“What we need, in effect, is a suspension of democracy for 18 to 24 months so difficult decisions can be made”, sa en anonym italiensk affärsman till Financial times efter att den opolitiske tjänstemannen Mario Monti blivit ny premiärminister i Italien.
Han är inte ensam om att tycka så. Det senaste årets uppenbara tillkortakommanden bland europeiska ledare vad gäller att hantera den galopperande eurokrisen har visat att demokratin är en långsam process. Samtidigt finner jag det problematiskt att så många, från alla möjliga håll, dömer ut de europeiska politikerna som ”svaga ledare” som inte ”orka[r] göra ett val”. Det talas föraktfullt om att de inte klarar av att fatta tuffa beslut eftersom de är rädda för vad väljarna ska tycka. Det sägs att historien kommer att döma dem hårt. Osv. Men förklaringen till detta är ju enkel: det är inte demokratiskt valda politikers uppgift att göra saker som majoriteten av medborgarna (eller, om man så vill, väljarna) inte vill. Folkvalda ledare skiljer sig mycket från företagsledare på det sättet.
Eurokrisen är extremt allvarlig, och visst undrar jag också varför oförmågan att agera är så stor. När nu sannolikheten verkar hög för att brist på handling enbart kommer att förvärra situationen så är det svårt att förstå att man ändå inte kan enas. Att inte fatta ett beslut är också ett beslut.
Jag tror att förklaringen inte är svårare än att de flesta som bor i Europa i första hand identifierar sig som nationalstatsmedborgare, inte som européer. Man kan tycka vad man vill om såväl EU- som europrojektet, men de har uppenbarligen drivits längre än vad det finns ett brett folkligt stöd för. Så länge det går bra är det inga problem. Det är när det börjar gå dåligt som människor inte ställer upp på de jobbiga lösningarna. Och eftersom de europeiska ledarna svarar mot nationella valmanskårer, inte europeiska, är deras mandat bundna. De är inte valda som EU-företrädare utan som nationella. Resultatet av allt detta kan mycket väl vara sämre för fler än om EU-ledarna ”förmådde” fatta de där obekväma besluten som efterlyses av så många. Men sådana är demokratins villkor och i grunden det enda rimliga.
Dock håller jag med Johan Norberg om att eurokrisen visar på ett specifikt politiskt misslyckande, nämligen detta att de ”politiska ledarna har spelat kvitt eller dubbelt med hela Europatanken genom att sjösätta ett europrojekt som de visste var halvfärdigt”, som Norberg skriver.
Förklaringen till eurozonens problem ligger i brister som är inbyggda i själva systemet, och som ett antal personer, inte minst ekonomer, varnade för redan från början. Att det är mycket svårt att ha en enhetlig ränta och växelkurs i ett så disparat område som Europa – eller, annorlunda uttryckt, i ett icke-optimalt valutaområde – är ingen överraskning utan har varit väl känt. Delar av dagens problem stammar exakt ur detta – att Spaniens och Irlands ekonomier nu ligger i spillror handlar inte i första hand om misskötsel, tvärtom hade de goda statsfinanser åren före krisen. Problemet var att ECB-räntan låg för lågt för att bromsa överhettningen som så småningom ledde till krasch i just dessa länder (för en mycket bra och pedagogisk genomgång av eurons inbyggda brister rekommenderar jag för övrigt Mother Jones).
Det politiska misslyckandet ligger alltså snarare 10-20 år tillbaka än här och nu: att de demokratiska ledarna inte ville se att europrojektet hade dåliga chanser från början, eller åtminstone att man inte byggde starkare system för att hantera problemen. Jag är övertygad om att syftet var gott, att många verkligen trodde på integrationstanken, att detta skulle föra oss alla närmare varandra. Men när så mycket fakta talade emot projektet borde man ha agerat på ett annat sätt. Facit riskerar nu att bli en ökad splittring och misstro snarare än något annat.
Läget är som sagt mycket allvarligt. Via Paul Krugman hittar jag Transition report 2011 från Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling. Rapporten går igenom hur den ekonomiska krisen påverkat övergångsländerna i Europa. Det är oroande läsning. Stödet för demokrati har sjunkit i ett antal länder, och mest i de som drabbats hårdast av krisen:
I vissa länder är det riktigt låga nivåer det handlar om – i Serbien, Lettland och Ryssland ligger stödet för demokratin under 40 procent, att jämföra med Sveriges dryga 90.
Båda bilderna från Transition report 2011.
I ett land som Sverige är det lätt att känna att tal om demokrati bara är fina ord. Vem kan vara emot, liksom? Men utvecklingen i övergångsländerna visar att demokrati aldrig är något vi kan ta för givet. Det är inte förvånande att stödet försvagas om människor inte tycker att demokratin klarar av att ge dem ett bra liv. Inget system är heller felfritt – ”demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra”, som en gång Churchill sa. I väst har vi under större delen av demokratins korta historia varit vana vid att uppfatta demokrati som ett system för att fördela ett ständigt växande välstånd, och det är ju ganska trevliga förutsättningar för att ge något positiva konnotationer. I ett land som Sverige har dessutom ett parti varit så dominerande att det förmått ta ett mer långsiktigt ansvar än vad ett parlamentariskt system med ständigt skiftande majoriteter tenderar att göra (en situation vi nu lämnat och knappast kommer att uppleva igen under överskådlig tid). Tendensen att undvika kortsiktigt obekväma men långsiktigt välgörande beslut är annars ett av demokratins grundläggande tillkortakommanden.
Vi står inför många svåra utmaningar som kommer att sätta press på demokratin. Ekonomin är en, klimatkrisen en annan. Förra veckans mindre lyckade toppmöten i Bryssel respektive Durban är tydliga symboler för detta. Det är inte lätt att genom demokrati lösa problem som innebär obehag för många. Det var som sagt betydligt enklare när det handlade om använda ett växande välstånd till välfärdsreformer som gjorde tillvaron bättre för de allra flesta.
Den utveckling vi nu ser är ett svar på just detta. I eurokrisens kölvatten har två folkvalda europeiska ledare ersatts med icke-folkvalda. De lösningar som diskuteras på eurons problem handlar om ökad överstatlighet och bindande, automatiska budgetregler. Kanske är det nödvändigt i den ytterst svåra situation vi nu hamnat i, men det innebär mindre utrymme för demokratiska beslut.
Det är ingen ovanlig hållning att önska sig en utveckling åt det hållet. Även i Sverige, där stödet för demokratin hör till de högsta i världen, svarar 37 procent i European Values Study (2008) att det vore mycket eller ganska bra om det var experter istället för en regering som fattade beslut utifrån vad som är bäst för landet. (Några fler exempel: Portugal: 64 procent; Grekland: 18 procent; Italien: 46 procent, Storbritannien: 52 procent och Tyskland: 63 procent, data härifrån.)
I linje med detta skrev för övrigt Johan Rockström och László Szombatfalvy igår på DN Debatt att inrättandet av ”ett globalt, neutralt beslutsorgan med hela mänskligheten som uppdragsgivare” är en nödvändig lösning på klimatfrågan ”med tanke på det nuvarande politiska systemets oförmåga att lösa flera av mänsklighetens gemensamma problem”.
Längtan efter neutralitet, sökandet efter allmänviljan, ropet på experter som står liksom ovanför det dagliga kladdet och käbblet, allt detta är gamla företeelser, och förståeliga.
Men demokrati är något annat. Och, trots alla sina fel och brister, det bästa och friaste system mänskligheten hittills har konstruerat. Vi måste hitta sätt att inom ramen för detta vackra system lösa de svåra problem vi gemensamt står inför.
LO och TCO tycker inte att Sverige ska ansluta sig till det utökade eurosamarbetet. Inte heller Aftonbladets ledarsida. Martin Wolf är både kritisk till att Storbritannien väljer att stå utanför en ny överenskommelse, liksom till själva överenskommelsen (och han skräder inte direkt orden). Ingvar Persson skriver om Björklunds inställning.
Intressant och Netroots. Etiketter: eurokrisen, demokrati, klimat, politikmisslyckanden
