De borde verkligen äta bakelser

Idag finns en ledarkommentar i SvD apropå LO:s rapport som jag skrev om igår. Den är ett roligt exempel på hur högern gärna går ner i brygga av ansträngning att bevisa att verkligheten inte existerar. Exempelvis är disponibel inkomst tydligen inte ett relevant mått på välstånd. Istället ska man, enligt SvD och Svenskt Näringsliv, mäta konsumtionen.

”Under de lite drygt senaste tjugo åren har de 40 procent fattigaste hushållen, enligt Fölster och Wallen, ökat sin konsumtionsandel med 1,4 procent. De översta tio procenten minskade samtidigt sin andel med en halv procent”, skriver SvD. Jahaja. Vän av ordning frågar sig genast: Varför jämför Fölster och Wallen de ”fattigaste” 40 procenten med de rikaste 10 procenten? Vad skulle resultatet bli om man istället valde de fattigaste 30, 20, 10 procenten?

Det vore också i högsta grad relevant att få veta vad de absoluta nivåerna på konsumtionen är. Om de rikaste fortfarande konsumerar dubbelt så mycket som de fattigaste blir en procents ökning eller minskning liksom lite mindre betydelsefull.

Nå. Nu har jag ju faktiskt inte läst Stefan Fölsters och Fabian Wallens bok, så det kan mycket väl vara förmätet av mig att antyda att deras beräkningar är av det mer fantasifulla slaget. Kanske har de helt rätt. Kanske är skillnaderna i konsumtion på något magiskt vis faktiskt på väg att utjämnas mellan klasserna, trots att den disponibla inkomsten uppenbarligen inte är det. (Vilket lätt kan verifieras genom en snabb titt på denna tabell från SCB.)

Hur det än är med den saken, så förtar detta inte det faktum att ledarens slutkläm är av det mer magstarka slaget: ”Om någonting nu ska göras politiskt för att ytterligare jämna ut skillnader är det att uppmuntra människor att spara. Också de fattigaste inkomsttagarna måste utveckla ett sparbeteende”. Ja, kära anonyma ledarskribent på SvD. Varför äter de helt enkelt inte bakelser?

Vill du veta hur mycket du skulle tjäna om du hade fått samma inkomstökningar som de rikaste tio procenten? Kolla här!

AB, AB2, SvD

Andra bloggar om , , , . Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?

7 kommentarer

Filed under Borgerligheten, Klyftor

7 responses to “De borde verkligen äta bakelser

  1. Martin H

    Håller med om att SvD kommentar inte var särskilt lysande. På något plan kan jag också tycka att resultaten i rapporten är lite oroande.

    Dock kan jag tycka att det kanske inte är det största problemet Sverige har, dels eftersom det trots allt är så att alla har fått det bättre, dels eftersom utgångspunkten är ett statiskt samhälle. Man bortser från att många arbetslösa får jobb och många sjukskrivna blir friska. I det läget ramlar de också upp i inkomst.

  2. storstadspolitik

    Jag tycker nog att det är ett problem i sig att klyftorna ökar. Jag vill ha ett sammanhållet samhälle. Men det handlar inte bara om det. Det handlar om att de som har minst faktiskt har det knapert. Inte bara ekonomiskt utan på många andra sätt. De har sämre hälsa, de lever kortare, deras barn löper större risk att misslyckas i skolan och att själva bli fattiga. Osv.

    Jag tycker att klyftor är ett problem eftersom de är självreproducerande. Det finns ett starkt socialt arv, och så länge det finns, så är vi inte fria. Och nånstans är det väl frihet vi strävar efter? Alla människor lika möjligheter?

    Men även om man nu inte tycker att själva klyftorna är ett problem, kan man ju tycka att det är ett problem att andelen fattiga fakiskt ökar i Sverige, och i ganska snabb takt (detta enligt regeringens egna bedömningar, finns med i BP2010).

    Vi kommer nyss ur en stark högkonjunktur och självklart har den inneburit att många fått det bättre. Men – som sagt – även i denna högkonjunktur har alltså andelen fattiga i Sverige ökat! Så visst, alla har fått det bättre jämfört med 1991, men för de med minst resurser handlar det om betydligt mindre än vad BNP har ökat med under denna tid. För mig är det ett problem.

  3. Martin H

    I praktiken kan jag inte se att någon som fått det bättre ekonomiskt skulle må sämre av att någon annan fått det ännu bättre. Det viktiga är som sagt att de fått det bättre och att det finns en social rörlighet, d v s att de som är fattiga idag inte nödvändigtvis behöver vara det imorgon.

    Jag har för mig att det kom en studie nyligen där just den sociala rörligheten i den nordiska modellen var minst lika bra som i t ex USA. Men det här är naturligtvis en ständig kamp, jag kan bara hålla med om att man ska göra så mycket som möjligt i t ex skolan för att de som kommer från socialt utsatta grupper ska få extra hjälp.

    • storstadspolitik

      ”den sociala rörligheten i den nordiska modellen minst lika bra som i t ex USA”… intressant att du formulerar det så. Det speglar en vanligt vanföreställning, nämligen att den sociala rörligheten skulle vara hög i USA. I själva verket är den betydligt högre i de nordiska länderna än i USA!

      Jag tror att studien du refererar till är ”Mellan dröm och verklighet” av Daniel Lind. Han har gått igenom en stor mängd forskningsstudier och resultatet är relativt entydigt. I internationella jämförelser av i-länder hamnar USA så gott som alltid i botten vad gäller social rörlighet. Nästan lika illa brukar Storbritannien och Italien bli. I topp hamnar i princip alltid Danmark, Norge, Finland, Sverige, Kanada och Australien. Sverige är inte bäst utan det brukar Danmark och Norge bli.

      Läs gärna studien, den är väldigt intressant. Kolla också gärna OECD:s rapport Growing unequal? som får samma resultat.

      Vad gäller att man inte får det sämre av att andra får det ännu bättre, nej inte i sig. Problemet är ju att fattigdomen ÖKAR i Sverige! Läs regeringens budgetprop om du inte tror mig. Sedan 2006 har andelen fattiga i Sverige ökat med 30 procent. Tänk också på att LO:s studie slutar 2007. Siffrorna i bp sträcker sig längre fram.

      Naturligtvis är fattiga i Sverige inte fattiga så som man är i u-länder. Men de har de facto inte samma livschanser som de som har det bättre ställt. Det är ett reellt problem för mig. Även om de fått 15 procents högre inkomster jämfört med 1991 så kan jag inte vara nöjd med att människor i denna grupp statistiskt sett har sämre hälsa, kortare liv och att deras barn löper större risk än andra för att själva bli fattiga.

      Och när denna grupp är så pass utsatt som den de facto är, kan jag inte tycka att det är rimligt att de allra rikaste samtidigt nästan fördubblat sin inkomststandard. Inte när det fortfarande finns så mycket kvar att göra vad gäller att utjämna skillnader i levnadsvillkor. Jag är inte nöjd förrän skillnader i hälsa slår helt slumpvis i befolkningen.

      • storstadspolitik

        Jag håller med dig om att t ex skolan är en viktig nyckel, kanske den allra viktigaste, vad gäller att utjämna orättvisa skillnader i livschanser. Men en skola som utjämnar skillnader kostar rätt mycket pengar. Framför allt kräver den ett betydligt större mått av socioekonomisk fördelning än vad som är fallet idag. Forskningen säger att ökade resurser inte generellt ger bättre skolresultat, men däremot om de satsas på dem med sämst förutsättningar. Skolverkets rekommendation är därför att den socioekonomiska fördelningen ska öka.

        Detta kräver dock a) ett hyfsat skatteuttag b) ökat inslag av socioekonomisk fördelning och c) en politik i övrigt som inte vidgar klyftorna ytterligare.

        Samtliga tre punkter brukar borgerliga partier vara emot.

  4. Pops

    Ang artikeln ”I storstad får de fattiga barnen allra minst” (kommentarerna stängda.)

    Som svar på din fråga till mej om källa till studien om resurser till skolan kan du se på:

    http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/skolans-resursbrist-ar-en-myt_3749109.svd
    Det är bl a Stefan Fölster som gjort studien ”Den orättvisa skolan”.

    Bl a skriver man: ”Av de tio kommuner som ökat sina resurser mest till skolan under den senaste tioårsperioden är det bara i tre kommuner som andelen elever som har godkänt i alla ämnen också ökat. I Vilhelmina har de reala resurserna stigit med 44 procent per elev medan andelen underkända elever samtidigt ökat med 23 procentenheter till 37 procent.

    Det är således inte resursbrist som är problemet utan hur resurserna används. Man måste rentav misstänka att myten om resursbristen blir till ett alibi i problemkommunerna och förlamar skolutvecklingen.”

    I övrigt till din kommentar: Eftersom du mörkade i tabellen uppgifterna om budget/elev är det klart att läsaren tror att du menar att tillägget är på den sk socioekonomiska delen. Det hade väl varit ärligt att visa de kostnaderna men då hade kanske läsaren inte tyckt så synd om bl a Rinkebyeleverna?

    • storstadspolitik

      Tack för länken. Det du skriver motsäger inte alls det jag själv skrivit eller det forskningen jag hänvisar till säger, nämligen att ökade resurser generellt sett inte höjer skolresultaten, men däremot om de går till de svagaste eleverna!

      Vilket var precis min poäng med inlägget – det är därför det är så galet att som borgarna i Stockholm ge MER resurser till starka elever, och MINDRE till svaga elever. Tror inte det finns nån forskning öht som skulle säga att det var en bra idé…

      Jag har inte mörkat någonting. Om du bara orkade läsa mitt blogginlägg ser du att jag klart och tydligt skriver att borgarna INTE höjt det socioekonomiska tillägget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s