Apoteksprivatiseringen: Detta har hänt

Apoteksomregleringen är ett nästan övertydligt exempel på hur fel det kan gå när man låter fantasin om ”marknaden” gå före fakta. Vi ser idag stora problem på apoteksmarknaden, och i princip alla gick att förutspå. Inget av det som händer är någon överraskning. Ändå ägnade jag en del av gårdagen åt att på Twitter argumentera med personer till höger som inte verkade känna till hur illa det faktiskt står till. Därför kommer här en kort redogörelse:

För att garantera lönsamheten för de nya apoteken höjde staten den så kallade handelsmarginalen, som reglerar ersättningen till apoteken för försäljning av receptbelagda läkemedel, med 460 miljoner kronor per år.  Höjningen var direkt kopplad till omregleringen. Alltså: dina skattepengar.

• Branschen lobbar för att handelsmarginalen ska höjas ytterligare.

När apoteken såldes ut avtalades det att vissa av dem, som låg i glesbygd, inte fick stängas förrän tidigast 2013. Därefter är det fritt fram att lägga ner dem.

• Kronans droghandel, som äger flest av apoteken på den så kallade glesbygdslistan, lobbar för statlig ersättning under uttalat hot om att annars lägga ner när avtalen löper ut (minns att dessa apotek tidigare drevs i statlig regi utan en sådan ersättning).

Drygt 300 nya apotek har öppnats i landet efter omregleringen. Nästan alla ligger i tätorter. Enbart tre stycken har etablerats i vad som definieras som tätortsnära landsbygd. Inget nytt apotek har etablerats i glesbygd (källa: Statskontoret).

Priserna på läkemedel har ökat eller följer konsumtenprisindex efter omregleringen, enligt Tillväxtanalys.

Konsumentverket konstaterar att:

• Konsumenternas förtroende och känsla av trygghet när det gäller apoteksmarknaden har generellt försämrats efter omregleringen
• Det är mer ovanligt att konsumenterna får det läkemedel de vill ha vid första besöket
• Dubbelt så många får vänta mer än 24 timmar på förskrivet läkemedel jämfört med före omregleringen
• Konsumenternas syn på den information som apoteken ger inför köp av läkemedel har försämrats
• Konsumenternas uppfattning om apotekspersonalens kunnande har försämrats

Apoteksbolagen minskar kraftigt i kundnöjdhet, enligt Svenskt Kvalitetsindex.

Flera av de nya apotekskedjorna ägs av riskkapitalbolag, som genom avancerade ränteupplägg undviker skatt i Sverige.

Det finns också några positiva effekter av omregleringen. Apoteken har blivit fler och öppettiderna har förlängts. Det har också blivit möjligt att köpa vissa typer av läkemedel (exempelvis huvudvärkstabletter) i butik. Det finns dock inget som säger att dessa fördelar inte hade gått att åstadkomma även i det tidigare systemet (jag tycker personligen att det är koko att man inte kunde köpa värktabletter i vanliga butiker förut). Ett statligt monopol kan som bekant påverkas genom politiska beslut. Kostnaden för skattebetalarna hade dock sannolikt blivit lägre.

En vanlig företeelse när man kritiserar brister i politiska förändringar som gjorts, är att meningsmotståndare försöker få det till att man vill ha det exakt som det var förr. Exempelvis: när jag påtalar att det mesta blivit sämre med apoteksomregleringen, så menar vissa att mitt argument är ogiltigt eftersom man nu kan köpa Alvedon på ICA. Alltså: det enda alternativet till dagens system är gårdagens. Ungefär som om det i varje given situation bara fanns två handlingsalternativ. Detta är ett tämligen ointellektuellt och ganska fantasilöst sätt att argumentera som jag i grunden faktiskt inte förstår.

Läsvärt om apoteksomregleringen: Jacob Bursell (även om vinklingen ”omregleringen hade kunnat undvikas” är tveksam. Regeringen omreglerade knappast av rationella skäl. Det vill säga: jag tror inte man avstått från att privatisera även om öppettiderna varit bättre). Daniel Swedin och Lennart Axelsson och Klas-Herman Lundgren bjuder alla på pedagogiska översikter över vad apoteksomregleringen faktiskt inneburit. Slutligen har Ola Wong skrivit bra om något som många rapporterar, nämligen att den nya konkurrenssituationen inneburit försämrad service för kunderna jämfört med tidigare (”Deng drog igång Kinas ekonomiska mirakel med insikten att det viktigaste inte är om något följer socialistiska principer, utan om det funkar. Man skulle önska att den svenska regeringen också kunde ta av sig de ideologiska skygglapparna”). Carina Adolfsson-Elgestam skriver också.

I övrigt: Detta är så oerhört smaklöst.

PS. Du har väl inte missat att programkommissionens blogg dragit igång igen?

Intressant och Netroots.

Regeringens politik har haft stor effekt på de fattigaste

Igår skrev Moderaternas gruppledare i Riksdagen, Anna Kinberg Batra, följande på Twitter:

Det är ett intressant påstående från Anna Kinberg Batra. Hon har ju helt rätt. Regeringens politik har onekligen haft stor effekt på decil ett, vars inkomster minskat sedan 2006, och decil två, vars inkomster ökat betydligt mindre än alla deciler ovanför. Decil två har sedan 2006 fått 340 kronor mer i månaden att röra sig med. Decil tio har fått 4680 kronor mer varje månad.

Statistik från SCB. Något säger mig dock att det inte var just denna effekt Anna Kinberg Batra avsåg. Hon verkar faktiskt mena att regeringens politik gjort de fattigaste rikare. Det kan bero på att regeringen i sina egna propositioner använder helt andra bilder än de SCB visar. Såhär såg det ut i vårpropositionen:

De här staplarna är inget annat än hittepå – läs gärna mer om det här. Men tydligen lurar de åtminstone borgerliga företrädare. Farligt det där, när PR-spinnet blir så övertygande att man glömmer bort själva verkligheten (i svar till mig på Twitter hänvisar Kinberg Batra just till den fördelningspolitiska bilagan i vårproppen, varifrån ovanstående bild är hämtad).

Senare under kvällen skrev Anna Kinberg Batra även att ”OECD beskriver svensk fördelning av inkomst och välfärd som allra jämnast”. Det är mycket möjligt, men OECD beskriver definitivt inte den svenska inkomstfördelningen som allra jämnast. Tvärtom är Sverige det land inom OECD där ojämlikheten ökat allra mest de senaste åren. Och det finns flera länder inom OECD med jämnare inkomstfördelning än Sverige. Allt enligt OECD.

I övrigt rekommenderar jag å det bestämdaste Kristian Lundberg om det nya statarsamhället på programkommissionens blogg. Isobel Hadley-Kamptz skriver bra om produktiviteten i offentlig sektor.

Intressant och Netroots.

Floskler vs verklighet

Idag skriver DN om nya siffror från Arbetsförmedlingen som visar att bara 36 procent av de arbetslösa får a-kassa. Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström kommenterar i en mycket märklig intervju. Jag tänkte bemöta några av hennes påståenden och se hur de förhåller sig till verkligheten – håll till godo:

Hillevi Engström: ”Min stora uppgift är ju att människor ska kunna komma in på arbetsmarknaden och få en egen försörjning.”

Facit: Arbetslösheten i september 2006, då den borgerliga regeringen tog över: 6,1 procent. I januari 2012: 8,0 procent.

Sysselsättningen har under samma period minskat från 65,8 procent till 63,7 procent. Källa: SCB/AKU.

Hillevi Engström: ”Ytterst har vi ju ett skyddsnät i samhället som fungerar och så ska vi ha det.”

 Facit: 2006 hade 70 procent av de arbetslösa a-kassa. Idag är siffran 36 procent, rapporterar DN.

Arbetslöshets- och sjukförsäkringen fungerar inte längre som skyddsnät. Istället måste man vända sig till den sista utposten, socialbidraget: “Fyra av tio som får ekonomiskt bistånd är arbetssökande [...] Personer som är sjukskrivna eller får sjuk-  eller aktivitetsersättning och behöver ekonomisk bistånd uppgår till 14  procent” skrev SKL i en rapport i oktober 2010. “De som inte kan försörja sig på grund av sociala problem, utgör bara  elva procent”.

Hillevi Engström: ”Men själva arbetslöshetsförsäkringen är en inkomstbortfallsförsäkring som ska försäkra inkomsten mellan två olika arbeten.”

Facit: Sedan 2006 har andelen med a-kassa som får ut 80 procent av sin tidigare inkomst sjunkit från ca 40 procent till 12 procent.

Diagram från Arbetslöshetskassornas samorganisation.

Alltså: Tre påståenden, tre felaktigheter! Jag tycker det vore klädsamt om statsråd höll sig lite mer till verkligheten och någon typ av intellektuell konsistens när de kommenterade stora samhällsfrågor. Men det är ju bara jag.

Jag har skrivit om den sjunkande andelen som har rätt till a-kassa många, många gånger. Rekommenderar särskilt dessa tidigare inlägg:

Hej systemskifte! som förklarar varför en sämre a-kassa försvagar incitamenten att delta på arbetsmarknaden, dvs riskerar att sänka arbetskraftsdeltagandet

Förnedringens politik som förklarar att det för den enskilde är något helt annat att leva på en försäkring än att leva på socialbidrag

A-kassan en förutsättning för öppenheten som förklarar varför en liten, exportberoende och öppen ekonomi som Sverige behöver bra omställningsförsäkringar.

PS. Sverige har en av västvärldens sämsta a-kassor. DS

Andra som skriver: Alliansfritt och Peter Johansson och Martin Moberg och Claes Krantz.

Intressant och Netroots.

Vilken verklighet vill du köpa?

Kaliber i P1 sände idag ett bra program om ökade hot mot myndighetsanställda. Såväl den facklige utredaren Roger Syrén som doktoranden Sofia Wikman menar att förklaringen till de ökande hoten ligger i dels nedskärningar på myndigheterna, och dels i växande samhällsklyftor. ”Ökade klyftor i samhället är något som driver fram hot och våld. Minskar vi klyftorna så får vi mindre hot och våld”, säger Sofia Wikman.

Regeringen är dock av en annan uppfattning. Arbetsmarknadsminster Hillevi Engström intervjuas och vill inte acceptera det vetenskapliga sambandet mellan ojämlikhet, nedskärningar och våldsbrott – hon menar att frågan är ”irrelevant”. Kaliber försöker också få en intervju med Fredrik Reinfeldt, som dock tackar nej. Istället pratar Kaliber med hans pressekreterare Sebastian Carlsson. Såhär låter det:

”Statsminister Fredrik Reinfeldt svarar nej på vår intervjuförfrågan, men hans pressekreterare, Sebastian Carlsson, förklarar att det inte riktigt stämmer att klyftorna har ökat, det beror på hur man mäter.

‘Klyftorna kan man diskutera, jag köper inte riktigt den bilden av att de skulle öka’.

Om man undantar den tiondel av befolkningen som har lägst inkomst och den tiondel som har högst inkomst så ökar inte klyftorna så mycket, säger han.

‘Tittar man på inkomstdecilerna däremellan [...] då finns det inte riktigt samma det här, alltså bilden av att inkomstklyftorna har ökat så mycket, då ligger det ganska jämnt. Jag vet inte riktigt vad det är för underlag ni har när ni säger det.’”

Underlaget Kaliber har, och som Fredrik Reinfeldts pressekreterare uppenbarligen ifrågasätter, är SCB-statistik som visar detta:

(Jag använder den här bilden så ofta att jag känner mig tjatig, men, tja. Politik är att tjata.)

[Uppdatering 120219: En kommentar uppmärksammar mig på att SCB:s statistik inte längre visar en minskning med 8,6 procent för decil ett, utan en minskning med 3,4 procent. Enligt SCB  har statistiken uppdaterats 2012-02-17]

För det första är det naturligtvis anmärkningsvärt att välja bort de fattigaste och de rikaste om man vill diskutera klyftornas utveckling. För det andra är det helt uppenbart så att även om man väljer bort decil ett och tio, så ökar klyftorna tydligt.

Till Fredrik Reinfeldts pressekreterare vill jag säga: att klyftorna ökar är ingen ”bild” du kan välja att ”köpa” eller ”inte köpa”. Det är fakta. Vore fint om vi höll oss mer till sådana i den politiska debatten. Särskilt som just dessa fakta är en direkt konsekvens av den borgerliga regeringens politik. Omöjligt att skära i a-kassa och sjukförsäkring utan att de fattigaste blir fattigare, etc.

PS. Det är för övrigt även välbelagt i forskningen att det finns ett samband mellan brottslighet och ojämlikhet. Se exempelvis denna svenska studie från IFAU.

Intressant och Netroots.

Påminnelse, igen: härifrån kommer din skattesänkning

(Källa: SCB) Under den borgerliga regeringsperioden har den fattigaste tiondelen av befolkningen blivit 8,6 procent fattigare, vilket motsvarar 567 kronor i månaden. Samtidigt har den rikaste decilen ökat sina inkomster med 13,2 procent (exklusive kapitalinkomster), eller 4483 kronor i månaden.

Den fattigaste tiondelen har haft en knackig inkomstutveckling ända sedan 1990-talskrisen, men av nedanstående bild framgår att denna grupp ändå såg en stadig om än långsam ökning mellan botten 1996 fram till toppen 2007. Därefter är tappet mycket kraftigt. På bara tre år är man i princip tillbaka på 1991:s nivå.

(Tony Johansson har gjort bilden baserat på SCB:s statistik) Den ekonomiska nedgången efter 2008 är säkerligen en del av förklaringen till den usla utvecklingen för den fattigaste tiondelen, men knappast den enda. Under 1990-talskrisen tappade alla inkomstgrupper något. Som framgår av ovanstående bilder gäller detta inte de senaste åren. Det är enbart de fattigaste som blivit fattigare. Alla andra har blivit rikare, och ju högre inkomst man hade från början, desto mer har man fått.

Förklaringen är främst politisk. Den borgerliga regeringen har sänkt skatterna mest för de som tjänar mest, samtidigt som de skurit i ersättningarna för de som har minst, sjuka och arbetslösa.

Parallellt med att jag skriver detta skriver jag en artikel om ojämlikhetens betydelse för finanskrisen till nästa nummer av Tiden. I artikeln hänvisar jag bland annat till IMF-ekonomerna Michael Kumhof och Romain Rancière, som forskat på denna koppling. De lyfter fram det faktum att reallönerna för majoriteten amerikaner stått still eller minskat i trettio års tid som en viktig förklaring till den ökade och ohållbara skuldsättningen i den amerikanska ekonomin.

Situationen i Sverige är förstås väldigt långt ifrån den i USA, framför allt för att alla andra inkomstgrupper än den första decilen ökat sina inkomster betydligt mer än 1,6 procent de senaste 20 åren. Men ändå. De fattigaste blir fattigare i vårt land. Detta är, av väldigt många skäl, inte något oskyldigt. Att detta inte är en större politisk fråga är obegripligt för mig.

PS. Samtidigt rapporterar SVT att svenskarna ökar sina skulder mest i hela Europa.

I övrigt rekommenderar jag Jesper Meijling med en bra genomgång av de inneboende skälen till varför privat välfärd inte alltid fungerar optimalt, samt Lena Sommestad om att privatiseringarna måste granskas. Marie Demker skriver också bra om detta, liksom Ali Esbati för ett tag sedan. Alliansfritt skriver om inkomstfördelningen. Lawrence Summers skriver intressant om ojämlikheten i USA, även om jag tror att han betonar globaliseringens roll för de växande inkomstklyftorna i USA för mycket. Sverige är en mer öppen ekonomi än USA men har inte alls samma nivå på ojämlikheten, även om den går åt fel håll även här.

Intressant och Netroots. Ettiketter: Finanskrisen, ojämlikhet, kumhof, rancière, skuldsättning

Anna och rösträtten

Det som spelar roll i politiken är nuet och framtiden. Ingen av oss kan leva på gamla meriter. Jag är väldigt stolt över det mitt parti åstadkommit sedan det bildades för drygt 100 år sedan, men historia är inget skäl att välja Socialdemokraterna idag. Inte heller kan jag som partimedlem på något sätt ta på mig äran för de insatser socialdemokrater gjort före min tid.

Men ett visst mått av respekt för de som gått före är nödvändigt. Kampen för rösträtt var oerhört svår och oerhört lång. Människor kämpade och led i decennier, hela tiden med oviss utgång. Varken jag eller någon annan som levt sitt liv i Sverige idag kan föreställa sig vad det innebar. Detta är inget att ta lätt på.

De nya Moderaterna tror att allt är en pr-strategi. Därför ger de i sitt nya idéprogram sken av att de stod på rätt sida i såväl kampen för rösträtten som kampen mot apartheid. Detta är inte sant. Ändå säger partisekreteraren Sofia Arkelsten att högern ”var med och genomförde” fri och lika rösträtt. När reportern påpekar att Arkelsten har fel landar hon till slut i att ”det fanns personer som var drivande” i frågan, det vill säga enstaka personer som gick emot sitt eget parti. Att ärligt säga som det verkligen var – att Allmänna valmansförbundet var emot allmän och lika rösträtt – gör Arkelsten alltså inte.

Låt oss vara anständiga. Av respekt för de som kämpat, låt oss inte förminska deras kamp till pr och spinn. Det de gjorde var på riktigt. Jag tvivlar inte på att Moderaterna idag är för demokrati och allmän och lika rösträtt. Men det anstår inte en företrädare för ett parti, som en gång stod på fel sida i rösträttsfrågan, att ta äran för det andra åstadkom genom decennier av slit.

Såhär skrev socialdemokraten Anna Sterky i ett brev till Kata Dalström under storstrejken 1909, som blev ett våldsamt nederlag för arbetarrörelsen (och därmed även rösträttskampen):

”Jag känner mig orolig, ja rent av olycklig, som en stackare. Hur ska det bli i framtiden, och vilka vägar ska arbetarna gå, för att vinna fram. Tror du ännu på, att det är med valsedlar i hand vi skola segra? [...] För närvarande är allt grymt och ohyggligt. Kapitalismen har blottat sina fulaste sidor, det är, som man tittar ner i en avgrund av grymhet och hat, när man läser om arbetsgivarnas villkor för arbetets återupptagande, och så splittringen och misstron bland våra egna sedan [...] Vi behövde samla oss nu [...] Varför kan ej alla krafter förena sig”.

Anna Sterky föddes 1856 och arbetade för såväl rösträtten som andra arbetarrättigheter i hela sitt liv. När hon skrev brevet om storstrejken, där hon undrade om arbetarna någonsin skulle ”segra med valsedlar i hand”, var hon alltså 53 år gammal. Hon skulle få vänta ytterligare 12 år innan hon för första gången fick avlägga en röst i ett allmänt val. Det är så svårt att föreställa sig just detta att det aldrig, utom möjligen de allra sista åren, kan ha känts självklart att det hon trodde på skulle bli verklighet. Att ändå orka kämpa vidare. Det är oerhört.

För de socialdemokratiska kvinnorna var för övrigt rösträttsfrågan svår av flera skäl. De stod mitt i en korseld där de tvingades välja en av två identiteter; klass eller kön. Det var något som varken de socialdemokratiska männen, eller de borgerliga rösträttskvinnorna, behövde göra. Om detta (och mer om Anna Sterky, och om den felaktiga bilden av kvinnorörelsen som en enhet) har jag skrivit här.

Om jag har någon politisk idol här i världen så är det Anna Sterky. För några år sedan skrev jag ett kapitel om henne i boken Systrar, kamrater! Inför detta läste jag allt om henne jag kunde hitta (inte så mycket) – kvinnoklubbsprotokoll, Morgonbrisartiklar, privata brev. Hon är så verklig för mig, trots att hon dog 1939, och jag tycker så hemskt mycket om henne, hennes kamp, hennes begåvning, hennes ensamhet och sorg.

Men när pr-moderater står och tar lätt på hur det egentligen gick till då när rösträtten äntligen vanns. Låtsas att de liksom var med och kämpade. Då känns det som att de trampar på Anna. Och alla de andra, som gjorde mitt liv möjligt.

º

Torbjörn Jerlerup citerar Allmänna valmansförbundets partiprogram från 1900-talets början och visar hur det verkligen låg till. Peter Johansson skriver om fler moderater som tar lättvindigt på detta med rösträttskampen. Peter Andersson och Martin Moberg. Även Daniel Swedin skriver om Moderaternas försök att skriva om historien och Micke Kazarnowicz erbjuder en fusklapp. Läs också gärna Oivvio Polite om vad Ulf Adelsohn egentligen tyckte om att bojokotta sydafrikanska varor.  SvD | Exp | Intressant | Netroots

Andra bloggar om rösträtt, arkelsten, anna sterky

Var är den fördelningspolitiska bilagan?

Under lång tid har regeringen haft en så kallad fördelningspolitisk bilaga till budgetpropositionen. En bilaga som helt enkelt visar hur svenskarnas inkomster utvecklas och hur den förda politiken påverkar inkomsterna för olika grupper. Bilagan infördes gissningsvis av en socialdemokratisk regering, men den fanns också med vid varje budget under den förra mandatperioden.

Tills förra hösten. Då slopades den helt enkelt. Inte heller i den budget Anders Borg lade fram igår finns den med. Numera kläms ”fördelningseffekter av regeringens politik” in på en och en halv sida i den ordinarie budgeten. Tidigare beskrevs de på runt 30 sidor i en separat bilaga.

Man kan ju gissa att det beror på att regeringen tröttnat på att visa den här typen av bilder:

(Från BP 2010) Eller sådana här:

(Från VÅP 2010)

Men däremot verkar de inte ha tröttnat på att rita på fri hand, eftersom varianter på den här bilden (ur BP 2012) funnits med i ett antal tidigare budgetar:

Mer om dessa ”långsiktiga effekter”, mysteriet med de ljusgrå staplarna och de hemliga beräkningarna bakom dem har jag skrivit här. Det som är ganska skojigt med regeringens politik är att den blir allt mer dynamisk, det vill säga decil 1:s stapel blir allt längre, för varje år som går. Jämför gärna med tidigare budgetar så ser ni.

Det som är mindre skojigt är att dynamiska effekter i det här fallet tyvärr inte har någonting med verkligheten att göra, vilket exempelvis framgår om man tittar på SCB:s statistik:

Ju mer jag tänker på det desto galnare är diagrammen med de långsiktiga effekterna. För det första: hur kan nån ens påstå att det är rimligt att långsiktiga effekter är mer än dubbelt så stora som de direkta? För det andra: hur länge är egentligen långsiktigt? Det vill säga – när slutar 2006 vara en tidpunkt regeringen ska ha en prognos för, och istället börja ha ett facit för? För det tredje: hur kan regeringens beräkningar skilja sig så uppseendeväckande mycket från det verkliga utfallet?

Hur som helst. När sanningen är obekväm, varför inte dölja den? När statistiken inte visar det regeringen vill att den ska visa, varför inte helt enkelt avskaffa den?

Jag är besviken på mig själv för att jag inte uppmärksammade slopandet av den fördelningspolitiska bilagan redan förra året, men jag skyller det på den allmänna postvalsdepressionen. Dystert konstaterar jag att inte heller någon journalist verkar ha brytt sig om att en hel bilaga försvunnit från statsbudgeten. Det säger så mycket om vilken typ av information som efterfrågas. Och om vad den här regeringen får komma undan med.

För, hemska misstanke: inte kan det väl vara så att regeringen slopat bilagan för att de prognoser den gjorde förra mandatperioden inte höll, utan att utfallet i verkligheten blivit ännu värre? Inte kan det väl vara så att de ljusgråa staplarna bara var en chimär?

I guess we’ll never know. Eller är det kanske dags att börja ställa lite frågor till Anders Borg?

Andra om budgeten: Johan Sjölander | Marie Demker | Jan Andersson | Peter Johansson | Jämlikhetsanden | Lena Sommestad | Johan Westerholm | Åsa Westlund | DN | DN | DN | SvD | SvD | SvD | AB | GP

Intressant och Netroots.

Reviderad historieskrivning

”Valfrihet behöver inte motiveras”. ”Valfrihet har ett egenvärde”. ”De reformer som sjösattes för två decennier sedan har haft ett primärt mål; nämligen att ge individen, oavsett vem den individen är, makten över de vardagsnära besluten.” Så har försvarslinjen gått efter att SNS rapport Konkurrensens konsekvenser presenterades i förra veckan. ”SNS:s antologi verkar utgå från att denna reform infördes för att minska kommunernas kostnader, och att reformen misslyckats då kommunernas kostnader snarare ökat. Valfrihet inom förskola och skola är dock till för familjernas skull”, skriver ett gäng kristdemokrater i SvD, och Peje Emilsson hävdade  på släppseminariet att frågor om kvalitet och kostnadsbesparingar aldrig varit viktiga skäl för välfärdsreformerna. Det som stått i centrum skulle hela tiden ha varit den ökade valfriheten.

Därför är det lite kul att läsa SAF:s (nuvarande Svenskt Näringsliv) skrift ”Skola vi starta” från 1991:

Värt att notera att valfrihet som värde i sig inte nämns över huvud taget – men se punkt 3 och 9. För övrigt går det som sagt bra att läsa regeringen Bildts proposition, för att se att både kvalitetsförbättringar och kostnadseffektiviseringar lyftes fram som tunga argument för friskolereformen.

Däremot hade SAF helt rätt i punkt 9, att friskolor är billigare än kommunala skolor. Problemet är bara att i ett kundvalssystem där ersättningen är fast är ”det enda sättet att generera vinst [...] att hålla nere kostnaderna. Så länge som kostnadsuppföljningen är bristande är det inte uppenbart att lägre kostnader leder till lägre utgifter för det offentliga utan besparingen blir istället till vinster hos den privata utföraren”, som Konkurrensens konsekvenser beskriver det.

Läs gärna Jonas Vlachos, en av forskarna i SNS-rapporten, om reglering av skolmarknaden (notera särskilt den distinktion han gör mellan vinstsyftande och ickevinstsyftande skolor – en skillnad som bör studeras än mer framöver, inte bara på skolområdet utan inom all välfärd. För egen del tror jag att det är en betydligt mer fruktbar indelning än att tala om ”privat” respektive ”offentligt”). Vlachos är också intervjuad i the Guardian apropå SNS-rapporten. Han säger bland annat: ”the difference between the free schools and the municipal schools is that the free schools actually have a profit incentive to reduce quality”. Arbetarrörelsens tankesmedja skriver att ”SNS-rapporten sätter världsbild i gungning”. Alliansfritt.

Intressant och Netroots.

Högern och vetenskapen

Igår var jag på SNS seminarium där forskningsrapporten Konkurrensens konsekvenser presenterades. Rapportens huvudsakliga slutsatser är, enligt forskningsledaren Laura Hartman på DN Debatt: a) ”det råder en anmärkningsvärd brist på vetenskapligt baserad kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn” och b) ”Utifrån befintliga studier kan vi inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna om att ökad konkurrens skulle leda till förbättringar av välfärden har infriats.”

Märk väl: slutsatserna i rapporten är inte att privata alternativ skulle vara sämre än offentliga. Forskarna ifrågasätter inte att välfärd bedrivs i privat form. Snarare identifieras förbättringsområden inom befintligt system. Framför allt efterfrågas mer forskning. Ur ett ideologiskt perspektiv är slutsatserna knappast radikala.

Av reaktionerna på rapporten från högern att döma är dock rapporten rena rama dynamiten. SNS seminarium visade sig nämligen bli en märklig tillställning.

Kunskapsskolans grundare Peje Emilsson är den första som får ordet efter Laura Hartmans inledning. Han använder inte direkt små bokstäver när han kritiserar rapporten. Han börjar med att säga, ungefär, att han ”inte ställer upp på rapportens problemformulering”. Han fortsätter med att anklaga författarna för grava faktafel och avslutar med att säga att denna rapport är den sämsta SNS producerat under 25 år, samt med att mer eller mindre kräva att SNS trycker upp ett rättelseblad och distribuerar med rapporten.

De faktafel Emilsson menar sig ha hittat är bland annat att det i rapporten skrivs att friskolor kan välja sina elever (eftersom de har rätt att använda kötid som urvalskriterium, vilket kommunala skolor inte kan) samt att det skulle vara förknippat med höga transaktionskostnader att byta skola om man inte är nöjd.

Senare under dagen får Anders Johnsson kommentera rapporten. Detta gör han genom att ägna betydande tid åt att beskriva vad Socialdemokraterna tyckte på 1980-talet, vilket man på många sätt kan tycka är märkligt eftersom detta inte är vad rapporten handlar om. Han (mer än) antyder att socialdemokrater egentligen är kommunister och säger att valet stod mellan att öppna upp välfärden för privata alternativ, eller socialisering. Vidare är han tydligt skeptisk till forskning generellt, eftersom ”människor inte är vandrande korrelationskoefficienter” (ungefärligt citat). Han menar att forskningsrapporten ger en felaktig bild eftersom den inte nämner tre olika välfärdsföretagare som Johnsson räknar upp och som han menar gör ett bra jobb.

De flesta som är inbjudna att kommentera rapporten under dagen är olika företagare inom välfärden. Ett återkommande tema är att de är skeptiska till forskningens slutsatser, eftersom de alla personligen känner till många goda enskilda exempel som visar något annat än forskningen. Förekomsten av anekdotisk bevisföring är med andra ord mycket hög.

Temat fortsätter även efter seminariet. Centerpartiets Anders W Jonsson skickar ut ett pressmeddelande där slutsatsen är att regeringen vet bättre än forskarna i SNS-rapporten.

Svenskt Näringslivs Urban Bäckström kallar rapporten för bedrövlig och anklagar rapportförfattarna för att i avslutningen dra slutsatser som inte har stöd i bokens kapitel (han räknar upp ett antal exempel på detta. Jag som läst rapporten översiktligt känner igen de flesta från bokens kapitel, inte bara slutsatserna). Bäckström avslutar med att skriva att han ”själv sett exempel på hur väl fungerande verksamheter bidrar till att utveckla välfärden.

Vårdföretagarna är också kritiska till rapporten, bland annat eftersom ”av de 20 vårdcentraler som får högst sammanlagt betyg är 17 privat drivna”. Pressmeddelandet avslutas med ett betryggande ”Till skillnad från SNS-forskarna är vi säkra på att konkurrensen driver fram kvalitet”.

Den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting skriver att ”avsaknaden av vetenskapliga studier naturligtvis inte betyder avsaknaden av positiva effekter” samt att de själva har övervägande positiva erfarenheter av privatiseringen.

Anders Borg ”är övertygad om att mer av konkurrens ger större kostnadseffektivitet.”

Gunnar Hökmark skriver om planekonomi, von oben-perspektiv och raljerar i allmänhet.

Återkommande tema alltså: forskningen har fel eftersom jag själv har en positiv erfarenhet.

Det är inte utan att det känns lite obehagligt, denna kompakta ovilja att ta till sig forskningsresultat som inte stämmer helt överens med den egna ideologiska övertygelsen. Särskilt obehagligt blir det när Peje Emilsson börjar ropa på att SNS ska korrigera vad han menar är felaktigheter, det vill säga: rätta till forskningen så att den bättre passar Peje Emilssons smak.

En annan sak som återkommer i debatten om forskningsrapporten är påståendet att välfärdsprivatiseringarna aldrig skulle ha motiverats med effektiviserings- eller kvalitetsskäl. Bland annat Peje Emilsson hävdade detta på SNS-seminariet. Det är rent felaktigt. Det är bara att läsa regeringens Bildts proposition om fristående skolor för att se hur argumentationen gick: ”Jag tror också att en stimulerande tävlan mellan olika skolor, med olika inriktning och olika ägandeformer, i sin tur kan bidra till att höja kvaliteten inom hela skolväsendet [...] Med större valfrihet och mer utrymme för en skolas profil skapas också bättre incitament för kostnadseffektivitet [...] Därmed torde ett större inslag av fristående skolor också på sikt kunna bidra till en mer effektiv resursanvändning inom det samlade skolväsendet.”

Tjugo år senare konstaterar en grupp kvalificerade och oberoende forskare att det inte går att belägga varken att kvaliteten skulle ha förbättrats eller att kostnaderna skulle ha minskat som följd av privatiseringarna. Näringslivet svarar med att ta till brösttoner, angripa enskilda forskare, göra allt för att misstänkliggöra rapportens kvalitet (jag gissar att vi bara sett början på detta ännu) samt argumentera som om om enskilda anekdoter väger tyngre än systematisk forskning.

Flera ledarsidor och ett antal deltagare i gårdagens seminarium är inne på ungefär samma linje som Emilsson, när de menar att kvalitets- och effektiviseringsskälen inte spelar någon större roll; det som är viktigt är att valfrihet är ett värde i sig (oavsett vad det leder till). Alltså: det är inte fakta som spelar roll, bara ideologi. Det är ett helt nytt sätt att argumentera i den här frågan, men definitivt ett ärligare än på den tiden då det de facto påstods att privat välfärd skulle vara både bättre och billigare (och varför skulle Emilsson, Bäckström & co bli så arga nu om det inte var för att de menat just detta?)

All heder till näringslivsfinansierade SNS som trots detta håller på att forskningen ska vara oberoende och som de kommande åren kommer att fortsätta att forska om den stora omvandlingen av välfärden.

Se seminariet på SVT Forum i SVT2 09:20-12:00 och i Kunskapskanalen 12:00-13:00 idag. Läs också hemskt gärna Eva Mörk, en av forskarna i rapporten, som ger sin bild av det stormiga seminariet: Ömtåliga tår trampade på. Johan Sjölander skriver också bra. Andreas Bergh var också på seminariet och kommenterar det och den efterföjande debatten.

Sydsvenskan skriver om rapporten, bland annat att ”Sverige troligen är ‘det enda land i världen där vinstdrivande skolor utan inskränkningar kan dela ut överskott till ägarna’.”  Dagbladet | Intressant och Netroots.

Högerns dröm om omnipotens (vad Freud skulle ha sagt)

”There isn’t even one study that can be produced that shows that carbon dioxide is a harmful gas [...] and yet we’re being told that we have to reduce this natural substance and reduce the american standard of living”, sa presidentkandidaten Michele Bachmann i representanthuset häromåret.

I Sverige säger vi inte så. I Sverige säger vi: ”Policyn på mobilitetsområdet bör [...] vara att vi ska bekämpa störningar, men inte begränsa mobiliteten eller vår möjlighet att välja färdmedel [...] Fri rörlighet är en förutsättning för idéutveckling, globalisering och för världshandeln.” Så skriver Maria Rankka och Anders Ydstedt idag, i en artikel som argumenterar mot demokratiska åtgärder för att minska bilresandet.

Tankefiguren bakom såväl Bachmanns som Rankkas och Ydstedts resonemang är densamma. Nämligen: Vi människor bestämmer om det finns ett klimathot eller inte. Det som sätter ramarna för våra överlevnadsmöjligheter på den här planeten är ”the american standard of living” hos Bachmann eller ”människans fria vilja” hos Rankka och Ydstedt. Inte något annat. Inte geologi, fysik, kemi. Inte obevekliga processer i atmosfären. Vi bestämmer själva.

Det är ganska häpnadsväckande, eftersom det är så verklighetsfrånvänt. Klimatförändringarna pågår vare sig vi vill det eller inte. Under tiden står inrikes transporter för en tredjedel av Sveriges totala växthusgasutsläpp, och det handlar nästan enbart om vägtrafik:

(Bild från Naturvårdsverket). Vägtrafikens klimatpåverkan har ökat relativt kraftigt de senaste tjugo åren, och väntas öka ännu kraftigare de kommande tjugo åren om vi inte gör något (svart streckad linje nedan), eller i princip ligga still med de politiska åtgärder vi hittills beslutat (röd streckad linje). Den gröna linjen visar hur mycket vägtrafikens klimatpåverkan måste minska för att vi ska kunna nå målet om att den globala medeltemperaturen inte ska öka mer än två grader  jämfört med den förindustriella nivån, vilket många forskare menar är nödvändigt för att klimatförändringarna ska gå att hantera.

(Bild från Trafikverket). Ni ser ytan mellan den svarta och den gröna linjen? Det är måttet på skillnaden mellan människans ”fria vilja” och naturens nödvändighet. Det jag skulle vilja veta är hur pass fria Maria Rankka och Anders Ydstedt anser att de barn som föds 2030 är, om den svarta linjen får segra. Är nyliberalismen verkligen så tidsinkonsistent att likgiltigheten tar vid bara en generation bort?

Jag har även andra, mindre invändningar mot logiken i Rankkas och Ydstedts artikel. Den bild de målar upp av ”politiken” som tydligen alltid är ute efter att begränsa människors mobilitet är inte helt övertygande mot bakgrund av att det mesta av vår infrastruktur inte skulle ha funnits om det inte varit för politiska beslut och gemensam finansiering. Det är också lite så att man får känslan av att Rankka och Ydstedt slåss mot väderkvarnar, eftersom jag inte känner till att det finns några aktörer med reellt inflytande som de facto vill förbjuda människor att till exempel åka bil. ”Ingen ifrågasätter av miljöskäl att vi äter eller att vi behöver någonstans att bo”, skriver Rankka och Ydstedt, och det tycker jag känns som ett intellektuellt ohederligt argument. Rent bortsett från att ätandet kanske är något mer nödvändigt, ur överlevnadssynpunkt, än resandet, så finns det få som helt ifrågasätter att vi reser. Det som ifrågasätts är hur vi reser. Precis som att det finns många som ifrågasätter vad vi äter och hur vi bor (tack vare det senare är bostadssektorn en av få källor som faktiskt minskat sina utsläpp de senaste åren). Men ska vi lyckas med att resa mer hållbart krävs politiska beslut och gemensamma investeringar. Det kommer inte att gå av sig självt.

Men mest av allt detta: den uppenbart djupt liggande, psykologiska önskedrömmen om att vi människor skulle vara autonoma. Att vi fick bestämma själva. Det är lite rörande. Och lite obehagligt, när argumentationen faktiskt är att demokratiskt fattade beslut är orättfärdiga (eftersom de kränker enskilda människors vilja att, till exempel, åka bil). Men framför allt: så oerhört verklighetsfrånvänt. Visst kan vi önska att vi människor vore helt oberoende (av varandra, av naturen, av de fysikaliska lagarna). Men som politisk utgångspunkt verkar det ungefär lika praktiskt som att önska att jorden vore platt.

◊

Nina Björk beskriver briljant i en radiokrönika hur enkelt det är för oss människor att ständigt göra det vi vet är skadligt, ohållbart, långsiktigt dödligt:

”Lyssna på de här siffrorna: Flyg mellan Norrköping och Göteborg släpper ut ungefär 49 kilo koldioxid per person. Tåg mellan samma städer släpper ut ungefär 0,00078 kilo per person. Är det då vettigt att flyga, istället för att åka tåg, på kortare sträckor? Nä, det är vansinnigt. Och i torsdags förra veckan [...] åkte [jag] inrikesflyg, begick en vansinneshandling. Det var enkelt. Jag tog bara bussen ut till flygplatsen, drack en kopp te, checkade in, stod i kö, gick ombord.

Det kändes som jag deltog i ett rollspel, en fantasi. Här flyger vi flygplan! Som om det vore okej. Som om det vore möjligt. Det till och med var möjligt! [...] Men alla vet ju, i längden är det fullständigt omöjligt [...] på grund av att vi förstör för mycket för livet på jorden. Det verkade inte som att någon skämdes. Om vi skämdes så visade vi iallafall inte varandra det. Vi såg liksom inte ut som de jordens dödgrävare vi uppenbarligen var. Flygbolaget sa i högtalarna att de värnade om miljön, och att vi därför skulle ta med oss tidningarna vi hade fått till pappersåtervinningen. Det gjorde vi. Vi värnade visst också om miljön.

När vi hade landat spreds vi åt alla möjliga håll. Några skulle väl på arbete, några kanske träffa vänner. Ingen kunde se på oss vad vi hade gjort. Ingen kunde se på oss att vi var individer som inte hade tagit vårt ansvar. Det var så lätt att flyga inrikesflyg. Vi fick ingen märkning eller så, ingen dumstrut på huvudet. Vi var alldeles fulla av skuld, men det syntes inte. Vi kanske inte ens kände det.

Det kostade ingenting att misslyckas med att ta sitt individuella ansvar.”

Lyssna på hela!

Politiskt misslyckande på detta tema: T-baneresandet beräknas minska nu när den borgerliga majoriteten höjer priset på SL-kortet. Och så något helt anant: Peter Gerlach skriver bra om den sänkta restaurangmomsens fördelningsprofil.

Intressant och Netroots.  Fores – Martin Moberg – Sebastian Stenholm - Roger Jönsson – Peter Johansson.