Statistik från SCB. Den visar vad som har hänt med inkomstutvecklingen under den borgerliga regeringen. De fattigaste har blivit absolut sett fattigare – närmare bestämt 567 kronor fattigare varje månad jämfört med 2006 – och de rikaste har blivit rikare.

Detta är ingen slump utan resultatet av en medveten politik, som skär i ersättningarna för de som har minst, för att kunna sänka skatten allra mest för de redan rika. Ändå redovisar regeringen en helt annan bild av utvecklingen i sina budgetpropositioner. Såhär brukar det se ut:

(Denna från BP 2012, men liknande varianter finns i flera tidigare propar).

Jag har flera gånger tidigare skrivit om hur orimlig denna bild är, av flera skäl:

För det första är de ”långsiktiga” effekterna absurt höga. Värt att notera är dessutom att regeringens politik tydligen blir allt mer dynamisk, det vill säga decil 1:s stapel blir allt längre, för varje år som går. Jämför gärna med tidigare budgetar så ser ni.

För det andra är det högst oklart hur de långsiktiga effekterna har beräknats. När jag tidigare ringt Finansdepartementet för att fråga det har jag blivit hänvisad till en promemoria som inte alls visar det som diagrammet visar (mer om det här).

För det tredje undrar man lite hur långt som är långsiktigt – märk väl att regeringen i bilden ovan redovisar långsiktiga effekter för åtgärder som påbörjades för fem år sedan. När kommer facit?

För det fjärde, och kanske viktigast: Jämför man regeringens diagram med SCB:s statistik över det faktiska utfallet stämmer de inte överens. Över huvud taget. Skillnaderna mellan verkligheten och regeringens beräkningar är helt bisarrt stora – även om man bortser från de så kallade långsiktiga effekterna!

Det jag inte för mitt liv kan förstå är varför inte regeringen granskas på detta område. Jag har aldrig sett att Anders Borg fått stå till svars för att han uppenbart handskas vårdslöst med sanningen i sina egna budgetpropositioner. Häromdagen gjorde TT en intervju med Borg om den ökande inkomstojämlikheten i Sverige, där Borg säger att han finner klyftorna ”besvärande” och att ”vi” i varje läge ska ”göra det som behövs för att hålla ihop Sverige”. För mig är detta oerhört provocerande, eftersom jag vet att det är Anders Borgs medvetna politik som har accelererat utvecklingen mot ökad ojämlikhet. Om detta får inte Anders Borg en enda fråga i TT-intervjun.

När däremot Håkan Juholt och Tommy Waidelich skriver artikel om denna utveckling, då startar Peter Wolodarski, Maria Wetterstrand och andra tunga twittrare en granskning av detaljerna i denna text. Inget fel i sig, även om man kan tycka att det är lite märkligt att den faktadetalj Wolodarski framför allt vänder sig mot kommer från hans egen tidning (det vill säga: från en professor i nationalekonomi som citeras i DN) för cirka två veckor sedan. (Uppdatering: SvD gör djuplodande faktakoll på just detta påstående och ger grönt ljus.)

Nu behöver ingen oroa sig. Det finns källor på varenda faktapåstående i Juholts och Waidelichs artikel, och den som undrar efter en specifik källa kan gärna höra av sig i kommentarsfältet här. Men återigen. Jag drömmer heta drömmar om att leva i ett land där den verkliga makten granskades. Inte bara oppositionen.

Jag drömmer också heta drömmar om att leva i ett politiskt klimat där man fick diskutera sakfrågor. Även om jag inser att även jag, med detta inlägg, bidrar till att diskutera något annat.

Hur som helst. Den 1 januari 2010 skrev jag att mitt nyårslöfte var att ”ägna hela 10-talet åt att jobba mig ännu blåare för ett mindre ojämlikt samhälle”. Det löftet gäller än.

Bonusmaterial för den som tvivlar på att det är regeringens politik som så kraftigt ökat ojämlikheten och, framför allt, gjort de fattigaste absolut sett fattigare:

Jag önskar så att vi en gång för alla kunde ta kål på myten om att de enda förändringar regeringen gjort handlar om jobbskatteavdragen. Jämfört med allt annat regeringen har gjort är fördelningsprofilen på just den åtgärden faktiskt relativt (obs relativt) hyfsad. Det som skapat den dramatiska regressiviteten är a) sänkta ersättningsnivåer i a-kassa och sjukförsäkring, samt tuffare kvalifikationskrav:

(Ur vårpropositionens fördelningspolitiska bilaga)

Och b) kraftigare sänkningar av skatter som går till höginkomsttagare, nämligen sänkt fastighetsskatt för dyra villor, slopad förmögenhetsskatt och höjt tak för den statliga inkomstskatten. Såhär fördelade sig skattesänkningarna till och med 2009, det vill säga: den rikaste fjärdedelen fick 49 procent av de totala skattesänkningarna, den fattigaste fick 6 procent att dela på.

(Baserat på Riksdagens utredningstjänst 2009:1061).

Summa summarum: Regeringen tar från de fattiga och ger till de rika, det är inte bara en trött slogan, utan fakta. Därav den extraordinära utvecklingen i SCB-statistiken att den fattigaste decilen tappat nästan 9 procent i inkomst på fyra år, samtidigt som alla andra grupper ökat.

Peter Andersson och Claes Krantz och Ingvar Persson samt Peter Johansson skriver också. Ali Esbati är den som först skrev om Anders Borg och surrealismens seger, ett mycket bra inlägg som jag rekommenderar, och som jag alltså snott detta inläggs rubrik ifrån.

Intressant | Netroots | anders borg, ojämlikhet, klyftor, surrealism

Han är inte ensam om att tycka så. Det senaste årets uppenbara tillkortakommanden bland europeiska ledare vad gäller att hantera den galopperande eurokrisen har visat att demokratin är en långsam process. Samtidigt finner jag det problematiskt att så många, från alla möjliga håll, dömer ut de europeiska politikerna som ”svaga ledare” som inte ”orka[r] göra ett val”. Det talas föraktfullt om att de inte klarar av att fatta tuffa beslut eftersom de är rädda för vad väljarna ska tycka. Det sägs att historien kommer att döma dem hårt. Osv. Men förklaringen till detta är ju enkel: det är inte demokratiskt valda politikers uppgift att göra saker som majoriteten av medborgarna (eller, om man så vill, väljarna) inte vill. Folkvalda ledare skiljer sig mycket från företagsledare på det sättet.

Eurokrisen är extremt allvarlig, och visst undrar jag också varför oförmågan att agera är så stor. När nu sannolikheten verkar hög för att brist på handling enbart kommer att förvärra situationen så är det svårt att förstå att man ändå inte kan enas. Att inte fatta ett beslut är också ett beslut.

Jag tror att förklaringen inte är svårare än att de flesta som bor i Europa i första hand identifierar sig som nationalstatsmedborgare, inte som européer. Man kan tycka vad man vill om såväl EU- som europrojektet, men de har uppenbarligen drivits längre än vad det finns ett brett folkligt stöd för. Så länge det går bra är det inga problem. Det är när det börjar gå dåligt som människor inte ställer upp på de jobbiga lösningarna. Och eftersom de europeiska ledarna svarar mot nationella valmanskårer, inte europeiska, är deras mandat bundna. De är inte valda som EU-företrädare utan som nationella. Resultatet av allt detta kan mycket väl vara sämre för fler än om EU-ledarna ”förmådde” fatta de där obekväma besluten som efterlyses av så många. Men sådana är demokratins villkor och i grunden det enda rimliga.

Dock håller jag med Johan Norberg om att eurokrisen visar på ett specifikt politiskt misslyckande, nämligen detta att de ”politiska ledarna har spelat kvitt eller dubbelt med hela Europatanken genom att sjösätta ett europrojekt som de visste var halvfärdigt”, som Norberg skriver.

Förklaringen till eurozonens problem ligger i brister som är inbyggda i själva systemet, och som ett antal personer, inte minst ekonomer, varnade för redan från början. Att det är mycket svårt att ha en enhetlig ränta och växelkurs i ett så disparat område som Europa – eller, annorlunda uttryckt, i ett icke-optimalt valutaområde – är ingen överraskning utan har varit väl känt. Delar av dagens problem stammar exakt ur detta – att Spaniens och Irlands ekonomier nu ligger i spillror handlar inte i första hand om misskötsel, tvärtom hade de goda statsfinanser åren före krisen. Problemet var att ECB-räntan låg för lågt för att bromsa överhettningen som så småningom ledde till krasch i just dessa länder (för en mycket bra och pedagogisk genomgång av eurons inbyggda brister rekommenderar jag för övrigt Mother Jones).

Det politiska misslyckandet ligger alltså snarare 10-20 år tillbaka än här och nu: att de demokratiska ledarna inte ville se att europrojektet hade dåliga chanser från början, eller åtminstone att man inte byggde starkare system för att hantera problemen. Jag är övertygad om att syftet var gott, att många verkligen trodde på integrationstanken, att detta skulle föra oss alla närmare varandra. Men när så mycket fakta talade emot projektet borde man ha agerat på ett annat sätt. Facit riskerar nu att bli en ökad splittring och misstro snarare än något annat.

Läget är som sagt mycket allvarligt. Via Paul Krugman hittar jag Transition report 2011 från Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling. Rapporten går igenom hur den ekonomiska krisen påverkat övergångsländerna i Europa. Det är oroande läsning. Stödet för demokrati har sjunkit i ett antal länder, och mest i de som drabbats hårdast av krisen:

I vissa länder är det riktigt låga nivåer det handlar om – i Serbien, Lettland och Ryssland ligger stödet för demokratin under 40 procent, att jämföra med Sveriges dryga 90.

Båda bilderna från Transition report 2011.

I ett land som Sverige är det lätt att känna att tal om demokrati bara är fina ord. Vem kan vara emot, liksom? Men utvecklingen i övergångsländerna visar att demokrati aldrig är något vi kan ta för givet. Det är inte förvånande att stödet försvagas om människor inte tycker att demokratin klarar av att ge dem ett bra liv. Inget system är heller felfritt – ”demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra”, som en gång Churchill sa. I väst har vi under större delen av demokratins korta historia varit vana vid att uppfatta demokrati som ett system för att fördela ett ständigt växande välstånd, och det är ju ganska trevliga förutsättningar för att ge något positiva konnotationer. I ett land som Sverige har dessutom ett parti varit så dominerande att det förmått ta ett mer långsiktigt ansvar än vad ett parlamentariskt system med ständigt skiftande majoriteter tenderar att göra (en situation vi nu lämnat och knappast kommer att uppleva igen under överskådlig tid). Tendensen att undvika kortsiktigt obekväma men långsiktigt välgörande beslut är annars ett av demokratins grundläggande tillkortakommanden.

Vi står inför många svåra utmaningar som kommer att sätta press på demokratin. Ekonomin är en, klimatkrisen en annan. Förra veckans mindre lyckade toppmöten i Bryssel respektive Durban är tydliga symboler för detta. Det är inte lätt att genom demokrati lösa problem som innebär obehag för många. Det var som sagt betydligt enklare när det handlade om använda ett växande välstånd till välfärdsreformer som gjorde tillvaron bättre för de allra flesta.

Den utveckling vi nu ser är ett svar på just detta. I eurokrisens kölvatten har två folkvalda europeiska ledare ersatts med icke-folkvalda. De lösningar som diskuteras på eurons problem handlar om ökad överstatlighet och bindande, automatiska budgetregler. Kanske är det nödvändigt i den ytterst svåra situation vi nu hamnat i, men det innebär mindre utrymme för demokratiska beslut.

Det är ingen ovanlig hållning att önska sig en utveckling åt det hållet. Även i Sverige, där stödet för demokratin hör till de högsta i världen, svarar 37 procent i European Values Study (2008) att det vore mycket eller ganska bra om det var experter istället för en regering som fattade beslut utifrån vad som är bäst för landet. (Några fler exempel: Portugal: 64 procent; Grekland: 18 procent; Italien: 46 procent, Storbritannien: 52 procent och Tyskland: 63 procent, data härifrån.)

I linje med detta skrev för övrigt Johan Rockström och László Szombatfalvy igår på DN Debatt att inrättandet av ”ett globalt, neutralt beslutsorgan med hela mänskligheten som uppdragsgivare” är en nödvändig lösning på klimatfrågan ”med tanke på det nuvarande politiska systemets oförmåga att lösa flera av mänsklighetens gemensamma problem”.

Längtan efter neutralitet, sökandet efter allmänviljan, ropet på experter som står liksom ovanför det dagliga kladdet och käbblet, allt detta är gamla företeelser, och förståeliga.

Men demokrati är något annat. Och, trots alla sina fel och brister, det bästa och friaste system mänskligheten hittills har konstruerat. Vi måste hitta sätt att inom ramen för detta vackra system lösa de svåra problem vi gemensamt står inför.

LO och TCO tycker inte att Sverige ska ansluta sig till det utökade eurosamarbetet. Inte heller Aftonbladets ledarsida. Martin Wolf är både kritisk till att Storbritannien väljer att stå utanför en ny överenskommelse, liksom till själva överenskommelsen (och han skräder inte direkt orden). Ingvar Persson skriver om Björklunds inställning.

Intressant och Netroots. Etiketter: eurokrisen, demokrati, klimat, politikmisslyckanden

”Så länge någons frihet är hotad, är allas frihet hotad; solidariteten får därför inte stanna vid det egna landets gränser utan måste omfatta alla folk.”

”Jordens alla länder och folk har för sin överlevnad och utveckling blivit beroende av varandra i en utsträckning som aldrig tidigare i historien.”

”Dagens uppgifter är i många avseenden svårare och de politiska förutsättningarna helt annorlunda än tidigare.”

”Jorden är sålunda en hotad planet inte bara till följd av risken för ett kärnvapenkrig. Miljöförstöringen är liksom en osynlig fiende, som smyger sig fram längs kända och ännu okända stigar och slår till på oväntade platser långt från föroreningens källa och rovdriftens ursprung.”

”Det svenska samhället har, trots sina fel och brister, blivit ett gott samhälle att leva i.”

”Nya skillnader i kunskap och därmed möjligheter att påverka hotar ständigt att skapa nya typer av klassklyftor.”

”Många anställda känner sig isolerade i arbetslivet. Stress och dåliga arbetsmiljöer hotar alltjämt många människors hälsa.”

”Kapitalets internationalisering försvårar för de fackliga organisationerna att ta till vara löntagarnas intressen. Den begränsar regeringens, riksbankens och riksdagens möjligheter att förverkliga de nationella mål som har beslutats i demokratisk ordning.”

”Kunskapssamhället bidrar till att sätta auktoriteter i fråga. Människor vill i kraft av sina egna kunskaper själva påverka och bestämma. Otåligheten över att utvecklingen går för sakta på områden, mot vilket detta engagemang riktas, växer också gentemot de politiskt förtroendevalda. Medborgarnas engagemang i enskilda politiska frågor ökar och är något positivt. Men det är viktigt, att detta engagemang inte kanaliseras uteslutande i enfrågerörelser och direkta aktioner i isolerade frågor. Den politiska demokratin måste bygga på en helhetssyn på samhället.”

”För att försvara och vidga sina maktpositioner söker den moderna kapitalismen aggressivt begränsa respektive ta över väsentliga delar av den gemensamma sektorn. Den vill, att den gemensamma verksamheten ska präglas av de värderingar, den marknadsanpassning och därmed de vinstmaximeringsprinciper som gäller i varuproduktions- och tjänstesektorn i övrigt.”

”Den reformistiska socialismens väg är mödosam och tidskrävande.”

”även i den gemensamma sektorn finns skillnader, som har sin grund i produktionsförhållandena och i svårigheten att förena ledningsansvar, brukarinflytande och politisk demokrati med de anställdas rätt till inflytande över sitt arbete.”

Inget tidigare partiprogram är så dystert som 1990 års. Det handlar inte bara om verklighetsbeskrivningen, utan också (kanske framför allt?) om språket. Vilket jag tycker syns i de citat som finns med i detta inlägg. Notera exempelvis första citatet: istället för att skriva t ex (något mer positiva) ”ingen är fri förrän alla är fria” skriver man ”så länge någons frihet är hotad, är allas frihet hotad”. Istället för att skriva ”solidariteten är gränslös” skriver man: ”solidariteten får inte stanna vid det egna landets gränser utan måste omfatta alla folk”. Och beskrivningen av miljöförstöringen som en kringsmygande, lurpassande ”osynlig fiende” är också oerhört talande.

När jag twittrade om detta häromveckan fick jag reaktioner från jämnåriga sossar som var förvånade att man ”redan” 1990 var så dyster. För de flesta som är aktiva i socialdemokratin är det ganska uppenbart att rörelsen länge varit på defensiven och haft dåligt självförtroende. Men jag, och antagligen många i min ålder, har nog tolkat detta som en reaktion på 1990-talskrisen, de efterföljande nedskärningarna, allmänna högervindar i opinionen, osv. Jag blev själv förvånad över att se att dysterheten uppenbarligen är äldre än så. Av programmet att döma kämpar man med en insikt om att de traditionella socialdemokratiska redskapen inte biter längre; typ, vi har styrt under decennier, ändå är inte samhället tillräckligt bra. Det är också uppenbart att miljöhotet uppfattades som mycket reellt och skrämmande för de som skrev programmet. När jag pratar med min mamma, som var med och skrev programmet, hänvisar hon framför allt till osäkerheten i världspolitiken - järnridån hade fallit, men ingen visste vad som skulle komma istället.

Tidigare inlägg här (1897 och 1905) och här (1911 och 1920) och här (1944) och här (1960) samt här (1975). Läs alla partiprogram 1897-1990 här.

Mer föga uppmuntrande läsning: Paul Krugman och depression och demokrati (närmare bestämt antidemokratiska stämningars uppsving i Europa i krisens kölvatten), här med illustrativ graf. Lisa Magnusson skriver bra om ett obehagligt blogginlägg från Katrin Zytomierska. Alliansfritt påminner om den senares kopplingar till Moderaterna.

Intressant och Netroots.

”Har just gått igenom ett antal debattartiklar om socialdemokratin. De handlar alla, märkligt nog, om vad socialdemokraterna inte ska göra (inte blicka bakåt eller inåt, inte fastna i gammal retorik, inte lova guld och gröna skogar, inte glömma klimatfrågan, inte svika den unga generationen, inte lämna det feministiska perspektivet, inte lägga förslag som skrämmer medelklassen, inte återgå till högskattepolitiken, inte lösa upp samarbetet med facket, inte glömma storstaden, inte överge landsbygden och, naturligtvis, inte ägna sig åt internt krypskytte).

Det är tänkvärda och, i många fall, kloka synpunkter.  Men alla dessa ”inten” formar ju inte någon framtidspolitik.  Därför är det dags för alla kloka debattörer att vända på frågeställningen och istället tala om vad partiet bör eller ska göra för att vinna framtiden.

Det nu gällande partiprogrammet skrevs för mer än tio år sedan. Idag lever vi i en annan värld och i ett annat samhälle.   Vilken är socialdemokratins uppgift i den nya världen och i det nya samhället? Vilka förändringar ska socialdemokratin driva? Vilka prioriteringar ska göras? Hur ska socialdemokratins reformagenda se ut? Konkret.

Nu har partiets programkommission inlett sitt arbete. Ett nytt program ska beslutas av kongressen i april 2013. Jag har förmånen att tillsammans med Marika Lindgren Åsbrink arbeta som sekreterare i kommissionen.  Inom de närmaste veckorna skickar vi ut ett diskussionsmaterial, som i huvudsak är en uppföljning av rapporten från förra årets kriskommission. Det är en inbjudan till diskussion om vilken roll socialdemokratin ska spela i den nya världen och vilka områden som partiet ska prioritera i sitt framtida politiska arbete. Vi hoppas att alla partiorganisationer, men också enskilda medlemmar, ska ta chansen att tala om vad partiet ska och bör göra.”

Själv skulle jag vilja lägga till att ett samtal om ”vad partiet bör eller ska göra för att vinna framtiden” inte heller får stanna vid vad partiet ”måste” göra, om inte detta ”måste” också konkretiseras. Alltså: det är lika improduktivt att säga ”Socialdemokratin måste tala till medelklassen” som att säga att ”Socialdemokratin får inte glömma sina rötter”, såvida inte dessa påståenden också konkretiseras med HUR målet ska uppnås. Det vill säga: sakinnehåll.

Kom igen nu allihop! Och avslutningsvis: önskar att alla sossar också rätar på ryggen. Jag är stolt socialdemokrat. Jag är med i det här partiet för att jag tycker att vi är bra. Inte bara bra, vi är fantastiska. Vi har den bästa politiken, de bästa idéerna, de bästa människorna! Allt detta måste ständigt utvecklas och förbättras – men inte från utgångspunkten att allt vi står för idag är fel. För det är det inte.

Rekommenderar för övrigt Ida Gabrielssons texter om klass, särskilt detta: ”Att vilja bli något, det får man, men man får inte tycka att man är någon, redan nu, trots bojorna och nedskärningarna” och detta: ”att jag skulle veta något som inte ni vet, uppfattas närmast som provocerande”.

Intressant och Netroots.

Igår släppte OECD en mycket viktig rapport, ”Divided we stand: why inequality keeps rising”. Den beskriver hur ojämlikheten ökar i nästan alla OECD-länder. I intervjuer säger OECD:s generalsekreterare Angel Gurría att resultaten visar att trickle down-teorin inte stämmer; att hög ekonomisk tillväxt inte ”automatiskt” kommer alla till del. Gurría säger också att detta innebär att det ”sociala kontraktet” har börjat falla samman i många länder.

OECD-rapporten visar att Sverige inte längre är världsbäst på jämlikhet – tvärtom har ojämlikheten här ökat betydligt snabbare än i de flesta andra länder (se bilden överst). Fem OECD-länder har numera högre jämlikhet än Sverige – Slovakien, Tjeckien, Norge, Danmark och Slovenien, som har den allra högsta jämlikheten.

Såhär beskriver OECD utvecklingen:

”Income inequality followed different patterns across the OECD countries over time [...] It first started to increase in the late 1970s and early 1980s in some English-speaking countries, notably the United Kingdom and the United States, but also in Israel. From the late 1980s, the increase in income inequality became more widespread. The latest trends in the 2000s showed a widening gap between rich and poor not only in some of the already highinequality countries like Israel and the United States, but also – for the first time – in traditionally low-inequality countries, such as Germany, Denmark, and Sweden (and other Nordic countries), where inequality grew more than anywhere else in the 2000s. At the same time, Chile, Mexico, Greece, Turkey, and Hungary reduced income inequality considerably – often from very high levels.”

OECD:s lösningar handlar om bättre utbildning och kompetensutveckling, men också om att OECD-ländernas skattesystem bör ses över, för att garantera att höginkomsttagare bidrar på ett rättvist sätt. ”Det kan ske genom att höja marginalskatten för de rika men också genom att eliminera skatteavdragen och på så sätt förbättra skattedisciplinen, och genom att se över skatterna på alla former av egendom och tillgångar.”

O, då kommer jag osökt att tänka på denna bild:

Bilden visar fördelningen av regeringens skattesänkningar fram till 2009 och bygger på statistik från Riksdagens utredningstjänst.  Den rikaste fjärdedelen har fått nästan hälften av de totala skattesänkningarna, medan den fattigaste fjärdedelen bara fått 6 procent. Alltså en skattepolitik som går i rakt motsatt utveckling mot det OECD rekommenderar. Dessutom har regeringen avskaffat förmögenhetsskatten och gjort fastighetsskatten regressiv, vilket även detta går åt rakt motsatt håll mot det OECD föreslår.

Den enda svenska media jag hittar på detta är en yttepyttenotis från TT (men jag har inte googlat så noga). Är man intresserad av de större ekonomiska skeendena verkar det alltså inte bättre än att man får nöja sig med obskyra internationella publikationer som Financial times, the Guardian, BBC, Washington Post, Le Figaro, die Zeit, etc. Vilket jag tycker är mycket märkligt, bland annat på grund av detta.

Utan intellektuell stimulans försmäktar jag i detta politiska klimat.

(SvD skriver dock lite längre om en helt annan rapport från FN om att ojämlikheten i Latinamerika går ner.)

För övrigt: Tre chefer på Carema plockar ut 120 miljoner i lön. Daniel Swedin om varför äldreomsorgen är viktig för alla. AiP om gemensamma intressen för Carema och Moderaterna. Pålitliga Vi har räknat på det här skriver om det mainstream-media verkar missa, nämligen OECD:s rapport. Calle Fridén skriver tankeväckande och sorgligt om vad som kommer efter politiken.

Intressant och Netroots.

”Solidariteten får inte stanna vid gränserna utan omfattar alla folk.”

”Den som segrar i konkurrensen, eller har blivit stark nog att genom monopolbildningar skydda sig mot konkurrens, tillägnar sig därmed en större andel av samhällets resurser än den som förlorar i denna kamp. Kapitalismen söker upphöja denna princip till norm för hela samhällets utveckling, för de enskilda människornas handlande och för värderingen av människorna. Därigenom utarmas de sociala relationerna både i arbetslivet och under fritiden. Därigenom påverkas de politiska förhållandena – inom nationen och mellan nationerna.” (Tycker mycket om detta stycke!)

”Demokratins verkningskrets är alltjämt begränsad.”

”Formellt har män och kvinnor lika rättigheter, men i praktiken råder inte jämställdhet”

”Kommersiella intressen söker exploatera människorna och hindra deras utveckling till självständighet och gemenskap.”

Kritik mot ”leninismen”. Världen sägs domineras av två ekonomiska system, inget av dem är bra. Båda kännetecknas av ”en ensidig inriktning på ekonomisk tillväxt och av ett i längden ohållbart slöseri med naturresurser.”

”Inflationen leder till en orättfärdig omfördelning av inkomster och förmögenheter.”

”befria boendet från privat spekulation”

”beslutsam kamp mot byråkratisering”

”Mångsidighet i opinionsbildningen”

”Myndigheterna använder ett enkelt och begripligt språk”

”Kapitalbildningen för samhällets och näringslivets behov tryggas genom kollektivt och enskilt sparande. Kapitaltillgångarna disponeras under samhällets kontroll.”

”Segregationen på bostadsområdet motverkas.”

”Gradvis förkortning av arbetstiden med sikte på 30 timmars arbetsvecka, 6 timmars arbetsdag.”

”Invandrare bereds arbete, bostäder och social trygghet på samma villkor som svenska medborgare… Kommunal rösträtt och valbarhet till kommunala förtroendeposter för invandrare… Undervisning i och på det egna modersmålet i förskola och obligatorisk skola.”

”Stöd åt politiskt förföljda.”

”Samhället övertar hela produktionen av läromedel.”

”Forskning för att belysa reformbehoven.”

Tidigare inlägg här (1897 och 1905) och här (1911 och 1920) och här (1944) och här (1960). Läs alla partiprogram 1897-1990 här.

För övrigt: läs gärna Katrine Kielos om Moderaterna och vanvården samt Tommy Waidelich och Jennie Nilsson om att privat välfärd är överfinansierad, samt Alliansfritt om en lagändring som riskerar att blockera meddelarfriheten.

Intressant och Netroots. Etiketter: partiprogram, programkommissionen

”Men även i välfärdssamhället kvarstår många av kapitalismens ursprungliga drag.”

”Äldre tiders värderingar av olika sysselsättningar sätter i alltför hög grad sin prägling på behandlingen av människorna.”

”Inte minst i arbetslivet fortlever auktoritära och odemokratiska förhållanden.”

”Den kamp för jämlikhet, som inleddes av arbetarna i det gamla kapitalistiska samhället, har vidgats till en kamp för likvärdig behandling av alla medborgare, vare sig de är män eller kvinnor.”

”Enskilda ekonomiska intressen… söker påverka opinionsbildningen och den politiska utvecklingen”

”den konkurrensmentalitet, som präglar det kapitalistiska samhället, har… bidragit till att skapa psykologiska problem för många människor. Överdrivna krav på framgång och prestige driver människorna till en inbördes tävlan, i vilken många måste förlora och därmed ofta får en känsla av misslyckande.”

Demokratin och organisationslivet har ”inte förmått ge alla en upplevelse av verklig gemenskap och delaktighet i samhällslivet”

”Atomkraften och autmationen står i blickpunkten”

”Som löntagare förenas arbetare och tjänstemän i ett gemensamt intresse… också det stora flertalet företagare och fria yrkesutövare gagnas”

”För socialdemkratin är kravet på ekonomisk demokrati lika självklart som kravet på politisk.”

”Den tekniska utvecklingen kan leda till att mindre rationella och effektiva företag måste lämna plats för dem som bäst förmår utnyttja nya möjligheter.”

”Men om både trygghet och framsteg skall kunna säkras i en värld med ständiga växlingar, måste samhället verksamt underlätta och stimulera den enskildes och företagens anpassning till förändrade förutsättningar.”

Kampen om planhushållning syns mellan raderna. Pragmatismen dominerar.

Kraftigt utökat internationellt avsnitt. ”I många fall har… regimer sagt sig företräda… socialism, medan de i själva verket gett en liten grupp människor makt att förtrycka det stora flertalet. Ingen socialism är möjlig utan demokrati.”

”Lekmannamedverkan i rättsskipningen.” ”Lekmannainflytande i förvaltningen.”

”Bättre villkor åt kulturarbetarna.”

”Finans- och penningpolitiken anpassas efter konjunkturväxlingarna för att bidra till full sysselsättning, hög framstegstakt och stabilt penningvärde.”

”Kreditstöd åt nyföretagande och nyetablering som främjar den samhällsekonomiska utvecklingen.”

”Stöd åt internationella strävanden att avveckla tullar och andra handelshinder. Näringslivets anpassning till frihandel och vidgade marknader.”

”Åtgärder för att öka tillfällena till deltidsarbete”

”Skydd mot föroreningar av luft och vatten samt mot skadligt buller.”

”Husmödrarnas arbetsbörda minskas genom rationalisering av hemarbetet.”

”Vidgade möjligheter till psykisk rådgivning och terapi.”

Det var 1960 års program. Kort reflektion: Inte lika spänstigt som 1944. Pragmatism, insikt om att tillgång till makten inte fixat allt, byråkrati.

Tidigare inlägg här och här och här. Läs alla partiprogram 1897-1990 här.

För övrigt: bra att Stockholms läns landsting märkliga upphandling, som gjorde att Röda korset förlorade Center för torterade flyktingar till WeMind AB utan erfarenhet av frågan, uppmärksammas. Dag Larsson berättar mer om de politiska aspekterna av frågan. Dagens Arena skriver att WeMind särbehandlades framför Röda korset, och om ideologin bakom upphandlingen. Ingvar Persson skriver att allt inte ska upphandlas. Dessutom: Peter Johansson om en märklig attityd från Svenskt Näringsliv.

Intressant och Netroots. Ettiketter: partiprogram, programkommissionen

1944 inför man ny portalparagraf i partiprogrammet: ””Socialdemokratins mål är att så omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation att bestämmanderätten över produktionen läggs i hela folkets händer”, etc.

”Bristen på ekonomisk jämlikhet innebär också brist på jämlikhet i utbildning och uppfostran, i möjligheterna att vinna delaktighet i den andliga och materiella kulturen.”

”Att vara utestängd från delaktighet i äganderätten betyder också att vara utestängd från vad därmed följer av inflytande och ansvar, utrymme för personliga insatser, självständighet och trygghet.”

”De ekonomiska krafter, som framskapa och vidmakthålla dessa för det borgerliga samhället utmärkande drag, visa inga tecken på att förlora i styrka.”

Man resonerar även kring att kapitalismen lett till ”förbättrad bärgning även för de breda lagren av befolkningen”, men att kapitalismen inte förmår ta vara på samhällets produktiva tillgångar fullt ut. ”Arbetslöshet mitt under brist på arbetets produkter”.

Man skriver att ”Socialdemokratin vill åter förena arbetarna och egendomen” och att småföretagande kan vara ett sätt att göra det.

Man vill ”skapa sådana former för produktionens organisation, som ge de arbetande ökat inflytande och ansvar, självständighet och trygghet, men vägledande blir därvid också kravet att icke endast bevara utan stärka en anda av företagsamhet och en rörelsefrihet, som kan hotas både av offentlig och en enskild byråkrati, men som är en förutsättning för utvecklingen av en livskraftig produktion.”

”Enskilt vinstintresse och enskilda gruppers intressen överhuvud underordnas de mål som samfällt eftersträvas.”

”Med de arbetandes gemensamma bestämmanderätt följer deras gemensamma ansvar, varje medborgares skyldighet att åtaga sig det arbete och fullgöra de uppgifter, som krävas för en effektiv organisation av produktionen.”

”Den drivkraft till ekonomiskt framåtskridande som ligger i den enskildes önskan att förbättra sin egen ställning tages till vara under arbetet för en väsentlig utjämning av inkomsterna och därmed för en ökad social och kulturell likställighet.”

”Samhällets ekonomiska politik inriktas så att jämn sysselsättning åstadkommes och arbetslöshet förhindras.”

1944 skrivs det även mycket om goda bostäder, sociala åtgärder för att förebygga brott, förebyggande hälsovård, fri tandvård för barn, avlönad semester etc. Jämfört med tidigare program är tonen en helt annan – antagligen erfarenheten av att faktiskt få bestämma som sätter sina spår. Tycker mycket om detta program.

Läs alla partiprogram 1897-1990 här.

För övrigt: Mikael Feldbaum skriver mycket intressant om IMF:s förändrade roll i Dagens Arena och på detta tema, samt om ojämlikhetens roll för krisen, i tidskriften Arena. Läs! Blir dock djupt deprimerad av att Röda korset i en upphandling förlorar Center för torterade flyktingar till ett riskkapitalbolag utan erfarenhet. Läs även om Jonas Vlachos, som efterlyser ”Mer frihet till pedagogerna, tydligare regleringar av ägandet och driften” i skolan – idag är det tvärtom. Alliansfritt om misslyckade privatiseringar av Stockholms gallerior – vad hade egentligen Gadaffi med saken att göra?

Intressant och Netroots. Etiketter: partiprogram, programkommissionen

1911 års partiprogram innehåller bland annat ett försvar för småföretagarna, krav på ”permanent skandinavisk neutralitet, kraftig internationell samverkan mellan arbetarorganisationerna mot kriget” samt på dödsstraffets avskaffande.

1920 innehåller partiprogrammet flera nyheter, bland annat:

”Rättslig likställighet mellan man och kvinna.”

”Tryggat tillträde för kvalificerade till högre undervisningsanstalter. Ekonomiska hinder för deras utbildning undanröjas.”

”Frihandel.”

”Frihet att utvandra och invandra. Arbetareskyddets och arbetareförsäkringens förmåner tillförsäkras även utländska arbetare.”

”Expropriationsrätt för samhällets behov.”

”Den hemliga diplomatien avskaffas.”

Även: rätt mycket planekonomi.

Partiprogrammen i sin helhet, 1897 till 1990, finns samlade här. Best of 1897 och 1905 finns här.

Intressant och Netroots.

Första partiprogrammet skrevs alltså 1897 och är bara fyra sidor långt. De flesta kraven måste ha tett sig ganska orealistiska då, men väldigt många av dem blev verklighet. Och är det än idag. Några exempel:

”Allmän, lika och direkt rösträtt /…/ för alla till myndig ålder hunna medborgare, utan någon af könsskilnaden betingad olikhet.”

”Folkskolans utveckling till en för all gemensam och kulturfordringarne uppfyllande medborgarskola.”

”Gradvis stigande (progressiv) inkomst- och förmögenhetsskatt samt arfsskatt.”

”Normalarbetsdag på högst 8 timmar”

”Förbud mot användande i industrin af barn under 14 år”

”Skyldighet för samhället att på ett humant sätt draga försorg om alla sina medlemmar vid sjukdom eller olycksfall samt på ålderdomen.”

1905 års partiprogram är likt 1897, men man har lagt till några rader om bland annat nykterhetsrörelsens betydelse. Åldersgränsen för barnarbete har satts vid 15 istället för 14. Meningen om att samhället ska dra försorg om sjuka och gamla medlemmar har omformulerats till ett krav på ”en effektiv folkförsäkring” vid ”olycksfall, sjukdom, invaliditet eller arbetslöshet samt /…/ ålderdom”.

Att läsa dessa två urgamla program känns mycket som att läsa en karta över (den dåtida) framtiden.

Jämlikhetsanden (om en ansvarslös fackförening) Peter Andersson (med en sorglig kurva) Peter Högberg (om det lokala) Martin Moberg (om dyr el i södra Sverige). Intressant och Netroots. Etiketter: programkommissionen, partiprogram