Category Archives: Hälsa och sjukvård

Alkoholmonopol på liv och död

Om Systembolagets 400 butiker skulle ersättas med 800 licensierade privata butiker beräknas detta scenario öka alkoholkonsumtionen med cirka 17 procent. Detta väntas i sin tur leda till:

  • 770 fler dödsfall per år
  • 8 500 fler fall av polisrapporterat våld
  • 2 700 fler rattfylleribrott
  • 4,5 miljoner fler sjukdagar per år

Om alkohol istället skulle säljas i landets alla 8 000 livsmedelsaffärer förväntas en konsumtionsökning på 37 procent, vilket innebär:

  • 2 000 fler dödsfall
  • 20 000 fler fall av polisrapporterat våld
  • 6 600 fler rattfylleribrott
  • 11 miljoner fler sjukdagar per år

Dessa scenarier har beräknats av forskare från sju olika forskningsinstitut i den så kallade Holder-rapporten. Ingenting som har med alkoholförsäljning att göra är oskyldigt. När Systembolagets öppettider förlängdes med fem timmar på lördagar 2001, ökade Systemets alkoholförsäljning med 4 procent. Jag tycker att det är bekvämt med lördagsöppet och skulle inte gilla att det försvann. Men priset för min bekvämlighet är en ökad alkoholkonsumtion som får mycket svåra konsekvenser för ett antal människor varje år.

Prognoserna från Holder-rapporten stämmer väl med tidigare försök i Sverige, enligt Systembolaget: Under en nio månaders försöksperiod på slutet av 60-talet, tiodubblades ölförsäljningen i försökslänen. Mellan 1965 och 1977 såldes mellanöl i vanliga livsmedelsbutiker, vilket ökade den totala alkoholkonsumtionen med cirka 15 procent.

Idag presenteras en utredning om gårdsförsäljning. Enligt dem som tagit del av den innebär förslagen i utredningen att vin, sprit och öl ska kunna säljas genom privata butiker, inte bara på ”vingårdar” som namnet antyder, utan lite överallt. Detta trots att stödet för det svenska alkoholmonopolet är starkt. ”År 2009 svarade cirka 66 procent ja på frågan om Systembolaget ska behålla sin ensamrätt på försäljning av starköl, vin och sprit [enligt SIFO]. Det är en ökning med 17 procentenheter sedan mätningarna började”, skriver Johan Gernandt och Carl B Hamilton i dagens SvD.

”Är det verkligen försvarbart för att tillfredsställa producentintresset hos idag maximalt 50 inhemska vinodlare och sprittillverkare att lägga om svensk alkoholpolitik på detta radikala sätt?” frågar sig moderaten Gernandt och folkpartisten Hamilton, som ska ha all heder för att de i denna viktiga fråga går emot delar av sin egen allians . ”Den är naiv som tror på att ett fåtal svenska alkoholtillverkare som vill sälja en flaska vin till turister orsakat denna enorma politiska aktivitet. Alla miljoner som lagts ner på lobbying i Stockholm, Bryssel och Strasbourg har knappast handlat om några få gårdar som tillverkar cider eller hemgjord öl”, skriver Anders Lindberg i Aftonbladet. Det finns inget allmänintresse i den här frågan. Det finns ett gigantiskt kommersiellt intresse hos alkoholproducenterna att sälja mer. Priset för en sådan ökad försäljning är lidande och död, inget mindre.

Frågan om gårdsförsäljning drivs hårt av Centerpartiet. I somras ordnade de ett PR-jippo med ”gårdsförsäljning” i Almedalen. Det tog inte många minuter innan en minderårig lyckades köpa öl av självaste jordbruksministern. Det är ju en fin illustration av en i högsta grad allvarlig fråga – släpper man på alkoholmonopolet kommer man också att släppa på kontrollen av vilka man säljer till.

Jag tycker det är tillräckligt illa att en förutsättning för att jag ska kunna ta ett glas vin på lördagskvällen är att andra människor blir missbrukare, utsätter sig själva och sina anhöriga för ett stort lidande, och i vissa fall till och med dör. Låt oss för i helvete inte göra dem ännu fler.

Peter Johansson. Andra bloggar om , , , . Intressant och Netroots.

34 kommentarer

Filed under Hälsa och sjukvård

Varför relativ fattigdom?

Jag har flera gånger på bloggen debatterat med personer till höger som inte anser att det är relevant att tala om relativ fattigdom, utan bara absolut. Ett skäl till det är att relativ fattigdom i högre utsträckning mäter ojämlikhet, och personer till höger tycker sällan att ojämlikhet är ett problem (tvärtom är det för många personer till höger något positivt). Ett annat skäl är att det ser dåligt ut i statistiken att den relativa fattigdomen ökat mycket kraftigt under den borgerliga regeringen. Idag skriver Lena Sommestad mycket läsvärt i DN (rekommenderas verkligen) om hur regeringen till och med förmått EU att ändra sitt fattigdomsbegrepp, i syfte att snygga till den svenska statistiken.

Till att börja med: Liberalismens fader, Adam Smith, hade inga problem med ett relativt fattigdomsbegrepp. Tvärtom – han förespråkade det, i bemärkelsen att han förespråkade att inte bara de allra mest basala mänskliga behoven skulle betraktas som nödvändiga. I sitt mest kända verk, The Wealth of nations, skriver han såhär:

”Med livets nödtorft menar jag inte enbart de varor som är oundgängligen nödvändiga för att man skall kunna uppehålla livet, utan vadhelst som landets vanor gör det otillbörligt för aktningsvärda personer, även ur de lägsta samhällsskikten, att vara utan.” (citerat i ”Utveckling som frihet” av Amartya Sen.)

Adam Smith exemplifierar sedan med linneskjortor och läderskor – saker som knappast är nödvändiga av naturen, men som enligt Smith (vid det tillfälle han skrev boken) blivit nödvändiga av kulturella skäl, även för personer ”ur de lägsta samhällsskikten”. Man kan alltså tolka Smith som att personer som inte hade möjlighet att skaffa läderskor och linneskjortor var relativt sett fattiga.

Det viktigaste skälet till att man bör använda ett relativt fattigdomsbegrepp är att det inte bara är absolut fattigdom som påverkar människor och deras livschanser. Det gäller i högsta grad även relativ fattigdom. Ojämlikhet i sig påverkar nämligen människor, deras hälsa, deras livslängd, deras livssituation. Men det finns också en annan aspekt av varför ett relativt fattigdomsbegrepp är viktigt: det synliggör att människors livschanser påverkas av var i inkomstfördelningen man befinner sig. Det gäller alla, inte bara de fattigaste. Det är inte så att det bara är de ”absolut fattiga” i ett samhälle som har sämre chanser till ett bra liv än alla andra. Även de som befinner sig strax ovanför dem har sämre livschanser, om än möjligen något mindre. Låt mig illustrera:

I diagrammet (som kommer härifrån) visas Stockholms läns befolkning indelad i fem inkomstgrupper, där kvintil 1 är den grupp med lägst inkomst, och kvintil 5 är den med högst inkomst. Det framgår att de allra fattigaste löper betydligt högre risk än de allra rikaste att vara långvarigt sjuka. Men diagrammet avslöjar betydligt mer än så: Det är inte så att det bara är de fattigaste som oftare är sjuka, medan alla andra ligger på samma nivå. Risken att drabbas av långvarig sjukdom krymper successivt ju högre upp i inkomstfördelningen man kommer. De små svarta strecken i diagrammet visar konfidensintervallen, av vilka framgår att samtliga kvintiler 1-4 är signifigant skiljda från risken hos den översta kvintilen. Kvintil 4 är vidare signifikant skild från kvintil 1 och 2, kvintil 3 är skild från kvintil 1, och kvintil 1 är signifikant skild från alla andra grupper. Etc.

Liknande samband finns även för självskattad hälsa. Eller, kanske än mer upprörande, för risken att dö:

(Bilden kommer från en artikel av Denny Vågerö.)

Varför det fungerar såhär har det ägnats mycket forskning åt. En av de mer kända studierna på detta område är den så kallade Whitehall-studien, som under flera årtionden genomfördes på anställda i den brittiska statsförvaltningen. Henrik Brändén skriver en mycket bra sammanfattning av studien:

”Syftet var att finna miljöfaktorer som påverkade risken för en rad sjukdomar, däribland hjärtinfarkt. Till undersökarnas stora förvåning visade det sig att alla välkända riskfaktorer (rökning, alkoholkonsumtion, lite motion, höga blodfetter, dåliga matvanor) spelade en tämligen liten roll för risken för olika sjukdomar när man jämförde med effekten av den position man hade i statsförvaltningens hierarki. Ju högre position man hade, desto lägre blev risken för de flesta sjukdomar man studerade.  Receptionister och vaktmästare hade exempelvis tre gånger högre risk för hjärtinfarkt än högre tjänstemän.

Till en början trodde många forskare att detta berodde på att folk på lägre positioner hade ohälsosammare livsföring. Så man började korrigera siffrorna för alla kända riskfaktorer. Men detta förändrade inte bilden nämnvärt:  Idrottande nyktra ickerökande vaktmästare visade sig ha högre risk för hjärtinfarkt än orörliga höga tjänstemän som rökte och drack mycket sprit.

Ingen med fast anställning i den brittiska statsförvaltningen lider av vare sig absolut fattigdom eller rädsla för arbetslöshet. Vad detta visar är därför att just den relativa sociala positionen spelar en stor roll för individens hälsa.”

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen:

Hur kan någon vara nöjd innan skillnader i hälsa slår helt slumpmässigt i befolkningen? För egen del tycker jag att små inkomstskillnader är ett självändamål. Men man måste faktiskt inte ens hålla med om det för att ändå uppröras av att människors livslängd bestäms av deras utbildnings- och inkomstnivå. Jag kan inte se det på något annat sätt än att ett motarbetande av detta också automatiskt blir ett motarbetande av ojämlikhet. Man kan se det som en bieffekt, önskad eller oönskad. Det viktiga är att vi alla ska få vara så pass fria att vår hälsa inte bestäms av vår klasstillhörighet.

Hur som helst, detta är några av skälen till varför ett mått på relativ fattigdom är högst berättigat.

Fler som läst Lena Sommestad och reagerat: Annika Högberg | Kulturbloggen | Johan Westerholm | Kildén och Åsman | Peter Andersson | Rosa Lundmark | Peter Högberg | Alla smutsiga detaljer. Rekommenderar också Martin Villner som tar upp ännu fler områden där klass påverkar våra liv.

Andra bloggar om , , , , Intressant och Netroots.

84 kommentarer

Filed under Borgerligheten, Hälsa och sjukvård, Klyftor

Det här med grönområden – eller Allt är politik

Jag har bott i stenstad större delen av mitt liv. Har inga större erfarenheter av djur och natur. Så om jag ska vara helt ärlig har jag aldrig riktigt förstått poängen med att ha en massa parker – eller grönområden, som det heter på politikerspråk – i städerna. Samtidigt har jag ju noterat att det är få lokala frågor som väcker så starka känslor som stadsbyggnadsfrågor, och kanske särskilt om det handlar att bygga hus på gröna ytor. Det blir alltid ”not in my backyard” av det. I en stad som Stockholm är det inte utan att det kan kännas lite överdrivet. 25 procent av marken här är ”obebyggd med någon vegetation” och totalt sett är över 70 procent någon form av grönyta, enligt SCB. Det är ganska mycket.

Men så hittade jag en studie (i the Lancet) som undersökt sambandet mellan ojämlikhet i hälsa och närhet till grönområden. Och det finns ett starkt samband. Dödligheten är högre bland människor som bor i områden med få grönytor. Men inte bara det – utöver detta är ojämlikheten i dödlighet mellan olika inkomstgrupper (i undersökningen indelade i kvartiler) större i områden med lite grönt.

Staplarna har olika färger beroende på inkomstgrupp, där den ljuslila är den fattigaste gruppen. Vidare är staplarna grupperade efter andelen grönytor i bostadsområdet – minst grönst längst till vänster, och mest längst till höger. Under en viss period är alltså dödligheten för den fattigaste gruppen nästan dubbelt så hög som den är för den rikaste gruppen, i områdena med minst grönytor. I områdena med mest grönytor är den ”bara” ca 40 procent högre.

Forskarna  bakom studien drar slutsatsen att ”fysiska omgivningar som uppmuntrar till god hälsa kan vara viktigt för att minska socioekonomiska hälsoskillnader”. Och plötsligt fick frågan om grönområden i städerna en ny dimension.

Nu är studien det handlar om gjord i Storbritannien, så det är inte säkert att resultaten kan överföras rakt av till Sverige. Jag tror fortfarande på att nyproduktion av bostäder görs bäst genom förtätning i en stad som Stockholm. Man kan planera grönområden på många olika sätt – kanske är det bättre med många små än de stora, gröna kilar som det finns ganska gott om i Stockholm? Hur som helst – jag har fått revidera min tidigare (något slarviga) uppfattning om att grönt i stan mest är en trevlig bonus, ungefär som en fin utsikt eller snygga möbler. Grönområden är i högsta grad politik – det med.

Rekommenderar i övrigt: Yimby:s stadspromenad i Sundbyberg, Yimby om förtätning på Söder, Johannes Åsberg och Erik Normark om chansen för Göteborg, Erik Berg om framtidens former. SvD:s artikelserie om miljön i Stockholm.

Andra bloggar om , , , , . Intressant och Netroots.

12 kommentarer

Filed under Hälsa och sjukvård, Klimat och miljö, Klyftor

Det här med väderkvarnar

Efter Sanna Raymans svar i vår diskussion om sjukförsäkringen skrev jag ett långt svar i den senaste kommentarstråden, men vid närmare eftertanke passar det ju bättre som ett eget blogginlägg. Så här kommer det, rakt av.

Sanna,

här kommer ett svar.

Ang sänkta ersättningar: Regeringen har sänkt taket i sjukförsäkringen från 10 prisbasbelopp till 7,5 prisbasbelopp vilket gör att färre får ut 80 procent av sin inkomst i ersättning. Dessutom beräknas sjukpenningen numera till 0,97*80 procent av inkomsten, istället för som tidigare 80 procent. Utöver detta har regeringen, precis som du påpekar, även infört en sänkning av sjukpenningen från 80 till 75 procent för vissa som varit sjuka i mer än ett år, samt infört en bortre parentes. Men detta är alltså inte den enda sänkningen, vilket man kan få intrycket av när man läser din invändning.

Jag har aldrig påstått att alla människor som lämnat sjukskrivning under denna mandatperiod egentligen skulle vara sjuka. Det jag framför allt är skeptisk mot är att använda piskan för att få folk att lämna sjukskrivning. Eftersom piskan, i form av sänkta ersättningar och hårdare krav, även viner över alla dem som inte kan lämna sjukskrivningen. Det tycker jag är orimligt.

Du ställer upp ett falskt motsatsförhållande: om jag inte gillar att piskan viner över sjuka, så måste det innebära att jag är emot att friska människor lämnar sjukskrivningen. ”Men du tycker ’inte att det priset är värt att betala’, eftersom en tredjedel återgår till sjukskrivning? Ska jag förstå det som att du på allvar tycker att det var bättre när de andra två tredjedelarna hölls kvar?” frågar du. Öh, nää. När har jag sagt det? Självklart ska inte friska vara sjukskrivna. Självklart ska sjuka få all den rehabilitering, stöd och vård de behöver för att kunna bli friska/re. Det har de inte fått, varken idag eller under den socialdemokratiska regeringen.

Det går ju liksom att tänka sig fler alternativ än att behålla sjukförsäkringen som den ser ut exakt idag, eller att gå tillbaka till sjukförsäkringen exakt som den såg ut i september 2006.

Angående rehabiliteringen vill jag instämma i David Eklinds kommentar: ”problemet med regeringens politik är att man INTE satsat på vård och rehabilitering. Tvärtom skyfflas människor som är i behov av just vård och rehabilitering över i arbetslöshet… Konflikten handlar inte, som högern vill låta påskina, om sjukskrivning vs rehabilitering utan om individuellt anpassade kombinationer av rehabilitering och sjukskrivning vs arbetslöshet (som leder till att sjuka människor i ren desperation tvingas ta lågkvalificerade arbeten på en framväxande låglönemarknad).”

Jag har aldrig påstått att det inte finns någon rehabilitering alls i det borgerligt styrda Sverige. Men satsningarna är alldeles för små, och inte alls i paritet med regeringens retorik. Som TCO har visat består större delen av det regeringen kallar för rehab-satsning i själva verket av ersättningar. Man har väl helt enkelt bytt namn på nån budgetpost eller så. Gör ingen människa friskare.

Sen är du kritisk till att jag inte har tillräckligt många egna förslag. Nej, kanske inte. Jag tror nämligen inte att man kan skapa en seriös sjukförsäkring i ett blogginlägg. Jag ser några tydliga drag att jobba efter: En högre ersättning än idag. Mer pengar till rehabilitering. Och en administration som i görligaste mån undviker att kränka enskilda människor. Jag erkänner gärna att det är vagt. Men låtsas inte som att du håller med mig om denna skiss samtidigt som du omfamnar regeringens sjukförsäkring. Då förnekar du de skillnader som finns. Det är inte hederligt.

Jag förstår att du gärna vill få det till att om man, som jag, är kritisk till regeringens förändringar av sjukförsäkringen, då betyder det att man vill att friska ska vara sjukskrivna eller, som du skriver i gårdagens ledare, att sjukskrivningstillvaron ”nästintill försvaras med näbbar och klor, trots att det är vård och rehabilitering som är det viktiga”. Som sagt, jag förstår att du vill måla på mig och andra den etiketten. Men det är inte en särskilt saklig argumentation. Det är inte där striden står, och det tror jag att du egentligen vet om.

SvD. Vill å det varmaste rekommendera Ett hjärta rötts inlägg om vad forskningen säger – gör själva sjukskrivningen oss sjukare?

Andra bloggar om , , , , . Fler intressanta och rödgröna bloggar på Netroots.

24 kommentarer

Filed under Hälsa och sjukvård, Socialförsäkringar

För enkelt, Rayman!

Jag hoppas att det inte är förmätet av mig att misstänka att SvD:s Sanna Rayman har läst mitt inlägg om psykiska besvär hos sjukskrivna. Dagens ledare inleder hon nämligen med orden:

”Ingenstans ligger självmordstankar, ångest och även självmordsförsök så högt som hos gruppen långtidssjukskrivna. Ändå har vi en debatt där denna tillvaro nästintill försvaras med näbbar och klor, trots att det är vård och rehabilitering som är det viktiga.”

Jag är smickrad över uppmärksamheten. På riktigt, alltså. Men jag håller förstås inte med Sanna Rayman i hennes slutsatser. Eller jo, jag är övertygad om att vi båda två – liksom förhoppningsvis de flesta människor – ärligt önskar att människor i allmänhet ska må bra och inte behöva vara sjukskrivna. Det är vägen dit vi inte är överens om.

Det är ju inte så enkelt att bara för att man får gruppen sjukskrivna att minska, så kommer också andelen med ångest och självmordstankar att minska. Är inte det ganska uppenbart? Den logiken (som flera förespråkar i kommentarstråden till mitt förra inlägg) säger att det är själva sjukskrivningen som är orsaken till att staplarna med ångest, självmordstankar och självmordsförsök är så höga i gruppen sjukskrivna.

Men om det vore så vore ju det enda rätta att helt avskaffa möjligheten att sjukskriva sig! Och det receptet är det förhoppningsvis ingen som tror på.

Även om regeringens politik med hårdare krav och sänkta ersättningar på nåt mystiskt vis skulle ha gjort folk friskare, vilket alltså bland annat Rayman hävdar men jag förhåller mig ytterst skeptisk till, så måste vi också komma ihåg att det fortfarande finns en stor grupp människor som är sjukskrivna. För att de inte är friska. För att de inte kan arbeta. Och de människorna drabbas också av sänkta ersättningar och ett starkare misstänkliggörande från Försäkringskassan.

Jag tycker inte att det priset är värt att betala. Särskilt inte som huvudskälet till att de sjuka tvingas betala detta pris är för att regeringen ska få pengar över till skattesänkningar till personer som oftast mår bra.

Jag kan inte acceptera att det är en bra politik att använda piskor för att förändra beteendet hos människor som inte har det bra – sjukskrivna, arbetslösa – medan morötterna reserveras för folk som har det bra – jämställdhetsbonusen, skatteavdrag för hushållsnära tjänster, mm. Ytterst är detta vad frågan handlar om. Och jag tycker att människosynen bakom den politiken är fruktansvärd, inget annat.

Uppdatering: Diskussionen mellan mig och Sanna Rayman fortsätter i kommentarstråden – mitt svar har jag också flyttat till ett eget blogginlägg.

Motvallsbloggen och Ekonomikommentarer och Veronica Palm och Utredarna och Martin Moberg och Röda berget bloggar närbesläktat. Andra bloggar om , , , . Fler intressanta och rödgröna bloggar på Netroots.

22 kommentarer

Filed under Hälsa och sjukvård, Socialförsäkringar

Känsliga läsare varnas

Följande fyra diagram är mycket obehagliga. De kommer från den nationella folkhälsoenkäten 2009 och visar psykiska besvär hos befolkningen uppdelat på sysselsättning.

De små vertikala strecken vid varje stapel visar konfidensintervallen. När konfidensintervallen inte är överlappande betyder det att skillnaden mellan två grupper är statistiskt signifikant, vilket alltså i princip alla skillnader i diagrammen ovan är.

Nog för att det är tillräckligt hemskt att 30 procent av den yrkesarbetande befolkningen lider av ångest. Men att andelen är hela 53 procent bland de arbetslösa, och fruktansvärda 70 procent bland sjukskrivna, det får det att vända sig i magen på mig. För att inte tala om att 44 procent av alla sjukskrivna någon gång haft tankar på att ta sitt eget liv. Eller att 20 procent, 1 av 5, av de sjukskrivna någon gång gjort ett självmordsförsök.

Det här är de människor som regeringen jagar. Detta är de människor som har fått sin ersättning sänkt, blivit föremål för hårdare prövningar av Försäkringskassan, som trots att de fortfarande är sjuka varit tvungna att skriva in sig för ”tre månaders arbetslivsintroduktion” på Arbetsförmedlingen och som uppmanats att söka socialbidrag av socialministern.

När jag tänker på det  blir det nästan svart för ögonen.

Inspiration till denna postning fick jag från utmärkta Veckans graf. Veronica Palm gråter inte utan kämpar. Och beskriver i Piteå-tidningen vilka försämringar regeringen gjort av sjukförsäkringen. Nätverket Resurs redovisar myterna om sjukförsäkringen. Aftonbladet samlar en lång tids rapportering om Försäkringskassans hårdare linje under vinjetten Nya tuffa Sverige. Björn Johnson påminde för en tid sedan om de missvisande mediebilderna kring sjukförsäkringen och lägger också en del av ansvaret på den tidigare socialdemokratiska regeringen. Rekommenderar även hans mediekritiska granskning av ”fusket” hos Försäkringskassan.

Berättelser om några av alla de människor som drabbas finns bland annat på Kalla Sverige och Vägen till himmelen.

Uppdatering 100407: Idag inspireras Sanna Rayman av mitt inlägg. Jag skriver mer om det här, och i kommentarstråden till det inlägget finns även en fortsatt diskussion mellan mig och Rayman.

SvD och Alliansfritt. Andra bloggar om , , , . Fler intressanta och rödgröna bloggar på Netroots.

60 kommentarer

Filed under Hälsa och sjukvård, Socialförsäkringar

Gästbloggning: Stachanov-effekten

Idag bjuder jag på en hemlig gästbloggare:

Aleksej Grigorjevitj Stachanov var en rysk gruvarbetare, som blev känd under den sovjetiska industrialiseringsprocessen på 1930-talet. Det gällde att med alla till buds stående medel (vi vet att en del av dessa var synnerligen otrevliga) öka arbetarnas produktivitet.

Den 31 augusti 1935 bröt Stachanov  med egna händer 102 ton kol på fem timmar och 45 minuter. Det var 14 gånger den tilldelade kvoten. Senare samma år bröt han inte mindre än 227 ton, 31 gånger kvoten.

Det var i sanning en enastående prestation som blåstes upp av Pravda och andra sovjetiska media. Över hela Sovjetunionen uppmuntrades motsvarande övermänskliga prestationer och en rad stötarbetare – s.k. stachanoviter – uppmärksammades. Stachanov erhöll Leninorden och fick en fotbollsklubb uppkallad efter sig. Efter hans död 1977 blev t.o.m. en stad omdöpt till hans ära.

Det finns sentida efterföljare. 2006 ville den nyblivne arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin utse ”Årets bästa arbetare”. Av någon anledning rann initiativet ut i sanden [nja, årets bästa arbetare utsågs faktiskt, även om moderaterna numera verkar ha raderat utnämnandet från sin hemsida. Men Alliansfritt Sverige minns det andra helst vill glömma…]

Men häromdagen gjorde Svenska Dagbladets ledarsida ett nytt försök i genren. Rubriken lyder ”En krona från Hägglund är värd 46 gånger mer”. I ledaren skildras hur Alliansens socialminister Göran Hägglund med en miljard kronor brutit trenden med växande vårdköer. Enligt samma ledare satsade den föregående socialdemokratiska regeringen 46 miljarder kronor utan att lyckas minska köerna.

46 gånger bättre – det är sanslöst bra. Inte ens Stachanov kom upp i en sådan produktivitetsförbättring. Och strängt taget är även 46-faktorn en underskattning. Den enda miljarden påstås ju leda till positiva resultat till skillnad från de synbarligen bortkastade 46 miljarderna.

Vad man saknar i artikeln är förslag att döpa om Bankeryds SK till Hägglunds SK eller att dela ut en Littorinorden. Här finns utrymme för ytterligare kreativitet. Kanske kan Jönköping byta namn till Hägglundgrad?

Det finns dock ett litet gnagande orosmoment. Inte ens Stachanov eller partimegafonen Pravda lyckades i det långa loppet förhindra Sovjetunionens sammanbrott. Det återstår att se hur det går med Kristdemokraterna trots Svenska Dagbladets ihärdiga bemödanden.

Peter Högberg skriver också. Andra bloggar om , , , , , . Fler rödgröna och intressanta bloggar på Netroots.

4 kommentarer

Filed under Borgerligheten, Hälsa och sjukvård

Skattebetalarnas förening visar att jämlikhet är bra!

Jag vet inte riktigt varför en förening som ”verkar för att Sveriges skattesystem ska bli mer likt andra industrinationers” släpper en rapport där de granskar sambanden mellan gini-koefficienten och hälsa, livslängd, spädbarnsdödlighet etc. Det är liksom högst oklart på vilket sätt industrinationernas skattesystem har med gini-koefficienten att göra. Eller med spädbarnsdödligheten för den delen. Det är nästan så att man får för sig att Skattebetalarnas förening kanske har en annan agenda än bara skattepolitikens. Men vad vet väl jag?

Hur som helst: Skattebetalarnas förening har släppt en rapport där de påstår sig granska resultaten i Jämlikhetsanden/The spirit level och komma fram till att de inte håller. Boken är en bluff! Jämlikhet är inte alls bra! Om Jämlikhetsandens metodologiska brister har jag själv skrivit här, här och här. I detta hade jag stor hjälp av Andreas Bergh, som kritiskt har skrivit om boken flera gånger på sin blogg. Läs särskilt gärna detta sammanfattande inlägg (framför allt betydligt hellre än att läsa SF:s rapport).

I vilket fall, det Skattebetalarnas förening visar är att om man använder gini-koefficient som mått på ojämlikhet (Wilkinson och Pickett använder ett annat mått) och inkluderar något fler länder än vad W&P gör så finns sällan några signifikanta samband. Eller ja – om man ska vara noga så hittar rapportförfattarna faktiskt tre signifikanta samband. Spädbarnsdödligheten är lägre i mer jämlika länder, sjuklig övervikt är vanligare i ojämlika länder, och kvinnor dör oftare före 75 års ålder i ojämlika länder.

Vad som kanske är mer intressant är att rapportförfattarna inte för något av de undersökta områdena – livslängd, självmord, cancer, tobakskonsumtion, mfl – hittar något samband som visar på att mer ojämlika samhällen vore bättre. Däremot hittar man alltså tre områden där det, åtminstone med de enkla statistiska metoder som används, faktiskt är så att jämlika samhällen är bättre. Det tycker jag är lite kul.

Nå. Nu tycker jag egentligen inte att detta är så intressant. Problemet med Wilkinson och Picketts bok är just att de använder för enkla statistiska metoder. Då blir jag inte så mycket mer imponerad av Skattebetalarnas förenings rapport, som använder andra data, men samma statistiska metod.

Betydligt mer relevant är att det finns en hel del forskning som visar på att ojämlika samhällen de facto innebär lägre livslängd och sämre hälsa, åtminstone i vissa kontexter. Framför allt finns det ganska tydliga indikationer på att så är fallet i USA. Bevisningen verkar vara något svagare för de nordiska länderna, eventuellt för att den utbyggda välfärdsstaten kompenserar för ojämlikheten. För vetenskapliga referenser, se mitt inlägg här eller den långa litteraturlistan i denna rapport från Folkhälsoinstitutet.

Framför allt råder öronbedövande konsensus om att fattiga människor, även i rika länder, har sämre hälsa och lever kortare än rika. Och det är väl i slutändan det som är intressant. Vi behöver en politisk diskussion om hur klass är kopplat till hälsa och att man dör tidigare av att vara fattig, även i ett land som Sverige. Det är den frågan som måste stå i fokus, inte de statistiska metoderna i Jämlikhetsanden. Att skadeglädjen är så stor på Svenska Dagbladets ledarsida efter att Maria Eriksson fått SF:s rapport i handen kan tyckas märkligt, när frågorna det handlar om trots allt berör människors liv och hälsa. Men det säger ju allt om vilka som till varje pris vill få diskussionen att handla om statistiska metoder, och inte själva sakfrågan.

Jag ser fram emot att se mer, mycket mer, av Skattebetalarnas förening i valrörelsen. I en tid då Moderaterna tycks vara på väg att implodera av den kombinerade strategin att alienera kärnväljarna och samtidigt vara så otydliga som möjligt (Kvotera börsstyrelserna! Sänk skatten! Höj skatten! Satsa på pensionärerna! De ensamstående!) tror jag det är bra för alla – folket, demokratin, de rödgröna – med en politisk spelare med en tydlig agenda.

Läs gärna Peter Anderssons kommentar till SvD:s ledare. Dick Erixon är också skön när han drar fram det gamla argumentet (finns också med i SvD-ledaren) ”vänstern är bara avundsjuk”. Sakligt värre – men jag replikerar med Strindberg: ”Avundsjuka är överklassens ord för rättskänsla”.

Uppdatering: Ser att SF skriver debattartikel på temat också. ”Det betyder… inte att du blir tjockare, olyckligare och sjukare om värnskatten skulle försvinna”, avslutar de artikeln. Konstigt. Deras egen genomgång visar ju faktiskt att fler är sjukligt feta, att kvinnor dör i förtid och att fler spädbarn dör i ojämlika länder. Förstår inte alls varifrån de får sina slutsatser…

Andra bloggar om , , , , , . Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?

12 kommentarer

Filed under Hälsa och sjukvård, Klyftor

Nio år mellan Älvsborg och Bergsjön

Efter denna bloggpost bad SVT Debatt mig att skriva ett inlägg om klass och hälsa. Det gjorde jag såklart gärna – finns att läsa här.

Andra bloggar om , , , . Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?

8 kommentarer

Filed under Hälsa och sjukvård, Klyftor, Storstaden

Två stopp med t-banan – två års kortare liv

”I Calton är medellivslängden 54 år, mycket kortare än i krigshärjade Irak eller Gaza, men i Lenzie, bara tolv kilometer bort i en annan del av staden, är den 28 år längre”, skriver Per Wirtén i dagens Expressen. Calton och Lenzie är två olika stadsdelar i Glasgow. Exemplet, som kommer från WHO:s rapport Closing the gap in a generation, är en dramatisk illustration av att ojämlikhet verkligen inte handlar om vem som är coolast på skolgården – utan om liv och död.

Sverige är ett av världens mest jämlika länder, trots att klyftorna har vuxit i ca trettio år nu. Men även här dör människor tidigare av att tillhöra underklassen. I Malmö lever män i Västra Innerstaden 8,3 år längre än män i Södra Innerstaden. Skillnaden för kvinnor är inte riktigt lika stor, men det skiljer ändå 5,4 år mellan högsta (Limhamn-Bunkeflo) och lägsta (Södra Innerstaden) medellivslängd.

I Stockholm verkar skillnaderna inte vara riktigt lika stora, men de finns. Kvinnor på Östermalm levde 2,5 år längre än kvinnor i Skärholmen 1999-2001. Bland männen var skillnaden 3,7 år mellan högst (Östermalm) och lägst (Kista) medellivslängd. I en rapport från Folhälsoinstitutet visas skillnaderna i medellivslängd och ohälsa utifrån tunnelbanenätet:

Just denna bild visar hur medellivslängden varierar längs med blå linjen, sträckningen Akalla-Kungsträdgården. Det framgår att det skiljer ungefär två år i medellivslängd för män mellan Kista och Solna. Det är två tunnelbanestationer som skiljer dessa stadsdelar åt. Tar inte ens tio minuter. Ändå – två års kortare liv.

Ohälsa och livslängd är nära sammankopplade, och därför är det inte förvånande att även ohälsotalet varierar kraftigt mellan tunnelbanestationerna. Ohälsotalet är det genomsnittliga antalet dagar med sjukrelaterade ersättningar i befolkningen. Så här ser det till exempel ut längs med röda linjen:

Vi ser exempelvis att kvinnors ohälsa är mer än dubbelt så stor i Botkyrka och Skärholmen som i Danderyd och Östermalm/Norrmalm. För män är skillnaden ännu större: Ohälsan är ungefär tre gånger så hög för män i Skärholmen som för män i Danderyd eller Östermalm.

En politik som sänker ersättningarna för sjuka och manar till hårdare bedömningar av vilka som ska få dessa ersättningar är en politik för ökad ojämlikhet. Jag har ytterst svårt att se att det skulle vara en politik som fick livslängdsgapet mellan Kista och Solna att minska.

Läs mer om konsekvenserna av en sådan politik på Kalla Sverige, ett ypperligt blogginitiativ. Bloggen Folkhälsa med mera resonerar mycket intressant om kopplingen mellan klass och hälsa. Aurora Gullberg undrar vad som blir konsekvenserna av Apoteksomregleringen. Rekommenderar också Adventskalenderns kommentar till ”nyheten” att skattesubventioner av hushållsnära tjänster framför allt går till höginkomsttagare.

Andra bloggar om , , . Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?

18 kommentarer

Filed under Hälsa och sjukvård, Klyftor, Storstaden