Jesper Meijling och Sverker Sörlin skriver en fullkomligt fantastisk artikel på DN Debatt idag (alla måste läsa!)
Liksom Kriskommissionen nyligen (s. 16) föreslår Meijling och Sörlin att de omfattande reformerna som ägt rum i offentlig sektor de senaste decennierna, med syftet att införa marknadsmodeller på nya områden, nu måste utvärderas. Det finns alltför många tecken på att mycket inte blev som det var tänkt – elpriserna skenar, tågen går inte, och skolresultaten sjunker. För att bara nämna några exempel. Flera av de reformer den borgerliga regeringen nu genomför väntas också få negativa följder – både omregleringen av Apoteket och Bilprovningen leder till högre priser.
Ytterligare ett exempel: I Örebro beslutade den borgerliga majoriteten 2009 att lägga ut bemanningen av korttidsvikarier för en stor del av äldreomsorgen på en privat aktör, Proffice. Syftet var oklart, men det handlade i alla fall inte om att det skulle spara pengar åt skattebetalarna: det socialdemokratiska oppositionsrådet Lena Baastad yrkade på att en ekonomisk konsekvensanalys skulle genomföras innan beslut fattades (§12). Yrkandet avslogs av den borgerliga majoriteten.
Facit efter att privatiseringen genomförts: Vikariekaos, indragna duschar och promenader för de äldre, pressad personal samt merkostnader för Örebros skattebetalare på 22 miljoner kronor. Proffice har inte bara saknat tillräckligt med personal för att fylla behoven: de tar också ut högre timtaxa än om vikarierna hade varit direktanställda i kommunen. Nu vill kommunen utreda om avtalet med Proffice kan brytas. Den ansvarige folkpartistiske politikern, Staffan Werme, skyller dock allt på tjänstemännen. Fräscht!
Nerikes Allehanda har gjort en föredömlig granskning av ärendet, men tyvärr framgår inte frågans ideologiska dimension. Lena Baastad och Socialdemokraterna ville som sagt redan 2009 se en ekonomisk konsekvensanalys innan privatiseringen genomfördes, men fick nobben. Enligt den borgerliga majoriteten hade ärendet ingenting med ekonomi att göra. Syftet kan inte ha varit annat än en ideologisk föreställning hos de borgerliga att privat i sig är bättre än offentligt. Det är irrelevant om privata alternativ funkar sämre för de äldre och att de är dyrare för skattebetalarna: det viktiga är att de är privata.
Det är socialdemokratin som står för den pragmatiska hållningen i detta: målet är att verksamheten ska fungera bra för de som använder dem, och att skattepengarna ska användas så effektivt som möjligt. Borgerligheten låtsas att de också tycker så, men det de faktiskt gör i de kommuner och landsting där de har majoritet handlar om att sälja ut och privatisera, oavsett resultat. Framför allt oavsett notan för skattebetalarna.
Idag råder oerhört stora missförstånd kring att marknaden på i princip alla områden skulle vara den bästa organisationsformen för mänsklig verksamhet. Trots att det finns många skäl till att det inte är så, rent vetenskapligt. Detta har inte att göra med att det i sig är fel på ”marknaden”. Problemet ligger snarare i att det inte går att åstadkomma perfekta marknader på vissa områden. Detta är skälet till många av de misslyckanden vi idag lever med i marknadsreformernas kölvatten. Idag har vi privata lösningar inom skolan, men det innebär inte att skolan fungerar som en marknad – långt därifrån. När friskolorna infördes innebar det bara att ett demokratiskt reglerat system ersattes av ett annat (en avgörande skillnad är dock att det demokratiska inflytandet i skolan idag är mindre). Sörlin och Meijling skriver:
”Överhuvudtaget framstår den bakomliggande marknadsliknelsen som outvecklad. Det är många grundläggande och helt nödvändiga frågor som inte ställts och inte har fått svar. En marknads rörlighet ska grundläggande inte tyglas. Är det således en prioritet att skolor utan hinder ska kunna slås ut? Vad är det egentligen för resurs som skolmarknaden ska allokera? Hur kan den vara en marknad utan en prismekanism? Ska skolor och lärare ha affärshemligheter för varandra? Kan man ålägga en enskild aktör att ta ansvar för allmänintresset? Kan en marknad vara helt och hållet bekostad med offentliga medel? Elementära frågor – och då har vi ändå inte ens närmat oss en större idédiskussion om hur vi faktiskt bör ställa oss till avgränsningen mellan allmänt och enskilt.”
Anna Ardin har gott hopp och önskar se tusen hjärnor tänka kring S framtida inriktning. Centerpartisten Raymond Svensson delar slutsatserna i Sörlins och Meijlings artikel. Försäljningen av Regina Kevius badkar är lika aktuell idag: ”Regina Kevius […] har bestämt sig för att sälja ut flera av stadens simhallar […] Det är en massa snömos om ökad kvalitet och valfrihet och anställda som ska ta över och sen slutar det med ett riskkapitalbolag som köper upp hela vår tillvaro och placerar pengarna i Schweiz. I det här fallet sitter företaget Medley, största privatägda operatören av idrottshallar i Sverige, och hoppas. De omsätter 220 miljoner om året på att sköta våra badhus.” Lena Sommestad skriver också bra på samma tema.
I övrigt: Rekommenderar det öppna brev som Peter Johansson och Johan Westerholm skriver till partiledning och kongressombud, där de argumenterar för en återupptagen kongress i höst där man fattar beslut om politiken. Calle Fridén är inne på samma sak. Och jag håller med. Hoppas fler hakar på.
Intressant och Netroots.
Storstad 
Ping: Våga analysera (M)arknadsexeperimentet « Ett hjärta RÖTT
Ping: Privatiseringar och deras föregivet goda effekter… « reflektioner och speglingar II…
Ping: För att förändra måste vi förstå | Lena Sommestad
Men det är väl alldeles klart, och har alltid varit det, att högern gynnar de ekonomiska eliterna och storföretagen, och att det är dessa som ska tjäna pengar på de skattefinansierade verksamheterna som skola vård etc. Det är deras sätt att tjäna mer pengar på vanliga löneslavar, ta hand om en hel del av våra inbetalade skattepengar alltså.
Det är ingen slump att ett antal människor, jag bl.a. anser att S tog ett jättekliv åt höger i mitten av 80-talet och att S sedan dess inte gjort annat än glidit allt längre högerut.
Allt det du påpekar här var en självklar konsekvens av privatiseringarna. Endast en som var blind, döv och tankebefriad kunde undgå att inse detta – senast i mitten av 90-talet. Somliga såg eller anade det redan i slutet av 80-talet. Alltsedan 1987 har jag ständigt frågat mig om S-toppen inte förstår vad man gör, eller om de inser att de själva skulle kunna berika sig på den politik man fört sedan dess, alternativt om man var hotade av andra stater, ex. USA, att genomföra denna högerpolitik (som ju möjliggör för USA att lägga beslag på det i Sverige som är värt något). Jag undrar fortfarande och kommer väl att dö utan att ha fått svar på den frågan.
Jag var nämligen aktiv som sfi-lärare när man valde ut sfi för att förverkliga och testa public management-metoderna (först var dock försvaret som inte heller lyckades) och att lägga ut undervisningen också på privata anordnare.
Det tog min man, som kunde en hel del företagsekonomi och dessutom hade studerat en del nationalekonomi vid universitetet, och mig, som hade 50 poäng statskunskap bakom mig (bl.a.) att, efter att vi hade tagit fram lagen om sfi-undervisningen samt förordningarna, c:a 14 dagars intensivt läsande och diskuterande, att inse hur man hade tänkt sig att undervisningen och organisationen av denna var tänkt att fungera. Det tog oss ytterligare några månader att, på grund av erfarenheter, inse att kommunerna och/eller privata anordnare kunde tjäna pengar på att missköta området å det grövsta. Sedan dess har samtliga regeringar lekt hela havet stormar med sfi-undervisningen – för att slutligen skylla på invandrarna för att de inte lär sig svenska snabbt nog.
Jag förutspådde att sfi bara var försöksområde och att regeringen nog tänkte sig att kommunalisera grundskola och gymnasium också och eventuellt släppa in privata anordnare även där. Nejdå, sade min goda vänner som var grundskole-och gymnasielärare, det kommer de inte att göra. Det gjorde Göran Persson.
Sedan blev det bara värre och värre och jag begrep ingenting. Och som sagt, mitt livs stora fråga lär jag aldrig få svar på, såvida inte Göran Perssons Torp är svaret. Det ligger i alla fall nära till hands att misstänka det idag. Men jag vet ju inte.
Hur som helst, jag betraktar mig som ofantligt sviken av det som en gång var mitt parti, även om jag aldrig var partiansluten.
Det verkar lovande. Kan tyda på nyorientering.
Något som sysselsätter mig i dagarna är begreppet ”common good”, eller på svenska ”allmännytta” – något som bar upp framväxten av jämlikhet och sociala reformer i Sverige.
En sak som det skrivs och talas alldeles för lite om är Alliansens sätt att ombilda till bostadsrätter och sälja ut Allmännyttans hyreslägenheter i Stockholm. 30.000 har redan sålts o ombildats och 40.000 till ska bort. (Samtidigt som 250.000 personer inte får någon bostad och nästan ingenting byggs nytt).
Den här utförsäljningen sker dessutom under jäv och laglösa former, och med metoder som ofta kan betecknas som bondfångeri.
Konsulter som arbetar på risk driver fram processerna (annars skulle de aldrig gå igenom) och de har politikernas tillåtelse att ändra på föreningsregler, arrangera köpstämma efter köpstämma, tills hyresgäster ”röstar rätt” (och tar miljonlån) av ren utmattning.
Det anmärkningsvärda är ju att socialdemokrater – som varit drivande i decennier av uppbyggande av hyresrätt och allmännytta inte engagerar sig kraftfullt mot den här strategiska förändringen av det sociala landskapet i vad som varit deras kärnområden.
Istället för relativt jämlika och öppna samhällen omvandlas nu hyresområdena i förorten till delvis segregerade platser – fattiga mot rika – med skyltar om ”tillträde förbjudet”, ”endast för bostadrättsföreningen”.
Det är inte bara konsulterna som drivs av egennytta (dvs får sitt miljonnarvode bara om de får igenom affären).
Den relativt lilla grupp av hyresgäster som har ett litet grundkapital och trygg anställning kan göra en stor och riskfri vinst när lägenheterna ombildats till bostadsrätt och snabbt säljs vidare.
De hamnar givetvis i motsättning till ett flertal/ som är osäkra om sin anställning och inte har lika lätt att få förmånliga lån.
Politikerna har alltså planterat en elakartad konflikt i områdena, en konflikt mellan en ja-sida och en nej-sida som kan ta många år att lösa.Det har också lett till fientlighet och osämja i områden där man tidigare haft en lång tradition (mer än halvt sekel) av omvittnat bra grannkontakt, ömsesidig hjälp.
Allmännyttan i Sverige har en intressant historia både när det gäller uppbyggandet av bostadsområden och när det gäller planeringen av olika anläggningar via arbetsmarknadsåtgärder.
Hur många vet idag till exempel att Bromma flygplats byggdes av ”arbetslösa”. Även Skogskyrkogårdsmuren är ett sådant bygge. Liksom vallarna för tunnelbanan. Tio mil av strandvägar, mängder av upprustade gårdar och torp. Badanläggningar, kyrkogårdar, utedassen på Skärgårdsöarna, nationalparker, vandringsleder, lekplatser och mycket annat.
Ingenting finns skrivet om eller forskat på den här historien, som inneburit en stor värdeökning för Stockholm Stad (o har motsvarigheter ute i övriga Sverige).
Om man frågar folk om tidigare projekt för arbetslösa säger de flesta: ”ja, det var väl att alkisar fick plocka pinnar i skogen” eller likande.
Dags för socialdemokratin att minnas vad de själva åstadkommit och återupprätta begrepp som varit vägledande för social integration, humanitet och fredligt samhällsbygge.
Ping: Juholt som galjonsfigur för Primehögern (= Svenskt Näringsliv) | Nemokrati
Ping: Vinden vänder – nu ifrågasätts marknadsfundamentalismen! | LO Bloggen
Fräscht! Även om det bara är det som Gemensam Välfärd, Miljöförbundet Jordens Vänner, Göran Rosenberg, Stefan de Vylder och annat gott folk har hävdat i åratal.
Återstår att se om det blir några seriösa konsekvenser av det. Tidigare epoker då marknadsfundamentalism har gripit de styrande – Frankrike på 1780-talet, Europa på 1830-40-talen – har det krävts mer drastiska argument för att få in någon sorts förnuft i styrningen.
Ping: Juholt gör precis som Reinfeldt men i mycket mildare form. « essbeck
Ping: Göran Greider besökte Blå Stället med sin egen Olof Palme | Jöran Fagerlund
Ping: Vilsna vänner // Viktor Tullgren
Ping: Om privatiseringar i vården « Lisa Enquist
Här har jag utarbetat en samling argument för Allmän Nytta och gemensamt ägande – med utgångspunkt i de demokratiska överrenskommelser som dominerat i Sverige, under större delen av 1900-talet.
Sprid gärna till flera!
https://docs.google.com/document/pub?id=13exwDRiMhvd6qedAWTw7hBAv_AYPE0KAW-G60t95-Fw