Stockholm Birth Cohort Study är verkligen extremt användbar. Senaste fyndet: en studie av Olof Bäckman och Anders Nilsson som ”visar att fattigdom under uppväxttiden är en riskfaktor för marginalisering långt senare i livet. Det är framför allt långvarig fattigdom och fattigdom under tonåren som har samband med svag arbetsmarknadsanknytning [i vuxen ålder]. Utbildning och sociala problem (kriminalitet och missbruk) framstår som viktiga mellanliggande variabler. Analyserna visar också att effekten av fattigdom och andra riskfaktorer ökar över tid. Detta tolkas i termer av kumulativ ofärd”.
Forskarna undersöker helt enkelt hur erfarenheter av fattigdom (i bemärkelsen uppbärande av socialbidrag) under uppväxten påverkar risken att senare i livet stå utanför arbetsmarknaden. De följer också upp risken hos samma individer över tid – både vid 28/29 års ålder, 38/39 år samt 48/49 år. Och kommer alltså fram till att effekterna av fattigdom under uppväxten närmast tycks accentueras ju äldre individen blir. 24 procent av de som var permanent fattiga under uppväxten stod utanför arbetsmarknaden när de var 48/49 år, jämfört med 9 procent av dem som aldrig varit fattiga som barn. Tjugo år tidigare är skillnaden betydligt mindre.
Olof Bäckman och Anders Nilsson undersöker också vad de kallar för vändpunkter: vad kan få en person att lämna marginalisering? De undersöker den grupp som stod utanför arbetsmarknaden under minst ett år 1981-82 (vid 28-29 års ålder, obs – studenter räknas inte som ”utanför arbetsmarknaden”) för att se vilka faktorer som ökar chansen att de har jobb tjugo år senare. De finner att en höjd utbildningsnivå i vuxen ålder kraftigt ökar chansen att ha jobb för dessa personer. Att bilda familj och skaffa barn är också tydligt positivt för sannolikheten att ha jobb vid 48-49 års ålder (även om man kan misstänka att det finns en del bakomliggande faktorer som verkar här, och inte bara själva familjebildningen).
Forskningen visar alltså att det är avgörande att få en andra chans när det gäller utbildning. En höjd utbildningsnivå är något som i hög grad kan kompensera för en halvtaskig start i livet. Därför är det så obehagligt att en av den borgerliga regeringens första åtgärder var att kraftigt skära ner på Komvux. Jämfört med läsåret 2005/2006 har ungefär 42.000 platser, eller 30 procent, försvunnit (statistik från Skolverket).
Man kan uttrycka det som att sedan valet (och fram till sommarlovet 2009) så är det totalt 101.233 svenskar som inte har fått en andra chans. Så många blir det om man lägger ihop de försvunna komvux-platserna under tre läsår.
Extra obehagligt är det att effekterna av dessa nedskärningar bara delvis syns på kort sikt. Vad jag vet pågår det inte någon datainsamling liknande Stockholm Birth Cohort Study idag. Men om det skulle göra det, så är det först om flera decennier vi skulle börja se vad det det blev av de 100.000 personer som aldrig fick plats på Komvux under denna mandatperiod. Som aldrig fick en andra chans att bryta sitt sociala arv.
Komvux är inte någon särskilt sexig politisk fråga. Komvux är oglamoröst, småtrist, kommunalbyråkratiskt och föga upphetsande. För att väcka politisk uppmärksamhet är det oändligt mycket tacksammare att göra utspel kring icke-frågor som burka i skolan. Eller kräva att skolk ska föras in i betyget, hur nu det skulle förändra någonting. De verkligt viktiga politiska frågorna försvinner så lätt i skymundan. Men en av förklaringarna till att Sverige har en av världens högsta sociala rörligheter ligger i vår supertråkiga, småbyråkratiska och sjukt oglamorösa vuxenutbildning. Som nu är på väg att monteras ner. Det är viktigt på riktigt. Jag önskar en valrörelse som får handla om den riktigt viktiga politiken, den som gör skillnad i människors liv.
Med fötterna på jorden… skriver mer om Komvux. Roger Jönsson om rödgrön utbildningspolitik. Ett verkligt effektivt – men ganska osexigt, sånt här blir det inga löpsedlar av – sätt att minska skolket kan du läsa om i DN. Och så tycker jag ni ska läsa Viktor Tullgren om ett näraliggande ämne – hur långtidsarbetslösheten bland unga har fördubblats.
Andra bloggar om komvux, stockholm birth cohort study, socialbidrag, kumulativ ofärd, fattigdom, barnfattigdomIntressant och Netroots.
Storstad 
Ping: Vilket samhälle vill vi leva i? Om självhävdelse och individualisering samt att den sociala rörligheten minskar… « reflektioner och speglingar II…
Det mest fascinerande med det här är att på den tiden möjligheterna var riktigt dåliga, för hundra år sen drygt, så tog de ”fattiga” sig an den här frågan själva och skapade integrerade folkrörelser för att hävda sig själva. Och många av dem som deltog i detta gjorde sjuhelsikes karriärer – såna som Gustav Möller. Men dom andra klarade sig ganska bra dom också.
Betydligt värre än slopad Komvux tycker jag liknöjdheten bland de drabbade är. Ingen reform i världen är hållbar om inte dess förmånstagare försvarar den. Kan det vara så att Komvux – för att ta ett exempel – har blivit så småtråkigt kommunal att de som har nytta av den bara ser den som en småtråkig kommunal institution som inte är värd att försvara?
I så fall är konstruktionen fel.
Jan Wiklund:
Nu är det nog så att för att få igång de liknöjda, de drabbade krävs också vissa insatser, som stöd av olika slag och uppmuntran, tips om vad som finns. Sådant har man ju också monterat ner och hur långt kommer man idag med självstudier, då allting måste vara auktoriserat.
Minns en god vän som var alkoholiserad och strulig som ung och råkade få en socialassistent när han var drygt 20, som frågade honom varför han inte började utbilda sig. Den tanken, och att han skulle klara den saken, hade han aldrig slagit honom. Men som han sade, när hon sade och trodde att jag skulle klara det, då visste jag, att det var precis vad jag ville. Han tog studenten, han fortsatte in på universitetet och blev psykolog så småningom.
Jag tror inte Komvux eller andra vuxenutbildningsvägar är speciellt tråkiga om man väl går dem, nämligen. Jag tror inte att de verkar ointressanta för att de är tråkiga utan för att alldeles för många av dem som skulle behöva Komvux inte vet att de finns och inte får någon uppmuntran att gå där.
Det ni skriver sätter fingret på nåt viktigt. Visst är det så att många av de institutioner som mödosamt byggts upp av arbetarrörelsen, de tidigare förfördelade, idag inte försvaras på samma sätt. Men det finns ingen enkel förklaring till varför det är så.
Att bara säga att frånvaron av protester mot nedskärningarna på komvux måste betyda att komvux är för dåligt, det är ett förenklat marknadstänk, typ osynliga handen: bara människor får välja så kommer de att välja det bästa. Om människor inte väljer, eller aktivt försvarar en viss institution, då måste det vara för att den är för dålig.
Om man tror på strukturer vet man att det är en förklaringsmodell som inte stämmer.
De verkligt förfördelade i dagens samhälle är förmodligen mer passiva än under arbetarrörelsens framväxt. Visst kan man säga att det beror på att de redskap som tagits fram för att skapa social rörlighet och välfärd inte har nått hela vägen: jämlikhetsreformerna har uppenbarligen inte helt lyckats göra människors livschanser lika goda. Men skulden för det ligger knappast bara i hur själva institutionerna är utformade, utan någon annanstans.
Visst, det finns många orsaker till varför vettiga institutioner nu monteras ner utan att folk protesterar. Sverige har antagligen gått längst i nyliberalt nit i hela Europa, och garanterat med minst protester.
Och jag åtmisntone misstänker att en viktig orsak är att dessa i övrigt utmärkta institutioner har gjort oss lite för mycket till konsumenter, lite för lite till aktörer. Vi har helt enkelt glömt bort hur man gör, och glömt bort hur samhälleliga mekanismer fungerar. Sånt som min farfars generation, född i slutet av 1800-talet, hade utmärkt väl klart för sig.
Det känns inte direkt överraskande att utbildning är en väg till ett bättre liv, både i ett lokalt och ett globalt perspektiv, men det är alltid trevligt att ha vederhäftig statistik som bekräftar det.
Dock, när jag gick i grundskolan i en av Sveriges fem värsta grundskolor på 70-talet (och den har försvarat ställningen bra sedan dess), så fanns det ett genuint förakt av kunskap bland många av dom som gick där. Som ”plugghäst” på den tiden så var man ett givet mobb-objekt. Eftersom som merparten av dom som gick där var arbetarklass eller snarare underklass, så kan man fråga sig varför det fanns ett så genuint och djupt rotat förakt över det (utbildning & kunskap) som kunde ha varit nyckeln till ett bättre liv för de flesta av dem?
En återträff för drygt 10 år sedan bekräftade att nästan alla var kvar där dom startade, men glädjande nog hade i varje fall några av dom värsta mobbarna ett någorlunda stabilt liv. En koll på internet för något år sedan visade att det vara bara 3 personer av 30 som hade rört på sig rent geografiskt.
Jag såg då, och ser fortfarande, en allvarlig bi-effekt med att försöka klassindela människor och att sedan använda denna indelning för att driva en politisk agenda; man stigmatiserar människor och bidrar till att göra det svårare för människor att skapa sig ett bättre liv.
Det här ser jag som ett allvarligt problem för vänstern; det finns ingen heltäckande människosyn som inkluderar även dom människor som det har gått bra för; vi är indirekt hatobjekt och allt som är dåligt i samhället kopplas alltid på något egendomligt sätt till dom som är välmående eller har bra inkomster. Ju högre lön, desto lägre människovärde?
Jag har inget särskilt behov av att ”klassindela” enskilda människor. Däremot ser jag ju att vissa har sämre chanser till ett bra liv än andra, och det är klassrelaterat. På en statistisk, aggregerad nivå om inte annat. Det tycker jag är fel. Om man inte uppmärksammar det, så osynliggör man problemet. Då blir allt bara till en individuell fråga: vem är tillräckligt aktiv för att själv ta sig fram, vem är det inte? Och förlitar man sig enbart på individens kraft så vet vi ju att resultatet blir orättvist. Eftersom vissa, i kraft av sin klasspositiion, har så mycket längre väg att gå än andra. Det är som att begära att vissa ska springa 500 meter och andra 100 meter och ändå förvänta sig att de ska gå i mål samtidigt.
Sen det där ”det finns ingen heltäckande människosyn som inkluderar även dom människor som det har gått bra för”, det verkar ju mer handla om dina egna personliga upplevelser av andras avundsjuka, av att inte passa in, eller vad det nu är. Det har inget med ”vänstern” eller arbetarrörelsen att göra.
Visst finns det en antiplugg-kultur inom delar av arbetarklassen. Visst finns det hos många, inom alla klasser, en avundsjuka. Eller bara människor som är otrevliga mot andra i största allmänhet. Men det har verkligen inget med en socialdemokratisk ideologi att göra.
Jag vet att många som inte sympatiserar med vänstern ofta anklagar oss för att bara vara avundsjuka, eller för att peka ut överklass/framgångsrika/höginkomsttagare som onda. Men det där ligger nog mer hos den som anklagar själv. Det ligger definitivt inte i min ideologi.
Det är helt ointressant för mig att skuldbelägga enskilda människor. Politik handlar inte om det. Möjligen på löpsedlarna, men inte det som verkligen är politik. Min politiska vision handlar om att ge fler personer möjligheter, verkligen inte om att det skulle vara bra I SIG att ta ifrån möjligheter från andra personer.
Sen tror jag ju att det är nödvändigt att de som är privilegierade delar med sig mer än idag för att verkligen livschanserna ska fördelas mer jämnt. Men det har inte att göra med att jag i sig vill ta ifrån någon något: bara med att jag är fullkomligt övertygad om att privilegierade personer som jag själv, vi klarar oss utmärkt väl även med några kronor mindre. Men hos någon annan kan de kronorna verkligen göra skillnad.
De privilegierade barnen i skolorna i innerstan i Stockholm kan inte få bättre betyg än de redan har: det finns skolor där i princip alla har MVG rakt igenom. Det tror jag de skulle fortsätta att ha även om man höjde det socioekonomiska anslaget med några procentenheter, så att skolorna i förorten kunde anställa några fler. Även om det skedde på bekostnad av att innerstadsskolorna fick något mindre resurser än idag. För i ytterstan finns det skolor där bara hälften klarar grundskolan; där gör skattepengarna verkligen skillnad. Och det finns det fö stöd för i forskningen också: https://storstad.wordpress.com/2009/09/26/till-40-procent-forutbestamd/
För att ta ett konkret exempel på varför jag tycker att fördelning spelar roll.
Sen vill jag också påpeka att jag själv är höginkomsttagare och kommer från en privilegierad bakgrund. De flesta jag umgås med är också höginkomsttagare. Självklart tycker jag varken att jag själv eller mina vänner har sämre människovärde än någon annan. Den analysen är helt enkelt inte särskilt användbar…
Men det där med antiplugg-kulturen är verkligen intressant. Jag tror att man får lov att inse att underklassen helt enkelt inte beter sig som överklassen önskar: de är inte nödvändigtvis skötsamma eller goda eller rationella (precis som att överklassen inte är det, men det är en annan fråga…)
Hos många privilegierade finns det helt klart en sådan förväntan: men nu har vi ju infört gratis utbildning för alla, varför är du inte tacksam?!
Klassamhället påverkar ju oss på så många plan. Det får oss att välja och vilja saker som vi inte annars skulle ha gjort. Annars skulle vi ju inte fortfarande ha en så kraftig social snedrekrytering som vi fortfarande har. Det handlar om extremt djupgående strukturer.
Sen tycker jag iofs inte att lösningen på klassamhället skulle vara att alla utbildade sig och gjorde en klassresa uppåt. Minst lika viktigt, och möjligtvis något man pratar för lite om idag, är ju att människor ska ha bra villkor oavsett om de väljer att utbilda sig eller inte. Det ska inte vara så att enda sättet att få ett bra liv är att bli akademiker. Man ska ha bra löner och bra villkor även om man har ett okvalificerat yrke. Men det är egentligen en annan fråga.
Jo, det är jätteintressant. Hör t.ex. med Mats Trondman, ungdomsforskare på Växjö universitet, han har hållit på med sånt. En bok jag rekommenderar är Mike brake: The sociology of youth culture and youth subcultures.
I korthet handlar det förstås om att arbetarungdomar mycket väl vet att dom kommer att förbli arbetare, de flesta av dom. Och då gäller det att inför sig själva stenhårt stå fast vid att det är ok.
Ping: Varför vill inte KD värna de mest utsatta barnen? « Lena Sommestad
Kan inte annat än instämma.
Mycket av de reformer som arbetarrörelsen har drivit fram, bland annat Komvux, barnavårdscentraler, hemtjänst har vi kanske varit så vana vid att de tagits för givna. När de i själva verket har en stor sprängkraft när det gäller att utjämna skillnader, vilket märks tydligt när borgarna skär ner och privatiserar.
Ping: Eva-Lenas blogg: Reinfeldt duckar när SCB rapporterar om 9,5 procents arbetslöshet
Ping: Peter Andersson - med rätt att tycka....: Partiledardebatten - Framtidsskola eller återgång bakåt?