Recension: Ingen kommer undan Palme

Recenserade Göran Greiders ”Ingen kommer undan Palme” i Tiden häromveckan. Publicerar här och passar på att gratulera nyutnämnde chefredaktören Daniel Suhonen till viktigt uppdrag! samt tacka avgående Bosse Bernhardsson för ett mycket bra jobb.

Är man uppmärksam kan man för övrigt hitta en viss motsägelse i min argumentation i denna text och en jag skrev nyss på bloggen.

”Vänsterns och arbetarrörelsens grundläggande problem idag är i första hand inte ideologiskt, det är organisatoriskt”, skriver Göran Greider i sin nya bok ”Ingen kommer undan Palme”. Det ligger mycket i detta; bra mycket mer än i de dystra valanalyser som hävdar att allt skulle gå bättre för socialdemokratin, om man bara bytte ut den socialdemokratiska politiken.

Greiders kritik mot de Palmebiografier som kommit ut de senaste åren är att de allihop missar den organisatoriska dimensionen, och betonar individen Palme snarare än den rörelse som gjorde honom möjlig. Förklaringen till socialdemokratins försvagning kan enligt Greider också hittas i rörelsen; när medlemsantalet sjönk och föreningsverksamheten glesades ut tappade arbetarrörelsen även problemformuleringsprivilegiet, relevansen och makten i samhället. Jag är övertygad om att detta en korrekt analys. Dessvärre lämnar Greiders bok mig inte med någon tydligare riktning framåt än att vänstern bör ”ta reda på hur nya eller förnyade rörelser och organisationer kan skapas och byggas underifrån”.

Jag tror inte riktigt på det. Rörelser som byggs underifrån kan inte utredas i förväg [ping Moderaterna*]. De uppstår när det finns ett behov. Men visst: antagligen arbetar dagens arbetarrörelse efter organisatoriska principer som inte tar vara på det engagemang som finns. Exempelvis har arbetarrörelsen uppenbarligen haft svårt att anpassa sig efter dagens snabba, mediala verklighet, där det är lika viktigt att bilda opinion som att vara skickliga fackliga förhandlare eller politiska förankrare. Många av de procedurer som en gång i tiden inrättades för att garantera medlemsinflytande har idag snarare en utestängande effekt: vilken medlem känner sig på riktigt delaktig genom att få bifalla årsberättelsen eller säga ja till gruppstyrelsens allmänt hållna inriktning för årets budgetarbete? Socialdemokratin rekryterar fortfarande sina företrädare genom ett representationstänkande som tar hänsyn till yttre snarare än inre egenskaper – när valsedlarna fastställs spelar exempelvis kön, ålder, geografisk och facklig tillhörighet en framträdande roll – på ett sätt som var logiskt och funktionellt när partiet hade mångdubbelt fler medlemmar, men som idag kan stå i vägen för att helt enkelt sätta ihop den bästa listan.

Greiders teckning av Palme är långt ifrån någon okritisk bild. Samtidigt är det svårt att skaka av sig känslan av att Greider menar att den sanna socialdemokratin gick förlorad med Palme. 80-talets kreditavregleringar och 90-talets budgetsanering drev både medlemmar och ideologisk inriktning ur partiet, tycks han mena. Själv tror jag att detta var nödvändiga reaktioner på förändringar i omvärlden. Inte nödvändigtvis de bäst utformade reaktionerna; men de svarade mot faktiska problem.

Det verkliga problemet för socialdemokratin är att det var så länge sedan konflikterna var konstruktiva. Politikutvecklingen har skett i skärningspunkten mellan å ena sidan de som hållit hårt i ideologin men inte velat erkänna samtiden, och å den andra de som bara ser samtiden men tycker att ideologin kan stryka på foten. Den ena linjen är att likt Greider blicka bakåt, mot inställda löntagarfonder och drömmar om en utbyggd offentlig sektor. Den andra har varit att snabbt nappa åt sig lösrycka förslag som andas ”modernitet” men som svårligen passar in i det socialdemokratiska samhällsbygget – en privatisering här, en enskild skattelättnad där. Jag tror inte på någon av linjerna, men det allra mest oroande är frånvaron av fruktbara kompromisser dem emellan.

[* eller som Gustav Almestad så träffande skrev på Twitter: ”Älskar detta nya sovjetmoderata att starta folkrörelse ovanifrån. #lärjubli”]

 ♦

Rekommenderad och blandad sommarläsning: New York Times om News Corp-skandalen och hur tabloiderna hållit brittiska politiker i schack, Jenny Wrangborg om lärlingens skrik (med citat från en av favoritpoeterna: ”Kroppsarbete betyder att man betalar/med sin kropp för att få lön”), strålande intervju med Liv Strömquist (älskar, älskar citatet ”Men sådana upplevelser gör inte att jag börjar brinna av entusiasm att påverka opinionen, det gör bara att jag vill lägga mig ner i fosterställning”, så känner jag typ varje dag), och mycket intressant av Mariana Mazzucato om staten som förutsättning för innovationer och tillväxt (hela rapporten finns fö här). Läs också om hur konflikten på salladsbaren 2006 blev en framgång för facket (!) Jag noterar även att trenden att det är näringslivsjournalister, företrädesvis på SvD, som numera hör till de skarpaste samhällskritikerna, bara fortsätter. Nu senast jämför SvD:s Torbjörn Isacson riskkapitaluppköpet av skolföretaget Pysslingen med ”det forna Östblockets utbildningsvärld”. Slutligen – om du inte redan prenumererar på Tiden, teckna genast en prenumeration! Det är väl värda pengar det.

Allra sist – läs vad de kloka nationalekonomerna skriver på Brännpunkt idag! Och köp deras bok!

Intressant och Netroots.

4 kommentarer

Filed under Socialdemokraterna

4 responses to “Recension: Ingen kommer undan Palme

  1. Om förändringarna under 80-talet var nödvändiga så missade S grovt att förklara detta, och varför, för sina medlemmar och väljare, får jag ju säga. Partier kan luras till en viss gräns, men när de nått denna gräns så förtvinar de och dör till sist sotdöden.

    • Marika

      Förändringar var helt nödvändiga. Därmed inte sagt att det var exakt rätt svar på dessa förändringar som genomfördes. Det är det jag försöker beskriva. Problemet är att många som inte gillar de förändringar av politiken som skedde inte vill acceptera att omvärlden faktiskt hade förändrats, att delar av den gamla politiken inte fungerade längre. Så är det än idag, nästan trettio år senare. Det är lite problematiskt. Vi måste komma vidare från det.

      För egen del tycker jag tex att öppnandet för valfrihet inom välfärden fört med sig mycket gott och svarade på problem som var högst reella inom välfärden som den fungerade tidigare – stelbent, byråkratiskt, lite auktoritärt. Folk ville ha nåt annat. Men man hade kunnat genomföra valfrihetsreformerna på ett annat sätt, som undviikit en del av de negativa konsekvenser vi ser idag. Det var tex vansinnigt att som i princip enda land i världen acceptera aktiebolag med helt igenom offentlig finansiering inom välfärden. Man hade kunnat utforma andra etableringsregler. Osv.

      Men det är helt nödvändigt att skilja på å en sidan behovet av förändring, och å andra sidan att det potentiellt finns ett antal olika sätt att genomföra denna förändring på.

  2. Det finns också en annan skenmotsättning. Man behöver inte välja mellan att låta allt vara som det är och att ”starta” en rörelse underifrån på det sovjetiska maner twittraren syftade på. Det skulle gå alldeles utmärkt att lyssna, och när en rörelse uppstår förhålla sig på ett jämlikt sätt till den.

    Socialdemokraterna har ju en lång dålig tradition av att försöka döda allt man inte kontrollerar. Senast med den rörelse av arbetslösa som var på gång i slutet av 90-talet (ja, det finns säkert senare också men den råkar jag ha lite inblick i), som efter mycket bråk kunde förvandlas till ”projekt” bemannade med anställda pålitliga socialdemokrater istället för en brokig rörelse.
    Ett annat exempel ungefär samtidigt var antirasiströrelsen som förvisso hade en del konstiga inslag i marginalen men där man gick in och styrde med statsbidragen – inga bidrag till någon som kritiserade staten, lagstiftningen och invandringspolitiken, bara till dom som kritiserade fördomsfulla medmänniskor, vilka man sen kunde utnämna till Antirasiströrelse med stort A eftersom dom hade mest pengar.
    Och vi har alla trauman från Göteborg, där en gryende rörelse för global rättvisa slogs ihjäl under lögnaktigt hojtande från Göran Persson om att vi var tungt beväpnade terrorister.

    En del av det här kan säkert skyllas på okunnighet och klantighet istället för illvilja (Hanlons rakkniv!). Samt enskilda personers egenintresse; socialdemokraterna har ju tillgång till så mycket anställt folk som vill ha sin betalning, vilket genuina folkrörelser inte har. Samtidigt tror även jag att socialdemokraterna är sålda utan att det finns genuina militanta folkrörelser som håller systemet i spänning – det hade aldrig blivit en så långvarig och framgångsrik socialdemokratisk regering efter 1932 utan alla 20-talets strejker. Så vi måste lära oss att ömsesidigt hantera situationen: tålamod från oss inom rörelserna, samt ett civilt beteende från socialdemokraterna.

  3. Alla långsiktiga mål talas det tyst om numera, det klasslösa samhället, ekonomisk demokrati och sånt. Det skulle behövas nån som talade om att, hur och varför dessa ska uppnås på ett ekonomiskt realistiskt och rationellt sätt. Palme verkar ha gjort det första men inte det andra (jag levde inte då, men har lyssnat på talen om och om igen…), och Göran Persson bara det andra (då hade jag det tveksamma nöjet att leva, och gå i den auktoritära skola som nu anklagas för att ha varit ”flummig”!). Att Meidner-förslaget om fonderna gick åt helvete var bara bra, man tog flera extremt drastiska steg på en gång i strid mot hur S gjort historiskt. Första steget bör rimligen varit att beröva kapitalisterna makten med rena teknokratstyrda investeringsfonder (några såna har vi ju nu, inom pensionssystemet samt vissa högskolor, men utan ambition och medel att ta över hela börsen), ett stort antal som konkurrerar måste vi ha, så vi får kapitalism utan kapitalister. Det innebär inga ekonomiska risker eftersom det kapitalistiska systemet bevaras helt intakt och det finns egentligen inga motargument annat än Timbrohögerns naturrättsideologi. Sen kan man sakta och försiktigt försöka med olika typer av demokratiska reformer i det ekonomiska systemet, lite i taget, rejäla utvärderingar, sen lite mer reformer, och upprepa tills vi nått det klass- och statslösa samhället.

    Palmes utrikespolitik hade gått hem idag med, det är märkligt att S länge envisats med att vilja hålla Sverige som en smyg-medlem i NATO när det varken borde finnas ideologiska eller valstrategiska skäl att gå emot den starkt antiamerikanska opinionen som lyckligtvis finns i landet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s