Olika perspektiv: en retorisk fråga

Jag har en retorisk fråga till er: Om man vill veta något om klyftorna i samhället, vem tror ni har bäst koll? En med hög lön eller en med låg lön?

Med detta i bakhuvudet: Häromdagen släppte LO en oerhört intressant rapport som handlar om hur svenskarna ser på klyftorna i samhället. Rekommenderas varmt. Nedan följer en liten bildserie hämtad ur rapporten:

Genomgående tycker LO-medlemmar oftare än SACO-medlemmar att klyftorna är stora, har ökat, är ett problem och bör åtgärdas. Som sagt, vem tror du har bäst koll?

Med detta sagt är det samtidigt värt att notera att även SACO-medlemmarna oroas över ökade klyftor och att en absolut majoritet även bland dem tycker att politiker bör agera för att minska klyftorna (fast varför röstar de då borgerligt?)

Läs hela rapporten!

Även Thomas Hartman och Claes Krantz och Röda berget skriver om rapporten. I övrigt rekommenderar jag Erik Bergs fantastiska text om clowner med gemensamma intressen – ett inlägg som säger allt man någonsin behövt säga om CUF, och som lyckas vara roligt därtill. Bo Rothsteins debattartikel om att det inte är höga offentliga utgifter som är problemet i krisande ekonomier som Grekland, utan bristande tilltro människor emellan, är också intressant.

Andra bloggar om , , , . Intressant och Netroots.

14 kommentarer

Filed under Klyftor

14 responses to “Olika perspektiv: en retorisk fråga

  1. Pingback: Tweets that mention Olika perspektiv: en retorisk fråga « Storstad -- Topsy.com

  2. Roger

    Varken låg eller hög lön är någon särskilt bra måttstock på vem som har koll eller inte koll på en viss fråga. Särskilt inte när frågan är ”hur upplever du att…?” eftersom det då handlar om subjektiva upplevelser där vi väl var och en kan göra anspråk på vår egen sanning.

    Men annars är det väl en objektivt korrekt uppfattning att klyftorna ökar i Sverige,men från en relativt omvärlden mycket låg nivå, om man använder de internationellt vedertagna måtten, t.ex. gini-koefficient. Och de har också gjort de under en längre tid. Däremot säger dessa siffror inget om den sociala rörligheten i Sverige – och om den bara är god eller har goda förutsättningar så behöver inte höga klyftor vara så problematiska.

    Sedan finns det ju olika ideologiska uppfatningar om huruvida detta alltid är negativt, om det under vissa betligelser kan vara negativt respektive att det inte är negativt.

    Själv befinner jag mig nog någonstans i mitten, även om jag förstår att man kan tänka på alla tre sätten. Jag tror inte att det behöver vara negativt med större klyftor i samhället så länge som de som har det sämst också får det bättre. Så länge som alla får del av förbättringarna så tror jag inte att ökade klyftor leder till ökade spänningar i samhället. Om man däremot över tid får en utveckling då vissa grupper får en negativ utveckling då tror jag att det kan bli farligt.

    Sedan tror jag också att det finns situationer då det för hela samhällets bästa är vettigt med lite ökade klyftor, t.ex. att längre utbildning, smart entreprenörsskap och extra ansträngningar på jobbet tillåts märkas också i lönekuvertet. Det skapar positiva drivkrafter som får människor att anstränga sig. Jag tycker inte att det är fel. Alternativet är ett plankarsamhälle där de som anstränger sig lite extra också måste slita och släpa för de som väljer att inte anstränga sig. Och det är inte heller rättvist och kan också skapa farliga spänningar i samhället.

    Under perioder av mitt yrkesliv har jag haft jobb som efter kostnader för resor till och från jobbet har givit mig mindre inkomst än vad jag hade fått om jag i stället hade valt arbetslöshet. Är det vettigt?

    Många som väljer att utbilda sig länge, t.ex. de som väljer att forska, kommer inte att komma ikapp de som väljer att börja jobba direkt efter gymnasiet när det gäller disponibel inkomst med avdrag för studieskulder. Är det rimligt att behandla ansträngning på det sättet?

    Dina siffror visar kanske också på ett Sverige som är segregerat på ett annat plan än det ekonomiska. Människor med olika utbildning (och där till hörande facktillhörighet) träffas inte så ofta, vare sig på jobbet eller privat. Vi bor inte i samma områden och våra barn går inte på samma dagis och samma skolor. Vi åker med samma tunnelbana men vi gör det åt olika håll eller vid olika tider.

    På många sätt är jag mer orolig för att vi inte förstår varandras perspektiv än för att vi har olika mycket pengar. Och nej, jag tror inte att ytterligare omfördelning av pengar från de som tjänar 20000 i månaden efter skatt till de som tjänar 15000 i månaden efter skatt löser problemen.

    • Marika

      Ja, det är just för att vi lever så segregerat som högavlönade SACO-medlemmar som jag – eller de andra där uppe i staplarna – generellt sett inte fattar hur tufft det är för låginkomsttagare, arbetslösa eller sjuka…

      Pengar är inte det enda måttet på lika goda livschanser, men de spelar jäkligt stor roll. Eftersom låga inkomster är extremt starkt förknippade med en rad välfärdsproblem som ohälsa, kortare livslängd, högre arbetslöshet, tyngre arbeten osv.

      • Roger

        Hur är det egentligen med låga arbetsinkomster och de där välfärdsproblemen, i Sverige idag?

        Är det inte i första hand skillnad mellan de med arbete och de utan (arbetslösa eller långtidssjuka) och mindre skillnader mellan heltidsarbetande?

        Om man tittar på skillnder i lön mellan t.ex. metallarbetare och de flesta akademiker i skolvärlden eller som arbetar i kommun- och landstingssektorn så är det väl fortfarande löneskillnader till metallarbetarnas fördel?

        Om man jämför mellan privat och offentligt anställda så är väl löneskillnaderna ganska tydliga, men också ohälsan är till nackdel för de offentliganställda.

        Om man vänder och vrider lite så finns det kanske bra förklaringar till välfärdsproblem som inte primärt orsakas av ekonomiska klyftor – utan som bara samvarierar med ekonomiska klyftor utan att det ena orsakar det andra?

        Jag tror att man ska vara uppmärksam på klyftorna, men också vara försiktig med att framhålla dem som primära orsaker till de problem vi kan se i samhället. Verkligheten är lite mer komplex än så.

        Om inte annat är väl kombinationen höga sjuktal i Sverige och relativt små klyftor (gini) intressant, särskilt som klyftorna nu ökar samtidigt som ohälsan minskar.

      • Marika

        Det är välbelagt i forskningen att klass har samband med välfärdsproblem. Klass handlar inte bara om inkomst men det finns en stark koppling. Ta gärna del av den forskningen.

      • Roger

        Hur vet man vilken klass man tillhör då, så att man kan relatera sina problem till det?

        Inkomstskillnaderna i Sverige är ju minimala, så jag har väldigt svårt att tro att det finns forskning som kan belägga att s.k. välfärdsproblem i Sverige kan förklaras av skillnader i disponibel inkomst.

        Jag köper däremot naturligtvis att det samvarierar, i den meningen att det för de allra flesta innebär ett ekonomiskt avbräck att vara sjuk. Sådan ser ju socialförsäkringslagstiftningen ut.

        Men jag skulle gärna ta del av forskning som visar att lägre disponibel inkomst orsakar ohälsa. Har du något lästips?

      • Roger

        Jo, det finns mycket forskning som pekar på ett statistiskt samband mellan ohälsa och dålig ekonomi. Men det jag frågade efter var något som förklarar hur det går till när lägre ekonomiska resurser i Sverige orsakar ohälsa.

        Hur vet vi att fattigdom är orsak till och inte effekt av sjukdom?

        Vad är det som de, i relativa termer, fattiga egentligen blir sjukare av?

      • Marika

        Läs gärna den forskning jag hänvisat till.

  3. Pingback: Motvallsbloggen » USA bestämmer – som vanligt

  4. Som vanligt ett mycket bra inlägg.

    Det här kommer mig att tänka på en historia som Gunnar Myrdal berättade på sin tid: Han undervisade juridikstudenter i Uppsala, (1920-talet tror jag) och roade sig med att fråga studenterna (givetvis bara unga män) hur stora lägenheter de trodde att folk i allmänhet bodde i. Majoriteten av studenterna gissade på 5 rum och kök, vilket var en jättestor lägenhet även när jag var barn (50-talet).

    Sedan kan man undra om dessa unga herrar inte visste hur folk i allmänhet bodde, eller om de helt sonika inte betraktade dem som människor, som tvingades tränga in hela och stora familjer i ett spisrum eller i ett rum och kök med dass på andra sidan gården. Troligen visste de inte.

  5. Annars får man väl säga att ekonomiska klyftor skapar en särskilt illasinnad sorts segregation. Det är inte bara så att folk inte förstår varandra, det skapar också en sån förbannad massa förakt, inklusive självförakt.

    Om pengar inte var viktigt skulle det inte spela nån roll med ekonomiska klyftor. Men nu råkar pengar vara det enda sätt samhället har för att visa uppskattning. Lite pengar blir därför direkt ekvivalent med lite uppskattning. Därav föraktet.

  6. Pingback: Välgörenhet, ett symtom på en sjuk samhällskropp | Mellan anpassning och motstånd

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s