Har vi tid?

Idag jobbar 40 procent av LO-männen och 65 procent av LO-kvinnorna utanför kontorstid. Klasskillnaderna är stora – bland tjänstemännen jobbar en stor majoritet, 75-80 procent, enbart kontorstid. För 20 år sedan jobbade även en majoritet av LO-medlemmarna mestadels kontorstid. Sedan dess har samhället utvecklats till att bli mer dygnet runt- och helgöppet, och den öppettiden är det framför allt LO:s medlemmar som står för.

(Härifrån.) Kvinnor jobbar mest obekvämt. Var tredje arbetarkvinna som inte är facklig ansluten jobbar kväll minst hälften av arbetsdagarna. Detsamma gäller 1 av 4 LO-kvinnor, men bara 7 procent av TCO-kvinnorna och 4 procent av Sacos kvinnor. Siffrorna är nästan identiska när det gäller vilka som jobbar lördagar och söndagar minst varannan vecka.

(Statistik från LO). Det är också arbetarna – framför allt kvinnor – som jobbar oregelbundna tider, och även detta verkar ske allt oftare. Nästan hälften av LO-kvinnorna jobbar skift eller schema, jämfört med 10-15 procent bland tjänstemannakvinnorna.

(Statistik från LO och LO. Frågorna ställdes inte på exakt samma sätt 2004 och 2009, så jämförbarheten är inte fullständig).

En del av att arbeta oregelbundna tider är de så kallade delade turerna. De innebär att arbetstiden är uppdelad på två eller flera pass under samma arbetsdag, med en längre tids obetald paus däremellan. Det förekommer framför allt inom omsorgen (äldre och funktionshindrade), men även inom exempelvis kollektivtrafiken. Många vårdbiträden jobbar först på morgonen, är sedan ”lediga” mitt på dagen och återvänder så på kvällen för att göra ytterligare ett pass. Enligt Kommunal blir detta allt mer vanligt – 75 procent av Kommunals sektioner rapporterar att delade turer förekommer, och mer än hälften av sektionerna menar att delade turer förekommer på mer än hälften av arbetsplatserna.

Om de obekväma och oregelbundna arbetstiderna är ett typiskt LO-fenomen, så är det en annan arbetstidsaspekt som är mer typisk för tjänstemännen: övertiden.

”Knappt sjutton procent av alla anställda arbetade övertid under 2009. 4,2 pro­cent arbetade övertid utan ersättning. Medlemmar i TCO-­förbunden hade en genomsnittligt något högre andel som arbetade övertid, nämligen arton procent [...] Under en genomsnittlig arbetsvecka arbetade en anställd drygt sex timmars övertid, varav 1,8 timmar utan ersättning.”

Så skriver TCO i en rapport. Övertid är vanligast i den privata sektorn – mer än var femte TCO-medlem som jobbar privat arbetade övertid 2009, och en tredjedel av dem gjorde det obetalt. Den obetalda övertiden (åtminstone 2004, hittar inte senare uppgifter)  förekommer framför allt inom SACO, men också något inom TCO, däremot knappt alls inom LO. Att det ser ut så har att göra med att tjänstemännen ofta har förhandlat bort rätten till betald övertid i sina avtal, till skillnad från LO-kollektivet. I gengäld har man på vissa områden (men långt ifrån alla) istället några extra semesterdagar. TCO menar dock att detta ofta är något arbetstagaren förlorar på. Oreglerad arbetstid betyder ju faktiskt inte obegränsad arbetstid, men så har det i praktiken ofta blivit.

”Det betalda övertidsuttaget under 2009 uppgick till i genomsnitt tre miljoner arbetstimmar per vecka. Det motsvarar (fiktivt) drygt 74 000 heltidsjobb. Det är en kraftig ökning jämfört med början av 2000­-talet, då motsvarande siffra uppgick till drygt 65 000. Till detta skall läggas ytterligare 1,2 miljoner arbetstimmar per vecka under 2009 i övertid utan ersättning”

Den totala övertiden, betald såväl som obetald, motsvarade alltså ca 100 000 heltidsjobb år 2009. Att övertiden nu tycks öka är ett tecken på att arbetsgivarna använder arbetskraften på ett annat sätt en tidigare. Det innebär att när efterfrågan i ekonomin ökar så anställer man inte fler – man använder mer av de redan anställdas tid istället. Detta kan vara en del av förklaringen till att sysselsättningstillväxten nuförtiden verkar dröja allt längre för varje konjunkturuppgång.

Allt som har med merarbete att göra fångas dock inte upp av övertidsstatistiken. I många tjänstemannayrken ställs stora krav på att arbetstagaren ska vara tillgänglig även efter arbetstid. TCO-förbundet Unionen, med över 400.000 medlemmar, har exempelvis visat i en undersökning att hälften av medlemmarna i viss, stor eller mycket stor utsträckning måste vara tillgängliga efter arbetstid. Ungefär lika många rapporterar att de använder sin fritid till arbete. Bara ca 18 procent uppger att de inte alls behöver vara tillgängliga utanför arbetstid.

(Diagram från Unionen). Till bilden av arbetstidernas utveckling hör också de ofrivilliga deltiderna. De drabbar framför allt LO-kvinnor, men inte bara. Också en hög andel av de deltidsarbetande tjänstemannakvinnorna vill helst ha heltid. Överslagsberäkningar på detta ger att 240 000 LO-kvinnor jobbar ofrivillig deltid, 85 000 TCO-kvinnor och 20 000 Saco-kvinnor.

Det vi ser är alltså en arbetstid som allt mer breder ut sig över människors (framför allt kvinnors) liv. Det tar sig något olika uttryck beroende på klasstillhörighet – arbetare jobbar oregelbundet, obekvämt och delat, tjänstemän jobbar istället mer övertid och oreglerat. I båda fallen handlar det om ett arbetsliv som blir allt mer gränslöst – fritiden hackas upp eller flyter samman med arbetstiden.

Detta är det verkliga livspusselproblemet. Det löses varken med städavdrag eller mindfulness, två förslag som annars ofta lyfts fram i denna fråga. Debatten kring detta är ett typexempel på hur vi i vår tid allt mer försöker hitta individuella lösningar på problem som är kollektiva, som inte ens kan lösas individuellt. Vad hjälper ett städavdrag vårdbiträdet som har problem med barnomsorgen eftersom hon hela tiden jobbar oregelbundna tider och oftast bara är ledig mitt på dagen? Och hur mycket kan ett städavdrag kompensera för konsulten som ständigt kollar sina mail och svarar på jobbsamtal även på ”fritiden”?

Det som verkligen skulle hjälpa är ett mänskligare och mindre gränslöst arbetsliv. Därtill barnomsorg på obekväma tider, bra vägar och en välfungerande kollektivtrafik, möjlighet att få bostad nära jobbet och över huvud taget hög kvalitet i välfärdsverksamheter som äldre- och barnomsorg – det vill säga saker som ger människor mer egen fritid.

Arbetslivet och arbetstiden är inte traditionellt frågor som handhas av politiken, utan av arbetsmarknadens parter. Men det betyder inte att de skulle vara opolitiska. Tvärtom är väl detta en av de frågor som allra mest påverkar människors vardag i dagens samhälle, på ett sätt som orsakar problem för väldigt många. Därför är det också en fråga som borde stå högre upp på den politiska dagordningen. Vad gäller de övriga punkterna – nattis, kollektivtrafik, bostäder etc – har Socialdemokraterna en klart bättre politik än de borgerliga partierna. I tider som dessa, när det mesta ser mörkt ut för alla som sympatiserar med S, kan det ändå vara värt att komma ihåg att vi har en massa bra politik. Förnyelse betyder inte att allt vi tidigare gjort varit fel. Här finns en väldigt bra grund att stå på. Låt oss utveckla det.

I övrigt rekommenderar jag Peter Gerlachs text om socialdemokratisk tillväxtpolitik. Marie Demker skriver också om näringspolitik: det är tillväxtfientligt att inte satsa på tågtrafiken. Kajsa Borgnäs skriver om storstadsbor och framtidsfetischism: ”det offentliga politiska samtalet (i den mån det över huvud taget befattar sig med framtiden) är olidligt fokuserat på framtiden för vissa specifika grupper, på vissa specifika platser i vårt land”. Jimmy Sand rekapitulerar året, och så rekommenderar jag ytterligare en text av Marie Demker: journalistiken som profession på undantag.

Slutligen: Johannes Åsberg är nästan odrägligt optimistisk när han bemöter bland annat mitt inlägg om den apolitiska samtiden: ”Om vi är handlingsförlamade så är det vårt eget fel. Vi behöver inte vänta på att det ska komma något initiativ ‘uppifrån’. Vi kan göra det själva. Nu” skriver han, och det har han förstås helt rätt i! Självklart är det så. Med detta sagt tycker jag ändå att tiden vi lever i är mer apolitisk än vissa andra tider (även om det kan låta som ännu en variant av ”det var bättre förr”…) Nej, människor är inte mindre samhällsintresserade än de brukar (kanske till och med mer). Men det är inte riktigt det samma som att också vara politiska. Dock: självklart kan detta förändras, och för att det ska hända krävs precis den ingång Johannes har.

Och så lite reklam: på lördag kan ni lyssna på mig i lördagsintervjun. P1 kl 12.55.

Andra bloggar om arbetstid, livspussel, nattis, övertid, deltid. Intressant och Netroots.

Happy World Statistics Day!

Igår var det världshistoriens första World Statistics Day, som firas för att ”raise awareness of the many achievements of official statistics”. Och vikten av det skriver vi ju alla under på! Dagen till ära lanserade dessutom FN sin senaste rapport om kvinnornas situation i världen, The World’s Women 2010. Ur den finns mycket matnyttigt att hämta. Jag firar världsstatistikdagen (något försenat) med att visa några diagram direkt från denna rapport. Vi börjar med det riktigt jobbiga:

I södra Afrika dör en av 22 kvinnor av att föda barn. Det är en fruktansvärd siffra. Ett annat sätt att uttrycka det på är att varje minut, varje dygn, dör det någonstans i världen en kvinna för att hon blivit gravid. Det skulle inte vara så svårt att göra något åt det här – för 13 miljarder dollar om året skulle mödradödligheten kunna pressas ner med 70 procent, enligt FN.

13 miljarder dollar. Det är lika mycket som världen spenderar på militären under 4 dagar. Eller lika mycket som tobaksanvändningen beräknas kosta världen under 24 dagar. 90 miljarder kronor är 0,2 promille av världens samlade BNP år 2008, eller 0,9 promille av USA:s BNP.

Samtidigt – antalet barn en kvinna föder under sin livstid har minskat dramatiskt de senaste 60 åren. Det är en hel revolution vi pratar om. Idag föder den globala kvinnan 2,5 barn. Det är exakt hälften av vad världsgenomsnittet var 1950. Vad det innebär i förbättrade livsvillkor för världens kvinnor går knappt att föreställa sig.

Det är fortfarande kvinnorna som tar hand om hushållsarbetet. Så är det i hela världen, jag tror inte det finns ett enda land som utgör ett undantag. I världens mest utvecklade länder lägger exempelvis den genomsnittliga kvinnan knappt fem timmar om dagen på hushållsarbete, jämfört med drygt två timmar om dagen för männen. Och även om kvinnor världen över visserligen har något lägre  grad av betald sysselsättning än män, så adderar det hela – betalt plus obetalt arbete – till att kvinnor, överallt, totalt sett jobbar mer än män. Men det mesta av jobbet de utför får de aldrig betalt för.

När kvinnor jobbar, vilket de trots allt oftast gör (världsgenomsnittet för kvinnlig sysselsättning är drygt 50 procent, jämfört med 80 procent för männen), så har de sällan några höga positioner. Om kvinnor var rättvist representerade bland lagstiftare, högre tjänstemän och chefer, så skulle de mörka och de ljusa staplarna i diagrammet här ovanför vara lika långa. Som ni ser är alltid den mörka stapeln kortare, vilket innebär en underrepresentation.

Här kan påpekas att Sverige ligger kraftigt i lä – bara ca 6 procent av företagen och organisationerna hade en kvinnlig VD år 2000! Det är sämst i hela Europa. Ungern är bäst med knappt 40 procent. Världens mest jämställda land på den här punkten är Filippinerna, som når nästan 50 procent.

Ett ljus i mörkret är ändå att utvecklingen på vissa områden går framåt, om än förtvivlat långsamt: Andelen kvinnor i världens parlament har trots allt ökat från 10 procent 1995, till 17 procent 2009. Som vi ser går det framåt i alla områden utom Oceanien (vad tusan händer där egentligen?) Men även i Västeuropa, som antagligen många föreställer sig skulle vara ett föredöme i den här frågan, har kvinnor bara 29 procent av parlamentsplatserna. Vilket för övrigt bara är något högre än i Södra Afrika.

Dessutom finns det bara 14 länder i världen som styrs av en kvinna.

Att kvinnor är underrepresenterade på högre positioner kan inte på ett enkelt sätt förklaras med utbildningsnivå. I världen idag är fler kvinnor än män inskrivna i högre utbildning. Som ni kan se är skillnaden dessutom mycket stor i både Europa och Nordamerika. Samtidigt kan 21 procent av världens kvinnor inte läsa (jämfört med 12 procent av männen) – men glädjande nog har denna andel krympt snabbt de senaste tjugo åren.

På många håll i världen har kvinnor ingen egen inkomst, och även när de har det är det vanligt att de inte har något inflytande över hur denna inkomst spenderas – det är mannen i hushållet som bestämmer det. Ensamstående mödrar löper världen över stor risk att vara fattiga, även i ett land som Sverige. Men i en välmående region som Europa finns det också en annan grupp kvinnor som löper stor risk att vara fattiga: äldre. I exempelvis Sverige utgörs nästan 75 procent av gruppen ”fattiga över 65 år” av kvinnor, trots att de bara utgör 55 procent av den totala åldersgruppen.

Ja tänk vad mycket nytta man kan ha av statistik. Vad vore jag utan den? Det är bara att ta av hatten för World Statistics Day’s egna ord:

”The celebration of the World Statistics Day will acknowledge the service provided by the global statistical system at national and international level, and hope to help strengthen the awareness and trust of the public in official statistics. It serves as an advocacy tool to further support the work of statisticians across different settings, cultures, and domains.”

∞

Andra lästips: Ett gäng smarta Netroots-kompisar har lanserat Öppna Kriskommissionen, som ett komplement till Socialdemokraternas offentliga. Spännande! Läs mer om det i Aftonbladet, och om du är Netroots-bloggare, bidra med din valanalys här.

Johan Sjölander skriver alldeles lysande om Socialdemokratins svåra väg framåt. Önskar att alla läser det. Även Magnus Åsblad på Dagens Arena skriver en mycket läsvärd och genomarbetad text på samma tema. Jag har tidigare skrivit något som anknyter till samma tema – svårigheten i att göra realitet av en politik för breda grupper med dagens förändrade förutsättningar.

DN om att kvinnor får lägre pension än män. HD och DI och KB.

Andra bloggar om statistik, world statistics day, world’s women 2010, kön. Intressant och Netroots.

Sexköpslagen – en framgångshistoria

För några veckor sedan kom utredningen Förbud mot köp av sexuell tjänst. En utvärdering 1999-2008. Sedan dess har sexköpslagens vara eller inte vara debatterats, och min känsla är att det nästan bara är sexköpsförespråkare som hörs i debatten. Det finns exempelvis en drös debattinlägg i bloggosfären, vissa mindre rättshaveristiska än andra. Utredningen har fått all möjlig kritik – alltifrån att den använder ovidkommande material (”En enskild sexarbetares personliga berättelse spänner över tre sidor”!) till att syftet med utredningen var subjektivt formulerat (ja, utredningar tillsätts sällan med helt öppna mandat – det är därför vi väljer politiker och inte utredare) samt allmänt ospecificerade anklagelser om att den skulle vara ovetenskaplig. Som ni förstår håller jag inte med. Det är en gedigen utredning – lite snårig, men det är just för att utredaren är så mån om att inte dra några förhastade slutsatser. Att den skulle vara ovetenskaplig är rent nonsens – snarare kan jag tycka att den är väl försiktig i några av sina slutsatser (till lagens nackdel), för att utredaren är så mån om att vara just vetenskaplig och nyanserad.

Min känsla är alltså att det framför allt är sexköpsförespråkare som hörs. Det är intressant mot bakgrund av att en överväldigande majoritet av befolkningen är för lagen:

(Ur utredningen). Det finns alltså ett mycket starkt stöd för att sexköp ska vara kriminaliserat. En överväldigande majoritet av svenskarna tycker så, och särskilt kvinnor. Det verkar också högst sannolikt att svenskarnas attityder till sexköp förändrats snabbt på kort tid. 1996, några år före lagens införande, var det mindre än hälften av svenskarna som stödde en kriminalisering. Några år senare har attityderna svängt kraftigt (dock ska jämförelser mellan åren göras med viss försiktighet, eftersom frågorna är delvis olika formulerade. Mer om det i utredningen).

Det är uppenbart att sexköpslagen har haft en stark normerande effekt. Denna bild förstärks av att stödet för lagen dessutom är större bland unga personer än hos äldre. På mycket kort tid har lagen gjort att en överväldigande majoritet i Sverige börjat se på sexköp på ett annat sätt.  På så sätt kan den jämföras med en annan mycket progressiv lagstiftning, som Sverige även i detta fall var först i världen med: lagen mot barnaga från 1979.

Av bilden (som kommer från SOU 2001:18) framgår att stödet för barnaga hade börjat sjunka innan lagen infördes. Stödet fortsatte sedan minska i stadig takt. 1994 tyckte ”bara” var tionde vuxen svensk att barnaga var en viktig del av barnuppfostran, jämfört med varannan svensk bara trettio år tidigare. Det är en enormt snabb attitydförändring. Men det handlar inte bara om attityder: allting tyder på att även praktiken har förändrats, det vill säga, färre barn har erfarenhet av aga nu än tidigare:

År 2000 uppgav 86 procent av intervjuade mellanstadieelever att de aldrig blivit utsatta för kroppslig bestraffning. Fem år tidigare låg motsvarande andel (bland högstadieelever) på ca 66 procent. Även i internationella jämförelser har en lägre andel svenskar erfarenhet av kroppslig bestraffning under uppväxten – 35 procent av studenter i Sverige i en undersökning från 2000, jämfört med ca 55 procent i Spanien, drygt 70 procent i Grekland och ca 85 procent i USA - allihop länder där barnaga var tillåtet vid studiens genomförande (uppgifterna kommer från SOU 2001:18, liksom diagrammet ovan).

Men hur ser verkligheten ut vad gäller sexhandeln? Är det bara attityderna som har förändrats, eller är det också färre som köper sex? En av de stora invändningarna mot sexköpslagen har hela tiden varit att lagen enbart kommer att flytta prostitutionen till mindre synliga arenor, något som bland annat tänks innebära svårare förhållanden för de prostituerade. Stämmer det?

Den nya utredningen ägnar mycket utrymme åt att undersöka saken. Inledningsvis konstateras att det är mycket svårt att få fram exakta siffror vad gäller prostitution. Vad som är tämligen säkert är att gatuprostitutionen, som är lättast att få en säker uppfattning om, har minskat kraftigt i Sverige sedan lagens införande. Den har halverats på tio år. Vad gäller andra former av prostitution, exempelvis via barer, massageinstitut och den som sker via internet, är det betydligt svårare att få en uppfattning. Det är i princip omöjligt att mäta exakt hur många som prostituerar sig på detta sätt. Utredningen drar dock slutsatsen (som bygger på ett antal olika undersökningar) att det inte finns några tecken på att dessa former av sexhandel skulle ha ökat. Som sämst bedöms alltså dessa former av sexhandel ligga på samma nivå som tidigare, samtidigt som gatuprostitutionen har minskat. Detta leder utredaren till att slå fast att det inte finns några tecken på att prostitutionen skulle ha ökat i Sverige sedan lagens införande, och att det är troligt att den totalt sett har minskat.

Men även om utredningens mest försiktiga slutsats – att prostitutionen i Sverige åtminstone inte har ökat de senaste åren – skulle vara den korrekta, så behöver det inte innebära att lagen varit misslyckad. Det är nämligen så att i länder som Norge och Danmark, lika Sverige på många sätt, har prostitutionen ökat under samma period. I Danmark med nästan 50 procent.  Det innebär att det är troligt att utan sexköpslagen i Sverige, så skulle prostitutionen ha ökat även här. Men så har inte skett.

Slutligen bör också läggas till bilden att det finns undersökningar som tyder på att andelen svenskar som har erfarenhet av att köpa sex har minskat. I en undersökning från 2008 uppgav 8 procent av männen att de någon gång köpt sex. I en liknande undersökning från 1996 var andelen ca 13 procent (se Kuosmanens text i Prostitution i Norden). Här bör också hållas i minnet att hälften av männen i undersökningen från 2008 hade sin senaste köperfarenhet före lagens tillkomst (personer som köpt sex någon gång i livet, även om det var många årtionden sedan, kommer ju att ”ligga kvar” och hålla uppe köparandelen i undersökningar av den här typen under lång tid framöver).

När det gäller motståndet mot sexköpslagen finns det vissa saker som gör mig illa berörd. Det gäller bland annat tonen hos många av  debattörerna. Förespråkare för sexhandel framställer sig ofta som underdogs; som om de stod på de svagas sida (se exempelvis Paulina Neuding, Camilla Lindberg och Marianne Berg samt Louise Persson och Laura Agustín). Ett vanligt argument är, typ, ”staten ska inte lägga sig i hur människor har sex. Vuxna människor är fullt kapabla att själva avgöra om de vill sälja sex eller inte”.

Det är ett djupt problematiskt argument, mot bakgrund av att forskningen visar att en mycket stor andel av de prostituerade varit utsatta för sexuella övergrepp tidigare i livet; ”frekvensen av sexuella övergrepp i prostituerades bakgrundshistoria varierar mellan 30 och 70 procent” skriver exempelvis forskarna Ulla-Carin Hedin och Sven-Axel Månsson efter en genomgång av ett antal internationella studier (för fler referenser, se här). De svenska prositutionsutredningar som gjorts de senaste decennierna visar  att personer som säljer sex ofta kommer från svaga grupper i samhället, ”kvinnor som på olika sätt fått en dålig start i livet, som tidigt berövats sin självrespekt och fått en negativ självbild” skriver man exempelvis i 1995 års prostitutionsutredning.

Jag är säker på att det finns enstaka människor som inte far illa av att sälja sex, som kanske till och med mår bra av det. Jag skulle aldrig drömma om att förneka det, eller att fördöma dem som känner så. Däremot tror jag inte att man kan skapa lagar efter en minoritet på det sättet. Den forskning som finns på området gör mig fullkomligt övertygad om att de flesta som säljer sex inte mår bra av det. De har en historia som gör att de inte har valt fritt. Och många av dem traumatiseras för livet. Jag tycker att det är rimligt att använda dessa personers situation som utgångspunkt för en lagstiftning – inte det fåtal individer som gillar att sälja sex. Det handlar om att välja sida.

Som jämförelse – jag vet att det finns människor som kan använda droger utan att fara illa av det, som tvärtom upplever sig få ett bättre liv av det. Men jag vet också att den skada och det lidande som droger orsakar för väldigt många andra – både missbrukare och personer som står dem nära – gör det nödvändigt att med hjälp av lagstiftning försöka begränsa och bekämpa droganvändandet. Det betyder att det tillfälliga välbefinnandet hos det fåtal som kan använda droger utan skada måste offras, för att minska lidandet hos andra. Av exakt samma skäl är jag för en lagstiftning som begränsar sexhandel.

Men jag är också för lagstiftningen av helt andra skäl, som inte handlar om principiella överväganden. Jag är för den för att det känns bra och rätt. Jag tycker inte att man ska kunna köpa någons kropp. På ett renodlat filosofiskt plan kan jag inte dra en klar gräns mellan varför jag tycker att lönearbete är okej men inte sexarbete. Nånstans tar filosofin stopp, och känslorna tar över. Mitt slutgiltiga argument för varför man inte ska kunna köpa någons kropp i sexuellt syfte är helt enkelt: för att det känns fel. För att det känns helt annorlunda att sälja sin arbetskraft i ett traditionellt lönearbete (vilket skitjobb det än handlar om) än att sälja sin kropp för sex.

Allt är inte till salu här i världen, och ska inte vara det. Det är inte lagar som ytterligare utökar affärstransaktionernas omkrets i den mänskliga samvaron vi behöver. De som förespråkar något annat bör tänka noga efter vems intresse det är man egentligen tar till vara.

Tack till kloka Kristina Persdotter för inspiration till detta inlägg. Unni Drougge gör liksom jag en jämförelse med narkotikalagstiftningen, med ett annat utfall, men hennes argument för varför sex inte bör vara en marknad är synnerligen läsvärda. Även Karin Rågsjö och Gudrun Schyman skriver bra. Niklas Hellgren gör proceduren kort med alla som undrar ”vem bryr sig om de prostituerade?” – läs för allt i världen inlägget och du kommer att häpna över hur många som faktiskt gör det…

Intressant och Netroots. 

240 000 LO-kvinnor jobbar ofrivillig deltid

Ofrivilligt deltidsarbete är en klassfråga, men också en fråga tydligt kopplat till kön. Hälften av LO:s kvinnor arbetar deltid, mot 25 procent av SACO:s kvinnor. Bland ej fackligt anslutna arbetarkvinnor är andelen ännu högre: 68 procent av dem jobbar deltid.

Samtidigt som deltiderna är absolut vanligast bland arbetarkvinnorna, så är också andelen ofrivilligt deltidsarbetande allra högst bland dem. 66 procent av de deltidsarbetande LO-medlemmarna vill egentligen jobba mer. Det motsvarar en tredjedel av alla LO-kvinnor i hela Sverige. Det vill säga 240 000 personer.

(Bilderna härifrån.)

Den borgerliga regeringens svar på detta var att försämra reglerna för att få a-kassa om man är deltidsarbetslös. Idag kan man bara få det i 75 dagar, mot tidigare 300 dagar. Detta är förstås något som drabbar de ofrivilligt deltidsarbetande kvinnorna särskilt hårt. I december 2009 förlorade 5500 medlemmar i fackförbundet Kommunal möjligheten att deltidsstämpla. När Kommunal följde upp vad som hänt med dem visar det sig att 71 % av de som förlorat sin a-kassa fortfarande arbetar deltid, men nu alltså har en lägre månadsinkomst än tidigare. 12 procent har istället blivit arbetslösa på heltid. Bara 1 procent har fått ett heltidsarbete.

Jag antar att tanken bakom just denna försämring av a-kassan var att fler skulle få heltidsjobb. Men resultatet har istället blivit att enskilda människor antingen får gå ner i inkomst, eller till och med tvingas bli heltidsarbetslösa. För vilken arbetsgivare fixar en heltid av en deltid bara för att arbetstagaren inte får stämpla på deltid längre? På vilket sätt blir heltidsjobben fler av att enskilda människor får sämre ekonomi?

Det finns ett annat sätt att tackla problemet. Kommuner och landsting är två av de största bovarna när det gäller att utnyttja deltidsanställningar. Bland Kommunals medlemmar jobbar 48 procent deltid. En majoritet (hela tre fjärdedelar) av dem vill egentligen jobba mer än de gör. Så varför tar helt enkelt inte kommuner och landsting sitt arbetsgivaransvar och ser till att fixa heltider? Särskilt som utvärderingar visar att det faktiskt är ett sätt att spara skattepengar på. Nynäshamn, under ledning av Ilija Batljan (S), har gjort precis det. Andra S-styrda kommuner som också beslutat om att heltid ska vara en rättighet för kommunens anställda är bland annat Upplands-Bro och Sundbyberg. Men ambitionerna är större än så:

Socialdemokraterna i Stockholms läns alla 26 kommuner och i landstinget lovar att de i alla kommuner där de vinner valet i höst kommer att erbjuda samtliga anställda rätten att arbeta heltid.

Det är ett så himla bra löfte som gör mig extremt stolt över att vara sosse. Läs mer om detta på SvD Brännpunkt!

Att göra heltid till en rättighet i kommuner och landsting är ett första, viktigt (och oerhört visionärt!) steg. I längden hoppas jag förstås att även näringslivet ska ta sitt ansvar, så att heltid blir en rättighet oavsett var man jobbar. Deltiderna är många även i andra branscher än de kommunala, framför allt inom handeln.

(Bild härifrån.)

Och vad tror du är bäst för att ge fler som vill jobba heltid möjligheten till det? Ett löfte från kommunpolitikerna om heltid – eller försämrad möjlighet att deltidsstämpla?

Det är de två alternativ som erbjuds. Du bestämmer den 19 september.

Uppdatering 100625: Idag skriver Per Schlingmann och Sten Nordin mfl en replik till Stockholmssossarna. Artikeln är ett utmärkt exempel på hur dagens Moderater gärna sitter på två stolar samtidigt: de säger dels att ”detta gör vi Moderater redan” (eh, nej) och dels ”Sossarnas förslag är jättedåligt”. Sen drar de fram ekonomiargumentet som huvudinvändning: heltid är helt enkelt för dyrt. (Dyrt för vem? undrar jag då. Dagens ofrivilliga deltider är dyra – för alla de som drabbas av dem.) Det är lite tröttsamt, eftersom det helt enkelt inte stämmer att det är dyrare med heltider än deltider. LÄS PÅ!

Många andra har skrivit om detta – läs särskilt gärna Ulrika Falk och Alexandra Einerstam och Johan Sjölander samt Peter Andersson. AB.

Andra bloggar om rätt till heltid, ofrivillig deltid, deltidsjobb, deltidsarbetslöshet, kommunal, visionärt. Intressant och Netroots.

Arabvärlden, finns den?

En gång för ca 10 år sedan gick jag en utbildning i en metod som kallas Mångfald och dialog. I utbildningen ingick en övning som bestod i att man i grupp skulle rita en världskarta, helt på fri hand. Den här övningen görs för att diskutera världsbilder – var börjar man rita kartan? Var är den mest detaljerad? Hur blir proportionerna? De allra flesta börjar rita kartan i sin egen världsdel, som också brukar bli mest noggrann. Hemmavärldsdelen har dessutom en tendens att bli oproportionerligt stor, medan andra delar av världen ofta blir mindre än vad de verkligen är.

Min grupp bestod av ca fem personer, jag skulle tro att de flesta av oss var högskolestudenter, och vi fick till det mesta, i stora drag. Utom en sak – vi glömde helt bort arabiska halvön. Vi ritade Afrika, och så nordost om Afrikas horn tog Centralasien vid direkt på något sätt. Jag minns att hon som ledde övningen sa till oss att det var vanligt, många brukade göra samma misstag. Det har jag tänkt på många gånger sedan dess.

Några år senare var jag på väg till Jordanien för en termins studier. Jag kommer ihåg att jag flera gånger fick frågan om jag behövde ha burka när jag var där, eller slöja i alla fall. Kan du verkligen åka dit som kvinna? De här frågorna fick jag alltså av folk med hög utbildning, ofta samhälleligt och politiskt intresserade. Ändå verkade det som att förvånansvärt många av dem inte visste att man inte har burka i Jordanien. Att många kvinnor där inte bär sjal alls. Att det är fler kvinnor än män på universiteten i Jordanien. Att det helt enkelt råder stora skillnader både mellan olika länder i arabvärlden, och inom dem.

Igår skrev jag om Ship to Gaza på bloggen och fick genast ett antal reaktioner (alla var inte publicerbara) som fick mig att tänka en del på svenskars föreställningar om arabvärlden. Och på hur lite de flesta verkar veta om länderna där.

Uppsala universitet gör varje år en Mångfaldsbarometer. I en av undersökningens frågor ombes respondenterna att på en sjugradig skala bedöma hur pass lika eller olika de upplever ett antal olika nationaliteter och folkgrupper i förhållande till sig själva. Resultatet 2009 framgår av nedanstående bild.

Minst ”kulturellt avstånd” upplever svenskarna till sig själva, och därefter till norrmän. Sedan kan man följa cirkeln moturs och steg för steg öka det kulturella avståndet i takt med den blåa färgen, tills man hamnar hos somalierna, där det kulturella avståndet alltså upplevs som allra störst. Det är uppenbart att kulturellt avstånd är nära sammankopplat med geografiskt avstånd: ofta är det de som bor närmast oss vi också upplever stå oss kulturellt nära. Samtidigt finns det en hel del viktiga undantag till detta. Amerikaner bor långt bort men upplevs som nära – bosnier och serber bor ganska nära, men upplevs som avlägsna – och framför allt upplevs romer som mycket avlägsna, trots att det har bott romer i Sverige i hundratals år.

Irakier är en av de nationaliteter svenskarna upplever det allra största kulturella avståndet till. Av de nationaliteter som finns med i undersökningen är det bara två där man upplever ett ännu större kulturellt avstånd: romer och somalier. Före irakier kommer bland annat kineser och thailändare. Jag misstänker att man skulle få ett liknande resultat även om man bytte ut ordet ”irakier” mot ”arab”. Jag tror att det är araber svenskar känner sig främmande inför, inte specifikt irakier.

Inte för att det är förvånande egentligen – det är ingen nyhet att vi har en växande islamofobi och att det i väst finns en stor skepsis mot arabvärlden. Men rent rationellt tycker jag det är märkligt. Jag har visserligen inte varit i Irak, men jag har varit i ett antal andra arabiska länder. Jag har också varit i Kina och Thailand. Jag måste säga att det var betydligt lättare att som västerlänning förstå de arabiska kulturella koderna än de kinesiska eller thailändska. Den europeiska kulturen har många gemensamma rötter med den arabiska/semitiska men inte särskilt många med den östasiatiska. Gamla testamentet är gemensamt för judendomen och kristendomen och också viktigt inom islam. Dessutom tänker jag att de flesta svenskar borde ha träffat fler irakier (eller somalier, romer och iranier för den delen) än kineser och thailändare. De senare till skillnad från de förra är ju inte några stora invandrargrupper i Sverige.

Jag har lekt lite med Världsbankens statistik över ett antal arabländer. Några av resultaten förvånade mig – kanske förvånar de även er. Om inte annat så visar siffrorna att ”arabvärlden”, lika lite som ”Europa”, är homogen. Det råder stora skillnader mellan länderna, och som sagt, även inom dem.

Precis som i Sverige och OECD är den förväntade skolgången längre för flickor än för pojkar i nästan alla arabländer. Men varken för pojkar och flickor är skillnaden i skolgång särskilt stor mellan (de flesta) arabländer och OECD eller Sverige.

I Förenade Arabemiraten går det mer än två mobiler på varje invånare, visste ni det? Här ligger Sverige i lä. För att inte tala om OECD generellt.

Sverige har ett av världens högsta kvinnliga arbetskraftsdeltagande. Men visste ni att uppemot hälften av kvinnorna i länder som Qatar, Kuwait och Förenade Arabemiraten jobbar?

I Sverige sitter det skitmånga kvinnor i riksdagen! Men Irak är bättre på kvinnlig representation än OECD-genomsnittet, och UAE kommer nära. Samtidigt finns det ett gäng arabländer som inte har några kvinnor alls i sina parlament. Naturligtvis är detta ett gigantiskt problem. Precis som att det är ett enormt problem att inget av de arabiska länderna i dessa grafer är en demokrati. Jag gör inte den här genomgången för att idealisera – jag vet smärtsamt väl hur ofria många av kvinnorna, eller människorna överhuvudtaget,  är i dessa länder. Men jag tycker att det är viktigt att inte generalisera. Jag tycker att svenskar generellt borde inse att ”araber” inte är särskilt främmande. Och om nån någon gång får i uppgift att rita en världskarta på fri hand, så hoppas jag att de inte upprepar mitt misstag.

Andra bloggar om arabvärlden, mellanöstern, orientalism, islamofobi. Intressant och Netroots.

En tusenlapp mindre till kvinnorna

Mellan 2006 och 2009 har gapet mellan mäns och kvinnors månadsinkomster ökat med hela 1066 kronor, visar de rödgröna i en ny rapport.

”De ökade inkomstskillnaderna beror inte på förändringar i löneutvecklingen. Tvärtom [har] timlöneskillnaden mellan kvinnor och män [...] minskat något under perioden. Skillnaden kan inte heller förklaras genom förändringar i andelen heltidsarbetslösa kvinnor respektive män. Tvärtom har den snabbt stigande arbetslösheten drabbat män i högre grad än kvinnor”, skriver man i rapporten (även om det kan tilläggas att den senare utvecklingen möjligen kan ha vänt – nu rapporteras sjunkande sysselsättning för kvinnor, och stigande för män).

Det är istället regeringens försämringar av arbetslöshets-, sjuk- och föräldraförsäkringen som är förklaringen till de ökande inkomstklyftorna mellan könen. ”Gruppen kvinnor har drabbats hårdare av lägre ersättningsnivåer och strängare villkor för ersättning, eftersom de oftare än gruppen män är visstidsanställda, deltidsarbetande, föräldralediga, långtidssjukskrivna och ensamstående med försörjningsansvar för barn.”

Ska man vara noga är det inte vilka kvinnor som helst som drabbas av dessa försämringar. Det är arbetarklassens kvinnor. Hälften av alla LO-kvinnor, och två tredjedelar av de ej fackligt anslutna arbetarkvinnorna, jobbar deltid (de två nedanstående bilderna kommer från LO:s rapport Arbetstider 2009).

Denna deltid är till stor del ofrivillig. 66 procent av LO-arbetarna som jobbar deltid gör det ofrivilligt. Det betyder antagligen att en stor del av dem behöver a-kassa på deltid.

Det är alltså främst kvinnor och LO-arbetare som drabbas av att regeringen kraftigt försämrat möjligheterna till a-kassa på deltid. Men det slutar inte här. Regeringens försämringar av sjukförsäkringen (sänkt ersättning och sänkt tak) drabbar också kvinnor hårdast, eftersom kvinnor har betydligt fler sjukdagar än män. Och återigen, det gäller framför allt arbetarklassens kvinnor (bilden från LO:s rapport Långtidssjukskriven – och sedan?)

Det är också en överväldigande majoritet kvinnor bland dem som utförsäkrats ur sjukförsäkringen – två tredjedelar av de som utförsäkrats och skrivit in sig på Arbetsförmedlingen är kvinnor.

Utöver detta kan läggas till att regeringen sänkt taket i den tillfälliga föräldrapenningen. Eftersom kvinnor oftare än män VAB:ar drabbas de oftare av detta (och, eftersom det handlar om en taksänkning, drabbar det framför allt mer högavlönade kvinnor).

På det stora hela – inte så fräscht.

Många har skrivit om detta – läs gärna Friederike Gerlach och Ulrika Falk och Stefan Wikén och Alexandra Einerstam och Martin Moberg. Läs också Kajsa Borgnäs och Nalin Pekgul om att det måste bli ett slut på manspolitiken. Andra bloggar om jämställdhet, inkomstskillnader, sjukförsäkring, a-kassa, manspolitik. Intressant och Netroots.

Till Anna, kärleksfullt och solkigt

Idag firar jag att internationella kvinnodagen fyller hundra år genom att posta en text som tidigare varit publicerad i Tvärdrag.

I min historiebok från gymnasiet står inte ett ord om kampen för kvinnans rösträtt. Det var snarare på svensklektionerna jag lärde mig om kvinnornas villkor i historien: vi läste om självständighet och samvetsäktenskap i Almqvists Det går an, såg Nora lämna man och barn i Ibsens Ett dockhem och diskuterade Strindbergs motsägelsefulla kvinnosyn. Senare mötte jag namn som Fredrika Bremer, Ellen Key, Frida Steenhoff, Fogelstadgruppen och många fler. Att bli feminist är att se en sorts kvinnlig kanon byggas upp, en gemenskap bildas: Det här är de som gjorde mitt liv möjligt. Jag blir en del av dem, av en enhet.

Men vilka ingår egentligen i den där feministiska gemenskapen? Jag vet bara att jag aldrig hört Anna Sterky nämnas i de sammanhangen, trots att hon var en av de mest briljanta politiska begåvningar Sverige någonsin sett. Inte heller brukar Elin Engström, Elma Danielsson eller Anna Johansson-Visborg nämnas. De var alla aktiva i arbetarrörelsen kring sekelskiftet 1900 och kämpade för såväl arbetarnas rättigheter som kvinnornas. Kvinnorna i arbetarrörelsen ägnade dagarna åt kroppsarbete och kvällarna åt fackliga och politiska möten (som började klockan nio, så att alla skulle hinna dit efter arbetsdagen). De hade inte tid att skriva böcker och pjäser. De lämnade knappt något efter sig. Men de var med och startade något viktigt, och glömmer vi bort dem blir vår bild av historien skev.

Anna Sterky var mångsysslare inom arbetarrörelsen. Hon startade ett flertal kvinnliga fackföreningar, var redaktör för den nystartade Morgonbris, ordförande för föregångaren till socialdemokratiska kvinnoförbundet och, så småningom, SAP:s första kvinnliga partikassör. Om hon hade levt i en tid som var mer rättvis mot såväl arbetare som kvinnor hade hon blivit ännu mycket mer. Hon var en skicklig förhandlare med ett brinnande politiskt engagemang, en fantastisk känsla för ord, och en sällsynt begåvning för att göra konkreta förslag av stora visioner. Och hon visste mycket både om gemenskap – och om brist på gemenskap.

Det är inte så svårt för kvinnor idag att ta till sig budskapet att äktenskapet kan vara begränsande (Ibsen, Almqvist) eller att kärleken ska vara fri och preventivmedel tillgängliga (Steenhoff). Men för arbetarkvinnorna år 1900 var det knappast självförverkligande inom äktenskapet som stod överst på den politiska agendan. Det var inte heller självklart att preventivmedel skulle försvaras. ”Det måste vara osunt att låta preventivmedel bli ett system, utan vi måste arbeta på, att moderskapet får sitt skydd av samhället. Det vore att giva efter för kapitalisterna att ej giva samhället sina barn, därför att brödet ej räcker till” sa exempelvis Anna Sterky. Hon hade inte mycket till övers för Frida Steenhoff och hennes ”många stora ord” om barnbegränsning och fri kärlek. För många socialdemokratiska kvinnor vore ett förespråkande av preventivmedel en kapitulation inför det rådande samhällssystemet. Problemet var inte att kvinnor inte kunde kontrollera om de blev gravida – problemet var fattigdomen, och att somliga män inte tog ansvar för sina barn. Om dessa problem försvann skulle inte preventivmedel behövas i någon större utsträckning.

Det hända att kvinnor av olika politisk övertygelse och klass samarbetade i rösträttsfrågan, men det var sällan enkelt. I alla andra frågor var de varandras motståndare. ”Du förstår att det skall bliva mindre angenämt att i sällskap med den mest reaktionära av Erikas vänner tacka henne för god vakt”, skrev Anna Sterky i ett brev till Kata Dalström år 1906. Erika (Lindqvist) var liksom Anna och Kata aktiv socialdemokrat och när hon dog blev Anna ombedd att säga några ord vid graven, tillsammans med Lydia Wahlström. Lydia Wahlström var en av de mest framstående förkämparna för kvinnlig rösträtt, men hon var också uttalad högerkvinna. Det var därför Anna kallade henne reaktionär och därför hon kände olust inför att tala tillsammans med henne, trots att de båda arbetat för kvinnlig rösträtt under lång tid.

Annas brev slutar inte där. Sprickorna i den ”kvinnliga gemenskapen” gick inte bara mellan kvinnor av olika politisk färg. Anna hade flera skäl att våndas över att tala vid Erikas grav: ”Ja Erika är borta nu, med alla sina förtjänster och fel, men jag har så svårt att smälta minnen om ett och annat […] Men om jag skall säga något skall jag försöka tänka på henne så som hon var i klubbens första år, ty det vinner hon bestämt mest vid.” Det är hårda ord att fälla över en nyss avliden klubbkamrat, om än i ett privat brev. Vad var det som hade hänt?

Socialdemokraterna krävde redan från början allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. På den tiden hade bara män med en viss inkomst rösträtt till riksdagen. Omkring 1905 leddes Sverige av en liberal regering, som var beroende av de konservativa för att få majoritet i riksdagen. Liberalerna förberedde ett förslag som innebar nästan allmän rösträtt för män, och ett tag såg det ut som att de skulle kunna få stöd från de konservativa. Att de senare skulle stödja ett förslag som gällde kvinnlig rösträtt var dock uteslutet. Frågan var så känslig att alltför högljudda krav på kvinnlig rösträtt till och med skulle kunna få de konservativa att dra tillbaka sitt stöd för den utvidgade manliga rösträtten.

Socialdemokraterna bestämde sig för att tills vidare skjuta på kravet på kvinnlig rösträtt. Det var en rent taktisk bedömning för att åtminstone kunna utöka rösträtten något. Men frågan splittrade inte minst de socialdemokratiska kvinnoklubbarna. Vissa accepterade partiets bedömning, andra tyckte att den var ett stort svek. Konflikten blev oerhört infekterad och såren efter den levde kvar i åratal. Detta var anledningen till att Anna kände sådana kval inför att tala vid Erika Lindqvists grav: de hade stått på varsin sida i striden. Anna tyckte att kraven på den kvinnliga rösträtten fick vänta, Erika tyckte tvärtom. De trodde båda två på den kvinnliga rösträtten, men i detta fall stod den emot rösträtten för arbetarklassens män. De socialdemokratiska kvinnorna stod mitt i en korseld där de tvingades välja en av två identiteter; klass eller kön. Det var något som de socialdemokratiska männen, och de borgerliga rösträttskvinnorna, slapp göra.

Protokollet från ett kvinnoklubbsmöte i november 1905 illustrerar hur laddad frågan var. Anna Sterky ”tyckte att ett fåtal arbeterskor ej skulle vara överklassen behjälpliga med att genomföra en rösträtt […] varigenom de som verkligen behövde taga vara på sina intressen ändå bleve utestängda.” Erika Lindqvist menade istället att ”kvinnorna behövde rösträtt bättre än männen”. Mötet blev stormigt. Ett förslag att göra ett uttalande till stöd för kraven på kvinnlig rösträtt lades fram. Av protokollet att döma tycks Anna ha varit ganska ensam om sin uppfattning – men hon vann voteringen i frågan. Det blev inget uttalande. Det är uppenbart att Annas uppfattning hade ett tyst stöd i klubben, men det var deras motståndare som hördes mest. Den som ville plocka några popularitetspoäng skulle inte argumentera för Annas linje, något hon själv var plågsamt medveten om: ”Ja det var ett härligt möte på klubben”, skrev hon några dagar senare till Kata Dalström (som delade hennes uppfattning i rösträttsfrågan). ”Nu kan du trösta dig med att de avsky mig lika så grundligt som dig, när man ej vill jama med då är man en usling.”

Knappt ett år senare hade situationen förändrats. Den liberala regeringen hade fallit och hoppet om att utvidga rösträtten hade minskat. Det fanns därför inga taktiska skäl att vänta med kraven på kvinnlig rösträtt längre. På ett möte med kvinnoklubben sa Anna att ”nu borde väl kvinnorna tagas med, nu hade vi stått solidariska länge nog, nu skulle vi fordra att männen framställa även vårt krav, men då måste vi arbeta själva och ej endast låta överklasskvinnorna agitera.” Det framgår av protokollet att Annas ändrade uppfattning väckte en del småsura kommentarer från de andra kvinnoklubbisterna (”att detta ej har kunnat gå för sig utan dryga hugg till både höger och vänster är ju givet”, skrev Anna om mötet i ett brev till Kata). Men trots att hennes kritiker kanske inte ville uppfatta det så, hade hon ju aldrig någonsin släppt sin övertygelse i rösträttsfrågan. Agerandet var enbart strategiskt. Men det kostade henne mycket – förutom att hon gick emot sin egen övertygelse, hamnade hon också i djup konflikt med många som stod henne nära. Anna var aktiv i Stockholms allmänna kvinnoklubb (s-kvinnoklubb baserad i Stockholm) i decennier. Hon och de andra kvinnorna i klubben hade mycket gemensamt – erfarenheter, målsättningar och politisk övertygelse. Ändå kände sig Anna hela tiden kluven inför samvaron i klubben. I breven till Kata Dalström – en av hennes få nära vänner – är skildringen av kvinnoklubben inte en berättelse om gemenskap. Det är sorgligt att läsa, särskilt som jag tänker att Anna nog inte var den sista politiskt engagerade människan som upplevt detta.

Under sommaren läser jag The Blair Years av Alastair Campbell. Boken består av utdrag ur Campbells dagböcker från hans tid som Tony Blairs presschef och högra hand. De som har mest att säga till om i Labourpartiet förutom Tony Blair under hans tid som partiledare är Gordon Brown, John Prescott och (under en period) Robin Cook. De fyra kallas för Stora Pistolerna. Stora Pistolerna har informella möten tillsammans. De bestämmer saker, jobbar tätt ihop och vill driva Labour och Storbritannien framåt. De bråkar och sårar ofta varandra. De kämpar om platserna i hierarkin, snackar skit om varandra och är griniga när de tycker att de blir trampade på tårna.

Jag känner igen detta. Fast ingen skulle ju ha kommit på tanken att kalla Anna och hennes vänner i Stockholms allmänna kvinnoklubb för Stora Pistoler. Annars är det rätt likt, förutom att de brittiska herrarna verkar vara något mer av primadonnor. Politiken är kärlek men ja, den är också solkig. Om än inte på det sättet kvällstidningarna menar.

Mer om internationella kvinnodagen: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, DN, AB, Ex, GP, GP, GP, GP, och självklart bloggstafetten. Andra bloggar om kvinnodagen, 8 mars, anna sterky, bortglömda hjältar, feminism. Netroots. Rödgrönt. Intressant?

För en handfull dollar…

Varje minut om dygnet dör en kvinna någonstans i världen för att hon blivit gravid.

(År 2005, källa här). I Sierra Leone dör en kvinna för vart femtionde levande barn som föds. Men det är inte bara mödrarna som dör, utan också många av de nyfödda. Varje år dör 550 000 kvinnor i samband med graviditet, och ungefär 3,5 miljoner nyfödda. En ny FN-rapport visar att det inte är särskilt svårt att göra något åt det här. För 13 miljarder dollar om året - ca 90 miljarder kronor -  skulle mödradödligheten kunna minskas med 70 procent, och dödligheten bland nyfödda med 44 procent. De flesta av dödsfallen skulle nämligen kunna undvikas ”genom enkla, billiga åtgärder; tillgång till preventivmedel, läkarvård, sexualundervisning och säkra aborter”, skriver RFSU på sin hemsida.

13 miljarder dollar är mycket pengar. Självklart. Det är till exempel lika mycket som världen spenderar på militären under 4 hela dagar. Eller lika mycket som tobaksanvändningen beräknas kosta världen under 24 dagar. 90 miljarder kronor är 0,2 promille av världens samlade BNP år 2008, eller 0,9 promille av USA:s BNP.

Det som saknas är både familjeplanering och en bättre, mer tillgänglig sjukvård. Av kvinnor i fertil ålder i u-länderna vill drygt hälften – 818 miljoner stycken - inte bli gravida (just nu eller någonsin). En fjärdedel av dem saknar dock tillgång till säkra preventivmedel. År 2008 blev 186 miljoner kvinnor gravida i u-länderna. Ungefär 40 procent av alla dessa graviditeter, eller 75 miljoner stycken, var oplanerade. Av dessa ledde knappt hälften – 35 miljoner – till abort. 20 miljoner av dessa aborter (57 procent) skedde under osäkra förhållanden, och 8,5 miljoner kvinnor som genomgått dessa osäkra aborter behövde vård på grund av komplikationer.

Nej, det skulle inte vara svårt att minska graviditetsdödligheten. Ändå fortsätter en kvinna att dö, varje minut. ”Den politiska viljan saknas. Mödradödligheten är katastrofen som makthavarna glömde”, skriver RFSU.

Rapporten i sin helhet finns här och rekommenderas. Läs gärna också vad RFSU gör för att minska graviditetsdödligheten.

AB. Andra bloggar om mödradödlighet, ojämlikhet. Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?