Månadsarkiv: mars 2014

Vinst genom att spara på kvaliteten

Uppdrag granskning ikväll handlar om Hälsans förskola, som gjort goda vinster samtidigt som man skurit så mycket på barnens mat att de ibland grät av hunger (enligt en före detta kock på förskolan). Det är anmärkningsvärt att förskolornas ägare är Bijan Fahimi, som förutom att vara före detta ledamot av Folkpartiets styrelse, är vice ordförande i Almega och ledamot av Svenskt Näringslivs styrelse. Hur ser dessa organisationer på att man gör vinster genom att ge förskolebarn knäckebröd och vatten?

Det är inte i sig förvånande att privat driven välfärd skapar lönsamhet genom att skära på verksamheten. Det är så incitamenten ser ut. Det finns tyvärr inte så detaljerad offentlig statistik för förskolans räkning, men i grundskolan är det genomgående så att fristående skolor har lägre totala kostnader än kommunala – trots att skolpengen är beräknad efter kommunens kostnader. Mellanskillnaden är det som blir vinst. (Alla diagram nedan hämtade från Skolverket)

kostnader per elev

 

Skolverket redovisar tyvärr inte vinstsyftande respektive ideellt drivna skolor för sig. Det är synd, eftersom annan statistik visar att det är stora skillnader i lärartäthet mellan just dessa former (där non profit-skolor har betydligt högre lärartäthet än vinstsyftande). Man kan ändå få en bild av hur kostnadsbilden ser ut genom att jämföra de olika typer av fristående skolor som Skolverket redogör för. De allra flesta hamnar i kategorin ”allmän”, övriga kategorier är tämligen små. Waldorfskolor är antagligen oftast drivna i non profit-form.

kostnader undervisning personalUndervisningskostnaden är den stora posten i alla skolors budget och rimligtvis den som är mest avgörande för skolans kvalitet. Det skiljer 2400 kronor per elev mellan kommunala grundskolor och allmänna fristående skolor, men exempelvis Waldorfskolor ligger över det kommunala genomsnittet.

kostnader skolmåltiderPå sätt och vis är det lite förvånande att Hälsans förskola valt att skära så mycket just på matkostnaderna. I skolan är detta en post som genomsnittligt ligger högre hos fristående skolor än kommunala. Detsamma gäller för läromedel:

kostnader läromedelElevhälsa däremot är inte något som fristående skolor satsar på:

kostnader elevhälsaSammantaget alltså: Kommunala skolor satsar mer än fristående på undervisning, personal och elevhälsa. Fristående satsar mer på måltider och utrustning. Det här är logiskt utifrån att det är svårt för den som ska välja en skola att bedöma kvaliteten i komplex verksamhet som undervisning. Hur maten, skolböckerna och datorerna ser ut är betydligt lättare att bilda sig en uppfattning om. Därför är det inte konstigt att marknadsaktörer gärna satsar lite extra här, för att sända en signal om kvalitet. Hur pass relevant det är för skolans verkliga kvalitet är en annan fråga.

Sammanfattningsvis: Vi ser att de totala kostnaderna per elev är 3 500 kronor lägre i fristående skolor än i kommunala. Trots detta är ersättningen från skattebetalarna i princip densamma. Mellanskillnaden är i hög grad det som blir skolornas vinster. 3 500 kronor per elev – det innebär 1,75 miljoner kronor per år på en skola med 500 elever. Det skulle man kunna anställa ett antal lärare för.

Annonser

1 kommentar

Under Skola och utbildning

Riskkapital, välfärd och incitament

I Finansfurstarna. Berättelsen om de svenska riskkapitalisterna beskriver Lotta Engzell-Larsson skillnaden mellan riskkapitalister (som vanligen har lågprofilerade vd:ar) och ”traditionella industrialister” (företag med både starka vd:ar och starka ägare):

”… tjänstemännen [tänker] inte […] som ägare, de lever på sin lön och vill att bolaget ska leva vidare till varje pris så att de kan fortsätta få ut sin lön. Bolaget är basen för tjänstemannens makt. Ägare har andra bevekelsegrunder, vare sig de agerar på kort eller lång sikt. Avkastningen spelar större roll för deras privata ekonomi. Det är den skillnaden i attityd som riskkapitalisterna försöker jämna ut genom att se till att deras chefer gör stora aktieköp.” Riskkapitalisterna vill alltså få sina tjänstemän att agera mer som ägare, med fokus på avkastningen, som är det helt centrala för en riskkapitalfond.

Senare i boken intervjuas Magnus Henrekson (Institutet för Näringslivsforskning), som säger ”nästan ingen exceptionellt framgångsrik företagare har blivit det för att de varit fokuserade på att maximera vinsten.” Företag som sätter lönsamheten främst kan tjäna mer på kort sikt, men riskerar långsiktigt att hamna i kris. ”Om företagskulturen enbart går ut på att tjäna pengar så blir de anställda dyrare på alla nivåer, lönekostnaderna stiger, för om organisationen har som främsta mål att nå hög avkastning får de anställda också det. Men om organisationen har ett bredare mål uppfylls även personalen av det”.

Henreksons resonemang sätts in i en bredare kritik som förekommer mot riskkapitalisterna; att de visserligen gjort goda vinster (forskningen är iofs inte enig om huruvida avkastningen generellt verkligen varit högre än på börsen) de drygt tjugo år de funnits, men att det är osäkert om framgångarna kan fortsätta för evigt, eftersom riskkapitalet varken bygger något långsiktigt eller är med där innovationerna föds.* Engzell-Larssons framställning av de svenska riskkapitalisternas framgångar beskriver specifika historiska kontexter: Först handlade det om att köpa loss försummade dotterbolag ur en typ av stora, diversifierade företagskonglomerat som inte finns idag; därefter om att köpa upp nyss offentliga verksamheter, med dominerande marknadsposition och stabila intäkter, när staten började avreglera på 90-talet. Båda visade sig mycket lönsamma. Men vad är nästa steg?

Riskkapitalfonder är per definition begränsade i tid, de är inte långsiktiga ägare, men idag sker en rundgång (inte minst på välfärdens område) där olika riskkapitalbolag köper företag av varandra. Engzell-Larsson ger inget svar på om det kan fortsätta i evighet, och även börsnoterade bolag har ju kritiserats för kortsiktig kvartalskapitalism. Det intressanta med dessa beskrivningar är egentligen något helt annat: de säger att ägandeformen spelar roll. Att olika typer av företagskonstruktioner skapar olika typer av incitament för dem som jobbar i företagen, och därmed också olika sorters verksamhet.

Detta är en diskussion som finns även på välfärdens område. Där brukar det vara kontroversiellt att hävda att incitament har betydelse, även om det onekligen verkar som att vi allt mer sällan hör det förr så vanliga påståendet ”driftsform spelar ingen roll”. I boken Välfärdsfabriken. Om arbetets mening och gränslös kontroll beskriver Kristina Mattsson konkret effekterna av de senaste årtiondenas idéer om incitament i välfärden, i form av målstyrning, granskning och New Public Management. Mattsson intervjuar en rad välfärdsarbetare och beskriver tidspress, administrationsbörda och en övertro på att komplex människorelaterad verksamhet kan spaltas upp i mätbara mål och uppstyckade arbetsmoment.

I ett kapitel beskriver hon hur kundtjänstmedarbetarna på SL sitter bredvid en utvärderingsknapp. Efter att en kund fått hjälp blir denne ombedd att lämna ett omdöme på personalens insats: har bemötandet varit utmärkt, över förväntan, godkänt, under förväntan eller dåligt? De i personalen som Kristina Mattsson talar med beskriver det som odramatiskt. Själv tycker jag det är obehaglig läsning. Jag har också sett de där knapparna, fast i andra butiker. Jag tänker att det gör något med vår syn på varandra om vi börjar utgå från att andra människor är något vi ständigt ska betygsätta. Det är inte något oskyldigt, utan något som förändrar mänskliga relationer. Att sätta betyg är en vertikal handling.

Mattsson skriver inte om ägandeformer, utan om mekanismer som påverkar såväl den offentliga som den privata välfärden. Men liksom i diskussionen om riskkapital kontra traditionellt ägande handlar det om att styrning och form påverkar verksamhetens innehåll. Vi får en annan sorts välfärd när vi inte litar på de som ska utföra den utan istället belastar dem med detaljstyrning och ständiga utvärderingar; exempelvis röstar arbetstagarna med fötterna. Framför oss ligger en svårartad brist på vård- och omsorgspersonal och vissa typer av lärare.

Skatteverket – som återkommande hamnar i topp i olika förtroendemätningar bland svenska folket – lyfts av Mattsson fram som en motpol, en myndighet som moderniserats men lyckats hålla emot de värsta NPM-avarterna. Ett skäl till framgången är att man beslöt sig för att lita på skattebetalarna och hjälpa dem att göra rätt, snarare än att se på dem som potentiella fuskare. Tidigare generaldirektören Mats Sjöstrand intervjuas: ”Kontroll är inte oviktigt, men det är bara genom att hålla upp viljan att göra rätt som du håller uppe systemet.” Jag tror att Mattsson menar att detta även är nyckeln vad gäller styrning inom välfärden generellt, och hur vi bör förhålla oss till dem som arbetar i den.

Tillit, helt enkelt. Det är ingen ovanlig tanke i debatten: istället för NPM måste vi uppvärdera professionen. Låta de som arbetar i verksamheterna använda sin kompetens och sitt omdöme. Jag tror att det är helt rätt. Det svåra är bara att konkretionsnivån sällan blir högre än i Magnus Henreksons resonemang ovan: det handlar om arbetsplatskultur, om ”högre mål” och om värden istället för nyckeltal. Men sanningen är att i välfärden likaväl som på marknaden handlar allt i slutändan om pengar. Hur pengarna fördelas kommer i mycket hög utsträckning också att styra verksamheterna, och det finns inga perfekta resursfördelningssystem (även om vissa, typ Vårdval Stockholm, uppenbart är sämre än andra).

Därtill kommer resurserna till välfärden alltid att vara för knappa. Det är så i en sektor som inte finansierar sig själv, men där efterfrågan är närmast oändlig. Här finns dock ett politiskt val att göra: de senaste åtta åren har vi levt i en föreställning om att det går att sänka skatten med stora belopp, utan att det påverkar välfärden. Men det är matematik som alla borde kunna se inte går ihop. Vill vi ha en bättre välfärd; låt oss börja med att inte fortsätta sänka skatten. Därtill måste vi sätta stopp för de skevaste incitamenten som skapas när just (risk)kapitalet möter välfärden: det är en riktigt dålig affär att vi skattebetalare skänker bort gigantiska summor bara för att vinstdrivande skolor anställer färre lärare än vad skolpengen är beräknad för. Den sortens incitament är faktiskt inte svåra att ta bort.

Läs också Shora Esmailians reportage om Attendo ur Den stora omvandlingen.

* Det vi vanligen tänker på när vi hör ordet ”riskkapital”, att satsa pengar på helt nya företag med hög risk, är i själva verket en mycket liten verksamhet. Den helt dominerande andelen av det vi kallar riskkapitalverksamhet idag utgörs av så kallade buyouts, vilket innebär att köpa etablerade företag till stor del med lånade pengar, effektivisera och sälja vidare.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi

Tänk om det gick att ha ett vettigt politiskt samtal

Relativ fattigdom är ett etablerat, men inte okontroversiellt, fattigdomsbegrepp. Det som gör det omstritt är att det mäter hur stor del av befolkningen som hamnar under en viss andel av medianinkomsten (vanligen 60 procent), och därmed säger att ojämlikhet är en dimension av fattigdom. Det vill säga: det inte bara är absoluta kronor och ören som spelar roll för vem som är fattig, utan också hur mycket man har i förhållande till andra i det samhälle man lever i.

Forskningen är mycket tydlig med att ojämlikhet påverkar människors frihet och livschanser. Politiskt har dock just Folkpartiet (av någon rätt svårbegriplig anledning, liberalismens fader Adam Smith hade inga problem med ett relativt fattigdomsbegrepp) snöat in på att ifrågasätta den relativa fattigdomen som begrepp. Särskilt Carl B Hamilton har skrivit fler debattartiklar på temat än vad jag har lust att räkna efter.

Hur som helst. Jag har skrivit många gånger på temat och ärligt talat, högern har helt enkelt fel när de hävdar att ojämlikhet/relativ fattigdom är irrelevant. Det är inte en ideologisk utsaga från min sida utan fakta. Jag tänker inte utveckla detta mer än så just nu (för mer info, läs under kategorin ”Klyftor”) utan rikta in mig på något helt annat, nämligen detta med ”tonläge”.

Man kan mycket väl kritisera det relativa fattigdomsbegreppet. Man kan föra ett samtal på en rimlig intellektuell nivå kring detta. Det är teoretiskt möjligt. Eller – så kan man uttrycka sig som Folkpartiets rättspolitiske talesperson och gruppledare Johan Pehrson:

johan pehrsonJohan Pehrson syftar alltså på denna debattartikel (eller snarare på den sociologiska forskning som ligger till grund för artikeln, och som visar att Sverige 2007 hade de minsta klyftorna i Norden, men idag de största). Istället för att föra ett sansat samtal väljer Pehrson att veva på om Nordkorea och tycker att det är en rimlig grej att hävda att Socialdemokraterna skulle tycka att det är ett land att ”föredra”.

Några korta punkter:

– S tycker att ojämlikheten ska minska och att relativ fattigdom är ett relevant begrepp.

– Det betyder inte att S menar att ojämlikhet är det enda måttet man utvärderar ett samhälle utifrån.

– Det betyder inte heller att S menar att det är irrelevant hur jämlikhet uppnås (för rätt många år sedan brukade alliansen hävda att låg arbetslöshet var nånting bra. Det betyder inte att jag, ens på den tiden, trodde att alliansen menade att det var något som skulle uppnås till vilket pris som helst, typ tvångsarbete eller så. Det hade ju varit befängt.)

När jag diskuterar detta med Pehrson på Twitter kan jag inte få något svar på varför det är rimligt att dra in Nordkorea i diskussionen. Däremot vill Pehrson att jag ska svara på varför klyftorna ökade under tidigare S-regeringar. Ytterligare ett klassiskt retorikfail: Pehrson menar å ena sidan att klyftor inte spelar nån roll, å den andra att de spelar roll om de uppkommer under S-styre.

Såhär är det: Jag ogillar ojämlikhet, oavsett vem som sitter i regeringen. Sanningen är att växande klyftor har många förklaringar, både politiska och andra, som har med marknadskrafterna att göra. Det avgörande för mig är om en regering försöker motverka eller understödja denna utveckling. Och där är det mycket tydligt: nuvarande regering har aktivt gått in för att göra fattiga fattigare. Det är under nuvarande regering som den fattigaste decilen blivit absolut fattigare, vilket är tämligen unikt i modern tid. Det är under nuvarande regering OECD släpper rapporter som visar att Sverige har den snabbast växande ojämlikheten i hela OECD. Det är mycket möjligt att tidigare S-regeringar hade kunnat göra ännu mer i sin politik för att motverka ojämlikhet. Men det går inte att jämföra med alliansregeringarna, som medvetet tagit pengar från de som har minst och som därtill gett de allra största skattesänkningarna till de allra rikaste. Det är omöjligt att sänka a-kassa och sjukförsäkring utan att göra människor som lever på dessa ersättningar fattigare.

Dessutom undrar jag, mer parantetiskt: Varför kallar en ledande folkpartist ledande företrädare för ett annat parti för ”pampar”? Gud vad trött jag blir på den där sortens retorik. Jag tror inte man vinner nåt på det utom att göra en handfull medlemmar i det egna ungdomsförbundet nöjda. Andra tilltalas knappast – snarare tvärtom. Jag fattar att jag är gammaldags och präktig och så, men kom igen: vi kan väl för tusan ha nån sorts grundläggande respekt för varandra, även om vi tillhör olika partier?

Och allra mest: jag vet att det är valår. Men det är för tusan ett halvår kvar. Om detta är nivån på dumheten redan nu kommer vi alla att sakta ha förtvinat innan midsommar. Snälla snälla, kan vi inte bara undvika det?

9 kommentarer

Under Borgerligheten, Klyftor

Kognitiv dissonans à la alliansen

Häromveckan utsåg regeringen en ny generaldirektör för Arbetsförmedlingen. Jobbet gick till Mikael Sjöberg. Sjöberg har tidigare arbetat på Metall, på Arbetsmarknadsdepartementet, varit socialdemokratisk statssekreterare samt generaldirektör för Arbetsmiljöverket. För några år sedan fick dåvarande Ams-chefen Bo Bylund sparken. Han kallades ”socialdemokratisk valarbetare” av Fredrik Reinfeldt, och hade tidigare arbetat på Metall, på Arbetsmarknadsdepartementet, varit socialdemokratisk statssekreterare samt generaldirektör för Arbetarskyddsstyrelsen (som Arbetsmiljöverket kallades på den tiden).

Hej ironi.

Det är inte en ironi av det subtilare slaget; alliansen för ca åtta år sedan hade ett minst sagt högt tonläge i frågan. I en TT-text från den 8 augusti 2006 kan man till exempel läsa följande:

”Maud Olofsson [passade] på att kritisera socialdemokraterna för att använda statsapparaten för att ge personer med partibok förläningar. I andra länder kallas det korruption, sade hon. Särskilt Bo Bylund ansattes. De borgerliga anser att Ams-ledningen hjälper Göran Persson att dölja arbetslösheten. […] Vi behöver oväldiga tjänstemän inte socialdemokratiska partiarbetare, sade kd-ledare Göran Hägglund. […] Moderatledaren Fredrik Reinfeldt […] kallade Bylund för en lojal partiarbetare. Folkpartiledaren Lars Leijonborg jämförde Ams med en propagandacentral.”

I november 2006 annonserade Fredrik Reinfeldt att utnämningspolitiken som helhet skulle ses över. Generaldirektörsposten på Arbetsförmedlingen var juvelen i kronan – Angeles Bermudez Svankvist kom utifrån och utsågs efter att ha svarat på regeringens jobbannons. På moderatstämman 2011 förevisades hon på storbildsskärmar som ett exempel på den lyckade förändringen av utnämningspolitiken. Sen gick det mesta fel och Bermudez Svankvist tvingades, mycket motvilligt, att avgå.

Historien är mer än en sorglustig anekdot. Det är en övertydlig sammanfattning av alliansens snart åtta år i regeringsställning. För sanningen är att i princip ingenting blev som det skulle. Alliansen hade ett antal centrala politiska projekt när de valdes 2006:

– Minska arbetslösheten genom att göra det dyrare att vara sjuk och arbetslös

– Öka valfrihet och privat ägande i sektorer som tidigare varit skötta av det offentliga

– Förbättra skolresultaten genom bland annat mer ordning och reda och tidigare betyg

Det är bara att konstatera att det inte alls har gått bra. Arbetslösheten är idag 8,6 procent, att jämföra med 6,1 procent i september 2006 (vilket Moderaterna för övrigt då kallade ”massarbetslöshet”). Sysselsättningen är lägre. IFAU har konstaterat att regeringens enskilt största reform, jobbskatteavdraget, är omöjlig att utvärdera men att ”resultaten inte på ett trovärdigt sätt kan tolkas som effekter av jobbskatteavdraget”. Även om man är välvillig och föreställer sig att JSA kan ha haft positiva effekter på sysselsättningen så är det orimligt att tro att de skulle vara av en storlek som matchar kostnaden (även regeringens övriga ”jobbpolitik” lider av samma problem – den skapar få jobb men är extremt dyr, vilket exempelvis IFAU visat vad gäller de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga).

Det statliga ägandet har förvisso minskat och de privata aktörerna blivit fler inom välfärden. Det är dock symptomatiskt att regeringens egen utredning om lagen om valfrihetssystem inte kan hitta några skillnader vad gäller brukarnöjdhet, kvalitet eller effektivitet mellan kommuner som tillämpar LOV och de som inte gör det (trots detta förespråkar utredningen att LOV ska göras obligatorisk – även det symptomatiskt för en politik som baseras på allt annat än fakta). Bilprovningen blev dyrare efter omregleringen och apoteksprivatiseringen kostar skattebetalarna hundratals miljoner kronor varje år, samtidigt som väntetiderna blivit längre och kundnöjdheten sämre. Och det vi framför allt kommer att minnas vad gäller välfärden från den här mandatperioden är sannolikt Carema, SNS Konkurrensens konsekvenser och hur debatten om vinst i välfärden helt bytte slagsida på bara några år.

Det finns få som haft så hög svansföring som Jan Björklund vad gäller utfästelserna att bryta med ”flumskolan” och förbättra skolresultaten. I valrörelsen 2006 lovade Folkpartiet exempelvis att svenska skolan skulle bli ”världsbäst på kunskap” tack vare tidigare betyg (vänster). I verkligheten har kunskapsresultaten sjunkit som en sten (höger/PISA), alltmedan Björklund kraftfullt tillsatt den ena utredningen efter den andra.

fp pisaras

Alliansen har dock lyckats med några saker. Man har sänkt skatterna med 140 miljarder, man har försvagat LO (genom fördyrad a-kassa och fördyrade fackavgifter), och man har ökat ojämlikheten och antalet fattiga i Sverige. Inget av detta vill man tala särskilt högt om, varken 2006 eller idag, men det är förstås inga överraskningar. Kanske var det hela tiden detta som var huvudsyftet med regeringens politik – jag kan ärligt talat inte bedöma det. Icke desto mindre föreställer jag mig att de flesta med högersympatier inte gillar ojämlikhet och svaga fackförbund i sig (låga skatter är möjligen en annan femma), utan för att de ser det som redskap för att uppnå andra viktiga samhällsmål, som exempelvis full sysselsättning och ökad individuell frihet.

Men det går. Inte. Att. Komma. Runt: Det har inte lyckats.

De samband man hoppades på existerar inte.

För tillfället går det inte jättebra för de borgerliga partierna i opinionen. Detta till trots saknar jag en diskussion som på djupet tar sig an hur gravt regeringen faktiskt har misslyckats. Själva grundvalen i deras bärande politiska idéer har visat sig inte hålla. Om inte annat kan jag inte låta bli att undra hur de själva känner sig. Trodde de på riktigt att ökade klyftor skulle minska arbetslösheten? Att det var bra att rekrytera en gd utan tyngre erfarenhet av myndigheter och ledarskap? Att privat ägande med stora statliga subventioner på något automagiskt sätt skulle göra Apoteket bättre?

Om de verkligen trodde allt detta – hur tänker de egentligen idag? Kanske är den moderata ordföranden i omsorgsnämnden i Vellinge kommun en ledtråd. I denna mörkblå kommun funderar man nämligen osannolikt nog på att kommunalisera hemtjänsten – eftersom den inte funkar tillräckligt bra i privat regi. Nämndordföranden konstaterar att minskad valfrihet skulle ha ett antal konkreta fördelar – men: ”det går inte ihop med vår ideologi”.

Kognitiv dissonans! Detta är en story jag gärna skulle höra mer om. Jag tänker mig att mötet med verkligheten inte kan ha varit enkelt, men säkerligen tillräckligt förtätat för att ösa ett gäng spänningsromaner ur.

2 kommentarer

Under Borgerligheten