Förnyelse eller död – i Sverige och Tyskland

tysk flaggaÅr 2006 kände 63 procent av tyskarna rädsla inför förändringarna i samhället. 46 procent tyckte att livet var en ständig kamp. 44 procent tyckte att staten lämnat dem i sticket, och 49 procent trodde att de i framtiden skulle bli tvungna att sänka sin levnadsstandard. Detta är några av resultaten från en uppmärksammad studie av tankesmedjan Friedrich Ebert Stiftung, FES. Allra mest uppmärksammad blev studien för att den slog fast att 8 procent av tyskarna (4 procent i väst, hela 20 procent i öst) var fattiga, eller, med studiens ord, utgjorde ett ”beroendets prekariat” (där ”prekariat” syftar på ”prekär”). Resultaten blir särskilt intressanta eftersom en överväldigande majoritet i undersökningen samtidigt uppger att de är nöjda med sitt privatliv: man litar på den egna förmågan och trivs bra med sin familj och sina vänner. Svartsynen gäller samhället, ekonomin och politiken. Inte det personliga.

Två år senare gjorde FES en annan studie som visade att var tredje tysk tvivlade på att demokratin kunde lösa Tysklands problem. I fd Östtyskland var siffran 53 procent. Hälften uppgav att de övervägde att inte rösta alls i det kommande valet.

Nu blev det inte riktigt så illa. I söndagens val landade valdeltagandet på 70,8 procent, vilket dock är rekordlågt för Tyskland. Och allra värst drabbade det förmodligen socialdemokratiska SPD, som tappade mer än en tredjedel av sin väljarkår. Rätt många av dem – typ två miljoner eller så – stannade helt enkelt på soffan.

Analytikerna verkar rätt överens: SPD straffades av väljarna för sitt samarbete med CDU och för att partiet rört sig alltför långt in mot mitten. Det handlar inte bara om den senaste mandatperioden, utan också om de reformer den tidigare rödgröna majoriteten genomförde under samlingsnamnet ”Agenda 2010” 2003-2005. Reformerna innebar bland annat sänkningar av inkomstskatten och försämringar av pensioner och a-kassa. Den nya regeringen med Angela Merkel i spetsen fortsatte sedan på detta spår och höjde bland annat pensionsåldern till 67.

Det verkar troligt att Agenda 2010 bidragit till att öka misstron mot politiken och svartsynen kring samhällelig förändring. Kanske har reformerna även bidragit till att de ekonomiska klyftorna i Tyskland vuxit. Men samtidigt var Agenda 2010 ett försök att mota Tysklands strukturella problem – de ofantliga kostnader återföreningen inneburit, liksom att landet har en av världens snabbast åldrande befolkningar. Och Agenda 2010 hade sina framgångar: arbetslösheten minskade kraftigt och ekonomin blomstrade i den internationella högkonjunkturen. Men det kom trots allt inte alla till del. Reallönerna stod nästan still mellan 1999 och 2008. Många av de nya jobben var osäkra och lågavlönade. Från år 2000 ökade den relativa fattigdomen och ojämlikheten snabbare än någon annanstans i OECD, enligt the Economist.

Med detta som bakgrund kan det tyckas märkligt att Angela Merkel och hennes CDU fick förnyat förtroende att leda Tyskland. Än märkligare kanske att ny regeringspartner är (ny)liberala FDP – i dessa tider av kraschade finansmarknader har vi ju med all önskvärd tydlighet fått visat för oss att de nyliberala idéerna om att marknaden är den bästa principen inte håller. Men såklart är det inte alls konstigt att det är SPD som blir mest straffade. Det är ju de som ska stå för en politik för minskade klyftor. Det är de som inte levererat.

På 1990-talet sanerade den svenska socialdemokratin en ekonomi i kris. Det innebar bland annat nedskärningar, försämrad a-kassa och ökad egenfinansiering av välfärden. Knappast en traditionell sossepolitik. Men precis som att Tyskland behöver strukturreformer, var den svenska saneringen nödvändig. Icke desto mindre mycket smärtsam. Och som Välfärdsbokslut för 1990-talet visar lever vi än idag med konsekvenserna av både krisen och saneringen – högre arbetslöshet, hårdare krav i arbetslivet och en grupp människor som ständigt står utanför.

Förnyelsen av socialdemokratin, som uppenbarligen är helt nödvändig i både Sverige och Tyskland, måste ta sin utgångspunkt i just detta: att vi misslyckats med att leverera det vår ideologi utlovar. Som en bekant till mig brukar säga – det verkar konstigt att göra analysen att vi förlorade valet för att vi inte var tillräckligt höger. Det är lika många svenskar som definierar sig som vänster idag som 1986, enligt SOM-institutet. 63 procent av svenskarna är oroliga för att de sociala klyftorna kommer att öka i framtiden, också enligt SOM. Problemet för socialdemokratin ligger alltså inte i att folk slutat sympatisera med våra idéer. Det ligger i att vi under 12 års regeringstid inte lyckades göra idéerna till konkreta åtgärder. Vi lyckades inte minska klyftorna – tvärtom ökade de.

Det var ingen konspiration. Det var för att verkligheten hade förändrats och vi visste inte längre hur man gjorde. 50-talets lösningar funkar inte idag. Men det är hög tid att leta reda på de nya. Så länge vi inte gör det, vad finns det för anledning att rösta på oss?

Svenska Dagbladet om det tyska valet.

Tankar från roten och Ett hjärta rött skriver också om valet. Robert Noord, Claes Krantz, Johan Westerholm, Rebella och Johanna Graf är några som bloggar om socialdemokratisk förnyelse.

Intressant?

Lämna en kommentar

Filed under Klyftor, Socialdemokraterna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s