Åkej, ska man skriva ett partiprogram måste man ju ha läst Nils Karleby, så därför gjorde jag nyss det. Hans Socialismen inför verkligheten brukar betraktas som en av den svenska socialdemokratins (mycket få) teoretiska klassiker. Boken kom ut 1926, strax efter Karlebys död. Han dog ung, bara 34 år gammal.
I min läsning finns det fyra helt centrala idéer hos Karleby:
1. Allt är föränderligt, allt är komplext - därför fungerar inte dogmatism, och det finns inga alexanderhugg, bara små, små förändringar i rätt riktning: ”Man kan aldrig fånga det verkliga, levande, ständigt nya livet i abstrakta formler.”
2. Form betyder inget – därför avgörs inte graden av socialism i ett samhälle av hur det är organiserat, utan av dess innehåll (det vill säga: socialisering är ett stickspår). Pragmatism är vägen framåt.
3. Frihet är bara möjligt genom jämlikhet.
4. Det grundläggande mänskliga är strävan; framåt, efter något bättre, efter att skapa.
Socialismen inför verkligheten är skriven några år efter partisprängningen 1917 och är i hög grad en partiintern affär. Syftet är att nå de egna och förändra socialdemokratin, inte att värva nya anhängare utifrån. Karleby argumenterar mot floskler, dogmatism och tron på enkla lösningar hos de egna partikamraterna. Framför allt argumenterar Karleby emot socialisering i bemärkelsen förstatligande, en av den tidens mest diskuterade frågor. Det avgörande är inte ytan, utan innehållet. Betydelsen av den sortens pragmatism för senare tiders socialdemokrati kan knappast överskattas.
Karleby accepterar i stor utsträckning den fria marknaden (fri prisbildning, vinstsyfte och konkurrens i motsats till central planering). En stor del av boken går ut på att försvara (och förklara) nationalekonomin som vetenskap och visa hur den kan användas i socialdemokratiska syften (damn, jag som trodde vi var först!) (nej, det gjorde jag inte). Istället för förstatliganden och planekonomi tror han på många små demokratiska beslut som korrigerar och styr marknaden i önskvärd riktning.
En viktig poäng för Karleby är att socialdemokratin har gemensamma utgångspunkter med liberalismen; socialdemokratin är en fortsättning på upplysningens idéutveckling, och därmed en sorts sannare liberalism än liberalismen själv (”arbetarrörelsens ursprung ligger icke i en principiell motsättning till borgarklassens utgångspunkter [...] Arbetarklassens kamp är ett fullföljande av, icke en brytning med borgarklassens verk”). Den avgörande skillnaden ligger i att samhället i den borgerliga samhällssynen är ”en mekanisk produkt av de fria individernas överenskommelse”, medan socialdemokratin förstår att ”människan [...] ingalunda [är] ett sådant där fristående jag, fastmer existerar hon [...] endast [...] genom samlivet med andra”. Det handlar alltså om jämlikhetens betydelse: ”[Liberalismen] observerade icke, att den formella likheten bleve ett tomt sken, så länge utgångsläget för individerna alltefter egendom och klassläge vore så reellt olika”.
Fördelningen – jämlikheten - är helt central för Karleby. ”Röstsedel och köpkraft äro olika sätt att utöva medinflytande. I grunden äro de dock rätt likartade. Liksom strävandet gällt allmän och lika rösträtt, gäller det nu allmän och lika köpkraft. Men, som lika rösträtt ej betyder lika faktiskt inflytande, betyder ej heller ‘lika köpkraft’ sådant. De naturliga olikheterna mellan människor kommer man ej ifrån. Man riktar sig mot de av sociala faktorer betingade. Röstsedeln är därför supplement till köpkraften. [Den skapar] underlaget för statliga ingripanden, ledande till ändring i köpkraftens fördelning.” Det vill säga: politiken ska vara omfördelande, för att genom jämlikhet skapa verklig frihet bland människorna.
Jag har aldrig tidigare läst Nils Karleby och är inte särskilt ideologiskt skolad. Därför är det märkligt att upptäcka hur mycket jag känner igen mig i Socialismen inför verkligheten, särskilt i de inledande kapitlen. Den prövande, pragmatiska hållningen, strävan efter att alltid se bortom slagorden, är för mig (rent känslomässigt) vad socialdemokrati är. Det finns också mellan raderna en fascination inför tillvarons svindlande möjligheter och föränderlighet som är djupt sympatisk (och kanske präglad av att Karleby visste att han snart skulle dö). Lika sympatisk är den vibrerande övertygelsen om att målet med politiken är delaktighet; att detta är den företeelse som ska göra människans liv gott. Klangen i beskrivningen av detta är mycket ovanlig i dagens politiska verklighet. Det finns något existentiellt i det, något som går långt utöver synen på politik som praktisk problemlösare och vardagsfixare.
Karleby är utan tvekan briljant. Samtidigt finns ett drag av arrogans; han trivdes uppenbarligen i positionen som sanningsägande outsider. Av Björn von Sydows efterskrift förstår jag att Karleby i sanning hade ett rörligt intellekt och bytte åsikt ibland, inte på ett ytligt sätt, utan som resultat av att han verkligen aldrig tog något för givet. Men jag tänker också att han verkar ha haft ett behov av att vara motvalls – förvisso inte ett helt obekant drag inom politiken. Han gick före; trivdes med att inta minoritetens ståndpunkt, men tröttnade på den när han så småningom fått majoriteten med sig.
Jag önskar att Karleby hade fått tiden att också skriva en bok som beskrev vad socialdemokrati är, med mindre fokus på vad den inte borde vara, och jag hade hemskt gärna läst honom förklara ytterligare varför socialdemokratin behövs. I Socialismen inför verkligheten är socialdemokratin så förgivettagen att den ibland nästan försvinner. Men det är också något att ta med sig: målet för Karleby, det socialistiska samhället, var så självklart att det knappt behövde beskrivas. Det var medlen han var trolös mot. Vi ska använda det som fungerar för att bygga det samhälle vi vill ha.
Och det är väl, ungefär, vad som är svaret på frågan vad vi kan använda Karleby till idag. Jag skulle säga att det är en lärdom som länge varit sorgligt bortglömd inom S. Förmågan att tänka långsiktigt: om vi använder just de här verktygen, hur påverkar det på sikt samhället? Leder de i den riktning vi vill se? De senaste decennierna är det borgerligheten, inte vänstern, som varit skicklig på detta (det där med den asociala ingenjörskonsten).
Å andra sidan tycker jag att Ingvar Carlsson säger det väldigt bra - den som verkligen skulle behöva en Nils Karleby idag är ju högern:
”Nils Karleby lärde oss att det inte är ägandet som är det viktiga utan fördelningen av produktionsresultatet. Man skall ha en pragmatisk syn på ägandet från fall till fall. Den linjen tog oss ur en förödande fastlåsning av vårt tänkande på 1920-talet. Dagens borgerliga partier har fastnat i samma fälla, men på motsatt sätt. Allt som kan säljas ut skall säljas ut. Apotek, bilprovning, hyreshus, SJ och så vidare. Därför är det idag borgerligheten som skulle behöva finna sin egen Nils Karleby för att frigöra sig från den ideologiska fastlåsningen”.
En annan som skriver bra – och högst dagsaktuellt – om arvet efter Karleby är Fredrik Jansson i Funktionssocialismens blinda fläck.
När jag googlar efter fler Karlebyrelaterade texter upptäcker jag att Sydsvenskans Per T Ohlsson skrivit ca ett dussin ledarkrönikor om just Nils Karleby. Tesen är typ att av det faktum att Karleby var emot socialisering 1926 följer, otvetydigt, att S år 2012 borde inta vissa specifika ståndpunkter i olika dagsaktuella frågor, inte minst frågan om vinst i välfärden. Den här typen av Karlebytolkningar är förvisso inte helt ovanliga, men ytligheten i dem skär sig mot Karlebys eget sätt att resonera.
Vi kan slå fast att Karleby ogillade dogmatism. Av detta kan vi dock inte dra någon slutsats om vad som är dogmatism idag. Det enda vi med säkerhet vet är att den inte ser ut som 1926.
Intressant och Netroots.
