En politik för minskad likvärdighet – hela listan

Det talas allt oftare om vikten av likvärdighet i utbildningen. Det är iallafall min upplevelse. Frågan står på dagordningen på ett sätt som den inte gjorde för bara några år sedan. Exempelvis ägnade Skolverket sitt senaste nyhetsbrev helt och hållet åt detta tema, och i Skolinspektionens rapporter får frågan ofta stort utrymme – eftersom det i nästan alla kommuner råder stora skillnader i resultat mellan olika skolor. I Stockholm ser det t ex ut såhär på skolnivå (varje stapel är en skola):

Så vad vet vi om vad som fungerar? Hur kan likvärdigheten i utbildningen öka? För några år sedan släppte OECD rapporten No more failures: Ten steps to equity in education som handlar om just detta. Till att börja med konstaterar OECD att kopplingen mellan klass och skolresultat är stark i alla medlemsländer. Även om Sverige ligger i den nedre delen  av skalan (men inte lägst), så är sannolikheten här att en elev från en underprivilegierad bakgrund får låga resultat i matte tre gånger högre än att en elev från en privilegierad bakgrund får det. I USA är motsvarande siffra 4, och i Belgien över 5.

Baserat på empiri och studier från ett antal länder gör OECD följande tio rekommendationer för hur en mer likvärdig utbildning uppnås:

  1. Begränsa tidig sortering och differentiering, fördröj selektion baserat på kunskapsresultat
  2. Hantera skolval på ett sätt som förhindrar stark social selektion
  3. På gymnasienivå: tillhandahåll attraktiva alternativ, ta bort ”återvändsgränder” och förhindra avhopp
  4. Erbjud chanser att ta igen missad utbildning senare i livet
  5. Identifiera och erbjud systematiskt stöd till dem som hamnar efter. Elever bör inte gå om samma klass.
  6. Stärk kopplingen mellan hemmet och skolan så att resurssvaga föräldrar också kan hjälpa sina barn med studierna
  7. Se till att invandrare och minoriteter inkluderas på ett framgångsrikt sätt i den ordinarie undervisningen
  8. Tillhandahåll högkvalitativ utbildning för alla. Prioritera utbildning i tidiga åldrar och grundläggande kunskaper.
  9. Låt behoven styra resurstilldelningen: Större resurser till elever och regioner med större behov
  10. Sätt konkreta mål för ökad likvärdighet, särskilt relaterat till låga skolresultat och avhopp

Visst, det är på en rätt övergripande nivå. Som skolpolitiker är det lätt att önska sig än mer handfasta tips. Trots detta – och trots att OECD knappast kan beskyllas för att vara en vänsteristisk kampanjorganisation – kan det konstateras att mycket av den borgerliga skolpolitiken går i rakt motsatt riktning:

  1. Den borgerliga regeringen inför tidigare sortering i skolan genom att språkval som görs redan inför årskurs 6 numera spelar roll för antagningen till gymnasiet (steg 1, begränsa tidig sortering)
  2. Regeringen tidigarelägger selektionen baserat på kunskapsresultat genom införandet av spetsutbildningar från och med åk 7 (steg 1, fördröj selektion baserat på kunskapsresultat)
  3. Regeringen inför återvändsgränder i utbildningen genom att slopa den garanterade högskolebehörigheten på gymnasieprogrammen (steg 3, ta bort återvändsgränder)
  4. Regeringen har kraftigt skurit på vuxenutbildningen och därmed försämrat möjligheterna att ta igen missad utbildning (steg 4, erbjud chanser att ta igen missad utbildning senare i livet)
  5. Borgerliga politiker är ofta emot resursfördelning efter behov. Exempelvis reserverade sig Jan Björklund, på den tiden han var skolpolitiker i Stockholms stad, mot den dåvarande rödgröna majoritetens förslag att öka den socioekonomiska schablonen (steg 9, låt behoven styra resurstilldelningen)

Några av de andra punkterna har såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar ansvar för. Skolvalet har inneburit social selektion – även om jag personligen inte tror att det skulle se särskilt annorlunda ut skolvalet förutan, på grund av boendesegregationen – och socialdemokratiska regeringar tog inte tillräckligt kraftfullt tag i problemet med att så många lämnar gymnasiet utan slutbetyg (vilket kan ses som en sorts avhopp, punkt 3). Exempelvis. Icke desto mindre är det uppenbart att rätt mycket i den borgerliga skolpolitiken faktiskt går rakt emot ett antal centrala punkter på listan.

Samtidigt finns det en avgörande faktor som helt saknas i OECD:s lista. Mer om det ett senare inlägg.

Nästan alltid sägs saker och ting bättre med en graf – se Vi har räknat på det här om elevprestation baserat på föräldrars studiebakgrund samt resultat på nationella provet i matematik per kommun (underförstått: per medelinkomst). Magnus Nilsson skriver bra om den försämrade likvärdigheten i den svenska skolan, och vad man kan göra åt saken. Anna Kaya skriver om ett vanligt missförstånd kring hur man bäst lär sig svenska, och Christer Magister om ett ”tillfälligt ekonomiskt oberoende”. Läs även detta för perspektiv på det här med lärarbehörighet – elever strejkar för att få behålla lärare utan lärarlegitimation. Rekommenderar även Ingvar Persson om varför SAP behöver LO och Leif Pagrotsky om svaga internationella institutioner och en EU-apparatchik.

Intressant och Netroots.

16 kommentarer

Filed under Borgerligheten, Klyftor, Skola och utbildning

16 responses to “En politik för minskad likvärdighet – hela listan

  1. Peter Strobl

    Låt oss hoppas att den faktor som OECD utelämnar och som du tänker återkomma handlar om pedagogen och renodlandet av dennes uppdrag.
    Annars, mycket bra resonerat. Du visar också på den förda skolpolitiken och dess brist på helhetssyn. Men också på också på hur fragmentariskt och bortom all emperi Björklund agerar. Tragiskt.

    Mvh

    Peter Strobl

  2. Svante

    OK, det var en kritik mot borgarna som jag kan hålla med om nästan rakt av. Men hur bör det socialdemokratiska alternativet se ut enligt dig? Du har ju själv sagt i någon intervju att du inte vet vilken skolpolitik ni gick till val på 2010. Jag är intresserad av att höra vad ni vill göra!

    • Marika

      I det här läget kommer man rätt långt bara med att utgå från OECD:s lista och därför säga nej till de borgerliga förslag som listas i inlägget. En av de viktigaste sakerna utöver detta är att behoven i högre grad måste styra resurserna, genom ett större inslag av socioekonomisk fördelning, något jag tex skrivit om här: https://storstad.wordpress.com/2009/09/26/till-40-procent-forutbestamd/

      Tror också mycket på tidigare uppföljning – kanske också att styra om resurserna mellan åren, så att större insatser görs tidigt i skolan. Intensivundervisning av den typen som Sundbyberg varit pionjärkommun i kan betyda mycket. http://www.skolvarlden.se/artiklar/lyckad-mattesatsning-i-sundbyberg

      Mer: I Sundbyberg ska vi from i höst garantera läxstöd på alla F-6-skolor. Tror även att vi behöver jobba mer med att erbjuda extra undervisning för dem som behöver – en möjlighet till fler undervisningstimmar. Det är också ett sätt att anpassa undervisningen efter eleverna.

      Vidare är lärarrollen väldigt viktig, som Peter Strobl är inne på. Man måste hitta strukturer som tar vara på lärarnas idéer och utveckling. Läraryrket är i grunden enormt kreativt, men på vissa håll kan det finnas en organisation som dödar den kreativiteten…

      Det var bara några spår, finns såklart många fler.

  3. dr

    Hehe… Borde man inte bättre definiera vad ett lågt resultat i matte är? Att får godkänt i matte i Sverige är knappast samma sak som att få godkänt i Finland, vars elever inte sällan kommer i topp vid internationella jämförelser och tävlningar i just matte. Samma sak gäller Ungern, Tjeckien och Slovakien, som enligt din graf har en större spridning avseende resultat i matte.
    Matteundervisning i Sverige är ett lysande exempel på hur fel socialistisk ideologi kan leda. Om kraven sänks för alla uppnås ”jämlikhet” i resultaten. Okunskap fördrages med jämnmod om den delas av alla, eller hur var det en icke alldeles okänd sosse sa?

    Jag kommer ihåg hur jag blev satt i årskurs sex under mitt första år i Sverige. Månaden innan, i mitt hemland, härledde vi Pythagoras sats och löste andragradsekvationer. I Sverige fick jag lägga ihop 5+8… Jag satt på mattelektionerna och roade mig med att fylla ett blad längst bak i skrivboken med sådana räkneexempel, och sedan under halva lektionen sitta och sudda bort alltsammans med ett radergummi. Blev nästan galen av det… Bad och bönade mina lärare att ge mig svårare arbetsuppgifter men det verkade nästan som att de inte förstod vad jag menade.

    Vad tror du, Marika – kommer jag att någonsin låta mina barn gå i en sådan skola? Hellre emigrera…

    • Marika

      Nu är ju alla läroplaner vi haft i svenska skolan sedan 1980 framtagna av borgerliga regeringar, och fram till 1990-talet hade svenska skolan goda resultat. Därutöver: du tycks mena att matematikundervisningen ligger på en högre nivå i Ungern, Tjeckien och Slovakien än i Sverige. Jag skulle vilja hävda att detta alla tre är länder med en betydligt mer socialistisk historia än Sverige.

      ”Okunskap fördrages med jämnmod om den delas av alla, eller hur var det en icke alldeles okänd sosse sa?”, nej, något sådant citat finns inte.

  4. thomas E

    Alltså, Finland är ett land som liknar Sverige väldigt mycket och som klarar sig väldigt bra i alla internationella skoljämförelser. Till råga på allt så är undervisningsspråket svenska i en del skolor. Hur svårt kan det va att åka till Finland, se hur de gör och lära från det?

    På åttiotalet så klarade sig den svenska skolan väldigt bra i internationella jämförelser, hur svårt kan det va att damma av några gamla styrdokument, lärare och skolbyråkrater, fråga hur de gjorde och lära från det.

    • Nu ska man ju också ta med det faktum i beräkningen, när man framhåller den finska skolan, att man knappast har några invandrare i Finland. Det torde var en viktig del av orsaken till de goda finska resultaten. Jag har aldrig ett ord om detta när frågan behandlas. Om det handlar om att man inte får låtsas om detta för att man därmed gynnar de invandrarfientliga så tror jag att man biter sig själv i svansen. Ett problem måste klargöras för att resultera i riktiga åtgärder. Mer resurser till invandrarbarnen och hemspråkslärare måste stöttas.

  5. Peter Strobl

    @ thomas E, på åttiotalet såg inte samhället ut som det gör idag. Tanken är god men det fungerar inte. Det finns flera faktorer som spelar roll varför vi är där vi är idag. På 60,70 och en del av 80-talet var skolan i samhällets centrum så är det inte idag. Det finns oändligt många aktiviteter som konkurrerar med skolan som konkurrerar med elevernas uppmärksamhet. Men visst kan man vända den Svenska skolan. Att använda sig av goda exmpel är en väg, Finland kanske men också den reform som genomfördes i England av Labour under Blair och som resulterat i bla att läraryrket är det mest attraktiva yrket i England.
    Som jag ser det är förutom det som framkommer i artikeln ovan den kritiska punkten läraren. Vi har gott från en situation där läraren varit pedagog och kunnat koncentrera sig på just det till en situation där läraren idag är ….allt. Administratör, kuratör, mentor osv. Allt mindre tid ges till pedagogisk och metodisk vidarutveckling. Dels det men också att vi har tappat bort ämnen som Samhällskunskap och Historia. Kritiska ämnen för en individs utveckling och förståelse för sin samtid. Icke för icke är Sverige idag ett av världens mest historielösa länder. Om jag nu får sticka ut hakan.
    Sverige kommer att fortsätta att tappa i kunskapsranking och sjunka ännu längre ner. Enda sättet att göra ngt fort är att göra som man gjorde i England då man bestämde sig för att den skolan skulle bli en av Europas bästa. Allt går men det krävs vilja, politiskt mod och resurser.

    /Peter

  6. Pingback: Om att tro sig vara gud och om ruffel och båg… « reflektioner och speglingar II…

  7. Det största problemet med den svenska skolan är tvärtom försöken till en one-size-fits-all undervisning: Olika elever utvecklas olika och har olika individuella förutsättningar—och en skola som inte från en tidig ålder tar hänsyn till detta gör elever som inte ligger tillräckligt nära genomsnittet en stor skada.

    I övrigt har den moderna skolan en ”opportunity cost” som är svår att rättfärdiga och där många utbildas över den nivå som de själv vill ha eller överhuvudtaget kan hantera, åtminstone inom den nuvarande skolformen.

    (Märk att det inte finns någon motsägelse mellan denna kommentar och hoppet att minimera inverkan av social skillnader.)

  8. Varice

    Alla som är intresserade på allvar av skillnader i skolresultat tycker jag borde läsa mindre i skolverkets tabeller och ist ägna en vecka eller två med att vikariera i innerstadsskolor och förortsskolor. Efter en sådan upplevelse kan jag garatera att man är helt på det klara med lösningen. Tyvärr innebär den lösningen ”krimtänk” i partiet.

    • Marika

      Hej, jag har inte bara vikarierat utan även jobbat långa perioder i såväl förorts- som innerstadsskolor (och därtill skolor utanför Stockholm eller någon av de andra storstäderna). Jag tycker inte att det är så enkelt att efter detta säga exakt vad som är lösningen. Rättare sagt – det finns ingen enskild lösning, man måste jobba på flera sätt. Dock har dessa erfarenheter gjort mig än mer övertygad om att resurserna måste fördelas i högre grad efter behov, dvs större inslag av socioekonomisk fördelning. Men nånting säger mig att detta inte alls är den lösning du är ute efter. Hur som helst, jag har som sagt både läst Skolverkets tabeller och varit ute rätt mycket i den så kallade ”verkligheten”. Betydligt mer än den ”vecka eller två” som du föreslår.

      • ”Dock har dessa erfarenheter gjort mig än mer övertygad om att resurserna måste fördelas i högre grad efter behov, dvs större inslag av socioekonomisk fördelning.”

        Resurser efter behov kanske är en god idee. Dock är det tveksamt om man jämställa behov och socioekonomisk fördelning—det behov vi talar om måste nämligen i första hand vara behovet av stöd vid studierna, och det finns ett antal andra faktorer än socioekonomisk fördelning som spelar in.

  9. Pingback: Experimentella studier talar för lärartäthet | Tidskriften Libertas

  10. Pingback: Liberal debatt om socialdemokratin forts. « strötankar och sentenser

  11. Pingback: Varför tror SvDs ledarblogg att avdrag löser alla våra problem? | Det räcker inte med en blogg