Reviderad historieskrivning

”Valfrihet behöver inte motiveras”. ”Valfrihet har ett egenvärde”. ”De reformer som sjösattes för två decennier sedan har haft ett primärt mål; nämligen att ge individen, oavsett vem den individen är, makten över de vardagsnära besluten.” Så har försvarslinjen gått efter att SNS rapport Konkurrensens konsekvenser presenterades i förra veckan. ”SNS:s antologi verkar utgå från att denna reform infördes för att minska kommunernas kostnader, och att reformen misslyckats då kommunernas kostnader snarare ökat. Valfrihet inom förskola och skola är dock till för familjernas skull”, skriver ett gäng kristdemokrater i SvD, och Peje Emilsson hävdade  på släppseminariet att frågor om kvalitet och kostnadsbesparingar aldrig varit viktiga skäl för välfärdsreformerna. Det som stått i centrum skulle hela tiden ha varit den ökade valfriheten.

Därför är det lite kul att läsa SAF:s (nuvarande Svenskt Näringsliv) skrift ”Skola vi starta” från 1991:

Värt att notera att valfrihet som värde i sig inte nämns över huvud taget – men se punkt 3 och 9. För övrigt går det som sagt bra att läsa regeringen Bildts proposition, för att se att både kvalitetsförbättringar och kostnadseffektiviseringar lyftes fram som tunga argument för friskolereformen.

Däremot hade SAF helt rätt i punkt 9, att friskolor är billigare än kommunala skolor. Problemet är bara att i ett kundvalssystem där ersättningen är fast är ”det enda sättet att generera vinst [...] att hålla nere kostnaderna. Så länge som kostnadsuppföljningen är bristande är det inte uppenbart att lägre kostnader leder till lägre utgifter för det offentliga utan besparingen blir istället till vinster hos den privata utföraren”, som Konkurrensens konsekvenser beskriver det.

Läs gärna Jonas Vlachos, en av forskarna i SNS-rapporten, om reglering av skolmarknaden (notera särskilt den distinktion han gör mellan vinstsyftande och ickevinstsyftande skolor – en skillnad som bör studeras än mer framöver, inte bara på skolområdet utan inom all välfärd. För egen del tror jag att det är en betydligt mer fruktbar indelning än att tala om ”privat” respektive ”offentligt”). Vlachos är också intervjuad i the Guardian apropå SNS-rapporten. Han säger bland annat: ”the difference between the free schools and the municipal schools is that the free schools actually have a profit incentive to reduce quality”. Arbetarrörelsens tankesmedja skriver att ”SNS-rapporten sätter världsbild i gungning”. Alliansfritt.

Intressant och Netroots.

Klass påverkar skolresultaten i Sverige lika mycket som i USA

I sitt sommartal nämnde Håkan Juholt att socioekonomisk bakgrund numera spelar lika stor roll för en elevs skolresultat i Sverige som i USA (ska man vara petig är effekten faktiskt något större i Sverige). Uppgiften kommer från Skolverkets rapport om PISA 2009. Såhär ser det ut:

(Har inte inkluderat alla OECD-länder av utrymmesskäl; hela listan finns på s. 21 i rapporten. Där förklaras också hur poängen beräknas).

Både i USA och Sverige spelar alltså klassbakgrund större roll för skolresultaten än i det genomsnittliga OECD-landet. Andra nordiska länder lyckas betydligt bättre än Sverige, men även länder/regioner som Hong Kong, Spanien och Chile. Vad som gör detta extra anmärkningsvärt är att Sverige tidigare låg i topp bland världens länder vad gäller likvärdighet i skolan. Det har gått snabbt utför: skillnaden idag är stor jämfört med hur det såg ut för bara tio år sedan.

”Sverige [har] under 2000-talet tappat sin position i toppen som ett av de länder med de mest likvärdiga skolsystemen till att numera inte vara mer än ett genomsnittsland när det gäller likvärdighetsaspekter. Denna relativa nedgång beror inte så mycket på att övriga länder kommit ikapp utan den främsta orsaken är att likvärdigheten i Sverige har försämrats under tidsperioden”, skriver Skolverket i rapporten.

Sydsvenskan skrev bra om detta för ett tag sedan. Att segregationen spelar stor roll i detta var Sakine Madon inne på igår. Läs gärna om hur alliansens skolpolitik går rakt emot OECD:s rekommendationer för hur man skapar en likvärdig utbildning.

Martin Moberg och Johan Westerholm skriver också om sommartalet och Sebastian Stenholm om bostadspolitik.

AB | DN | SvD | SvD | Ex | Ex | Netroots | Intressant

Straffa skolorna för barnfattigdomen?

Häromveckan skrev två representanter från Skolinspektionen en debattartikel med rubriken ”Vi tvekar inte att straffa skolorna”. I artikeln hänvisas till inspektion som gjorts i Södertälje och Malmö, där det finns ett antal skolor med mycket låga resultat. Artikelförfattarna skriver bland annat:

Vi har på många håll sett skolor där ledning och andra ansvariga inte hänvisar till det egna arbetet eller hur undervisningen bedrivs utan faller undan för bakomliggande faktorer. Sådana faktorer kan vara lågutbildade föräldrar, ostimulerande miljöer, föräldrar som inte kommer från Sverige med flera förklaringar. Alla olika ursäkter till varför skolan inte kan ge just dessa elever möjligheten att klara godkända betyg [...]

Ingen skola kan tillåtas vara omständigheternas fånge. De kommunföreträdare, rektorer eller lärare som på detta sätt lägger över skulden på barnen eller på deras föräldrar har misstagit sig om vilken uppgift och vilket ansvar de själva har. Uppgiften är att anpassa skolans verksamhet till att alla barn faktiskt får möjlighet att klara godkänt.

Jag delar artikelförfattarnas åsikt i mycket. Jag har själv många gånger, både som lärare och som elev och student (allra mest på universitetet faktiskt), stött på attityden bland lärare att eleverna är någon sorts förprogrammerade lådor: antingen är de duktiga, eller så är de inte duktiga. Undervisningen ska inte anpassas efter eleverna, utan snarare tvärtom. Det är en oacceptabel attityd.

Dock bekymrar det mig att en vanlig uppfattning tycks vara att man kan avläsa en skolas kvalitet på elevernas resultat. Det är en grov förenkling. Jag vågar påstå att några av Sveriges bästa skolor visar några av Sveriges lägsta resultat. Det stora problemet är att elever har så extremt olika förutsättningar. Forskningen visar att det råder oerhört starka band mellan klassbakgrund och skolresultat, och därför är det inte särskilt fruktbart att enbart skylla dåliga resultat på enskilda skolor. Det vore en farlig förenkling, som riskerar att skymma det faktum att även företeelser utanför skolans väggar behöver förändras om vi verkligen menar allvar med att utbildningen ska vara likvärdig.

Som exempelvis den ökande barnfattigdomen. De skolor Skolinspektionen kritiserar ligger i några av Sveriges fattigaste områden - i Södertälje växer vart femte barn upp i fattigdom, i Malmö nästan vart tredje, och i exempelvis stadsdelen Rosengård, som specifikt nämns i artikeln av Skolinspektionen, mer än 60 procent. Att tro att resultaten i dessa skolor skulle bli bättre genom sanktioner från Skolinspektionen – vilket är artikelförfattarnas förslag – leder helt fel. Det är att individualisera sociala problem. Den viktigaste förklaringen till att skolresultaten i Rosengård är låga ligger inte hur skolorna där fungerar, utan i det samhälle Rosengårdseleverna lever i, varje minut, varje dag.

Diagrammet bygger på egna beräkningar på statistik från Rädda barnen (stadsdelsbilagan) och Skolverket. Korrelationen är signifikant med p<0,0001. Varje prick är en stadsdel i Malmö, med Rosengård längst till höger (andel fattiga barn=61,5 procent, andelen behöriga nior=53,5 procent) och Limhamn-Bunkeflo längst till vänster (andel fattiga barn=10,6 procent, andel behöriga nior=91,3 procent). Diagrammet visar med all önskvärd tydlighet det starka sambandet mellan socioekonomisk bakgrund och skolresultat.

När jag som skolpolitiker i Sundbyberg talar om klassbakgrundens betydelse för skolresultaten brukar moderater och folkpartister i kommunen hävda att jag skyller på eleverna, att jag inte tror att alla kan lyckas (Skolinspektionen argumenterar på ett liknande sätt i citatet ovan). I själva verket är det precis tvärtom: jag tror ju att alla kan lyckas, om de bara får rätt stöd. För mig är detta essensen av en socialdemokratisk människosyn. Att däremot blunda för bakgrundens betydelse är att göra eleverna en otjänst. Först när vi ser att klass och sociala strukturer spelar roll, först därefter kan vi möta alla som individer. Först därefter kan vi sätta in rätt åtgärder.

Min huvudpoäng är att om vi vill ha en likvärdig utbildning, så måste vi också skapa ett likvärdigt samhälle. Eftersom det är så uppenbart att klassbakgrund spelar roll för skolresultat – redan i tredje klass finns det i Sverige stora skillnader i elevers skolresultat beroende på föräldrarnas utbildningsnivå – ligger det nära till hands att dra slutsatsen att om man vill höja skolresultaten, så måste vi bekämpa ojämlikheten. Så länge vår bakgrund styr våra skolresultat är vi inte fria. Naturligtvis måste skolan hela tiden anstränga sig till sitt yttersta för att kompensera för denna vår ofrihet, genom att exempelvis genomföra åtgärder i linje med OECD:s rekommendationer. Men om vi verkligen menar allvar med att vi vill ha en likvärdig skola, så kommer det inte att räcka. De sociala strukturerna är för starka. Om vi menar allvar med att alla barn ska få en lika bra start i livet, då kan vi inte bara titta på det som finns innanför skolans fyra väggar. Vi måste också titta på samhället utanför. Och att tro att vi kan straffa bort ojämlikheten med sanktioner riktade mot de skolor där de fattigaste barnen går – det är ett uttryck för en samhällssyn som jag i längden tror är mycket farlig.

Häromveckan skrev jag om hur regeringens skolpolitik går helt på tvärs med OECD:s rekommendationer för hur man skapar en likvärdig utbildning. Jag avslutade med att skriva att jag tyckte att en avgörande faktor saknades bland OECD:s rekommendationer. Det är kanske den viktigaste av dem alla, och den är alltså: skapa ett likvärdigt samhälle. Utan detta kan vi aldrig få en likvärdig utbildning.

Uppdatering: Sydsvenskan skriver oerhört läsvärt men mycket skrämmande om den minskande likvärdigheten i svenska skolan: ”Vi kan inte längre jämföra oss med våra nordiska grannar – i både Norge, Danmark och Finland spelar familjebakgrunden inte alls lika stor roll för skolresultaten. Sverige ligger istället numera på samma nivå som USA, fast den svenska skolan är något sämre än den amerikanska på att kompensera för det sociala arvet /…/ Av de svenska tjejerna med högutbildade föräldrar är det 85 procent [som går ut gymnasiet med högskolebehörighet]. Av killarna som är födda i utlandet är det 20.” Läs hela!

PS. Tendensen att individualisera sociala problem anar jag även i Fokus årliga kommunranking över var det är bäst att bo någonstans. Undersökningen är en blandning av politiskt sett (mer eller mindre) direkt påverkbara faktorer, som lärartäthet och kostnad för äldreomsorg, och demografiska faktorer som i högsta grad är klassbundna, typ skolresultat, arbetslöshet, ohälsotal, andel familjer som har råd att köpa villa, etc. Slutsatsen blir, föga förvånande, att det är bäst att bo i kommuner där folk är rika, friska och lyckliga. Vilket inte torde ha särskilt mycket med själva kommunen att göra. Lomma och Danderyd toppar listan.

Apropå barnfattigdomen har diskussionen om relativ fattigdom dragit igång igen, och än en gång undrar man förbryllat över de borgerliga debattörer som går upp i falsett för att hävda att barnfattigdom inte existerar: känner de verkligen att de står på rätt sida i det här? Lena Sommestad skriver bra om detta på sin blogg och i GP. I ett gammalt inlägg försöker jag gå till botten med varför relativ fattigdom är relevant som begrepp, läs gärna. Karin Pettersson skriver ”Det är så man skäms. Inte bara för barnfattigdomen. Utan till och med för liberalerna.”

Anna Kaya skriver om hur resultaten i Rosengårds skolor kan vändas. I övrigt rekommenderar jag Daniel Mathisen om det socialdemokratiska reformskafferiet – mycket läsvärt! Och så är jag glad för att riksdagen har sagt nej till Fas 3. Peter Johansson och Martin Moberg om detta.

Intressant och Netroots.

En politik för minskad likvärdighet – hela listan

Det talas allt oftare om vikten av likvärdighet i utbildningen. Det är iallafall min upplevelse. Frågan står på dagordningen på ett sätt som den inte gjorde för bara några år sedan. Exempelvis ägnade Skolverket sitt senaste nyhetsbrev helt och hållet åt detta tema, och i Skolinspektionens rapporter får frågan ofta stort utrymme – eftersom det i nästan alla kommuner råder stora skillnader i resultat mellan olika skolor. I Stockholm ser det t ex ut såhär på skolnivå (varje stapel är en skola):

Så vad vet vi om vad som fungerar? Hur kan likvärdigheten i utbildningen öka? För några år sedan släppte OECD rapporten No more failures: Ten steps to equity in education som handlar om just detta. Till att börja med konstaterar OECD att kopplingen mellan klass och skolresultat är stark i alla medlemsländer. Även om Sverige ligger i den nedre delen  av skalan (men inte lägst), så är sannolikheten här att en elev från en underprivilegierad bakgrund får låga resultat i matte tre gånger högre än att en elev från en privilegierad bakgrund får det. I USA är motsvarande siffra 4, och i Belgien över 5.

Baserat på empiri och studier från ett antal länder gör OECD följande tio rekommendationer för hur en mer likvärdig utbildning uppnås:

1. Begränsa tidig sortering och differentiering, fördröj selektion baserat på kunskapsresultat
2. Hantera skolval på ett sätt som förhindrar stark social selektion
3. På gymnasienivå: tillhandahåll attraktiva alternativ, ta bort ”återvändsgränder” och förhindra avhopp
4. Erbjud chanser att ta igen missad utbildning senare i livet
5. Identifiera och erbjud systematiskt stöd till dem som hamnar efter. Elever bör inte gå om samma klass.
6. Stärk kopplingen mellan hemmet och skolan så att resurssvaga föräldrar också kan hjälpa sina barn med studierna
7. Se till att invandrare och minoriteter inkluderas på ett framgångsrikt sätt i den ordinarie undervisningen
8. Tillhandahåll högkvalitativ utbildning för alla. Prioritera utbildning i tidiga åldrar och grundläggande kunskaper.
9. Låt behoven styra resurstilldelningen: Större resurser till elever och regioner med större behov
10. Sätt konkreta mål för ökad likvärdighet, särskilt relaterat till låga skolresultat och avhopp

Visst, det är på en rätt övergripande nivå. Som skolpolitiker är det lätt att önska sig än mer handfasta tips. Trots detta – och trots att OECD knappast kan beskyllas för att vara en vänsteristisk kampanjorganisation – kan det konstateras att mycket av den borgerliga skolpolitiken går i rakt motsatt riktning:

1. Den borgerliga regeringen inför tidigare sortering i skolan genom att språkval som görs redan inför årskurs 6 numera spelar roll för antagningen till gymnasiet (steg 1, begränsa tidig sortering)
2. Regeringen tidigarelägger selektionen baserat på kunskapsresultat genom införandet av spetsutbildningar från och med åk 7 (steg 1, fördröj selektion baserat på kunskapsresultat)
3. Regeringen inför återvändsgränder i utbildningen genom att slopa den garanterade högskolebehörigheten på gymnasieprogrammen (steg 3, ta bort återvändsgränder)
4. Regeringen har kraftigt skurit på vuxenutbildningen och därmed försämrat möjligheterna att ta igen missad utbildning (steg 4, erbjud chanser att ta igen missad utbildning senare i livet)
5. Borgerliga politiker är ofta emot resursfördelning efter behov. Exempelvis reserverade sig Jan Björklund, på den tiden han var skolpolitiker i Stockholms stad, mot den dåvarande rödgröna majoritetens förslag att öka den socioekonomiska schablonen (steg 9, låt behoven styra resurstilldelningen)

Några av de andra punkterna har såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar ansvar för. Skolvalet har inneburit social selektion – även om jag personligen inte tror att det skulle se särskilt annorlunda ut skolvalet förutan, på grund av boendesegregationen – och socialdemokratiska regeringar tog inte tillräckligt kraftfullt tag i problemet med att så många lämnar gymnasiet utan slutbetyg (vilket kan ses som en sorts avhopp, punkt 3). Exempelvis. Icke desto mindre är det uppenbart att rätt mycket i den borgerliga skolpolitiken faktiskt går rakt emot ett antal centrala punkter på listan.

Samtidigt finns det en avgörande faktor som helt saknas i OECD:s lista. Mer om det ett senare inlägg.

Nästan alltid sägs saker och ting bättre med en graf – se Vi har räknat på det här om elevprestation baserat på föräldrars studiebakgrund samt resultat på nationella provet i matematik per kommun (underförstått: per medelinkomst). Magnus Nilsson skriver bra om den försämrade likvärdigheten i den svenska skolan, och vad man kan göra åt saken. Anna Kaya skriver om ett vanligt missförstånd kring hur man bäst lär sig svenska, och Christer Magister om ett ”tillfälligt ekonomiskt oberoende”. Läs även detta för perspektiv på det här med lärarbehörighet – elever strejkar för att få behålla lärare utan lärarlegitimation. Rekommenderar även Ingvar Persson om varför SAP behöver LO och Leif Pagrotsky om svaga internationella institutioner och en EU-apparatchik.

Intressant och Netroots.

Dina skattepengar

PJ Anders Linder har svårt att bestämma sig. ”Valuta för skattepengarna” är mycket viktigt för honom, men samtidigt vill han försvara välfärdsföretagens vinstuttag. Det är en ekvation som inte går ihop, och det märks på hans senaste ledarkrönika, där han bland annat citerar SKL:s Håkan Sörman:”Jag är mot vinstreglering, men visst undrar man när man hör talas om stora vinstuttag ur företag som bara har drivits en kort tid. Då måste det vara fråga om töntig upphandling.”

Ja visst undrar man (avkastningen i välfärdsföretag är mellan 40 och 90 procent högre än det genomsnittliga företaget). Affärspressen, och nu senast SvD, har under lång tid rapporterat om de stora vinstutdelningar som görs av välfärdsföretag. Svenska skolföretag delade exempelvis ut 78 miljoner kronor det senaste året. Detta är alltså i princip enbart pengar som du en gång har betalat in i kommunalskatt för att användas i skolan. De stora pengarna finns dock inte i utdelningarna, utan realiseras vid försäljning: SvD rapporterar om vårdbolagen Aleris, Ambea och Attendo, som alla har bytt ägare de senaste åren, med vinster på mellan 100 och 440 procent av de tidigare ägarnas insats som följd. Totalt 6,4 miljarder kronor. Dina skattepengar. En av ägarna var för övrigt Singapores statliga investeringsbolag, som enligt SvD kammat hem en vinst på drygt en halv miljard. Grattis till de singaporianska skattebetalarna, säger jag.

Okej, men har inte detta bara med ”töntig upphandling” att göra då, som Håkan Sörman föreslår? Inte när det gäller skolan, eftersom skolor inte upphandlas. Fristående skolor har i princip fri etableringsrätt. Politiker kan inte styra deras ersättning. Då blir det såhär:

(Statistik från Skolverket och Skolverket). Friskolor är bra på att spara in på utgifterna. De stora kostnadsposterna för all skolverksamhet är personal och lokaler, och därför är det inte förvånande att friskolor har lägre jämförelsetal på dessa områden. Jag tror att kommunala skolor har en del att lära här. Precis som PJ Anders Linder vet jag att det inte finns något enkelt samband mellan resurser och skolresultat. Det finns exempelvis inget som säger att en elev behöver exakt 18 kvm istället för 10 (eller något däremellan). Jag är alltså inte säker på att friskolornas lägre lärartäthet och lokalyta nödvändigtvis är ett kvalitetsproblem. Nej, det verkliga problemet ligger i att trots att fristående skolor har betydligt lägre kostnader än kommunala, så får de exakt lika hög ersättning som de kommunala skolorna. Besparingarna kommer inte skattebetalarna till del, och i de flesta fall inte heller eleverna, utan riskkapitalisterna. 6400 kronors skillnad per elev ser kanske inte ut som så mycket, men i en skola med 300 elever blir det 1,9 miljoner kronor. På ett enda år.

Det här är enormt dålig valuta för skattepengarna. Finansieringssystemen för privat driven välfärd är undermåligt konstruerade. PJ Anders Linder inser detta. Han är kritisk till det. Men värjer sig ändå: ”Carin Jämtin har gjort sig känd för hårda utfall mot välfärdsföretagande och Kriskommissionen uttrycker sig direkt fientligt”, skriver han. Nåväl. Om vi försöker undvika att gå upp i falsett: Det både Carin Jämtin och Kriskommissionen föreslagit kan sammanfattas med följande citat från Kriskommissionens slutrapport: ”De incitament som skapas av dagens ersättningssystem kan i högsta grad ifrågasättas. De är inte utformade för att uppmuntra hög kvalitet. Därför bör nya ersättningssystem för privata välfärdsföretag tas fram [...] Skattepengar som används till att finansiera välfärden ska stanna i välfärdsverksamheten.”

Fientligt? Hårda utfall? Tja, kalla det vad du vill. Själv ser jag att samsynen mellan SvD:s ledarsida och Kriskommissionens rekommendationer på det här området är större än vad PJ Anders Linder uppenbarligen är bekväm med.

PS. För egen del tycker jag inte det handlar om ”vinstbegränsning”, det vore ett föga verkningsfullt verktyg. Men finansieringssystemen som helhet måste ses över. Ingen bör ersättas för kostnader de inte har, det är vanligt sunt förnuft.

Johan Westerholm och Rasmus Lenefors skriver också. I övrigt rekommenderar jag Alliansfritt om tveksamma bildval på Moderaternas hemsida samt Karin Kolk och Roger Mörtvik om regeringens dyra men verkningslösa förslag om nystartszoner (har också själv tidigare skrivit om det). Rekommenderar också Kent Wernes kartläggningar av vinst i välfärden.

SvD | Intressant och Netroots.

I framtiden går vi alla sam och natur

Nyligen kom de preliminära antagningssiffrorna till gymnasiet i Stockholms län. Nånting ser ut att vara på gång:

Betydligt färre söker yrkesförberedande program och betydligt fler studieförberedande. Den enda rimliga förklaring jag kan komma på är att från och med i höst gäller den nya gymnasieskolan, där yrkesförberedande program inte längre ger högskolebehörighet. Detta verkar få till följd att färre väljer de yrkesförberedande programmen.

Det är för tidigt att säga vad detta får för konsekvenser, men en sak manar till eftertanke. I SCB:s prognoser över efterfrågan på arbetskraft de kommande decennierna kommer man fram till att den stora bristen kommer att råda på personer med gymnasial yrkesutbildning, framför allt inom vård och omsorg, teknik och tillverkning samt ekonomi och handel. Det förväntas dock råda överskott på personer som har gymnasial utbildning inom samhälls- och naturvetenskap (det vill säga studieförberedande program).

Det är olyckligt om den nya gymnasieskolan får till effekt att allt fler väljer bort yrkesförberedande program, särskilt om de egentligen är osäkra på om de verkligen vill läsa vidare. Att ha gått sam eller natur men inte plugga vidare verkar inte borga för en särskilt bra ställning på arbetsmarknaden, om man ska tro SCB.

Jan Björklund menar att målet om högskolebehörighet på yrkesprogrammen har lett till att många hoppat av gymnasiet: ”Alla vill inte bli akademiker.”Att slopa högskolebehörigheten är alltså enligt Björklund ett sätt att få fler att gå klart gymnasiet. Om det finns någon som helst forskning som stöder detta antagande vet jag inte [Uppdatering: Det finns forskning som stöder detta. Mer i kommentarerna.]

Att var fjärde tjugoåring saknar fullständig gymnasieutbildning är ett mycket allvarligt problem, som definitivt bör sättas högt på den politiska dagordningen. Men en slopad högskolebehörighet är problematisk av flera skäl: dels stänger den dörrar och skiktar elever, dels bortser sänkta krav på teoretiska kunskaper (vilket är den konkreta effekten) att dagens arbetsliv kräver helt andra kunskaper än för femtio år sedan, även av personer utan högskoleutbildning. Om man jobbar i butik eller restaurang måste man kunna engelska, jobbar man i industrin behöver man antagligen en del matte, och så vidare. Man gör inte elever en tjänst genom att sänka kunskapskraven, om de sedan kommer ut i ett arbetsliv som förväntar sig mer. Tvärtom.

Att de preliminära antagningssiffrorna dessutom tyder på att reformen får till följd att de program som arbetsmarknaden ropar allra mest efter dräneras på elever, är ytterligare ett skäl att vara mycket skeptisk till den slopade högskolebehörigheten. Det här känns som att backa in i framtiden.

Uppdatering: Nu skriver även Sydsvenskan om samma trend i Skåne.

♦

Mycket bra dock att det fria skolvalet och kommunaliseringen av skolan nu ska utvärderas - trots att det sker mot regeringens vilja. Finansieringssystemet som gör att miljontals kronor av skattebetalarnas pengar varje år lämnar skolan genom att bli till vinst ska dock inte utredas. SvD skriver mycket bra om vinsterna i välfärden och systematiska uppköp av riskkapitalister – ”De stora riskkapitalägda koncernerna inom vård, skola och omsorg gör en rörelsevinst på runt tio kronor på varje hundralapp av skattepengar, ibland långt mer än så.” Måste läsas! Och se efter själv vart dina skattepengar tar vägen.

Läsvärt: På nystartade Flyktingbloggen kommenterar ett flertal personer den nya migrationspolitiska överenskommelsen. Dany Kessel skriver bra om SACO:s utspel om att individuella lönesamtal höjer kvinnors löner. Kjell Rautio går grundligt igenom regeringens ansvar för Försäkringskassans problem. Badlands hyena är rolig som vanligt: ”Med samma logik kan man säga att Miljöpartiets tid är slut, de hamnar på 10,6 i Demoskop. Det beror på att klimathotet är överdrivet. Miljön är bra nu. Det finns vindkraftverk.”

DN ¦ Intressant och Netroots.

Om faran med fel föräldrar

Idag skriver jag gästkrönika på Aftonbladets ledarsida. Om faran med fel föräldrar:

”Det går allt sämre i skolan för svenska elever. Trenden har hållit i sig sedan 1990-talet, och allra mest tappar de lågpresterande. Det finns många skolor runt om i Sverige där bara hälften av eleverna blir behöriga till gymnasiet. Det är ingen slump vilka skolor det rör sig om. Sannolikheten att klara betygen är mycket starkt kopplad till klassbakgrund. Oroväckande nog blir denna koppling dessutom allt starkare. Dina föräldrar blir allt viktigare för dina skolresultat.

Hur det går för dig i skolan spelar roll för det mesta här i livet. Den som inte klarar skolan löper betydligt större risk än andra att bli arbetslös, fattig och sjuk. Till och med döden diskriminerar: Personer med låg utbildning lever flera år kortare än personer med hög utbildning. Ojämlikhet är inte något oskyldigt.”

Läs hela! Alliansfritt har tidigare skrivit om Jan Björklunds resursbluff. Jag har tidigare skrivit om motsvarande för Lotta Edholm.

Intressant och Netroots.

Och nu: lite kommunpolitik

Igår valdes jag till ordförande för grundskole- och gymnasienämnden i Sundbyberg. Det är det finaste politiska uppdrag jag någonsin haft (även om jag i hjärtat alltid kommer att tycka att mitt uppdrag som ordförande för s-studentklubben Laboremus är allra mest speciellt) och jag är väldigt glad och stolt över det, men också lite tagen av uppdragets vikt.

Igår var det budgetfullmäktige i Sundbyberg, och även om jag egentligen tillträder ordförandeskapet först den 1 januari, så var jag föredragande när skolfrågorna debatterades. Här nedan följer mitt inledningsanförande.

◊

Tack herr ordförande, ledamöter, åhörare.

Detta är mitt första inlägg i Sundbybergs kommunfullmäktige, och jag är väldigt glad över uppdraget att leda grundskole- och gymnasienämnden. Jag har svårt att tänka mig ett viktigare uppdrag.

Häromveckan presenterades resultaten från den senaste PISA-studien, som jämför skolresultaten i 65 olika länder. Det är oroväckande läsning. Den visar nämligen att svenska skolelevers resultat sjunker.

Också likvärdigheten i den svenska skolan försämras. För tio år sedan hade Sverige en topposition i världen när det gäller att garantera alla barn, oavsett bakgrund, en lika bra utbildning. PISA 2009 visar att Sverige numera inte är mer än ett genomsnittsland när det gäller likvärdighet. Betydelsen av en elevs socioekonomiska bakgrund har förstärkts och är nu till och med större än OECD-genomsnittet.

Skolan är en spegelbild av samhället. Det som händer ute i samhället, det kommer också på ett eller annat sätt att hända innanför skolans fyra väggar. Därför är det inte förvånande – men väldigt allvarligt – att när klyftorna i samhället de senaste fyra åren har ökat i en takt som saknar motstycke i modern tid, att det också innebär att klyftorna i skolresultaten ökar.

Det här är det verkliga kunskapsproblemet i dagens skola. Om vi tittar på vår egen kommun, Sundbyberg, så ser vi att de allra flesta Sundbybergselever klarar sig fint. Det är till och med så att enligt Skolverkets beräkningsmodell SALSA så hör Sundbybergs nior till de bästa i länet. Men om man tittar på elevernas föräldrars utbildningsbakgrund framträder ett tydligt mönster. Av niondeklassare i Sundbyberg som har föräldrar med högskoleutbildning klarar 97 procent, alltså nästan allihop, behörigheten till gymnasiet. Det är mycket bra. Bland barn med föräldrar som högst har gymnasieutbildning är behörigheten lägre, 89 procent. Men bland niondeklassare vars föräldrar högst har grundskoleutbildning klarar bara 76 procent behörigheten. Det är alltså var fjärde elev som inte klarar sig. Och så här ser det ut i hela landet.

Detta är det verkliga kunskapsproblemet i svensk skola, och något som det talas alldeles för lite om. Jag tänker inte stå här och låtsas att jag har någon enkel lösning på detta, för det har jag inte. Detta är en oerhört stor och svår fråga. Men jag är ändå stolt och glad över att det politiska styret i Sundbyberg under lång tid har prioriterat kunskapsresultaten, och det kommer vi att fortsätta att göra. Det gör vi bland annat genom att lyssna på vad forskningen säger. Detta vill jag särskilt framhäva – vikten av att lyssna på vad forskningen säger är ett effektivt sätt att höja skolresultaten. Det är därför vi satsar på en-till-en-undervisning och det är därför vi kommer att fortsätta vår satsning på matematik och naturvetenskap som är så unik att den gjort vår kommun till modell för en nationell satsning i samma anda.

Men vi nöjer oss inte med detta. Vi kommer också att fortsätta sätta behörigheten i centrum – alla lärare ska vara behöriga. Vi ser också att andelen behöriga lärare har ökat bara de senaste åren i Sundbyberg. Vi kommer också att satsa lite extra på de lägre årskurserna, bland annat genom läxstöd, eftersom vi vet att den kunskap man missar som liten är svårare att ta igen senare. Vi har ambitiösa mål och vi har tydliga mål för hur resultaten i Sundbybergs skolor ska öka. Därför yrkar jag bifall till kommunstyrelsens förslag till budget. Tack.

Intressant och Netroots. SvD.

Mindre välfärd, mer familj?

Fler studerar med studiemedel, enligt CSN. När det råder lågkonjunktur studerar fler, och dessutom är ungdomskullarna stora nu. Samtidigt fortsätter trenden att allt färre av de som tar studiebidrag också får studielån – andelen har minskat med tio procent på fem år:

(Statistik från CSN. Axlarna är kortade för ökad tydlighet). CSN skriver i sitt pressmeddelande att vuxenstuderande på grundskolenivå är mindre benägna att ta lån, men antalet vuxenstuderande har ju minskat mycket kraftigt de senaste åren på grund av regeringens nedskärningar på Komvux, så det kan inte vara förklaringen. CSN tror istället att en förklaring kan vara att andelen yngre bland de studerande blivit fler, och de har, enligt CSN, oftare stöd från sina föräldrar. En enkätundersökning som CSN gjorde 2009 visar att nästan hälften av studenterna jobbar vid sidan av sina studier. Var fjärde student får ekonomiskt stöd av sina föräldrar, och 16 procent av sin partner.

Detta får mig att tänka på något annat, som är lite av ett statistiskt mysterium. Den ökande arbetslösheten har drabbat unga hårt. I Stockholms län ökade exempelvis ungdomsarbetslösheten med nästan 50 procent mellan 2008 och 2009. Samtidigt har antalet unga med ekonomiskt bistånd ökat betydligt mindre – med ungefär 10 procent under samma period.

(Statistik från SCB och SCB. Obs att SCB använder något olika åldersintervall för arbetslöshet respektive antal biståndstagare, så jämförbarheten är inte fullständig). I Stockholms län hade alltså färre unga socialbidrag 2009 än 2006, trots att arbetslösheten var avsevärt lägre 2006. Samtidigt vet vi att unga mer sällan är medlemmar i a-kassan – år 2008 hade exempelvis bara 22 procent av de arbetslösa under 25 år a-kassa. Detta är antagligen en lägre siffra än 2006, eftersom regeringens försämringar av a-kassan har lett till att främst unga, äldre och låginkomsttagare lämnat a-kassan.

Alltså – ungdomsarbetslösheten är högre, samtidigt som färre unga är med i a-kassan. Sammantaget borde detta innebära att antalet unga med ekonomiskt bistånd ökat betydligt mer än vad som skett. Vart har alla sysslolösa unga tagit vägen? Vad lever de på?

En rimlig gissning (men det är bara en gissning – i verkligheten finns det ingen som vet) är att de lever på sina föräldrar. Precis som CSN tror att allt fler av de studerande gör. Allt fler unga bor kvar hemma hos föräldrarna – 54 procent av 18-21-åringarna, jämfört med 45 procent för bara tre år sedan. Det är en ganska kraftig ökning, och det är lätt att tänka sig att man är mindre benägen att söka vare sig socialbidrag eller studielån om man bor kvar hemma. Att unga bor hemma allt längre har i sin tur både att göra med den tuffare arbetsmarknaden och den (på många orter) allt svårare bostadssituationen. Detta drabbar unga hårdare än andra, och särskilt nu, när ungdomskullarna är rekordstora samtidigt som studieplatserna inte utökats tillräckligt.

De senaste åren har inneburit stora reallöneökningar för personer med jobb, och det finns säkert många föräldrar som tycker att ekonomiskt stöd till barnen är en bra användning av de pengarna. För många är det säkert inga som helst problem att förlita sig på stöd från familjen på det här sättet. Men samtidigt finns det naturligtvis många individer som inte kan göra det, eller som känner sig tvingade att göra det trots att det innebär påfrestningar i relationen. När man bor kvar hemma allt längre och inte har någon egen ekonomi, har man inte heller något riktigt eget vuxenliv. Det kanske inte måste vara ett problem, men för vissa är det nog det.

Om det faktiskt är så att föräldrar försörjer sina barn allt längre, så säger det också något om samhällsutvecklingen. Poängen med studiestödssystemet – och hela den svenska välfärdsmodellen – är ju att säkerställa individens frihet. Välfärden är utformad så att ingen ska behöva vara beroende av exempelvis sin familj för sin försörjning.

Idag ser det istället ut som att allt färre unga använder välfärden – oavsett om det handlar om studielån eller socialbidrag – för sin försörjning, och istället förlitar sig på familjen (obs att det ju inte handlar om att de skaffat sig egen försörjning på arbetsmarknaden istället). Det innebär ett ökat beroende av personliga nätverk och deras resurser, och dessa nätverk är  ju inte är rättvist fördelade i befolkningen, vilket bland annat CSN:s undersökning visar (”studerande med utländsk bakgrund har en tuffare situation än andra. De har en sämre ekonomisk situation, sämre stöd från andra studerande, familj och vänner. En lägre andel i gruppen jobbar vid sidan av studierna”). Ett ökat beroende av personliga nätverk förstärker klassamhället men missgynnar också alla individer, oavsett klass, som har oturen att inte ha en toppenrelation med sin familj.

Tror man på ett starkt välfärdssamhälle finns det också andra skäl till oro. Om allt fler unga upplever att välfärden inte finns där för dem, kommer naturligtvis deras stöd för den att minska. Detta är en utveckling som verkar ske i båda ändar – både bland ”de framångsrika” (högskolestudenter som lever på sina välbärgade föräldrar) – och bland ”förlorarna” (unga som varken kan få jobb eller studieplats, men som ändå inte söker socialbidrag).

Tack till Josefin Fürst för inspiration till inlägget.

Ett ökat beroende av familjen – det är väl förresten precis vad KD vill ha? I övrigt rekommenderar jag, om ni inte redan läst, Shadé Jalalis inlägg om den katastrofala borgerliga”jobb”politiken. Sätter fokus på verkligheten – som ligger obehagligt långt från regeringens problembeskrivning. Med det sagt – glöm för allt i världen inte att tacka alliansen!

Andra bloggar om csn, studiemedel, studielån, unga, socialbidrag. Intressant och Netroots.

En utbildningspolitik för de redan starka

Före detta universitetskanslern Anders Flodström och före detta huvudsekreteraren vid Högskoleverket Lena Adamson levererar ord och inga visor angående regeringens utbildningspolitik i DN idag:

”Den utbildningspolitik som Alliansen skapat under mandatperiod leder inte till att de duktiga premieras (vilket är det politiska budskapet). I stället gynnas de samhällsgrupper vars barn och ungdomar rent statistiskt klarar sig bra i alla skol- och utbildningssystem, det vill säga de som kommer från studievana hemförhållanden.

Förutom viktiga framtidsval som ska göras vid elva års ålder finns det ytterligare exempel på denna politik: gymnasieutbildningar som inte längre leder till högskolebehörighet, begränsningar av möjligheterna att läsa upp sina gymnasiebetyg på komvux och ett antagningssystem till högskolan som premierar svenska ungdomsstudenter men stänger ute både vuxenstudenter och studenter från våra nordiska grannar. [...]

Det sammantagna resultatet blir att de ungdomar som ska utveckla Sverige i en global värld kommer att bestå av en konform grupp från en begränsad del av det svenska samhället. Om detta är medvetet eller en olyckshändelse i arbetet på grund av bristande analysförmåga låter vi vara osagt.”

Flodström och Adamson fokuserar på den högre utbildningen. Jag skriver om hur den borgerliga majoriteten i Stockholms stad ägnar sig åt exakt samma politik när det gäller grundskolan, i en debattartikel på samma tema i Dagens Arena idag.

Det är ingen slump att regeringens utbildningspolitik, från första klass till universitet och högskola, gynnar en viss typ av människor – de som kommer från stabila hem där föräldrarna är akademiker. Det är en medveten politik. Annars skulle inte den borgerliga majoriteten i Stockholms stad ha sett till så att lärartätheten är densamma i innerstaden idag som den var 2006, samtidigt som den sjunkit i ytterstaden. Annars skulle inte rektorerna i ytterstadsskolorna i betydligt högre utsträckning än innerstadsrektorerna uppge att de kommer att vara tvungna att genomföra ytterligare nedskärningar. Annars skulle inte gymnasiebehörigheten sjunka så kraftigt – nästan bara i ytterstadens skolor.

Läs mer om detta i min artikel i Dagens Arena, eller i den här sammanställningen från Socialdemokraterna i Stockholms stadshus, varifrån ovanstående diagram är hämtat. Det verkligt viktiga är att detta är något som går att ändra på: genom att fördela skolans resurser mer efter behov, och därmed ge mer till skolor i socioekonomiskt utsatta områden, skulle man kunna höja resultaten i de ”svaga” skolorna ganska snabbt. Om detta är både svensk och internationell forskning överens. De borgerliga partierna bedriver dock rakt motsatt politik och har nu i Stockholm i fyra års tid istället skurit i det socioekonomiska anslaget.

Ytterligare ett område där politiken – och din röst på söndag - verkligen gör skillnad.

Idag skriver jag dessutom debattartikel i skånska Efter arbetet, om den dyra jobbpolitiken (baserat på det här blogginlägget). Kan dessutom passa på att tipsa om den här intervjun som Fria tidningen gjorde med mig för ett tag sedan, apropå regeringens skattesänkarpolitik för de allra rikaste.

Kristina Persdotter och Maja Fjaestad skriver också om Flodströms och Adamsons artikel. Intressant och Netroots.