Kategoriarkiv: Borgerligheten

Reviderad historieskrivning

Valfrihet behöver inte motiveras”. ”Valfrihet har ett egenvärde”. ”De reformer som sjösattes för två decennier sedan har haft ett primärt mål; nämligen att ge individen, oavsett vem den individen är, makten över de vardagsnära besluten.” Så har försvarslinjen gått efter att SNS rapport Konkurrensens konsekvenser presenterades i förra veckan. ”SNS:s antologi verkar utgå från att denna reform infördes för att minska kommunernas kostnader, och att reformen misslyckats då kommunernas kostnader snarare ökat. Valfrihet inom förskola och skola är dock till för familjernas skull”, skriver ett gäng kristdemokrater i SvD, och Peje Emilsson hävdade  på släppseminariet att frågor om kvalitet och kostnadsbesparingar aldrig varit viktiga skäl för välfärdsreformerna. Det som stått i centrum skulle hela tiden ha varit den ökade valfriheten.

Därför är det lite kul att läsa SAF:s (nuvarande Svenskt Näringsliv) skrift ”Skola vi starta” från 1991:

Värt att notera att valfrihet som värde i sig inte nämns över huvud taget – men se punkt 3 och 9. För övrigt går det som sagt bra att läsa regeringen Bildts proposition, för att se att både kvalitetsförbättringar och kostnadseffektiviseringar lyftes fram som tunga argument för friskolereformen.

Däremot hade SAF helt rätt i punkt 9, att friskolor är billigare än kommunala skolor. Problemet är bara att i ett kundvalssystem där ersättningen är fast är ”det enda sättet att generera vinst […] att hålla nere kostnaderna. Så länge som kostnadsuppföljningen är bristande är det inte uppenbart att lägre kostnader leder till lägre utgifter för det offentliga utan besparingen blir istället till vinster hos den privata utföraren”, som Konkurrensens konsekvenser beskriver det.

Läs gärna Jonas Vlachos, en av forskarna i SNS-rapporten, om reglering av skolmarknaden (notera särskilt den distinktion han gör mellan vinstsyftande och ickevinstsyftande skolor – en skillnad som bör studeras än mer framöver, inte bara på skolområdet utan inom all välfärd. För egen del tror jag att det är en betydligt mer fruktbar indelning än att tala om ”privat” respektive ”offentligt”). Vlachos är också intervjuad i the Guardian apropå SNS-rapporten. Han säger bland annat: ”the difference between the free schools and the municipal schools is that the free schools actually have a profit incentive to reduce quality”. Arbetarrörelsens tankesmedja skriver att ”SNS-rapporten sätter världsbild i gungning”. Alliansfritt.

Intressant och Netroots.

11 kommentarer

Under Borgerligheten, Skola och utbildning

Högern och vetenskapen

Igår var jag på SNS seminarium där forskningsrapporten Konkurrensens konsekvenser presenterades. Rapportens huvudsakliga slutsatser är, enligt forskningsledaren Laura Hartman på DN Debatt: a) ”det råder en anmärkningsvärd brist på vetenskapligt baserad kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn” och b) ”Utifrån befintliga studier kan vi inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna om att ökad konkurrens skulle leda till förbättringar av välfärden har infriats.”

Märk väl: slutsatserna i rapporten är inte att privata alternativ skulle vara sämre än offentliga. Forskarna ifrågasätter inte att välfärd bedrivs i privat form. Snarare identifieras förbättringsområden inom befintligt system. Framför allt efterfrågas mer forskning. Ur ett ideologiskt perspektiv är slutsatserna knappast radikala.

Av reaktionerna på rapporten från högern att döma är dock rapporten rena rama dynamiten. SNS seminarium visade sig nämligen bli en märklig tillställning.

Kunskapsskolans grundare Peje Emilsson är den första som får ordet efter Laura Hartmans inledning. Han använder inte direkt små bokstäver när han kritiserar rapporten. Han börjar med att säga, ungefär, att han ”inte ställer upp på rapportens problemformulering”. Han fortsätter med att anklaga författarna för grava faktafel och avslutar med att säga att denna rapport är den sämsta SNS producerat under 25 år, samt med att mer eller mindre kräva att SNS trycker upp ett rättelseblad och distribuerar med rapporten.

De faktafel Emilsson menar sig ha hittat är bland annat att det i rapporten skrivs att friskolor kan välja sina elever (eftersom de har rätt att använda kötid som urvalskriterium, vilket kommunala skolor inte kan) samt att det skulle vara förknippat med höga transaktionskostnader att byta skola om man inte är nöjd.

Senare under dagen får Anders Johnsson kommentera rapporten. Detta gör han genom att ägna betydande tid åt att beskriva vad Socialdemokraterna tyckte på 1980-talet, vilket man på många sätt kan tycka är märkligt eftersom detta inte är vad rapporten handlar om. Han (mer än) antyder att socialdemokrater egentligen är kommunister och säger att valet stod mellan att öppna upp välfärden för privata alternativ, eller socialisering. Vidare är han tydligt skeptisk till forskning generellt, eftersom ”människor inte är vandrande korrelationskoefficienter” (ungefärligt citat). Han menar att forskningsrapporten ger en felaktig bild eftersom den inte nämner tre olika välfärdsföretagare som Johnsson räknar upp och som han menar gör ett bra jobb.

De flesta som är inbjudna att kommentera rapporten under dagen är olika företagare inom välfärden. Ett återkommande tema är att de är skeptiska till forskningens slutsatser, eftersom de alla personligen känner till många goda enskilda exempel som visar något annat än forskningen. Förekomsten av anekdotisk bevisföring är med andra ord mycket hög.

Temat fortsätter även efter seminariet. Centerpartiets Anders W Jonsson skickar ut ett pressmeddelande där slutsatsen är att regeringen vet bättre än forskarna i SNS-rapporten.

Svenskt Näringslivs Urban Bäckström kallar rapporten för bedrövlig och anklagar rapportförfattarna för att i avslutningen dra slutsatser som inte har stöd i bokens kapitel (han räknar upp ett antal exempel på detta. Jag som läst rapporten översiktligt känner igen de flesta från bokens kapitel, inte bara slutsatserna). Bäckström avslutar med att skriva att han ”själv sett exempel på hur väl fungerande verksamheter bidrar till att utveckla välfärden.

Vårdföretagarna är också kritiska till rapporten, bland annat eftersom ”av de 20 vårdcentraler som får högst sammanlagt betyg är 17 privat drivna”. Pressmeddelandet avslutas med ett betryggande ”Till skillnad från SNS-forskarna är vi säkra på att konkurrensen driver fram kvalitet”.

Den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting skriver att ”avsaknaden av vetenskapliga studier naturligtvis inte betyder avsaknaden av positiva effekter” samt att de själva har övervägande positiva erfarenheter av privatiseringen.

Anders Borg ”är övertygad om att mer av konkurrens ger större kostnadseffektivitet.”

Gunnar Hökmark skriver om planekonomi, von oben-perspektiv och raljerar i allmänhet.

Återkommande tema alltså: forskningen har fel eftersom jag själv har en positiv erfarenhet.

Det är inte utan att det känns lite obehagligt, denna kompakta ovilja att ta till sig forskningsresultat som inte stämmer helt överens med den egna ideologiska övertygelsen. Särskilt obehagligt blir det när Peje Emilsson börjar ropa på att SNS ska korrigera vad han menar är felaktigheter, det vill säga: rätta till forskningen så att den bättre passar Peje Emilssons smak.

En annan sak som återkommer i debatten om forskningsrapporten är påståendet att välfärdsprivatiseringarna aldrig skulle ha motiverats med effektiviserings- eller kvalitetsskäl. Bland annat Peje Emilsson hävdade detta på SNS-seminariet. Det är rent felaktigt. Det är bara att läsa regeringens Bildts proposition om fristående skolor för att se hur argumentationen gick: ”Jag tror också att en stimulerande tävlan mellan olika skolor, med olika inriktning och olika ägandeformer, i sin tur kan bidra till att höja kvaliteten inom hela skolväsendet […] Med större valfrihet och mer utrymme för en skolas profil skapas också bättre incitament för kostnadseffektivitet […] Därmed torde ett större inslag av fristående skolor också på sikt kunna bidra till en mer effektiv resursanvändning inom det samlade skolväsendet.”

Tjugo år senare konstaterar en grupp kvalificerade och oberoende forskare att det inte går att belägga varken att kvaliteten skulle ha förbättrats eller att kostnaderna skulle ha minskat som följd av privatiseringarna. Näringslivet svarar med att ta till brösttoner, angripa enskilda forskare, göra allt för att misstänkliggöra rapportens kvalitet (jag gissar att vi bara sett början på detta ännu) samt argumentera som om om enskilda anekdoter väger tyngre än systematisk forskning.

Flera ledarsidor och ett antal deltagare i gårdagens seminarium är inne på ungefär samma linje som Emilsson, när de menar att kvalitets- och effektiviseringsskälen inte spelar någon större roll; det som är viktigt är att valfrihet är ett värde i sig (oavsett vad det leder till). Alltså: det är inte fakta som spelar roll, bara ideologi. Det är ett helt nytt sätt att argumentera i den här frågan, men definitivt ett ärligare än på den tiden då det de facto påstods att privat välfärd skulle vara både bättre och billigare (och varför skulle Emilsson, Bäckström & co bli så arga nu om det inte var för att de menat just detta?)

All heder till näringslivsfinansierade SNS som trots detta håller på att forskningen ska vara oberoende och som de kommande åren kommer att fortsätta att forska om den stora omvandlingen av välfärden.

Se seminariet på SVT Forum i SVT2 09:20-12:00 och i Kunskapskanalen 12:00-13:00 idag. Läs också hemskt gärna Eva Mörk, en av forskarna i rapporten, som ger sin bild av det stormiga seminariet: Ömtåliga tår trampade på. Johan Sjölander skriver också bra. Andreas Bergh var också på seminariet och kommenterar det och den efterföjande debatten.

Sydsvenskan skriver om rapporten, bland annat att ”Sverige troligen är ‘det enda land i världen där vinstdrivande skolor utan inskränkningar kan dela ut överskott till ägarna’.”  Dagbladet | Intressant och Netroots.

69 kommentarer

Under Borgerligheten

Högerns dröm om omnipotens (vad Freud skulle ha sagt)

”There isn’t even one study that can be produced that shows that carbon dioxide is a harmful gas […] and yet we’re being told that we have to reduce this natural substance and reduce the american standard of living”, sa presidentkandidaten Michele Bachmann i representanthuset häromåret.

I Sverige säger vi inte så. I Sverige säger vi: ”Policyn på mobilitetsområdet bör […] vara att vi ska bekämpa störningar, men inte begränsa mobiliteten eller vår möjlighet att välja färdmedel […] Fri rörlighet är en förutsättning för idéutveckling, globalisering och för världshandeln.” Så skriver Maria Rankka och Anders Ydstedt idag, i en artikel som argumenterar mot demokratiska åtgärder för att minska bilresandet.

Tankefiguren bakom såväl Bachmanns som Rankkas och Ydstedts resonemang är densamma. Nämligen: Vi människor bestämmer om det finns ett klimathot eller inte. Det som sätter ramarna för våra överlevnadsmöjligheter på den här planeten är ”the american standard of living” hos Bachmann eller ”människans fria vilja” hos Rankka och Ydstedt. Inte något annat. Inte geologi, fysik, kemi. Inte obevekliga processer i atmosfären. Vi bestämmer själva.

Det är ganska häpnadsväckande, eftersom det är så verklighetsfrånvänt. Klimatförändringarna pågår vare sig vi vill det eller inte. Under tiden står inrikes transporter för en tredjedel av Sveriges totala växthusgasutsläpp, och det handlar nästan enbart om vägtrafik:

(Bild från Naturvårdsverket). Vägtrafikens klimatpåverkan har ökat relativt kraftigt de senaste tjugo åren, och väntas öka ännu kraftigare de kommande tjugo åren om vi inte gör något (svart streckad linje nedan), eller i princip ligga still med de politiska åtgärder vi hittills beslutat (röd streckad linje). Den gröna linjen visar hur mycket vägtrafikens klimatpåverkan måste minska för att vi ska kunna nå målet om att den globala medeltemperaturen inte ska öka mer än två grader  jämfört med den förindustriella nivån, vilket många forskare menar är nödvändigt för att klimatförändringarna ska gå att hantera.

(Bild från Trafikverket). Ni ser ytan mellan den svarta och den gröna linjen? Det är måttet på skillnaden mellan människans ”fria vilja” och naturens nödvändighet. Det jag skulle vilja veta är hur pass fria Maria Rankka och Anders Ydstedt anser att de barn som föds 2030 är, om den svarta linjen får segra. Är nyliberalismen verkligen så tidsinkonsistent att likgiltigheten tar vid bara en generation bort?

Jag har även andra, mindre invändningar mot logiken i Rankkas och Ydstedts artikel. Den bild de målar upp av ”politiken” som tydligen alltid är ute efter att begränsa människors mobilitet är inte helt övertygande mot bakgrund av att det mesta av vår infrastruktur inte skulle ha funnits om det inte varit för politiska beslut och gemensam finansiering. Det är också lite så att man får känslan av att Rankka och Ydstedt slåss mot väderkvarnar, eftersom jag inte känner till att det finns några aktörer med reellt inflytande som de facto vill förbjuda människor att till exempel åka bil. ”Ingen ifrågasätter av miljöskäl att vi äter eller att vi behöver någonstans att bo”, skriver Rankka och Ydstedt, och det tycker jag känns som ett intellektuellt ohederligt argument. Rent bortsett från att ätandet kanske är något mer nödvändigt, ur överlevnadssynpunkt, än resandet, så finns det få som helt ifrågasätter att vi reser. Det som ifrågasätts är hur vi reser. Precis som att det finns många som ifrågasätter vad vi äter och hur vi bor (tack vare det senare är bostadssektorn en av få källor som faktiskt minskat sina utsläpp de senaste åren). Men ska vi lyckas med att resa mer hållbart krävs politiska beslut och gemensamma investeringar. Det kommer inte att gå av sig självt.

Men mest av allt detta: den uppenbart djupt liggande, psykologiska önskedrömmen om att vi människor skulle vara autonoma. Att vi fick bestämma själva. Det är lite rörande. Och lite obehagligt, när argumentationen faktiskt är att demokratiskt fattade beslut är orättfärdiga (eftersom de kränker enskilda människors vilja att, till exempel, åka bil). Men framför allt: så oerhört verklighetsfrånvänt. Visst kan vi önska att vi människor vore helt oberoende (av varandra, av naturen, av de fysikaliska lagarna). Men som politisk utgångspunkt verkar det ungefär lika praktiskt som att önska att jorden vore platt.

Nina Björk beskriver briljant i en radiokrönika hur enkelt det är för oss människor att ständigt göra det vi vet är skadligt, ohållbart, långsiktigt dödligt:

”Lyssna på de här siffrorna: Flyg mellan Norrköping och Göteborg släpper ut ungefär 49 kilo koldioxid per person. Tåg mellan samma städer släpper ut ungefär 0,00078 kilo per person. Är det då vettigt att flyga, istället för att åka tåg, på kortare sträckor? Nä, det är vansinnigt. Och i torsdags förra veckan […] åkte [jag] inrikesflyg, begick en vansinneshandling. Det var enkelt. Jag tog bara bussen ut till flygplatsen, drack en kopp te, checkade in, stod i kö, gick ombord.

Det kändes som jag deltog i ett rollspel, en fantasi. Här flyger vi flygplan! Som om det vore okej. Som om det vore möjligt. Det till och med var möjligt! […] Men alla vet ju, i längden är det fullständigt omöjligt […] på grund av att vi förstör för mycket för livet på jorden. Det verkade inte som att någon skämdes. Om vi skämdes så visade vi iallafall inte varandra det. Vi såg liksom inte ut som de jordens dödgrävare vi uppenbarligen var. Flygbolaget sa i högtalarna att de värnade om miljön, och att vi därför skulle ta med oss tidningarna vi hade fått till pappersåtervinningen. Det gjorde vi. Vi värnade visst också om miljön.

När vi hade landat spreds vi åt alla möjliga håll. Några skulle väl på arbete, några kanske träffa vänner. Ingen kunde se på oss vad vi hade gjort. Ingen kunde se på oss att vi var individer som inte hade tagit vårt ansvar. Det var så lätt att flyga inrikesflyg. Vi fick ingen märkning eller så, ingen dumstrut på huvudet. Vi var alldeles fulla av skuld, men det syntes inte. Vi kanske inte ens kände det.

Det kostade ingenting att misslyckas med att ta sitt individuella ansvar.”

Lyssna på hela!

Politiskt misslyckande på detta tema: T-baneresandet beräknas minska nu när den borgerliga majoriteten höjer priset på SL-kortet. Och så något helt anant: Peter Gerlach skriver bra om den sänkta restaurangmomsens fördelningsprofil.

Intressant och Netroots.  ForesMartin Moberg – Sebastian Stenholm – Roger Jönsson – Peter Johansson.

10 kommentarer

Under Borgerligheten, Klimat och miljö

Kommunpolitik spelar roll

Såhär många sommarjobb ordnar kommunerna i Stockholms län i år:

Sammanställningen kommer från Sveriges Radio. Jag har markerat vilka kommuner som är sossestyrda. Skillnaden är uppenbar. I socialdemokratiskt styrda Nynäshamn, Södertälje och Sundbyberg får alla unga som visat intresse sommarjobb. I Botkyrka får 1000 personer sommarjobb, medan borgerligt styrda kommuner av ungefär samma befolkningsstorlek, som Nacka eller Haninge, inte ens klarar av en tredjedel av detta. Sigtuna fixar dubbelt så många sommarjobb som något större Tyresö. Ett uppseendeväckande stort antal kommuner – Danderyd, Ekerö, Norrtälje, Solna, Täby och Vallentuna – erbjuder bara en handfull platser (mellan 24 och 55) och, värst av allt – i Sollentuna och Vaxholm finns inte ett enda sommarjobb i kommunens regi.

Sveriges Radios sammanställning visar dessutom att påfallande många av de borgerliga kommunerna erbjuder färre sommarjobb i år än 2010. Antagligen har det att göra med att regeringen gjorde en tillfällig satsning på sommarjobb under valåret, en satsning som dock dragits in i år. Sossekommunerna i Stockholms län har gått in och täckt upp för regeringens indragna pengar. Detsamma gäller ytterst få av de borgerlig styrda kommunerna i länet. Och visst är det bra att Stockholms stad erbjuder upp till 4000 sommarjobb – men det är 8000 som sökt, och det bor 43000 unga i kommunen. Det räcker helt enkelt inte. Om Nynäshamn, Södertälje och Sundbyberg kan erbjuda alla som vill ett sommarjobb, då borde det faktiskt fungera i alla kommuner.

Läs gärna de socialdemokratiska kommunstyrelseordförande som bloggar i länet: Jonas Nygren i Sundbyberg, Anders Johansson i Sigtuna och Anna Ljungdell i Nynäshamn. Slutligen vill jag rekommendera Elofs topplista, en (alltför sällan uppdaterad) blogg av en person som kanske snart är nytt kommunalråd i Södertälje. Läs särskilt gärna det här inlägget: Topp fem över yrken jag aldrig kommer att utöva och det här: Topp fem över yrken som Marika ej kommer att utöva.

SR | DN | SvD | SvD | Intressant och Netroots.

23 kommentarer

Under Arbetsmarknad, Borgerligheten, Socialdemokraterna, Storstaden, Sundbyberg

En politik för minskad likvärdighet – hela listan

Det talas allt oftare om vikten av likvärdighet i utbildningen. Det är iallafall min upplevelse. Frågan står på dagordningen på ett sätt som den inte gjorde för bara några år sedan. Exempelvis ägnade Skolverket sitt senaste nyhetsbrev helt och hållet åt detta tema, och i Skolinspektionens rapporter får frågan ofta stort utrymme – eftersom det i nästan alla kommuner råder stora skillnader i resultat mellan olika skolor. I Stockholm ser det t ex ut såhär på skolnivå (varje stapel är en skola):

Så vad vet vi om vad som fungerar? Hur kan likvärdigheten i utbildningen öka? För några år sedan släppte OECD rapporten No more failures: Ten steps to equity in education som handlar om just detta. Till att börja med konstaterar OECD att kopplingen mellan klass och skolresultat är stark i alla medlemsländer. Även om Sverige ligger i den nedre delen  av skalan (men inte lägst), så är sannolikheten här att en elev från en underprivilegierad bakgrund får låga resultat i matte tre gånger högre än att en elev från en privilegierad bakgrund får det. I USA är motsvarande siffra 4, och i Belgien över 5.

Baserat på empiri och studier från ett antal länder gör OECD följande tio rekommendationer för hur en mer likvärdig utbildning uppnås:

  1. Begränsa tidig sortering och differentiering, fördröj selektion baserat på kunskapsresultat
  2. Hantera skolval på ett sätt som förhindrar stark social selektion
  3. På gymnasienivå: tillhandahåll attraktiva alternativ, ta bort ”återvändsgränder” och förhindra avhopp
  4. Erbjud chanser att ta igen missad utbildning senare i livet
  5. Identifiera och erbjud systematiskt stöd till dem som hamnar efter. Elever bör inte gå om samma klass.
  6. Stärk kopplingen mellan hemmet och skolan så att resurssvaga föräldrar också kan hjälpa sina barn med studierna
  7. Se till att invandrare och minoriteter inkluderas på ett framgångsrikt sätt i den ordinarie undervisningen
  8. Tillhandahåll högkvalitativ utbildning för alla. Prioritera utbildning i tidiga åldrar och grundläggande kunskaper.
  9. Låt behoven styra resurstilldelningen: Större resurser till elever och regioner med större behov
  10. Sätt konkreta mål för ökad likvärdighet, särskilt relaterat till låga skolresultat och avhopp

Visst, det är på en rätt övergripande nivå. Som skolpolitiker är det lätt att önska sig än mer handfasta tips. Trots detta – och trots att OECD knappast kan beskyllas för att vara en vänsteristisk kampanjorganisation – kan det konstateras att mycket av den borgerliga skolpolitiken går i rakt motsatt riktning:

  1. Den borgerliga regeringen inför tidigare sortering i skolan genom att språkval som görs redan inför årskurs 6 numera spelar roll för antagningen till gymnasiet (steg 1, begränsa tidig sortering)
  2. Regeringen tidigarelägger selektionen baserat på kunskapsresultat genom införandet av spetsutbildningar från och med åk 7 (steg 1, fördröj selektion baserat på kunskapsresultat)
  3. Regeringen inför återvändsgränder i utbildningen genom att slopa den garanterade högskolebehörigheten på gymnasieprogrammen (steg 3, ta bort återvändsgränder)
  4. Regeringen har kraftigt skurit på vuxenutbildningen och därmed försämrat möjligheterna att ta igen missad utbildning (steg 4, erbjud chanser att ta igen missad utbildning senare i livet)
  5. Borgerliga politiker är ofta emot resursfördelning efter behov. Exempelvis reserverade sig Jan Björklund, på den tiden han var skolpolitiker i Stockholms stad, mot den dåvarande rödgröna majoritetens förslag att öka den socioekonomiska schablonen (steg 9, låt behoven styra resurstilldelningen)

Några av de andra punkterna har såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar ansvar för. Skolvalet har inneburit social selektion – även om jag personligen inte tror att det skulle se särskilt annorlunda ut skolvalet förutan, på grund av boendesegregationen – och socialdemokratiska regeringar tog inte tillräckligt kraftfullt tag i problemet med att så många lämnar gymnasiet utan slutbetyg (vilket kan ses som en sorts avhopp, punkt 3). Exempelvis. Icke desto mindre är det uppenbart att rätt mycket i den borgerliga skolpolitiken faktiskt går rakt emot ett antal centrala punkter på listan.

Samtidigt finns det en avgörande faktor som helt saknas i OECD:s lista. Mer om det ett senare inlägg.

Nästan alltid sägs saker och ting bättre med en graf – se Vi har räknat på det här om elevprestation baserat på föräldrars studiebakgrund samt resultat på nationella provet i matematik per kommun (underförstått: per medelinkomst). Magnus Nilsson skriver bra om den försämrade likvärdigheten i den svenska skolan, och vad man kan göra åt saken. Anna Kaya skriver om ett vanligt missförstånd kring hur man bäst lär sig svenska, och Christer Magister om ett ”tillfälligt ekonomiskt oberoende”. Läs även detta för perspektiv på det här med lärarbehörighet – elever strejkar för att få behålla lärare utan lärarlegitimation. Rekommenderar även Ingvar Persson om varför SAP behöver LO och Leif Pagrotsky om svaga internationella institutioner och en EU-apparatchik.

Intressant och Netroots.

16 kommentarer

Under Borgerligheten, Klyftor, Skola och utbildning

Ett femte jobbskatteavdrag eller avskaffad barnfattigdom?

”Det skulle kosta 15 miljarder att avskaffa [barnfattigdomen]. Det är ungefär som det femte jobbskatteavdraget”, sa professorn i socialt arbete Tapio Salonen i Agenda igår.

Sällan blir väl skillnaderna i politiken tydligare än så. Det här är ett val vi gör. Vi kan påverka detta.

Moderater brukar hävda att jobbskatteavdraget skulle minska barnfattigdomen. Då kan man ju fråga sig varför barnfattigdomen ökar i Sverige, enligt Rädda barnen.

Detta är fakta: Under den socialdemokratiska regeringsperioden 1997-2006 pressade man tillbaka barnfattigdomen, som gick i taket i samband med 90-talskrisen, med 45 procent (beräknat på Rädda barnens statistik). Det vill säga nästan en halvering. Under den borgerliga regeringen ökar istället barnfattigdomen. Göran Hägglund skyllde på finanskrisen i Agenda igår, men effekterna av den hade knappt börjat verka 2008, som är det sista året i Rädda barnens mätningar. Det verkliga skälet till att fler barn är fattiga idag anas mellan raderna i bidragsansökningarna till föreningen Majblomman:

Eller, svart på vitt, i vårpropositionens fördelningspolitiska bilaga:

Den borgerliga regeringen har sänkt ersättningsgraderna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen med nästan tio procentenheter. Dessutom har de tvingat tusentals sjuka att lämna sjukförsäkringen helt och hållet genom utförsäkringar, och fått stora mängder svenskar att lämna a-kassan. Detta betyder fler fattiga arbetslösa och sjuka. Även sjuka och arbetslösa har barn. Så uppstår barnfattigdom. Andelen under fattigdomsgränsen bland hushåll med hemmavarande barn och utan sysselsättning har ökat mycket kraftigt de senaste åren och ligger nu över EU-genomsnittet.

Arbete är nyckeln till människors välfärd. En av politikens allra viktigaste uppgifter är att skapa så goda förutsättningar som möjligt för att fler människor ska få en chans att få ett jobb. Men det kommer alltid att finnas de som inte kan jobba, tillfälligt eller långvarigt. Det kommer alltid att finnas de som inte får ett jobb, hur gärna de än vill, hur många arbeten de än söker. Politikens uppgift är också att garantera dessa människor värdiga liv. Politikens uppgift är att se till att alla barn får lika goda chanser till ett bra liv. Så länge det finns barnfattigdom har politiken misslyckats med detta.

Att skära på sjuka och arbetslösa och deras barn, för att ge människor som mig ytterligare några hundralappar i månaden i jobbskatteavdrag, det är ett politiskt val. Man kan välja annorlunda. Man skulle kunna välja ett värdigare samhälle än så.

Sebastian Stenholm | Eva Hillén Ahlström | Peter Johansson | Peter Högberg | Alliansfritt | Alexandra Einerstam

Ex |Intressant och Netroots.

19 kommentarer

Under Borgerligheten, Ekonomi, Klyftor, Socialförsäkringar

Om Eva. Om gränsen för det som kan förlåtas.

Igår samlades tusentals människor runt om i hela Sverige för att protestera mot regeringens omänskliga utförsäkringar i Påskuppropet, som initierats uppmuntrats av Sveriges Kristna Råd. En av talarna på Medborgarplatsen i Stockholm var min bror, Hjalmar, som är socialarbetare och med i nätverket Nu bryter vi tystnaden. Här nedan publicerar jag hans tal.

Mitt namn är Hjalmar Åsbrink. Jag jobbar i socialtjänsten i Stockholm stad, och jag vill berätta för er om en kvinna som vi kan kalla Eva. I januari i år kontaktade Eva en kollega till mig för att ansöka om socialbidrag. Anledningen var att Evas tidsbegränsade sjukersättning skulle upphöra i februari: hon skulle utförsäkras, och istället skrivas in på Arbetsförmedlingen. Eva själv var orolig för den här övergången. För min kollega berättade hon om några av de diagnoser hon hade: astma, diabetes, diskbråck, hypertoni, kol och ett förstorat hjärta som månaden innan hade lett till att Eva fått läggas in efter att ha drabbats av en infarkt. En av de många läkare som Eva träffat trodde dessutom att Eva eventuellt led av posttraumatiskt stressyndrom. Detta hade dock inte utretts närmre.

Att Evas redan sviktande hälsa under 2010 börjat försämras framgick med all tydlighet av de läkarintyg som hon lämnade till min kollega. Den 11 mars 2010 konstateras till exempel att Evas andningsbesvär har förvärrats: hon uppges nu klara cirka 50 meters promenad innan hon måste stanna och vila. Den 20 maj träffar Eva en specialistläkare i allmänmedicin, som bland annat skriver att Eva drabbas av kraftig smärta i rygg, axlar och nacke vid stillasittande. På grund av balansproblem har hon svårt att stå och gå. Läkaren tror dock att Eva kanske kan uppnå så mycket som 50% arbetsförmåga, på sikt. En absolut förutsättning är dock specialanpassade arbetsuppgifter och regelbunden sjukgymnastik.

Under tre veckor i oktober genomgår Eva en arbetsförmågeutredning. Enligt slutrapporten klarade Eva inte av mer än en timmes arbete under någon dag. De sista dagarna under utredningstiden orkade Eva överhuvudtaget inte med något arbete alls. Slutrapporten skriver att Eva hela tiden försökt göra sitt bästa, men att det ändå är tydligt att hon blir sämre och sämre under utredningens gång.

Det senast daterade läkarintyget Eva lämnar in är från december: samma månad som hon läggs in för en hjärtinfarkt. Den kortfattade texten redogör för att Evas astma och kol har förvärrats. Behandling som Eva har genomgått har inte haft någon effekt. Eva har svårt att andas och svårt att sova. Hon klarar av att ta tre trappsteg innan hon måste stanna och vila. Den sjukgymnastik, som ansågs vara förutsättningen för att Eva skulle kunna uppnå viss arbetsförmåga, har hon tvingats sluta med på grund av sitt allmäntillstånd.

Två månader senare mottar Eva sin sista utbetalning av sjukersättning, och hon skrivs in på Arbetsförmedlingen. Eftersom hon är nollklassad får hon endast garantibeloppet i aktivitetsstöd: 3620 kronor i månaden. Så från att ha varit självförsörjande genom måste hon, för att klara sig ekonomiskt, vända sig till socialtjänsten.

För min kollega berättade Eva att hon hoppades på att få permanent sjukersättning, eftersom hon inte vågade hoppas på att hon skulle kunna bli frisk. En ansökan hade lämnats in till Försäkringskassan i januari. Och trots omständigheterna, att hennes inkomst mer än halverats och att hennes handläggare på Arbetsförmedlingen ansåg att hon var för sjuk för att kunna delta i någon aktivitet, var Eva inställd på att härda ut tills det att hon fick sin sjukersättning beviljad. Hon erkände dock att hon kände sig väldigt stressad och orolig över sin situation, och hon var rädd för att det skulle påverka hennes hälsa negativt.

I mars meddelade Försäkringskassan att det inte ansågs vara styrkt att Evas arbetsförmåga var nedsatt med minst en fjärdedel. Trots läkarintyg som angav att Eva på sikt kanske skulle kunna uppnå 50% arbetsförmåga, trots en arbetsförmågeutredning som konstaterade att Eva inte klarade mer än en timmes arbete per dag, trots att Eva utöver astma-, diabetes- och diskbråcksdiagnoser var svårt hjärt- och lungsjuk, kom Försäkringskassan fram till att det inte kunde uteslutas att Eva hade full arbetsförmåga. Och som en följd avslogs hennes ansökan om sjukersättning.

En månad efter Försäkringskassans besked publicerar Dagens Nyheter en debattartikel undertecknad av, bland annat, socialförsäkringsminister Ulf Kristersson. I artikeln kallas de nya sjukförsäkringsreglerna för riktiga och nödvändiga: reformen beskrivs som huvudsakligen framgångsrik, även om det görs ett medgivande om att enskilda människor har kommit i kläm.

Samma dag som artikeln publiceras drabbas Eva av en ny hjärtinfarkt. Den här gången klarar hon det inte. Två månader efter att hon utförsäkrades, en månad efter att Försäkringskassan avslog hennes ansökan om ny sjukersättning dör Eva, inte ens 50 år fyllda. Hennes sista månader i livet har hon spenderat på Arbetsförmedlingen och hos socialtjänsten.

Jag hade egentligen tänkt avsluta med att be om en tyst minut för Eva, och alla de andra människorna som, med Ulf Kristerssons terminologi, ”kommit i kläm” på grund av de nya sjukförsäkringsreglerna. Men kanske är det så att dessa människors minne inte hedras bäst genom våran tystnad. Därför vill jag istället be alla som samlats här idag att låta den sorg och vrede ni som känner höras, synas och märkas ända till den dagen då vi fått ett sjukförsäkringssystem som till sin konstruktion inte låter svårt sjuka människor gå under.

Mitt i solen på Medborgarplatsen, annandag påsk 2011, grät jag när jag hörde denna berättelse. Men regeringen? ”Regeringen vill inte kommentera dagens protester”, enligt Aktuellt. Trots att det är regeringen, ingen annan, som har förändrat sjukförsäkringen så att svårt sjuka, ibland döende, människor pressas till sitt yttersta och lämnas utan försörjning.

För den som vill ha en bakgrund till exakt hur regeringen förändrat sjukförsäkringen, läs gärna detta. Björn Johnson skriver allt du behöver veta om regeringens senaste ”förändringar”. Han skriver också mycket läsvärt om myterna om sjukfrånvaron. Själv har jag tidigare skrivit om Arbetsförmedlingens gastkramande rapportering av arbetet med de utförsäkrade. Och missa för allt i världen inte Alliansfritts sammanställning av ”de enskilda fallen”, och än mindre Påskuppropets egen sammanställning av hundratals enskilda fall. Människor av kött och blod. Som en gång Eva.

PS. Regeringen kommenterar inte, men Gunnar Axén, moderat ordförande i socialförsäkringsutskottet och därmed i högsta grad ansvarig, gör det tydligen gärna. Genom att retweeta Dilsa Demirbag-Stens ”Påskuppropet. Är kyrkan en del av Socialdemokraterna?” Nejmen så smakfullt. Så vansinnigt smakfullt. Ledarskribenterna är inne på samma spår, man bara, kan ni tänka själva? Känner ni verkligen att ni står på rätt sida i detta? Känns det bra för er?

Uppdatering: Har du eller någon du känner personliga erfarenheter av att vara utförsäkrad, delta i FAS 3 etc? Se gärna min efterlysning!

DN | DN | SvD | SvD | GP | GP | GP | Intressant | Netroots

36 kommentarer

Under Borgerligheten, Socialförsäkringar

I Sydsvenskan om jobbskatteavdraget

Skriver i Sydsvenskan tillsammans med Dany Kessel, Linna Martén och Hans Isaksson idag, om att regeringens skattepolitik är kortsiktig, inte skapar nya jobb och tränger undan viktiga investeringar.

Läs här!

För övrigt har jag nytt jobb.

Intressant och Netroots.

10 kommentarer

Under Borgerligheten, Ekonomi

Vårdbiträde med 23.200 kr/mån? Vem då?

Jag bloggar inte så ofta längre. Vet ni varför? För att vår regering gör mig så fruktansvärt uttråkad. Jag har bara bloggat i ett och ett halvt år – varav det senaste halvåret mest ägnats åt en krisande socialdemokrati, så i sammanhanget räknas det knappast – men det känns redan som att jag fastnat på repeat. Nu har regeringen alltså presenterat sina nya modiga reformförslag inför vårpropositionen. Vad blev det? Jo, ett femte jobbskatteavdrag, höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt, ökade klyftor och sänkt restaurangmoms. Känns som att jag har skrivit om det hundra gånger förut, till exempel här:

Vad säger Nobelpristagare om högre skattesänkningar för de rika? Om bland annat jobbskatteavdrag och sänkt statlig inkomstskatt.

Världens dyraste jobbpolitik? Om att sänkt restaurangmoms inte ger några nya jobb, enligt exempelvis Lars Calmfors, och så en släng mot de där verkningslösa nystartzonerna som regeringen också envisas med trots att forskningen entydigt är negativ till dem.

Påminnelse: Härifrån kommer din skattesänkning om fördelningsprofilen på regeringens skattepolitik.

Dynamiska effekter, eller: mer voodoo i ekonomin! om att det, trots Reinfeldts påståenden, inte stämmer att ökade klyftor leder till minskade klyftor.

Orka. Som kidsen säger. Nåväl, när man inte orkar bli upprörd över en regering utan visioner längre, kan man i alla fall alltid lita på den svenska politiska journalistiken. Skönt. Till exempel DN, som snällt och lydigt återger Finansdepartementets fantasifulla beräkningar på hur skattesänkningarna slår:


Det finns så många fel med den här tabellen. Exempelvis att den enbart visar jobbskatteavdragets effekt, men ignorerar att regeringen också föreslår höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt, vilket innebär att höginkomsttagare får betydligt större skattesänkningar än vad som framgår av tabellen. I DN-artikeln talas det inledningsvis om att ett vårdbiträde med 23.200 kronor i lön får 189 kronor i sänkt skatt, och en läkare med 60.300 i lön får 369 kronor. Först en bra bit längre ner i artikeln framgår det att nej, personen med 60.300 kr/mån får inte alls 369 kronors skattesänkning, han/hon får 634 kronor. Vilket är betydligt mer än vårdbiträdet, både i kronor och som andel av inkomsten.

Varför frågar ingen: Varför ska höginkomsttagare ha större skattesänkningar än låginkomsttagare?

Det slutar dock inte där. De här uppgifterna om yrkeskategorierna och deras löner, som DN så tjänstvilligt återger, varifrån kommer de egentligen? Det är nämligen ytterst få vårdbiträden som tjänar 23.200 kronor i månaden. Medellönen för vårdbiträden är 19.900 kronor. Då ska man dessutom komma ihåg att de flesta inte jobbar heltid. Faktisk medellön för vårdbiträden, med hänsyn tagen till verklig arbetstid, är 13.134 kronor i månaden. Genomsnittlig arbetstid bland vårdbiträden är nämligen bara 66 procent, enligt Kommunals chefsekonom.

Som av en händelse ligger de lönenivåer DN återger allihop över medellönen för respektive yrke. Så här ser det ut i verkligheten:


Enligt Vårdförbundet, Kommunal, SCB och Skolporten (hittade ingen uppgift på metallarbetaren). Nu ska tilläggas att flera av dessa uppgifter kommer från 2009, så visst kan lönerna ha ökat en del. Men knappast så mycket som DN ger sken av.

Att regeringen vill ge intryck av att deras skattesänkningar gynnar låginkomsttagare är naturligtvis ett skäl till att låtsas att låginkomsttagare har högre löner än vad de verkligen har. Men implikationerna är större än så. Många människor, inte minst i Stockholm – jag träffar dem ofta – har en extremt skev bild av vad människor i allmänhet tjänar. Tror man att lägstalönerna på svensk arbetsmarknad ligger runt 23.000 kronor, vilket DN:s rapportering ger vid handen, är det lättare att acceptera en borgerlig politik. Det är lättare att hålla med Anders Borg när han säger att lägstalönerna i kommunerna (läs: vårdbiträdenas löner) är för höga. Men såhär ligger det till: Lägstalönen för ett vårdbiträde är 16.070 kronor i månaden. För en heltid, och de flesta har som sagt inte heltid. Två tredjedelar av svenska folket uppger att de inte själva skulle klara sig på en sådan lön.

Håhåjaja. Det är förresten också något jag skrivit om tidigare: Myten om stockholmaren, om missuppfattningarna runt lönenivåerna i Stockholm.

Ali Esbati visar sambandet mellan sysselsättning och skattekvot i en rad OECD-länder. Johannes Åsberg skriver bra om en märklig intervju med Håkan Juholt. Björn Johnson skriver allt du behöver veta om regeringens föreslagna ”förändringar” av sjukförsäkringen, och om du läst Zarembas skolartiklar måste du verkligen läsa det här inlägget också.

Dagens bästa är för övrigt Arenagruppens fantastiska initiativ partibidrag.se. Äntligen transparens! Skulle det faktiskt kunna bli så att Sverige snart slutar vara ett av endast fyra europeiska länder som inte har reglerat i lag hur de politiska partierna redovisar sin ekonomi? Eller kommer Moderaterna säga nej som vanligt?

Uppdatering: I pappers-DN står det i tabellen som återges ovan att ”månadslönen kommer från SCB:s lönestatistik”. Konstigt. När jag letar där hittar jag inte dessa uppgifter. Enligt SCB är månadslönen för en gymnasielärare i allmänna ämnen 28.000 kronor, månadslönen för ett vårdbiträde 21.500 kronor och månadslönen för en läkare 55.800 kronor.

SvD | SvD | SvD | GP | AB | Ex | Ex | DN | Karin Engdahl | Martin Moberg | Rasmus Lenefors | Peter Högberg | Röda berget | Johan Westerholm | Sebastians tankar | Sandro Wennberg | Alexandra Einerstam | Intressant | Netroots

83 kommentarer

Under Arbetsmarknad, Borgerligheten, Ekonomi

Istället för satir – verkligheten

Från DN:

Notera ingressen. Notera också bildvalet till artikeln. En dag som denna behöver man inte sakna Kina-tv.

Läs sedan artikeln, den är ovanligt ärlig och säger mycket om statsministerns världsbild, till exempel att höjda flerbarnstillägg är en riktad insats till personer som bor i Skärholmen och på Järvafältet, eller att den ökade efterfrågan på hyresrätter som uppkommit till följd av borgerliga ombildningar av hyresrätter visar att hyresrätter som boendeform inte fungerar. Särskilt inte som att den ökade efterfrågan på hyresrätter leder till ökad svarthandel med hyreskontrakt, enligt Reinfeldt. Kanske har Reinfeldt umgåtts på lite för nära håll med lite för många som själva varit inblandade i mystiska lägenhetsaffärer. Det är dock ett felslut att av detta dra slutsatsen att alla människor som bor i hyresrätt är inblandade i mystiska lägenhetsaffärer.

Fredrik Reinfeldt talar som om han bor i en glaskupa. Moderaterna brukar ha fingertoppskänsla, men här är verklighetskontakten på minus. De växande problemen på bostadsmarknaden är centrala för en rad avgörande samhällsfrågor: segregation, tillväxt och rörlighet på arbetsmarknaden samt stabiliteten i hela samhällsekonomin. Reinfeldt verkar på riktigt inte ha förstått detta. I den här frågan lever han uppenbarligen på 1990-talet, den nyliberala versionen.

För övrigt: imorgon släpper Kriskommissionen, där jag varit sekreterare, sin rapport. Titta direkt på SVT2 kl 10.00.

Barbro Engman | Daniel Swedin | Alexandra Einerstam | Peter Andersson. Intressant och Netroots.

13 kommentarer

Under Borgerligheten, Storstaden