Enligt Rädda barnen lever i Sverige idag 242 000 barn i ekonomisk utsatthet, eller barnfattigdom. Den här siffran är framtagen av forskare och ifrågasätts inte i Uppdrag gransknings reportage. Rädda barnens fattigdomsbegrepp är inte heller relativt, vilket många verkar tro.

Uppdrag gransknings reportage kretsade i hög grad kring huruvida det finns barn i Sverige som inte får äta sig mätta eller som går klädda i sommarkläder på vintern. Personer i bostadsområden där barnfattigdomen skulle vara hög intervjuades och fick svara på frågor om barnen som bodde där saknade mat och kläder. Nä, sa de flesta.

Förutom att detta är en statistiskt mycket tveksam metod, så är det alltså ingen etablerad definition av barnfattigdom att sakna mat och kläder, vilket man lätt kunde få intryck av. Jag har många gånger skrivit om varför barnfattigdom spelar roll – även för de som får äta sig mätta och slipper frysa på vintern. Barn som lever i fattigdom – oavsett vad den kallas – har nämligen betydligt sämre chanser till ett gott liv än andra. Här kommer en sammanfattning:

Myndigheten för samhällsberedskap redovisar följande konsekvenser av att vara barn i en fattig familj:

Ungdomar i åldern 18 – 19 år i hushåll med med socialbidrag löper två till fyra gånger högre risk för självdestruktiv handling jämfört med andra jämnåriga.

Den relativa riskökningen att utsättas för ett övergrepp är mer än tre gånger så stor för pojkar i hushåll med socialbidrag.

Två svenska forskningsstudier visar bland annat detta:

Pojkar vars familj hade uppburit socialbidrag vid minst ett tillfälle under pojkarnas uppväxt hade oftare tagit livet av sig före 31 års ålder jämfört med andra pojkar.

Barn i familjer som långvarigt uppbär  ekonomiskt bistånd når betydligt sämre utfall vad gäller hälsa och  sociala faktorer än andra. Detta  samband gäller bl a högre risker för generell dödlighet, självmordsförsök och  droganvändande.

Social rapport 2010 visar att en uppväxt i ett fattigt område (”grannskap med större koncentration av resurssvaga grupper”) innebär ökad risk för att i framtiden bli lagförd för brott, bli arbetslös, få ekonomiskt bistånd och ha en låg utbildningsnivå.

Och ja, även relativ fattigdom spelar roll, eftersom den bland annat påverkar vår hälsa. Liberalismens fader Adam Smith hade för övrigt inga problem med ett relativt fattigdomsbegrepp: ”Med livets nödtorft menar jag inte enbart de varor som är oundgängligen nödvändiga för att man skall kunna uppehålla livet, utan vadhelst som landets vanor gör det otillbörligt för aktningsvärda personer, även ur de lägsta samhällsskikten, att vara utan.”

Vi ska inte heller glömma att det är omöjligt att som den borgerliga regeringen sänka a-kassa och sjukförsäkring utan att det innebär fler fattiga barn.

Som vanligt när de här frågorna diskuteras menar vissa att de problem fattiga barn drabbas av inte främst har med ekonomi att göra, utan med deras föräldrars sociala problem. Och ja, det är sant att socialdemokratin byggt upp en välfärdsstat i Sverige, och att fackföreningsrörelsen gjort så att lönerna är anständiga. Det är alltså inte meningen att man ska svälta i det här landet. Men sociala problem finns och de går hand i hand med ekonomi. Ur barnets perspektiv är det fullständigt egalt om materiell trygghet saknas på grund av att deras föräldrar har sociala problem, eller på grund av ”ren ekonomi”, hur man nu över huvud taget skulle kunna särskilja detta från varandra. Därför blir jag helt förtvivlad när den vanliga moralismen kring fattiga föräldrar och cigaretter dyker upp, även i Uppdrag gransknings reportage. Ja, alla föräldrar borde sätta sina barns behov i första hand. Nej, alla gör inte det (förmår inte göra det). Deras barn ska inte lida för det. Det är inte svårare än så.

Läs hemskt gärna Rädda barnens kommentar till Uppdrag granskning, den är mycket klargörande. Läs också Susanna Alakoski om vad fattigdom innebär. Daniel Swedin om att Josefsson gör som Reinfeldt. Själv blev jag arg på Twitter igår, vilket bland annat syns här.

Intressant och Netroots.

Hur som helst. Bortser man från de inre konvulsionerna inom C - som jag tror idéprogrammet på sin höjd varit katalysator för - och medias vanliga sensationslystnad, så finns det vissa inslag i diskussionen som gör mig uppriktigt glad. Det är till exempel väldigt sällan DN Debatt upptas av ren idépolitik. Och även om mycket av den ”idépolitiska” diskussionen programmet skapat snabbt urartat i ett ospännande raljerande över enskilda detaljfrågor, så har faktiskt C-programmet också väckt en del viktiga frågor om politik. Jag är inte säker på att priset är värt det för Centerpartiets del, eller att de frågor som väckts är just de som idéprogramsgruppen avsåg, men jag tycker ändå att gruppen förtjänar cred för detta (vilket jag menar uppriktigt).

De mest grundläggande frågorna som väckts är: Vad ska partier med partiprogram till? Behöver vi idépolitik? Eller, rent av: vad är idépolitik?

Så länge jag varit med i Socialdemokraterna (tio år i höst!) har jag hört ständiga efterlysningar efter fler idépolitiska diskussioner. Om jag ska vara ärlig tog det rätt många år innan jag ens förstod vad det betydde. Min ingång i politiken var inte alls ”politik är att vilja”, utan ”politik är att göra”. Hela poängen med politik är förverkligandet, åtgärderna. Det andra är ett filosofiseminarium. Ungefär så tänkte jag, lite slängigt. Egentligen visste jag förstås (även som ung studentförbundare) att åtgärder utan ideologisk grund bara är förvaltning, inte politik. Grejen är bara att jag aldrig tyckt att den socialdemokratiska ideologin är något vi behöver diskutera så mycket (åtminstone inte internt). Den är samma som den alltid varit. Frihet, jämlikhet, solidaritet – inte svårare än så (eller, om man så vill: frihet är enbart möjlig genom jämlikhet). Eviga värden som inte behöver uppdateras. Det som däremot ständigt behöver uppdateras är hur denna ideologi förverkligas i sam- och framtiden, det vill säga: vilka politiska redskap fungerar idag för att nå våra mål?

Ju längre jag varit med i politiken, desto mer har jag insett att de där grundläggande idéerna inte är så självklara som jag nog från början trodde. Människor i samma parti tolkar dem på olika sätt och lägger olika mycket vikt vid olika delar. Den dagspolitiska vardagen, där de flesta politiskt aktiva befinner sig, ligger ofta närmare förvaltning än ideologi, vilket gör att idéerna lätt kommer i skymundan och ibland till och med glöms bort. Allt detta gör att jag numera tycker att det finns ett behov av idépolitiska diskussioner, både internt inom partier och i samhället i stort. Men: jag tycker fortfarande att det är i princip omöjligt att diskutera idépolitik för sig. En diskussion bara om idéer börjar närma sig det där filosofiseminariet, som inte är till så stor hjälp för den som är intresserad av vilka konkreta åtgärder som bör genomföras för att idéerna ska förverkligas. Det specifika med politiken är att den utgår från någon typ av praktiskt behov, samtidigt som den vill åstadkomma reell förändring. Idéerna är helt nödvändiga, men oskiljaktiga från praktiken.

Det är också här nånstans jag tycker att det centerpartistiska idéprogrammet går fel. Att jag inte delar dess sammanfattande vision om ett minskat demokratiskt inflytande i samhället är ju inte förvånande och därför inte särskilt intressant. Inte heller spelar det nån större roll för diskussionen vad jag tycker om de spetsigare enskildheter som fått mest uppmärksamhet, det vill säga frågorna om månggifte, fri invandring, plattare skatt, slopad arvsrätt och skolplikt. Tagna var för sig är de flesta av dem möjliga att motivera utifrån skilda ideologiska utgångspunkter. Det finns inget som säger att exempelvis månggifte är en uteslutande liberal fråga. Jag tycker nog inte heller att de flesta av dem är några typiskt idépolitiska frågor. Varken månggifte eller skolplikt är någon särskild idé eller princip. Det är resonemanget bakom flera av dessa förslag – att individen ska få göra som hen vill i fler frågor, med mindre hänsyn till hur detta påverkar andra - som är principen.

Och även om jag naturligtvis inte håller med om den principen, så är min verkliga kritik ungefär den som Johan Hakelius formulerar och som även Irene Wennemo tangerar (i mitt tycke de två bästa texterna om programmet). Att konkretiseringen av principerna är slarvigt utförd. Att det är högst oklart vilka frågor programmet försöker besvara. Vilket är problemet? Och vilka praktiska konsekvenser får idéerna – vad leder månggifte till i ett patriarkalt samhälle, vilka är det som kommer att göras arvslösa, är C:s tanke att välfärden ska fortsätta vara generell även med fri invandring?

Om problemet är en för stark demokrati – eller, som det brukar kallas på liberalska, en för stark stat – så hade det varit rimligare att vara tydligare på vilka områden demokratin ska bli mindre, förutom just vad gäller detaljbesluten om ifall barnet ska få ärva eller alls gå i skolan. Jag förnekar inte att detta för vissa personer är relevanta och viktiga frågor, men ingen kan påstå att det är ämnen som påverkar många. Att det raljerats friskt över programmet tror jag har att göra med just detta öppna mål. Man tar en stolt princip och exemplifierar med nåt som berör få. Folk uppfattar det som löjligt.

Hade man löpt linan ut hade man också varit tydligare med hur man vill förändra arbetsrätten, vilka delar av välfärden som ska dras in, exakt vilka politikområden vi inte ska få vara med och påverka på valdagen. Man skulle ha argumenterat utifrån att detta hade lett till något gott: större frihet kanske, fler jobb, ett samhälle som byggde på mellanmänskliga relationer snarare än institutioner. Etc. Man hade försökt engagera fler helt enkelt, genom att visa att man har lösningar på det man kan kalla samhällsproblem – problem som rör många människor. Idéerna måste ha koppling till en praktik, ett behov, och till en konkret effekt. Annars uppfattar inte människor det som relevant. Annars är det inte politik, utan bara en seminarieövning.

Detta gör idéprogramsgruppen nu inte, antagligen eftersom det inte uppfattas som en vinnande strategi varken att skära i välfärden eller riva upp arbetsrätten (eller för att man inte varit överens). Men det gör också att programmet får något oärligt över sig. Tangenten pekar precis i den här riktningen, men man säger inte orden rakt ut. Man undviker det verkligt svåra, där det skulle börja bränna till, och stannar vid en ytlig form av principdiskussion. Man nöjer sig med symboler och vill därtill vara spektakulär. Det känner folk, och det är inte förtroendeingivande.

”Inget är svårare än politik”, sa Göran Persson i en intervju häromveckan. Och ja, det är svårt att förhålla sig både till verkligheten och till idéerna, samtidigt. Politik är, mer än alla andra sektorer jag kan komma på, en enda radda målkonflikter. Det är inte svårt att renodla en princip eller ens att tänka en intressant tanke. Det svåra är att smutsa ner händerna och försöka tillämpa principen i den komplicerade och bråkiga verkligheten, på ett sätt som gör skillnad för människor. Själva nedsmutsandet är nu inte ett partiprograms uppgift, det kan gott hålla sig på en abstrakt nivå. Men för att vara relevant måste det vara skrivet för att senare kunna kopplas till ett konkret handlingsprogram.

Jag säger inte att det kommande socialdemokratiska partiprogrammet kommer att lyckas med detta. Men det bör åtminstone vara målet. Ett partiprogram som inte tar sin början i ett praktiskt behov, och som inte tänker sig en fortsättning i en konkret effekt, det är faktiskt inte mer än en seminarieövning.

Intressant och Netroots.

Människors krav på reformer har ett förstadium i en vag känsla av att något blivit fel. En automatik har satts igång någonstans i det stora samhällsmaskineriet, som driver utvecklingen i en riktning man inte vill gå. Någon klocka där ute har börjat gå fel. Det känns som i maffiafilmerna: man måste välja mellan erbjudanden man inte vill ha, men inte kan tacka nej till. I Bibeln talas det om hur man tvingas göra det onda man inte vill, för något hindrar en att göra det goda man vill. Mer vardagligt säger man vi att vi ”kommit in i en ond cirkel”. I denna cirkel dras vi in i en räcka av skeenden där vi inte finner något sammanhang, där det inte går att finna ut hur den ena länken är kopplad till den andra. Vi hittar heller ingen ansvarig bakom det som sker. Att söka få reda i händelseförloppet är som att ringa till en växel och hela tiden bli kopplad någon annanstans. Till slut slänger man på luren, och brister ut i vanmäktiga protester mot ”dom som bestämmer”.

Det slaget av protester är ett karaktäristiskt drag i den nutida politiska kulturen. Den gamle 1600-talsfilosofien Spinoza hade ett träffande namn på dem. Han kallade dem ”ledsna passioner”. Ledsna passioner skiljer sig från ett engagemang som bygger på ett aktivt begär att förändra förhållandena. Man reagerar på vad som sker, men man agerar inte för att ingripa. Politisk aktivitet blir en fråga om protester och missnöjesyttringar, eller att man helt enkelt vänder ryggen till.

Glöm förresten inte att köpa deras senaste bok Jämlikhetsnormen.

Intressant och Netroots.

För att garantera lönsamheten för de nya apoteken höjde staten den så kallade handelsmarginalen, som reglerar ersättningen till apoteken för försäljning av receptbelagda läkemedel, med 460 miljoner kronor per år.  Höjningen var direkt kopplad till omregleringen. Alltså: dina skattepengar.

• Branschen lobbar för att handelsmarginalen ska höjas ytterligare.

När apoteken såldes ut avtalades det att vissa av dem, som låg i glesbygd, inte fick stängas förrän tidigast 2013. Därefter är det fritt fram att lägga ner dem.

• Kronans droghandel, som äger flest av apoteken på den så kallade glesbygdslistan, lobbar för statlig ersättning under uttalat hot om att annars lägga ner när avtalen löper ut (minns att dessa apotek tidigare drevs i statlig regi utan en sådan ersättning).

Drygt 300 nya apotek har öppnats i landet efter omregleringen. Nästan alla ligger i tätorter. Enbart tre stycken har etablerats i vad som definieras som tätortsnära landsbygd. Inget nytt apotek har etablerats i glesbygd (källa: Statskontoret).

Priserna på läkemedel har ökat eller följer konsumtenprisindex efter omregleringen, enligt Tillväxtanalys.

Konsumentverket konstaterar att:

För inte länge sedan framstod liberalismen som något av den politiska idéhistoriens slut. Vad gäller den ekonomiska liberalismen visade sig denna historiska triumf kortvarig. Det är inte längre modernt att hänvisa till ”marknaden” som lösningen på alla samhällsproblem, och den nyklassiska nationalekonomin befinner sig i djup intellektuell kris. Istället är det alternativa forskningslinjer – institutionalism och kritisk realism – som erbjuder de mest lovande bidragen – till att förstå det moderna samhällets ekonomiska universum. Vad vi velat visa är att liberalismen faktiskt blivit lika omodern på den politiska filosofins område. Det är andra fält som utforskas idag, framför allt kanske inom den nyaristoteliska tradition som vi varit inne på. Men lika lite som uppbrottet från den nyklassiska nationalekonomin finner man många spår av denna filosofiska vändning i partipolitiska sammanhang, bland förståsigpåarna på tidningarnas ledar- och kultursidor eller i andra delar av den mediala offentligheten. Där lever liberalismen fortsatt högt. Att i bredare politiska och kulturella sammanhang artikulera det uppbrott från liberalismen som vi kan iaktta på de vetenskapliga eliternas smalare arenor borde vara en inspirerande uppgift i den idédebatt som idag har att mejsla ut socialdemokratins ideologiska särart.

Ur Anders Nilssons och Örjan Nyströms kommande bok Jämlikhetsnormen. Beställ redan idag, ni kommer inte att ångra er. Måsteläsning för alla som på något sätt är intresserade av politiska idéer och konkreta reformer för framtiden.

Intressant och Netroots.

Häromdagen delade det grekiska nynazistiska partiet Gyllene gryning ut gratis mat på Syntagmatorget i Aten. Några hundra personer köade, men bara de som med legitimation kunde visa att de var grekiska medborgare fick något. Maten sades komma uteslutande från grekiska producenter.

Mer än var femte grek är arbetslös; nästan två miljoner människor. Ännu fler, omkring tre miljoner, lever under fattigdomsgränsen. Att dela ut mat betyder något på riktigt i ett sådant läge.

/…/

Hälften av grekerna har inget som helst förtroende för politiker eller för politiska partier. När grekerna får svara på hur pass nöjda de är med hur demokratin fungerar i deras land blir betyget 2,9 av 10. Det är den lägsta siffran i hela Europa, och en oerhört dramatisk minskning på bara några år.

Samtidigt slår människorättsorganisationen Human Rights Watch larm om ett ökande rasistiskt våld i Grekland. Den offentliga statistiken är otillförlitlig, men ideella organisationer rapporterar att ca 500 personer sökt vård hos dem efter att ha blivit utsatta för rasistiska angrepp, enbart under det första halvåret 2011. Många offer berättar att polisen avråder från att anmäla hatbrott. Detta är ingen ny situation, men Human Rights Watch menar att den djupa ekonomiska krisen i landet har förvärrat läget. I European Social Survey sticker Grekland ut som ett land där människor har kraftigt negativ inställning till invandrare, och attityderna har försämrats under 2000-talet.

Läs hela krönikan här.

Att ta del av European Social Surveys attitydmätningar om synen på invandrare är riktigt obehaglig läsning. Inte minst för Greklands del (men ärligt talat, bilden för hela Europa är väldigt nedslående).

När greker får ta ställning till påståendet ”invandrare gör landet till ett sämre eller bättre ställe att leva på” med hjälp av en skala 0-10, där 0 motsvarar ”sämre” och 10 ”bättre”, anger 75 procent en siffra 0-4. Medelvärdet är 2,8 och sämst i Europa.

(Andelen som svarar 0-4 i procent på vänster axel, medelvärdet på höger axel)

Grekland stack ut även tidigare, men jämför man några år bakåt ser man att de starkt negativa attityderna till invandrare försämrats ytterligare, och det dramatiskt.

Diagrammet är kanske lite svårt att tyda, men visar alltså skillnaden (i procentenheter) mellan andelen som svarar 0-4 mellan 2010 och 2002 på vänster axel, och skillnaden i medelvärde på höger axel. En positiv röd stapel betyder att fler svarar 0-4 2010 än 2002, det vill säga en mer kritisk inställning till invandrare. En negativ röd stapel betyder färre negativa svar 2010 än 2002. För skillnaden i medelvärde gäller tvärtom: Positivt värde betyder att fler svarar att invandrare gör landet bättre 2010 än 2002 (grafen visar de länder för vilka det finns värden båda åren).

Det land som uppvisar den kraftigaste förändringen i negativ riktning är Grekland, men även exempelvis krislandet Irland och Tjeckien uppvisar starkt försämrade attityder. I exempelvis Nederländerna, Norge, Polen och Spanien har attityderna istället förändrats i positiv riktning.

European Social Survey är även deprimerande på andra sätt. Också förtroendet för demokratin och politiken har på många håll försämrats kraftigt. Detta är vad den ekonomiska krisen i Europa verkligen handlar om. Demokratin och de demokratiska värderingarna kan aldrig tas för givna. De torra siffrorna i European Social Surveys oändliga tabeller är en riktigt skrämmande påminnelse om detta.

Även den grekiske justitieministern är oroad över de ökande hatbrotten mot invandrare. I övrigt: Håkan Boström skriver läsvärt om forskning runt integration och homogenitet. Enligt norska LO skulle den svenska ungdomsarbetslösheten varit 30 procent om det inte vore för att så många svenskar åker till Norge och jobbar.

Intressant och Netroots.

Wigforss skriver också fint: ”Just därför att den inte är ett verk av en människa med alla åsikter klart och tydligt fixerade utan av en ande i utveckling, har den ett ärende till alla som inte äro färdiga vare sig med livet eller teorin.”

Rickard Sandler, som i egenskap av ordförande arbetade tillsammans med Karleby (som var sekreterare) i den stora socialiseringsutredningen, skriver en kärleksfullt respektlös dödsruna i samma nummer, bland annat:

Intressant och Netroots.

I min läsning finns det fyra helt centrala idéer hos Karleby:

1. Allt är föränderligt, allt är komplext - därför fungerar inte dogmatism, och det finns inga alexanderhugg, bara små, små förändringar i rätt riktning: ”Man kan aldrig fånga det verkliga, levande, ständigt nya livet i abstrakta formler.”

2. Form betyder inget – därför avgörs inte graden av socialism i ett samhälle av hur det är organiserat, utan av dess innehåll (det vill säga: socialisering är ett stickspår). Pragmatism är vägen framåt.

3. Frihet är bara möjligt genom jämlikhet.

4. Det grundläggande mänskliga är strävan; framåt, efter något bättre, efter att skapa.

Socialismen inför verkligheten är skriven några år efter partisprängningen 1917 och är i hög grad en partiintern affär. Syftet är att nå de egna och förändra socialdemokratin, inte att värva nya anhängare utifrån. Karleby argumenterar mot floskler, dogmatism och tron på enkla lösningar hos de egna partikamraterna. Framför allt argumenterar Karleby emot socialisering i bemärkelsen förstatligande, en av den tidens mest diskuterade frågor. Det avgörande är inte ytan, utan innehållet. Betydelsen av den sortens pragmatism för senare tiders socialdemokrati kan knappast överskattas.

Karleby accepterar i stor utsträckning den fria marknaden (fri prisbildning, vinstsyfte och konkurrens i motsats till central planering). En stor del av boken går ut på att försvara (och förklara) nationalekonomin som vetenskap och visa hur den kan användas i socialdemokratiska syften (damn, jag som trodde vi var först!) (nej, det gjorde jag inte). Istället för förstatliganden och planekonomi tror han på många små demokratiska beslut som korrigerar och styr marknaden i önskvärd riktning.

En viktig poäng för Karleby är att socialdemokratin har gemensamma utgångspunkter med liberalismen; socialdemokratin är en fortsättning på upplysningens idéutveckling, och därmed en sorts sannare liberalism än liberalismen själv (”arbetarrörelsens ursprung ligger icke i en principiell motsättning till borgarklassens utgångspunkter [...] Arbetarklassens kamp är ett fullföljande av, icke en brytning med borgarklassens verk”). Den avgörande skillnaden ligger i att samhället i den borgerliga samhällssynen är ”en mekanisk produkt av de fria individernas överenskommelse”, medan socialdemokratin förstår att ”människan [...] ingalunda [är] ett sådant där fristående jag, fastmer existerar hon [...] endast [...] genom samlivet med andra”. Det handlar alltså om jämlikhetens betydelse: ”[Liberalismen] observerade icke, att den formella likheten bleve ett tomt sken, så länge utgångsläget för individerna alltefter egendom och klassläge vore så reellt olika”.

Fördelningen – jämlikheten - är helt central för Karleby. ”Röstsedel och köpkraft äro olika sätt att utöva medinflytande. I grunden äro de dock rätt likartade. Liksom strävandet gällt allmän och lika rösträtt, gäller det nu allmän och lika köpkraft. Men, som lika rösträtt ej betyder lika faktiskt inflytande, betyder ej heller ‘lika köpkraft’ sådant. De naturliga olikheterna mellan människor kommer man ej ifrån. Man riktar sig mot de av sociala faktorer betingade. Röstsedeln är därför supplement till köpkraften. [Den skapar] underlaget för statliga ingripanden, ledande till ändring i köpkraftens fördelning.” Det vill säga: politiken ska vara omfördelande, för att genom jämlikhet skapa verklig frihet bland människorna.

Jag har aldrig tidigare läst Nils Karleby och är inte särskilt ideologiskt skolad. Därför är det märkligt att upptäcka hur mycket jag känner igen mig i Socialismen inför verkligheten, särskilt i de inledande kapitlen. Den prövande, pragmatiska hållningen, strävan efter att alltid se bortom slagorden, är för mig (rent känslomässigt) vad socialdemokrati är. Det finns också mellan raderna en fascination inför tillvarons svindlande möjligheter och föränderlighet som är djupt sympatisk (och kanske präglad av att Karleby visste att han snart skulle dö). Lika sympatisk är den vibrerande övertygelsen om att målet med politiken är delaktighet; att detta är den företeelse som ska göra människans liv gott. Klangen i beskrivningen av detta är mycket ovanlig i dagens politiska verklighet. Det finns något existentiellt i det, något som går långt utöver synen på politik som praktisk problemlösare och vardagsfixare.

Karleby är utan tvekan briljant. Samtidigt finns ett drag av arrogans; han trivdes uppenbarligen i positionen som sanningsägande outsider. Av Björn von Sydows efterskrift förstår jag att Karleby i sanning hade ett rörligt intellekt och bytte åsikt ibland, inte på ett ytligt sätt, utan som resultat av att han verkligen aldrig tog något för givet. Men jag tänker också att han verkar ha haft ett behov av att vara motvalls – förvisso inte ett helt obekant drag inom politiken. Han gick före; trivdes med att inta minoritetens ståndpunkt, men tröttnade på den när han så småningom fått majoriteten med sig.

Jag önskar att Karleby hade fått tiden att också skriva en bok som beskrev vad socialdemokrati är, med mindre fokus på vad den inte borde vara, och jag hade hemskt gärna läst honom förklara ytterligare varför socialdemokratin behövs. I Socialismen inför verkligheten är socialdemokratin så förgivettagen att den ibland nästan försvinner. Men det är också något att ta med sig: målet för Karleby, det socialistiska samhället, var så självklart att det knappt behövde beskrivas. Det var medlen han var trolös mot. Vi ska använda det som fungerar för att bygga det samhälle vi vill ha.

Och det är väl, ungefär, vad som är svaret på frågan vad vi kan använda Karleby till idag. Jag skulle säga att det är en lärdom som länge varit sorgligt bortglömd inom S. Förmågan att tänka långsiktigt: om vi använder just de här verktygen, hur påverkar det på sikt samhället? Leder de i den riktning vi vill se? De senaste decennierna är det borgerligheten, inte vänstern, som varit skicklig på detta (det där med den asociala ingenjörskonsten).

Å andra sidan tycker jag att Ingvar Carlsson säger det väldigt bra - den som verkligen skulle behöva en Nils Karleby idag är ju högern:

”Nils Karleby lärde oss att det inte är ägandet som är det viktiga utan fördelningen av produktionsresultatet. Man skall ha en pragmatisk syn på ägandet från fall till fall. Den linjen tog oss ur en förödande fastlåsning av vårt tänkande på 1920-talet. Dagens borgerliga partier har fastnat i samma fälla, men på motsatt sätt. Allt som kan säljas ut skall säljas ut. Apotek, bilprovning, hyreshus, SJ och så vidare. Därför är det idag borgerligheten som skulle behöva finna sin egen Nils Karleby för att frigöra sig från den ideologiska fastlåsningen”.

En annan som skriver bra – och högst dagsaktuellt – om arvet efter Karleby är Fredrik Jansson i Funktionssocialismens blinda fläck.

När jag googlar efter fler Karlebyrelaterade texter upptäcker jag att Sydsvenskans Per T Ohlsson skrivit ca ett dussin ledarkrönikor om just Nils Karleby. Tesen är typ att av det faktum att Karleby var emot socialisering 1926 följer, otvetydigt, att S år 2012 borde inta vissa specifika ståndpunkter i olika dagsaktuella frågor, inte minst frågan om vinst i välfärden. Den här typen av Karlebytolkningar är förvisso inte helt ovanliga, men ytligheten i dem skär sig mot Karlebys eget sätt att resonera.

Vi kan slå fast att Karleby ogillade dogmatism. Av detta kan vi dock inte dra någon slutsats om vad som är dogmatism idag. Det enda vi med säkerhet vet är att den inte ser ut som 1926.

Intressant och Netroots.

Även om det naturligtvis är svårt att jämföra kommuner med stater säger det något att Stockholms stad inte ligger långt efter dessa mycket ojämlika länder.

Faktum är att Stockholms ginikoefficient hamnar över den gräns för städer som en FN-rapport kallar ”international alert line [...] above which inequalities may have serious negative political, social and economic consequences for societies if not properly addressed.”

Ojämlikheten i Stockholm växer (2008 var gini 0,405), och Stockholm ligger nu inte långt ifrån nästa gräns på 0,45, om vilken FN skriver: ”inequalities are approaching dangerously high levels; if the current trend continues, challenging conditions in many cities could discourage capital expenditure and lead to sporadic protests and riots. High income inequality is often linked to weak labour markets, inadequate capital investment in public services and lack of pro-poor social programmes.”

Å andra sidan – i den borgerliga budgeten för Stockholms stad är segregationen i princip utraderad.

Uppdatering (1/8 kl 21.00): En vänlig själ upplyser mig om att SCB beräknar ginikoefficienten på kommunnivå på nettoinkomster, medan man i de flesta andra sammanhang beräknar den på justerad disponibel inkomst. En ginikoefficient för Stockholms stad beräknad som i internationella sammanhang, exempelvis som i den ovan refererade FN-rapporten, är alltså med all säkerhet lägre än 0,41 (som jämförelse ska, enligt uppgift, gini för Sverige 2007 ha varit 0,335 beräknad på nettoinkomst, medan den var 0,31 beräknad på justerad disponibel inkomst).

Intressant och Netroots.

Detta kan onekligen verka förbryllande. Wolf påpekar att sambandet naturligtvis inte behöver vara kausalt, men, skriver han, det kan ändå finnas en koppling: ”people may work long hours because they feel poor, which also encourages them to borrow too much. Some think this is part of what happened in the US.”

En invändning som dyker upp i mitt huvud är att Wolf enbart visar arbetade timmar per sysselsatt, och därmed missar de stora skillnader i sysselsättningsnivå som råder mellan länderna. När jag istället kollar arbetade timmar per invånare* förändras bilden något, men det är fortfarande uppenbart att det inte finns något enkelt samband mellan arbetade timmar och krisbenägenhet. Spanien och Irland ligger visserligen lågt, men det gör även Tyskland (åtminstone någorlunda), samtidigt som Grekland och Portugal ligger mycket högt (liksom Island).

(Källa: The Conference Board) Skalan gör att det inte ser ut att vara så stor skillnad vad gäller arbetade timmar per invånare, men mellan exempelvis Frankrike och Grekland skiljer nästan 250 timmar eller ca 40 procent. I mina ögon en anmärkningsvärt stor skillnad.

Ryktet om att lättja skulle kunna förklara krisen tycks alltså betydligt överdrivet.

* arbetade timmar per invånare är inte heller ett perfekt mått, eftersom det inte tar hänsyn till skillnader i ålderssammansättning i olika länder, men då the Conference Board inte redovisar uppgifter på befolkning i arbetsför ålder nöjde jag mig med att räkna på totalen.

PS. Länderna i grafen är valda utifrån vilka Wolf redovisar.

Erik Berglöf skriver intressant om en bankunion. Veronica Palm har fått ett brev och Marie Demker skriver intressant om konturerna av en ny socialdemokratisk vision (gammalt, men läsvärt).

Intressant och Netroots.