På ett s-föreningsmöte jag var på för länge sedan hade en deltagare med sig en historik över Sundbyberg som han hittat på nån loppis. Ett litet häfte skrivet på den tiden då Sundbybergs historia inte sträckte sig över mer än några decennier (jag bor i en relativt historielös kommun). Skriften bestod mest av ett antal personporträtt över stadens viktiga män – förutom Anders Petter Löfström, ”Sundbybergs grundare”, ett antal fullmäktigeledamöter, grosshandlare och disponenter, typ.
En av de viktiga männen som porträtterades fastnade jag särskilt för. Adolf A. E. Pettersson hette han.
”började här som e. o. [extraordinarie, det vill säga visstidsanställd] i januari 1912 och blev efter mycket motstånd – P. är nämligen socialdemokrat – ordinarie lärare 1915.”
Jag vet inte om Adolf A. E. Pettersson lämnat efter sig några andra avtryck i historien annat än just dessa korta rader, och suget i blicken på det tillhörande fotografiet. Men i de få orden ryms så mycket.
Efter mycket motstånd. Är nämligen socialdemokrat.
Och så, bara några år senare, runt demokratins införande: vice ordförande i kommunstyrelsen, utredde kommunens lån.
Fint va!
I övrigt: Idag skriver Ulf Bjereld om solidaritet i en individualistisk tid, på programkommissionens blogg.
Storstad 
Som SD:are och gammal lärare känner jag igen mig. Jag hör av mig igen när jag lyckats bli vice ordförande i kommunstyrelsen.