som ökat, som längden på (de långa) sjukskrivningarna, något som gör att tesen om ökat fusk inte är lika självklar. Det har under flera år funnits studier som visat detta, det är inget nytt, det har bara inte fått uppmärksamhet (se exempelvis Socialförsäkringsutredningen). Jag har skrivit om detta tidigare, här och här.

Att den borgerliga regeringen skär i sjukförsäkringen har förmodligen mest med pengar att göra. Någonting måste ju finansiera skattesänkningarna. Men det handlar också om en allmän, borgerlig misstro mot de gemensamma lösningarna. Och om att det är lättare att motivera nedskärningar inom sjukförsäkringen om man först får människor att tro att den missbrukas och inte fungerar. På samma sätt är det helt logiskt att Göran Hägglund nu försöker öka människors misstro mot sådana som han själv, dvs politiker.

Men som sagt, på sistone har det inte gått så bra för de partier som profilerar sig på att minska politikens inflytande. Det är lite roligt att inte ens de borgerliga ledarsidorna verkar imponerade: Expressens beskrivning är klockren (”om man fnyser åt ideologi, värdegrundad opinionsbildning och lagstiftningsarbete – då kanske man faktiskt bör lämna partipolitiken och starta ett dansband”), och DN är inne på samma spår. För övrigt har längtan bland borgerliga ledarskribenter efter just mer politik varit påtaglig den sista tiden… Johan Sjölander skriver om något liknande liksom Johan Ingerö.

Slutsats: Här finns ett vakuum. Å vad jag önskar att socialdemokratin rusar in för att fylla det.

AB1, AB2, AB3. Fler bloggar om , , , . Netroots. Rödgrönt. Intressant?

Lämna en kommentar

Under Borgerligheten, Socialförsäkringar

När ytan krackelerar och siffrorna inte räcker till

Jag gillar att beskriva verklighet och ideologi med siffror och statistik. Ibland kan jag tycka att det vore skönt med lite mindre tyckande och lite mer fakta i politiken. Samtidigt är grunden för all politik ideologi; ett sätt att se på världen och människan, ett sätt att drömma en särskild framtid. Siffrorna och vetenskapen är redskap: verktyg att orientera sig med, verktyg att förverkliga ideologin med.

Men vissa saker går inte att att beskriva i diagram. Moderaterna Gunnar Axén och Helena Rivières artikel om sjukskrivna Alexandra är en sådan sak. Det finns inga siffror jag kan visa, inga forskningsrapporter jag kan hänvisa till, inga beräkningar jag kan göra för att förklara vad som berör mig så illa med just denna artikel. Trots det – eller kanske snarare just därför – finns det få exempel som tydligare fångat vad som för mig är det stora problemet med den moderata politiken. Eller snarare: den moderata världsbilden.

Världsbilder är så svåra att fånga i siffror. Men ibland låter de sig fångas i några enkla små ord, till exempel i beskrivningen av en (namngiven) kvinna som känner motstånd mot att uppsöka psykiatrin: ”Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn. Hon vill vara kvar i sjukförsäkringen, ha sin försörjning därifrån och gå fri från krav.” Detta är en bild av att tvinga av någon tolkningsföreträdet över det egna livet; en bild av den starkes förakt för den svage.

Eller dessa ord: ”det är moraliskt rätt att hjälpa människor till arbete om de har arbetsförmåga. Det tror vi till och med Alexandra kommer att hålla med om en vacker dag.” Detta är en bild av den starkes rätt: vi kommer att betvinga dig, och du kommer att böja dig för vår styrka.

När Edvard Unsgaard ”tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga” för att de med kort varsel städar hans trapp en söndag, eller att det är just detta som är ”arbetslinjen”, då är det också ord som avslöjar en världsbild. Av Edvard Unsgaards harmsna försvar framgår att han tror att problemet är att vissa tolkar honom som att invandrare bara ska torka bajs. Men den tolkningen är för simpel; det är inte det som är felet. Det säger ännu mer om Unsgaard och hans världsbild att han inte ens förstår det. Unsgaards olycksaliga Facebook-uppdatering säger enormt mycket om förväntningar (vem får beröm för att städa en trapp?), om hierarkier (vem beställer städningen på obekväm arbetstid? Vem utför den?) och om synen på arbete (varför är det värt att poängtera att just denna företeelse är ett exempel på ”arbetslinjen”?). Även Edvard Unsgaard sammanfattade, på några få rader, en hel världsbild.

Ytterligare ett exempel är det Fredrik Reinfeldt sa om människor som for illa när regeringen ändrade reglerna i sjukförsäkringen: ”Människor kommer i kläm. Det är så att säga nästan oundvikligt i varje samhällsförändring”. Bilden av rätten att behandla människor som medel; brottet mot det kategoriska imperativet.

Egentligen säger Johan Sjölander det allra bäst. Jag önskar att fler läste hans inlägg och verkligen tog det till sig. Allra särskilt raderna ur Stig Sjödins dikt, som även jag tar mig friheten att citera:

det var inte sotet, dammet, smutsen
inte heller hemgången med musklerna
skälvande i kramp och ögat urgröpt
av nätters vaka,
inte heller valkarna,
som var förnedring.
Nej, det var den osynliga nåden
Att få slita ut sig,
den stora favören att få välja,
där val ej fanns.

Den stora favören att få välja, där val ej fanns. Kanske är detta den egentliga skillnaden mellan höger och vänster – att se att det inte alltid finns val, eller att välja att inte se.

Fler upprörda: Johan Westerholm, Peter Andersson, Adventskalendern, Peter Högberg, Ett hjärta rött, Scaber Nestor, Marlene, s-buzz och Alexandra Johanssons syster Gabbie, bland många andra.

AB. DN. Andra bloggar om , , , , , , , . Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?

7 kommentarer

Under Borgerligheten, Socialförsäkringar

Mer om kartan före verkligheten – rehabilitering löser allt?

I januari får regeringens nya sjukförsäkringsregler fullt genomslag. Tusentals människor kommer att bli utförsäkrade. Tanken är att de ska återgå till arbete. Vad kommer egentligen att hända med dem? I våras genomförde Försäkringskassan en uppföljning av personer som avslutat sin sjukpenning i januari 2009, efter att de ha varit sjukskrivna i minst 180 dagar. Situationen är inte rakt av jämförbar med dem som nu blir utförsäkrade, men säger ändå något. Resultaten visar att de flesta hade återgått i arbete, men långt ifrån alla.

Före sjukskrivningen hade 96 procent anställning eller var egenföretagare – efter sjukskrivningen var siffran 71 procent. Andelen arbetslösa hade ökat från 1 procent till 11 procent. Särskilt svårt verkar det vara för unga att komma tillbaka – bland personer upp till 29 år hade endast 49 procent en anställning efter sjukskrivningen, jämfört med 91 procent före. Alltså nästan en halvering.

Bland dem som trots allt återgick till arbete efter sjukskrivningen var det många som arbetade färre timmar än vad de gjorde innan de blev sjuka. Andelen som arbetade heltid hade till exempel minskat från 77 procent till 59 procent.

Den absoluta majoriteten – ca 90 procent – av de sjukfall som ingår i undersökningen avslutades så att säga ”naturligt”, vanligen genom att läkaren inte längre rekommenderade sjukskrivning. Enbart i knappt tio procent av fallen handlar det om personer som blivit direkt nekade fortsatt sjukpenning. Man kan tänka sig att det är just dessa tio procent som är mest ”komplicerade”.  Ändå ser vi att det är betydligt fler än tio procent som inte gått tillbaka till jobb efter sjukskrivningen.

Lägger man ihop dem som inte gått tillbaka till anställning/företagande med dem som gått tillbaka till jobb, men på kortare arbetstid, så blir det hela 38 procent av samtliga sjukskrivningar. Det säger något om hur svårt det är att faktiskt komma tillbaka till arbetslivet efter en långvarig sjukdom. De som nu blir utförsäkrade kan dessutom antas befinna sig längre ifrån arbetsmarknaden än dem som som studeras i Försäkringskassans uppföljning.

Det magiska ordet i detta sammanhang brukar vara ”rehabilitering”. Och självklart är rehabilitering något grundläggande. För att minska ohälsan och sjukfrånvaron borde större fokus läggas dels på förebyggande åtgärder – att förhindra att långvariga sjukskrivningar ens uppstår – och dels rehabiliterande, för att se till att människor kan komma tillbaka till ett friskt liv.

Problemet är bara att det här med rehabilitering är svårt. Vi vet helt enkelt inte så mycket om vad som funkar. Socialförsäkringsutredningen konstaterar exempelvis att ”rehabiliteringen inom sjukförsäkringens ram har utsatts för utredning efter utredning i stort sett oavbrutet under åtminstone det senaste tjugotalet år” men att det trots det råder stora skillnader ”mellan de stora förhoppningarna och de mätbara faktiska resultaten”.

Socialförsäkringsutredningen skriver också att ”befintliga studier stödjer inte föreställningen att arbetslivsinriktad rehabilitering leder till kortare sjukskrivningstider. Däremot finns det studier som indikerar att byte av arbete, arbetsuppgifter eller yrke har positiva effekter”. Och det är säkert sant. Problemet är bara att vi inte har ett arbetsliv som är anpassat efter detta.

Sjukskrivna är inte direkt högvaluta på arbetsmarknaden – hälften av arbetsgivarna är direkt negativa till att anställa någon som varit sjukskriven länge. Trots att arbetsgivaren har ansvar enligt lagen att vidta åtgärder för att underlätta långtidssjukskrivnas återgång till arbete, så skedde det bara i 29 procent av fallen år 2002. Det är uppenbart att det inte finns någon systematisk beredskap i arbetslivet att plötsligt ge en anställd helt nya arbetsuppgifter. Det är inte ens säkert att det är praktiskt möjligt – på många arbetsplatser finns bara ett begränsat antal yrkesroller.

Det finns alltså mycket kvar att göra vad gäller rehabiliteringen. Det saknas inte förslag – socialförsäkringsutredningen lägger fram flera stycken. Dystert nog verkar det inte vara här regeringen lägger krutet i sina nya reformer. Man aviserar visserligen en rehabsatsning på 17 miljarder, men som TCO har visat så avser merparten av dessa pengar ersättningar och alltså inte alls rehabilitering.

Den här genomgången kan verka ganska deppig – betyder detta att det är kört för den som en gång blivit långvarigt sjukskriven? Nej, självklart inte. Men frågan är komplicerad. Det finns inga enkla lösningar. Och det var väl där nånstans som regeringen gick fel – man trodde mer på kartan än på verkligheten.

För lite andra perspektiv på frågan, läs gärna detta och detta.

SvD, AB, Exp1, Exp2, Exp3, GP

Andra bloggar om , , , , , , . Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?

1 kommentar

Under Arbetsmarknad, Socialförsäkringar

Kartan före verkligheten – om en teoretisk arbetsförmåga

Eftersom Gunnar Axén skyller på Försäkringskassan när det uppdagas att de nya socialförsäkringsreglerna tvingar sjuka människor att lämna deltidsjobb för att skriva in sig på Arbetsförmedlingen, kan det finnas anledning att titta på regeringens ursprungliga formuleringar. Orkar man bara ta sig igenom den snåriga textmassan i regeringens proposition så framgår följande:

Vid den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar, ska det prövas om den försäkrade har arbetsförmåga ”genom fortsatt arbete hos befintlig arbetsgivare eller genom annat förvärvsarbete […] Detta innebär att det inte kan bli aktuellt att skjuta upp prövningen mot den reguljära arbetsmarknaden på grund av att det är stor sannolikhet att den försäkrade kan återgå i arbete hos arbetsgivaren, men endast på deltid.”

Tja, ganska tydligt. Nej, jag tror inte att regeringens intention bakom lagtexten är att dödligt sjuka cancerpatienter ska tvingas ut på arbetsmarknaden. Däremot tror jag att regeringen varit så angelägen om att få ner antalet sjukskrivna att man låtit det målet bli överordnat allt annat. Den nya lagstiftningen har genomförts alltför snabbt, utan ordentliga konsekvensanalyser, och utan att ta hänsyn till hur verkligheten faktiskt ser ut. Som lagstiftare kan man inte vara så oprofessionell. Det är människors liv det handlar om.

Ett exempel på detta är att Läkarförbundet redan i remissvaren till propositionen varnade för att ”det är oklart om det går att avgöra hur länge arbetsförmågan kan komma att vara nedsatt”. Aina Johnsson, kurator och en av undertecknarna till den DN-artikel som startade debatten, uttrycker det ännu tydligare: ”Det är en myt att en doktor kan avgöra hur lång tid du har kvar att leva.” För många sjukdomar är det helt enkelt svårt att exakt dag 180 avgöra om det råder ”stor sannolikhet” eller ej att den sjukskrivne kommer att kunna jobba mer än deltid. Den absurda situationen uppstår att arbetsförmågan prövas ”mot ett tänkt arbete, trots att ett sådant inte existerar i verkligheten” (DN).

Det verkar fullständigt osannolikt att en person som varit sjukskriven i sex månader och bara bedöms kunna gå tillbaka till deltid på sitt gamla jobb ska kunna få ett heltidsjobb i ett helt annat yrke. Som TCO har visat är hela 54 procent av arbetsgivarna negativt inställda till att anställa sjukskrivna. Det stora problemet på dagens arbetsmarknad är att kraven är så höga att väldigt många människor inte passar in. De får helt enkelt inga jobb, hur många de än söker. Inte ens fullt friska människor kan räkna med att enkelt få jobb i ett yrke där de saknar branscherfarenhet. Varför då tvinga personer som nyss varit allvarligt sjuka att lämna ett befintligt deltidsarbete för att skriva in sig på heltid på Arbetsförmedlingen?

Skälet till att regeringen är så angelägen att få ner sjuktalen ser ut såhär:

(Härifrån.) Kring millennieskiftet började sjukskrivningarna öka kraftigt, och med dem kostnaderna. Diagrammet ovan är lite gammalt och sträcker sig bara fram till 2002, men utvecklingen fortsatte i några år till.

Självklart är det angeläget att minska ohälsan. Det finns väl få viktigare politiska uppgifter. Före valet 2006 anklagades socialdemokraterna av borgarna för att gömma arbetslösheten i ökade förtidspensioneringar. Och visst finns det ett samband mellan sjukskrivningar och arbetsmarknad. Men det är knappast så enkelt som att folk som inte hade lust att jobba automatiskt fick förtidspension.

Snarare handlar det om att arbetslivet förändrats de senaste tjugo åren. Många studier visar att de psykiska kraven i arbetslivet ökat kraftigt under 1990-talet. Hundratusentals jobb försvann i 1990-talskrisen, samtidigt som effektiviseringarna i krisens spår ökade kraven på de som fortfarande hade jobben kvar. De ökande långtidssjukskrivningarna kan ses som ett uttryck för att allt färre passar in på dagens arbetsmarknad.

”Det är möjligt att erfarenheterna från lågkonjunkturen innebär att det har blivit enklare, och även mer accepterat, att göra sig av med personer som inte fungerar optimalt. De ökade långtidssjukskrivningarna kan då ses som ett uttryck för en accelererande utsortering av personer med någon form av problem”, skriver man exempelvis i en rapport från Folkhälsoinstitutet.

Detta är en problematik som överhuvudtaget inte finns närvarande i regeringens politik, varken när det gäller sjukförsäkringen eller a-kassan. Istället använder man sig av en ganska fyrkantig och verklighetsfrånvänd analys, som går ut på att människor måste piskas till att prestera. Det kan man tycka är inhumant. Men det är mer än så. Det funkar helt enkelt inte.

UPPDATERING: Bra att regeringen nu förtydligar lagen. Men grundproblemet består. Folk kommer fortfarande vara tvungna att lämna deltidsjobb för att skriva in sig på Arbetsförmedlingen.

DN, DN2, AB, AB2,

Läs gärna Utredarna1 och 2, flera läsvärda inlägg av Ett hjärta rött, Krassman. Fler bloggar på Netroots.

Andra bloggar om , , , , . Rödgrönt. Intressant?

12 kommentarer

Under Arbetsmarknad, Borgerligheten, Socialförsäkringar