Tillväxt är nära förknippat med kapitalism och marknadsekonomi. Tillväxt uppstår ur produktivitetshöjningar, men jag antar att det är först när produktiviteten förbättras så mycket att det leder till ett produktionsöverskott som BNP-tillväxten verkligen börjar märkas. Först när man producerar mer än vad man konsumerar själv kan man börja handla. För majoriteten av historiens människor har det aldrig varit aktuellt. Som framgår av nedanstående bild är tillväxt historiskt sett inte något normaltillstånd.
(Bygger på statistik härifrån, bearbetad – visar trenden, inte årliga förändringar). De första 1000 åren efter år noll existerade i princip ingen tillväxt, eller så var den svagt negativ. Därefter började tillväxten ta fart, men fortfarande mycket långsamt. Först på 1800-talet, i samband med den industriella revolutionen, började BNP per capita verkligen växa – men inte ens då kommer man i närheten av den höga och ihållande tillväxt som varit kännetecknande för 1900-talet.
Man kan alltså säga att historiskt sett är tillväxten en anomali. Men det finns förstås ett ännu viktigare skäl till varför det är så. Nedanstående diagram (som jag har lånat av Kajsa Borgnäs) visar att det ju inte bara är BNP som vuxit de senaste århundradena. I takt med att vårt välstånd (mörkrött) har ökat, så har även genomsnittstemperaturen (orange) och luftens koldioxidkoncentration (blått) stigit. När den ekonomiska tillväxten har accelererat, så har också ozonskiktets nedbrytande (ljusgrått) och arternas utdöende (ljusgrönt) gjort det.
Hållbart? Nej. ”Vårt välstånd är byggt på lån, geologiska och finansiella”, skriver Kajsa. Jag vet inte om tillväxten exakt är ett nollsummespel, men nog är det nära: vi förbrukar kapitalet (naturen) genom att använda det till löpande konsumtion. Det är inte en metod som håller, vare sig i hushållsbudgeten eller för mänskligheten i stort. ”Räknar man in effekterna på miljö och klimat i ekonomin hos exempelvis Kina eller de oljeexporterande länderna så hamnar dessa i själva verket nära nolltillväxt – så förödande för ekonomi och geologi är den ensidiga jakten på ekonomiskt välstånd”, skriver Kajsa.
Tillväxten som den ser ut idag är problematisk. Men den är också kärnan i samhället såsom vi känner det. Mer än så; den är kärnan i det socialdemokratiska samhället. Välfärdsstaten – såväl i Sverige som i andra länder – bygger på tillväxt. Fördelningspolitiken har accepterats eftersom alla får det bättre – den rike blir inte absolut sett fattigare, bara relativt. Om vi snackar realpolitik föreställer jag mig att omfördelning utan tillväxt är extremt svårt att nå bredare acceptans för. Jag kan naturligtvis ha fel. Men kamp om resurser känns som ett vanligt tema i krigshistorien.
Tillväxtens möjlighet känns inte som ett frekvent förekommande tema i den dagliga politiska debatten (trots Miljöpartiets höga siffror), men surfar man lite hittar man rätt många personer som menar att naturen helt enkelt kommer att sätta stopp för tillväxten (läs till exempel bloggarna Flute-tankar och Livet efter oljan eller professor Herman Daly).
För egen del tror jag mer på bloggaren Sloped curve, som i ett mycket läsvärt inlägg formulerar sig såhär: ”Vad de observatörer som pekar ut omöjligheten i evig tillväxt egentligen pekar ut är svårigheterna med att uppnå evig tillväxt inom industrisamhällets ramar. På samma sätt som jordbrukssamhället satte gränser för tillväxten så satte även industrisamhället det. Vad som kommer efter tjänstesamhället vågar jag inte spekulera i, men solklart är att de tillväxtbegränsningar som rör industriproduktionen, som oljebrist och omsorg om vår miljö, inte innebär några större problem för tillväxt inom tjänstesektorn”.
Tja. Det är som bekant svårt att göra förutsägelser, speciellt om framtiden. Jag tror inte att utvecklingen mot ett klimatneutralt och tillväxtorienterat tjänstesamhälle är vare sig självklar eller enkel (dessutom är det stora problemet kanske snarare att även om övergången lyckas, så lär vi hinna sabba klimatet rätt mycket innan dess). Men jag tror inte heller att det är en omöjlig utveckling, och nåt måste vi ju hoppas på, eller hur? Och framförallt: rikta in politiken på.
Jag har svårt att föreställa mig ett mer angeläget socialdemokratiskt och framtidsinriktat projekt än att försöka hitta den ”nya, hållbara och omfördelande ekonomi” som Kajsa efterlyser. Det är en socialdemokratisk uppgift eftersom högern inte bryr sig och miljörörelsen inte har tillräckliga svar på hur fördelning och rättvisa ska åstadkommas. Eller, som Sigmar Gabriel perfekt sammanfattar den moderna socialdemokratins utmaning: ”Vad vill vi med detta samhälle? Vi vill att ekonomisk tillväxt, social trygghet och ekologiskt ansvar ska höra ihop. Alla andra partier bryr sig som bäst bara om ett av dessa fenomen i taget. Formeln för detta har vi för övrigt redan hittat: att förbinda innovation med rättvisa.”
Verklig socialdemokratisk förnyelse – åkej, vem är på att börja jobba?
Om ett populärkulturellt inslag av tillväxtkritik – nu prisbelönt – skriver DN, Cornucopia och Effekt magasin. Mer traditionell rapportering om tillväxt finns här, här, här och här. Att tillväxten inte tar sociala hänsyn framgår tydligt av den aktuella debatten om Google och Kina – vilket bla GP, SvD, DN skriver om.
Andra bloggar om tillväxt, tillväxtkritik, klimatet, fördelningspolitik, socialdemokratisk förnyelse. Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?
Storstad 
Ping: Den rödgröna försvarsuppgörelsen « Joakim Hörsing
http://www.youtube.com/watch?v=F-QA2rkpBSY – Töntig titel, men mycket bra sammanfattning av vad exponentiell tillväxt egentligen innebär…
Jag tror att ditt resonemang här sätter fingret på vår tids viktigaste problem. Att hejda den materiella tillväxten bryter ju mot hela den ekonomi som vi gjort oss beroende av. Ingen, säger ingen, stat har visat någon väg ur detta problem. Den gröna rörelsen, som jag själv tillhör, har heller ingen konkret handlingsväg. Vi famlar efter den handlingsväg mot hållbarhet som vi alla önskar. Det är bra att du försöker inplantera en optimistisk anda också inom socialdemokratin, där liksom hos borgerligheten dominerar ju nu det som Georg Henrik von Wright kallade för ”vanmaktens optimism”, ett uppgivet hemfallande åt ”gilla läget”-strategin.
Är det nån mer än jag som saknar industripolitik i den politiska debatten?
Alltså föreställningen att den ekonomiska utvecklingen kan och bör styras politiskt?
Hu så vänsteristiskt, säger kanske någon. Men det var faktiskt mainstream sen åtminstone Axel Oxenstiernas tid, och ända fram till ungefär 1990.
Och USA har fortfarande mycket industripolitik, i betydelsen stora statliga beställningar av ännu icke existerande teknik, för att inte tala om Japan.
Varför inte Sverige?
Samir Amin menar i en artikel i Monthly Review som inte längre finns på internet att det beror på EUs Maastrichtöverenskommelse. Enligt den är det förbjudet för staten att ”snedvrida konkurrensen” och det gör den per automatik om den har någon åsikt om nödvändig teknikutveckling. Att dra igång ett nytt Airbus-projekt skulle exempelvis inte vara tillåtet, enligt honom.
Naturligvis skulle det gå att få europeiska ledare att bryta med den bestämmelsen och göra den obsolet. Men det är oroväckande att inte ens någon diskussion om detta pågår.
(ursäkta i förväg för om jag är lite ute och cyklar här)
finns det inte något av en begreppsförvirring i den här debatten… Grunden för tillväxt är ju förbättrad produktivitet, dvs. en större output för samma mängd inputs. om detta händer genom att en produktionsprocess görs energisnålare så har ju tillväxten exempelvis varit bra för miljön. om den ökade produktionen går till en person som har lägre inkomst än medianen så har tillväxten ökat jämlikheten. om värdet av den ökade outputen tas ut i lön av kvinnor så har jämställdheten ökats. jag har svårt att se argumentet för den systematiska kopplingen mellan produktivitetsförbättringar och försämrad jämlikhet och miljö?
snarare än att bekämpa tillväxt som begrepp och fastna i en trixig debatt så kanske man behöver analysera sociala fenomen (främst i ”väst”) som gör att produktivitetsökningar skadar individer och miljön. här tänker jag exempelvis på statusdrivna mönster av (över)-konsumtion och arbetsutbud, förluster av ”sociala värden” i vår prioritering av tid, bristande information om konsekvenserna av våra konsumtionsval och bristande social sammanhållning. genom att få koll på de här grejerna kanske man man sedan kan skapa en situation där produktiviteten förbättras så att den ensidigt gynnar miljö och jämlikhet.
Det är väl ungefär där jag landat också. Produktivitetshöjningar är ju naturligtvis inte i sig miljöförstörande. Samtidigt går det inte att komma ifrån att mycket av den tillväxt vi vant oss vid de facto innebär, bygger på, en miljöförstöring. Hade vi inte haft oljan och kolet hade vi inte kunnat öka vår produktivitet så mycket som vi gjort. Etc. Och än så länge har vi inte tillräckligt utvecklad energisnål teknik för att ställa om så att vi kan behålla samma levnadsstandard som idag men utan att sabba klimatet.
Nyckelfrågan framöver blir att hitta den tillväxt som inte förutsätter att ändliga resurser förbrukas. Jag tror absolut att det är möjligt, men svårt.
Produktiviteten brukar väl normalt mätas som output i förhållande till arbetstid, men man kan förstås mäta den i förhållande till energi och förbrukning av ändliga resurser också. Hittills har förbrukningen av naturresurser fortsatt öka överallt i hela världen. Koldioxidutsläppen i Sverige har sjunkit mycket sakta men under flera årtionden, men knappast nog snabbt, vi är fortfarande inte under det globala genomsnittet och våra ackumulerade historiska utsläpp (vilket är vad som borde räknas i de internationella förhandlingarna då så gott som all rikedom är ekvivalent med ackumulerad fossilenergi) fortsätter att öka så länge vi inte har noll eller minusutsläpp.
Ping: Tillväxt – hur länge till? « Osunt
Ping: Teori: Vad är konsumtion? | Svart spegel
Ping: MP sjunger upp sig « Osunt
Tillväxt i tjänstesektorn kan väl bara fås genom antingen mer arbete eller hårdare tempo? Tjänstesamhället är snarare ett sätt för överklassen att skjuta upp den oundvikliga tidpunkt då produktiviteten blir så hög att lönearbetet radikalt minskar i omfattning och kapitalismen blir ohållbar (det var väl det vi skulle haft löntagarfonderna till att hantera…)
Ping: MP sjunger upp sig | Osunt
Ping: Tillväxt – hur länge till? | Osunt