Arbetslösheten älskar klassklyftor

Mellan 1991 och 2007 har de rikaste ökat sina inkomster med 88 procent. De fattiga har under samma tid sett en inkomstökning med 15 procent, visar en ny LO-rapport om inkomstutvecklingen. För att göra dessa siffror lite tydligare roade jag mig att räkna ut vad 15 respektive 88 procents ökning innebär för en medelinkomsttagare.

Utgår man från medelinkomsten för en förvärvsarbetande man 1990 (får inte tag på uppgifter från 1991), så skulle han år 2007 ha tjänat ca 26 800 kronor i månaden, om hans lön hade ökat med 15 procent sedan 1990. Hade hans inkomst  istället ökat med 88 procent skulle hans månadslön hamnat på 43 900 kr. I verkligheten var medelinkomsten för förvärvsarbetande män 30 900 kronor år 2007, vilket motsvarar en reell ökning på 33 procent sedan 1990. Medelinkomsttagaren har alltså fått betydligt bättre inkomstökningar än de allra fattigaste, men samtidigt långt ifrån de ökningar som de rikaste fått.

(Egna beräkningar på statistik från SCB.)

Samma dag som LO presenterar sin rapport släpper Svenskt Näringsliv en konjunkturprognos, som spår att 230 000 jobb kommer att försvinna i näringslivet de kommande fem åren. Detta kommer knappast bidra till att inkomstskillnaderna minskar. Särskilt allvarligt är att den redan höga ungdomsarbetslösheten beräknas växa till skrämmande 35 procent.

Forskaren Anna Angelin har studerat vad som hände med de som var unga och blev långvarigt arbetslösa och socialbidragstagare i början av 1990-talet. Hennes resultat är nedslående. De som blev marginaliserade i 20-års åldern löper sex till sju gånger så hög risk att vara arbetslös och/eller få sin försörjning genom socialbidrag när de närmar sig 30, jämfört med de som inte var långvarigt marginaliserade runt 20-års åldern. Ungefär 10 procent av de som var unga i början på 1990-talet och aldrig kom in på arbetsmarknaden, befann sig fortfarande i en marginaliserad situation ca tio år senare.

Med en så kraftigt ökande arbetslöshet som den vi kommer att se de närmaste åren kan vi förvänta oss att inkomstskillnaderna ökar ytterligare – särskilt som det varit regeringens uttalade ambition att öka klyftorna mellan de som har och inte har arbete. Den ökande ungdomsarbetslösheten riskerar vidare att permanent slå ut en stor grupp unga, innan de ens kommit in på arbetsmarknaden. Är det något vi borde lära oss av 1990-talskrisen så är det detta: att göra allt vi kan för att förhindra att människor varaktigt slås ut. Det är inte enkelt, men det vore en investering som skulle betala sig både samhällsekonomiskt och mänskligt. Om det fungerade skulle det också vara en effektiv politik för att minska klyftorna i samhället.

Någonting om vad som skulle kunna göras just för att mota ungdomsarbetslösheten, skriver jag och några vänner på Newsmill. Läs gärna!

SvD, AB, DN,

Andra bloggar om , , , , , , . Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?

3 kommentarer

Filed under Arbetsmarknad, Klyftor

3 responses to “Arbetslösheten älskar klassklyftor

  1. Sanna

    Jag sitter här och tänker på vad du skulle skrivit om situationen vore omvänd. Om det mellan 1991-2007 suttit en borgerlig regering under 15 år och en socialdemokratisk endast under 4 år. Vad skulle du skrivit då?

    Det skulle osat svavel – minst sagt.

    Ja, 230,000 jobb kommer kanske att försvinna de närmaste fem åren men 500,000 kommer att bli pensionärer under samma period.

    En halv miljon personer som ni till vänster vill ska få samma skatt som vi som arbetar.

    Hur ska ni finansiera det?

  2. storstadspolitik

    Om du uppfattar det som att jag försöker bortförklara eller ursäkta socialdemokratins brist på politik för ökad social rättvisa, så har jag uttryckt mig otydligt.

    Om du läser det jag skrivit tidigare (kolla gärna under etiketten ”klyftor”) så ser du att jag skrivit en hel del om att socialdemokraterna misslyckats med att minska klyftorna. Tvärtom är det under socialdemokratiska regeringar de har vuxit. Jag har kallat det för socialdemokratins största misslyckande.

    Eller jag vet inte, vad menar du att jag borde skriva?

    Du skriver att 500 000 kommer att gå i pension. Ja, men det gör inte bristen på arbetstillfällen mindre, eftersom ungefär lika många ungdomar når förvärvsarbetande ålder samtidigt (ev tom något fler, eftersom det är de stora 90-talskullarna som börjar bli vuxna nu). Självklart kommer 230 000 färre jobb att märkas både i samhällsekonomin och i mångas privatekonomi.

    Jag tycker att det är rimligt att pensionärer och förvärvsarbetande betalar lika skatt, eftersom pension är uppskjuten lön, och eftersom förvärvsavdragets incitamentsskapande effekter inte främst riktas mot pensionärer.

    Jag skulle gärna finansiera detta med tex höjda och framför allt mer progressiva inkomstskatter samt en högre fastighetsskatt. Sen antar jag att du är väl medveten om att detta inte är exakt vad som S i riksdagen föreslår. Men jag representerar inte dem, så om du frågar vad jag tycker, så skulle jag höja skatterna mer än vad de föreslår. Särskilt fastighetsskatten. Sen vad som är praktiskt genomförbart (på kort sikt iaf), det är en annan fråga.

    Tack för frågorna förresten. Roligt att diskutera med nån till höger.

  3. Pingback: Alla dessa prognoser… | Vad står på spel

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s