Kategoriarkiv: Arbetsmarknad

Brutalt med Boultbee

Jag ser det inte som en kommunal kärnverksamhet att äga köpcentra. Att den borgerliga majoriteten i Stockholms stad år 2007 sålde tio köpcentra (Bredäng, Fältöversten, Hässelby Gård, Högdalen, Ringen, Rinkeby, Skärholmen, Tensta, Västermalmsgallerian och Älvsjö) är alltså inte problematiskt i sig. Men problem med försäljningen finns det. Ett av dem ligger i att man valde att sälja rubbet till den ökända fastighetsägaren Boultbee.

Det fanns gott om varningstecken, och ja, de rödgröna partierna i Stockholm gjorde allt de kunde för att uppmärksamma majoriteten på dem. Utan framgång. Boultbee äger sedan några år tillbaka ett antal köpcentra i flera svenska städer, och är ständigt indragna i konflikter:

- Sedan 2005 har Boultbee varit inblandad i över 800 tvister i hyresnämnder i hela landet, vilket enligt bedömare är en ovanligt hög siffra.

- Boultbee har blivit stämda i en rad uppmärksammade fall, som av restaurangen 4Kök i Norrköping, kaféet Edigo Rost i Västerås och nu senast av ICA i Stockholm.

- En ovanligt aggressiv ägarstil har lett till mängder av infekterade konflikter: kravet på öppethållande till 19.00 på vardagarna samt söndagsöppet, med hot om vite på 20.000 kronor per dag om kravet inte tillmötesgicks, fick anrika Västeråsföretaget Nymans Ur att hota med att lämna Västerås. Handlare i Stockholm har valt att koppla in advokater och deponera hyran i frustration över att diskussioner om kraftiga hyreshöjningar inte lett någonvart. Berättelser om mindre affärsrörelser som hastigt blir uppsagda för att de inte passar in i Boultbees koncept är vanliga.

- Handlare i Stockholm klagar, precis som kolleger i andra städer, på eftersatt underhåll, dålig städning, skyhöga fakturor på ospecificerade kostnader samt kraftiga hyreshöjningar. Hårdare krav på öppettider gör att halvtidssjukskrivna inte mäktar med.

En genomgång som Vänsterpartiet har gjort visar att 90 procent av handlarna har fått höjd hyra sedan Boultbee tog över centrumen i Stockholm. Var tredje butik har bytt ägare och ingen tycker att förortscentrumen blivit mer attraktiva med den nya ägaren. Många av butiksägarna uppger att de har kolleger som tvingats i konkurs av Boultbees hyreshöjningar. Och detta är särskilt allvarligt just i den typen av förortscentra som finns i exempelvis Rinkeby, Tensta och Bredäng. I stadsdelar med sociala problem och hög arbetslöshet är det avgörande dels att det finns arbetstillfällen, och dels att det finns en fungerande service för de som bor där. När butiker tvingas slå igen i dessa centra innebär det både att jobben blir färre och att den ofta redan haltande lokala servicen försämras, något som ytterligare spär på upplevelsen av området som oattraktivt.

Detta är också förklaringen till varför kommunen har ett ansvar för köpcentrumen i just dessa förorter. Detta är platser där marknaden är dålig på att leva upp till de ganska grundläggande krav på arbetstillfällen och lokal service som alla har rätt att ställa, oavsett om de bor på Södermalm eller i Tensta. Och när marknaden inte klarar dessa grundläggande behov, då måste politiken gå in och fixa det. Om inte annat så för att de växande sociala problem som annars uppstår också kostar: de kostar i växande otrygghet för alla, men också mer direkt i form av att fler skattekronor behövs till att betala för ökade behov av socialtjänst, kriminalvård, arbetsmarknadsinsatser etc.

Mellan 2006 och 2008 förlorade Rinkeby 409 arbetstillfällen, vilket motsvarar 19 procent. Detta under en period då det rådde högkonjunktur, och antalet arbetstillfällen i Stockholm totalt ökade med 6 procent (statistik från USK).

Det främsta skälet till att så många arbetstillfällen försvunnit ligger i att den borgerliga majoriteten i Stockholm flyttade stadsdelsförvaltningen från Rinkeby till Kista. I samband med detta flyttade även Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Swedbank. När alla dessa jobb lämnade Rinkeby innebar det ett försvagat kundunderlag för handlarna i Rinkeby centrum, som samtidigt alltså pressas hårt av hyreshöjningar på 60-70 procent efter att Boultbee tog över. De som vill sälja sina affärsrörelser i Rinkeby idag har svårt att hitta köpare.

Det här känns som nån sorts övertydligt skolexempel på hur man skapar en ond spiral. Och det som gör att det hela känns så fruktansvärt cyniskt är att de som drabbas av denna onda spiral redan tillhör Stockholms mest utsatta.

Det hade verkligen inte behövt bli såhär. Den borgerliga majoriteten hade inte behövt sälja just centrumen i Rinkeby och Tensta, eftersom det var rätt uppenbart att behovsbilden där ser helt annorlunda ut än för exempelvis Fältöversten och Västermalmsgallerian. Det hade också varit en fördel om man inte sålt något av centrumen till Boultbee.

Det beror inte på okunskap att den borgerliga majoriteten genomförde affären. Den rödgröna oppositionen kritiserade affären på just dessa punkter: att det saknades en konsekvensanalys av hur småföretagare och föreningsliv i de berörda områdena skulle påverkas, samt att man valde en köpare med ett tveksamt rykte. Som svar på denna kritik levererade det ansvariga moderata borgarrådet Kristina Alvendal följande påstående: ”Det finns tydliga åtaganden i avtalet om att Boultbee ska utveckla köpcentren, särskilt de i förorten som varit eftersatta.”

Problemet var att det inte stämde. Det var faktiskt en ren lögn. Ingenstans i avtalen finns något sådant åtagande, och när Alvendal pressades på den punkten i kommunfullmäktige svarade hon, något arrogant: ”Inte allt man avtalar finns skriftligt. Det är tydligen ingen här som har läst juridik. Pacta sunt servanda […] Avtalen gäller oavsett om de är skriftliga eller muntliga.” Några veckor senare förnekade hon dock detta, återigen i kommunfullmäktige”Ingen annan [än oppositionen] har pratat om att det finns muntliga avtal eller muntliga klausuler. Det finns heller inga sådana.”

När man i Göteborg bestämde sig för att minska den sociala problematiken i förorten Gårdsten var en av de första sakerna man gjorde att starta en livsmedelsbutik och driva den kommunalt, tills man hittade en privat näringsidkare som var beredd att ta över. Kommunen lobbade också intensivt för att få en bankomat till området, vilket så småningom lyckades. Det var okonventionella åtgärder, men de lyckades. Idag klarar fler elever skolan, fler arbetslösa har fått jobb och kriminaliteten har sjunkit mer i Gårdsten än i liknande Göteborgsförorter. Det man gjorde i Göteborg var ungefär exakt motsatsen till det den borgerliga majoriteten i Stockholms stad har gjort i Rinkeby och Tensta. Det finns alltså ett tydligt politiskt val att göra här. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna i Stockholms stad menar att staden kan behöva köpa tillbaka de värst drabbade centrumen. Men för att det ska bli möjligt krävs ett maktskifte den 19 september.

Yvonne Ruwaida och HBT-sossen och Lars Epstein och Anna Vikström och Fredrik Edin skriver också om Boultbee. I en helt annan fråga – Johan Westerholm skriver så att jag rodnar. Och så har äntligen boken om Netroots kommit – köp köp köp!

Andra bloggar om , , , , , . Intressant och Netroots.

26 kommentarer

Under Arbetsmarknad, Borgerligheten, Klyftor, Storstaden

240 000 LO-kvinnor jobbar ofrivillig deltid

Ofrivilligt deltidsarbete är en klassfråga, men också en fråga tydligt kopplat till kön. Hälften av LO:s kvinnor arbetar deltid, mot 25 procent av SACO:s kvinnor. Bland ej fackligt anslutna arbetarkvinnor är andelen ännu högre: 68 procent av dem jobbar deltid.

Samtidigt som deltiderna är absolut vanligast bland arbetarkvinnorna, så är också andelen ofrivilligt deltidsarbetande allra högst bland dem. 66 procent av de deltidsarbetande LO-medlemmarna vill egentligen jobba mer. Det motsvarar en tredjedel av alla LO-kvinnor i hela Sverige. Det vill säga 240 000 personer.

(Bilderna härifrån.)

Den borgerliga regeringens svar på detta var att försämra reglerna för att få a-kassa om man är deltidsarbetslös. Idag kan man bara få det i 75 dagar, mot tidigare 300 dagar. Detta är förstås något som drabbar de ofrivilligt deltidsarbetande kvinnorna särskilt hårt. I december 2009 förlorade 5500 medlemmar i fackförbundet Kommunal möjligheten att deltidsstämpla. När Kommunal följde upp vad som hänt med dem visar det sig att 71 % av de som förlorat sin a-kassa fortfarande arbetar deltid, men nu alltså har en lägre månadsinkomst än tidigare. 12 procent har istället blivit arbetslösa på heltid. Bara 1 procent har fått ett heltidsarbete.

Jag antar att tanken bakom just denna försämring av a-kassan var att fler skulle få heltidsjobb. Men resultatet har istället blivit att enskilda människor antingen får gå ner i inkomst, eller till och med tvingas bli heltidsarbetslösa. För vilken arbetsgivare fixar en heltid av en deltid bara för att arbetstagaren inte får stämpla på deltid längre? På vilket sätt blir heltidsjobben fler av att enskilda människor får sämre ekonomi?

Det finns ett annat sätt att tackla problemet. Kommuner och landsting är två av de största bovarna när det gäller att utnyttja deltidsanställningar. Bland Kommunals medlemmar jobbar 48 procent deltid. En majoritet (hela tre fjärdedelar) av dem vill egentligen jobba mer än de gör. Så varför tar helt enkelt inte kommuner och landsting sitt arbetsgivaransvar och ser till att fixa heltider? Särskilt som utvärderingar visar att det faktiskt är ett sätt att spara skattepengar på. Nynäshamn, under ledning av Ilija Batljan (S), har gjort precis det. Andra S-styrda kommuner som också beslutat om att heltid ska vara en rättighet för kommunens anställda är bland annat Upplands-Bro och Sundbyberg. Men ambitionerna är större än så:

Socialdemokraterna i Stockholms läns alla 26 kommuner och i landstinget lovar att de i alla kommuner där de vinner valet i höst kommer att erbjuda samtliga anställda rätten att arbeta heltid.

Det är ett så himla bra löfte som gör mig extremt stolt över att vara sosse. Läs mer om detta på SvD Brännpunkt!

Att göra heltid till en rättighet i kommuner och landsting är ett första, viktigt (och oerhört visionärt!) steg. I längden hoppas jag förstås att även näringslivet ska ta sitt ansvar, så att heltid blir en rättighet oavsett var man jobbar. Deltiderna är många även i andra branscher än de kommunala, framför allt inom handeln.

(Bild härifrån.)

Och vad tror du är bäst för att ge fler som vill jobba heltid möjligheten till det? Ett löfte från kommunpolitikerna om heltid – eller försämrad möjlighet att deltidsstämpla?

Det är de två alternativ som erbjuds. Du bestämmer den 19 september.

Uppdatering 100625: Idag skriver Per Schlingmann och Sten Nordin mfl en replik till Stockholmssossarna. Artikeln är ett utmärkt exempel på hur dagens Moderater gärna sitter på två stolar samtidigt: de säger dels att ”detta gör vi Moderater redan” (eh, nej) och dels ”Sossarnas förslag är jättedåligt”. Sen drar de fram ekonomiargumentet som huvudinvändning: heltid är helt enkelt för dyrt. (Dyrt för vem? undrar jag då. Dagens ofrivilliga deltider är dyra – för alla de som drabbas av dem.) Det är lite tröttsamt, eftersom det helt enkelt inte stämmer att det är dyrare med heltider än deltider. LÄS PÅ!

Många andra har skrivit om detta – läs särskilt gärna Ulrika Falk och Alexandra Einerstam och Johan Sjölander samt Peter Andersson. AB.

Andra bloggar om , , , , , . Intressant och Netroots.

26 kommentarer

Under Arbetsmarknad, Kön, Socialdemokraterna

Det andra Stockholm

I Stockholms län fanns det år 2008 52 611 butiksbiträden och motsvarande.

Det fanns 29 217 personer som jobbade på restaurang.

14 468 personer arbetade som städare.

Det kan jämföras med att det i länet samma år fanns 37 708 dataspecialister, 41 361 företagsekonomer/marknadsförare/personaltjänstemän, 17 678 journalister/konstnärer/skådespelare och 8 154 jurister. Detta är alla yrken som är överrepresenterade i Stockholms län jämfört med övriga landet, och som säkert av många uppfattas som typiska storstadsyrken: kvalificerade, välavlönade och ”lyckade” (statistik från SCB).

Men butikspersonalen är fler än dem alla. Utan dem, restaurangarbetarna och städarna – ingen latte, ingen dagens lunch, ingen kemtvätt, inga städade kontor och tömda papperskorgar, ingen after work. Inget Pressbyrån att panikköpa hela strumpbyxor i fem minuter innan kundmötet, inga kvällsöppna butiker att handla nästa dags frukost i när du kommer hem sent från jobbet, ingen shopping, ingen utgång, inga restaurangbesök.

Kruxet är att butikspersonalen och företagsekonomerna inte bor på samma ställe. Så de vet inte så mycket om varandras villkor. Såhär är Stockholms läns städare respektive jurister fördelade:

Andelen i respektive yrke är relaterad till hur stor del av länets befolkning som bor i varje kommun. Om städarna och juristerna vore helt jämnt fördelade i Stockholms län skulle alltså båda linjerna vara helt räta och ligga på siffran ett, som det gråa strecket. Allt som är över ett betyder överrepresentation, och allt under betyder underrepresentation. Vi kan alltså se att städarna är överrepresenterade nästan tre gånger i Botkyrka, och juristerna tre gånger i Danderyd. Framför allt ser vi något som är påfallande likt ett spegelvänt mönster vad gäller de två yrkena: Där andelen städare är hög, där är andelen jurister låg, och tvärtom. Denna tendens har dessutom förstärkts de senaste decennierna: I de kommuner där andelen städare är hög har den ofta ökat jämfört med 1990, samtidigt som juristerna minskat, och tvärtom.

Statistiken kommer från RTK (”Yrkesstrukturen i Stockholms län och dess kommuner 2003″, ej på nätet) och SCB.

Jag är övertygad om att det spelar stor roll ifall människor som lever olika sorters liv möts. Och då menar jag inte att juristen säger hej och flyttar på stolen när kontorsstädaren kommer. Det spelar roll vilka som är ens grannar och vilka som är de andra föräldrarna på barnens dagis. Om man bara träffar andra likasinnade är det lätt att tro att ”40 000 är en vanlig inkomstnivå i Stockholm”. Om man är jurist och bara umgås med andra som tjänar över 40 000 kronor i månaden är det hemskt lätt att glömma bort exempelvis att en förutsättning för att man ska kunna köpa sin latte tidigt på morgonen och handla frukostmjölken sent på kvällen, är att de allra flesta arbetare måste jobba obekväma arbetstider – något man sällan behöver göra som tjänsteman:

(Härifrån.) Det är också hemskt lätt att glömma bort att priset för den serverade latten och de renstädade kontoren är  fysisk smärta. Nästan varannan städare i Stockholms län har ont någonstans i kroppen:

(Härifrån). Framför allt är det oerhört lätt att glömma bort att en städare inte ens tjänar hälften av vad en jurist gör:

(Härifrån.)

För den som inte vill glömma rekommenderas Det andra Stockholm – rapporten om villkoren för de 350 000 stockholmare som jobbar i LO-yrken, och som alldeles ofta glöms bort i samtliga partiers jakt på ”medelklassen”.

Läs den. Bli arg. Bli klokare. Gör något.

DN:s ledarsida tror bara att det finns ett Stockholm, och gillar därför inte de rödgrönas förslag om enhetstaxa i SL. Läs gärna om hur Stockholmsmoderaterna förskönar bostadsstatistiken och om hur regeringens strategi mot hemlöshet har misslyckats. Johan Sjölander om de försvunna välfärdsarbetarna. I övrigt vill jag varmt rekommendera några blogginlägg om den alltmer politiserade nyhetsjournalistiken (med en tydligt borgerlig bias): Rebella om DN:s propagandaknep på nyhetsplats, och Den allierade journalisten om Positive, negative campaigning.

Andra bloggar om , , , , , , , . Intressant och Netroots.

6 kommentarer

Under Arbetsmarknad, Klyftor, Storstaden

En tusenlapp mindre till kvinnorna

Mellan 2006 och 2009 har gapet mellan mäns och kvinnors månadsinkomster ökat med hela 1066 kronor, visar de rödgröna i en ny rapport.

”De ökade inkomstskillnaderna beror inte på förändringar i löneutvecklingen. Tvärtom [har] timlöneskillnaden mellan kvinnor och män [...] minskat något under perioden. Skillnaden kan inte heller förklaras genom förändringar i andelen heltidsarbetslösa kvinnor respektive män. Tvärtom har den snabbt stigande arbetslösheten drabbat män i högre grad än kvinnor”, skriver man i rapporten (även om det kan tilläggas att den senare utvecklingen möjligen kan ha vänt – nu rapporteras sjunkande sysselsättning för kvinnor, och stigande för män).

Det är istället regeringens försämringar av arbetslöshets-, sjuk- och föräldraförsäkringen som är förklaringen till de ökande inkomstklyftorna mellan könen. ”Gruppen kvinnor har drabbats hårdare av lägre ersättningsnivåer och strängare villkor för ersättning, eftersom de oftare än gruppen män är visstidsanställda, deltidsarbetande, föräldralediga, långtidssjukskrivna och ensamstående med försörjningsansvar för barn.”

Ska man vara noga är det inte vilka kvinnor som helst som drabbas av dessa försämringar. Det är arbetarklassens kvinnor. Hälften av alla LO-kvinnor, och två tredjedelar av de ej fackligt anslutna arbetarkvinnorna, jobbar deltid (de två nedanstående bilderna kommer från LO:s rapport Arbetstider 2009).

Denna deltid är till stor del ofrivillig. 66 procent av LO-arbetarna som jobbar deltid gör det ofrivilligt. Det betyder antagligen att en stor del av dem behöver a-kassa på deltid.

Det är alltså främst kvinnor och LO-arbetare som drabbas av att regeringen kraftigt försämrat möjligheterna till a-kassa på deltid. Men det slutar inte här. Regeringens försämringar av sjukförsäkringen (sänkt ersättning och sänkt tak) drabbar också kvinnor hårdast, eftersom kvinnor har betydligt fler sjukdagar än män. Och återigen, det gäller framför allt arbetarklassens kvinnor (bilden från LO:s rapport Långtidssjukskriven – och sedan?)

Det är också en överväldigande majoritet kvinnor bland dem som utförsäkrats ur sjukförsäkringen – två tredjedelar av de som utförsäkrats och skrivit in sig på Arbetsförmedlingen är kvinnor.

Utöver detta kan läggas till att regeringen sänkt taket i den tillfälliga föräldrapenningen. Eftersom kvinnor oftare än män VAB:ar drabbas de oftare av detta (och, eftersom det handlar om en taksänkning, drabbar det framför allt mer högavlönade kvinnor).

På det stora hela – inte så fräscht.

Många har skrivit om detta – läs gärna Friederike Gerlach och Ulrika Falk och Stefan Wikén och Alexandra Einerstam och Martin Moberg. Läs också Kajsa Borgnäs och Nalin Pekgul om att det måste bli ett slut på manspolitiken. Andra bloggar om , , , , . Intressant och Netroots.

18 kommentarer

Under Arbetsmarknad, Borgerligheten, Kön, Klyftor, Socialförsäkringar

Hej systemskifte!

I februari 2006 var 342 300 personer arbetslösa i Sverige. Fyra år senare, i februari 2010, hade antalet stigit till 459 000 personer. Samtidigt har antalet personer med a-kassa minskat kraftigt – från 284 478 personer i februari 2006, till 176 972 stycken i februari 201o. Medan arbetslösheten har stigit har alltså antalet personer med a-kassa minskat. Förändringen är mycket stor. Antalet personer med a-kassa motsvarar idag bara ca 40 procent av alla arbetslösa. Åren före valet 2006 låg andelen närmare 80 procent. På fyra år har alltså andelen arbetslösa med a-kassa halverats.

(Diagrammen bygger på statistik från SCB och IAF. Siffrorna ska inte ses som ett exakt mått på hur stor andel av de arbetslösa som har a-kassa, eftersom statistiken från SCB och IAF inte är helt jämförbar. I gruppen arbetslösa enligt SCB ingår exempelvis inte deltidsarbetslösa, medan de finns med i IAF:s statistik. Däremot är diagrammen här fullt funktionella som en illustration över själva utvecklingen över tiden.)

För mig är detta en så övertydlig illustration över hur feltänkt regeringens arbetsmarknadspolitik är. De har fått en halv miljon människor att lämna a-kassan, men jobben har inte blivit fler. Det enda som har hänt är att ett stort antal personer som blivit arbetslösa står helt utan garanterad försörjning. Extra obehagligt är att det, vad jag förstår, inte går att säga exakt vart alla de människorna har tagit vägen. En del av dem återfinns förstås i statistiken över ökande socialbidragsutbetalningar, men antagligen inte alla.

Villkoren för att få socialbidrag (eller ekonomiskt bistånd, som det formella namnet för dagen är) är ju nämligen helt annorlunda än för att få a-kassa. För att vara berättigad till ekonomiskt bistånd måste du först ha gjort dig av med alla dina tillgångar och levt upp pengarna: bilen, sommarstugan, besparingarna, bostadsrätten (åtminstone om du förväntas behöva bistånd i mer än någon enstaka månad). Dessutom: om du lever tillsammans med en annan människa under äktenskapsliknande förhållanden, så är den personen försörjningsskyldig gentemot dig. Det vill säga: har du en sambo eller make är det inte du som individ som beviljas bistånd, det är hushållet i sin helhet. Partnerns inkomster räknas in när det bedöms om ni som hushåll är berättigade till stöd. Denna prövning sker sedan varje månad, och vid varje tillfälle krävs noggrann redovisning av vilka utgifter och inkomster ni har.

Detta, tillsammans med det faktum att det finns ett betydande mått av skam i att behöva gå till socialen, gör att många människor förmodligen drar sig in i det längsta för att behöva ansöka om ekonomiskt bistånd. Om inte annat så för att de först måste leva upp alla sina tillgångar. Det finns alltså förmodligen en betydande fördröjning innan vi kommer att börja se de stora ökningarna av socialbidragen. Under tiden smälter människors tidigare besparingar – eller helt enkelt deras bilar – bort. Folk måste lämna sina hem (och vart ska de ta vägen på till exempel Stockholms överhettade bostadsmarknad?) Många tvingas bli ekonomiskt beroende av sin partner – ett extremt tecken på ofrihet.

Förutom allt detta – hur ser vägen tillbaka till arbetslivet ut? När du har a-kassa har du starka incitament att skriva in dig på Arbetsförmedlingen och delta i de eventuella aktiviteter du blir anvisad – annars blir nämligen a-kassan indragen. Men den som inte har rätt till a-kassa har förmodligen inte samma motivation att vara aktiv på Af. Dessutom finns det forskning som tyder på att arbetslösa som inte har a-kassa prioriteras lägre av dem som jobbar på Arbetsförmedlingen.

Den som är arbetslös och lever på socialbidrag deltar ibland av arbetsmarknadspolitiska program som ordnas av kommunen istället för av Arbetsförmedlingen. Många av dessa program är säkert bra, men egentligen finns det ingen som vet – programmen ser mycket olika ut i olika kommuner och det saknas en samlad överblick, även om vissa studier ger en ganska dyster bild av den kommunala arbetsmarknadspolitikens effekter.

Ytterligare en aspekt att beakta är att inlåsningseffekterna lär vara betydligt högre i socialbidrag än i a-kassan. A-kassa kan man få även på deltid och den är inte inkomstprövad. Socialbidraget däremot räknas av krona för krona mot alla andra inkomster. Det gör att en person med a-kassa som hittar några timmars extrajobb får en högre total månadsinkomst, medan en person på socialbidrag i samma situation kan hamna på exakt samma inkomst som tidigare – trots arbetstimmarna. Incitamenten att ta ett jobb är alltså inte överväldigande. Arbetslinjen, någon?

Till allt detta ska dessutom läggas att det ekonomiska biståndet i genomsnitt är lägre än a-kassan. Det innebär alltså en klar inkomstförsämring att som arbetslös leva på socialbidrag jämfört med a-kassa.

Sammantaget innebär detta en politik som mycket väl skulle kunna få långsiktigt negativa effekter på arbetskraftsdeltagandet. Det vet vi inte förrän om flera år (eller kanske aldrig, om vi hinner byta regering innan galenskaperna fått eskalera). Men ett vet vi säkert redan du: detta är dumhet i ett nötskal. Det finns inget annat ord. Den här politiken är faktiskt helt vansinnig. Dels på systemnivå: vad den gör med samhällsekonomin (och med människors syn på trygghetssystemen: varför ska folk vilja fortsätta betala skatt om de vet att de inte kommer att få hjälp den dagen de råkar bli arbetslösa?) Men framför allt: för alla de människor som drabbas. Det blir ingen löpsedel av att Nisse i Hökarängen måste sälja bilen och bostaden och skaffa andrahandslägenhet fast han är 40 år och har barn – bara för att han råkade bli arbetslös. Det blir ingen löpsedel av att någon kvinna, vem som helst, plötsligt blir ekonomiskt beroende av den man hon lever med i ett halvtaskigt äktenskap.

Men det betyder inte att det inte händer.

Kjell Rautio skriver flera läsvärda inlägg om detta. Tapio Salonen levererar skrämmande statistik: 80 procent av alla unga arbetslösa (18-24 år) saknar a-kassa. Ulrika Falk skriver också. DN Debatt idag handlar om att fler måste få rätt till a-kassa. Expressen och SvD och DN och E24 och GP. Andra bloggar om , , , , . Intressant och Netroots.

21 kommentarer

Under Arbetsmarknad, Borgerligheten

Att bränna humankapital

Efter detta inlägg om jobbtorg och en kortsiktig arbetsmarknadspolitik bad Stockholms fria tidning mig att skriva en debattartikel på samma tema. Sagt och gjort – finns att läsa här! Passar särskilt bra en dag som denna när LO:s chefsekonom Lena Westerlund varnar för massarbetslöshet på grund av regeringens kortsiktiga ekonomiska politik: Westerlund lyfter bland annat upp just nedmonteringen av de välfungerande arbetsmarknadsutbildningarna. Ett Stockholms-perspektiv på detta finns i min artikel i Stockholms fria.

För övrigt är det glädjande att de rödgröna i sin kommande budgetreservation presenterar förlängt konjunkturstöd till kommunerna, efter regeringens ganska anmärkningsvärda återtagande av detsamma i VÅP:en. Krisen är verkligen inte över i kommunerna – utan förlängt konjunkturstöd riskerar tusentals välfärdsarbetare att få gå.

Apropå gårdagens ”nyhet” att Sverigedemokraterna är bäst på sociala medier rekommenderar jag (å det bestämdaste) Brit Stakston och Matti Palm samt Calle Fridén, som alla klokt visar att denna nyhet bör tas med en nypa salt.

Andra bloggar om , , , . Intressant och Netroots.

1 kommentar

Under Arbetsmarknad

Forskningen visar: sänkt a-kassa leder inte till lägre arbetslöshet

Den här bilden, som kommer från OECD:s Employment outlook 2006, visar vilken effekt en höjning av ersättningsgraden i a-kassan med 4,7 procentenheter har på arbetslösheten, för ett antal olika länder. Vi ser att i länderna till vänster finns det förvisso en sådan effekt, även om det kan diskuteras om den är särskilt stor: I USA, landet med den största effekten, leder en ökning av ersättningsgraden i a-kassan med 4,7 procentenheter till en ökning av arbetslösheten med 0,8 procentenheter. I Japan, Kanada, Australien och Storbritannien m fl finns liknande mönster.

Längst till höger ser vi de länder där effekterna inte är särskilt stora. Det handlar om Sverige, Danmark, Irland och Nederländerna. Vad som är särskilt viktigt ur ett statistiskt perspektiv är att effekten av en högre arbetslöshetsersättning i dessa länder inte bara är låg: den är insignifikant. Det innebär att det inte har gått att visa att det alls finns något samband mellan högre a-kassa och högre arbetslöshet i just dessa länder.

I klartext: I Sverige betyder en höjd a-kassa inte att arbetslösheten ökar. Sven-Otto Littorin har fel.

Skälet till att mönstret ser så olika ut i olika länder har att göra med att effekterna av a-kassan samverkar med den övriga arbetsmarknadspolitiken. I diagrammet ovan visas också hur mycket varje land spenderar på arbetsmarknadspolitiska program (den svarta pilen i varje stapel). Vi ser att det finns ett tydligt mönster: ju större satsningar på arbetsmarknadspolitiska program, desto lägre effekt har en höjning av a-kassan på arbetslösheten. Exempel på arbetsmarknadspolitiska program i Sverige är olika typer av utbildning för arbetslösa, subventionerade anställningar, praktik och jobbcoacher. Att Sverige satsar relativt mycket på denna typ av program betyder att de helt kompenserar för den negativa effekt a-kassan har på arbetslösheten.

(Inom parentes sagt: det spelar förmodligen också stor roll vilken sorts arbetsmarknadspolitiska program man satsar på. Den nuvarande regeringen har en förkärlek för jobbsökaraktiviteter, typ jobbcoacher, på bekostnad av kompetensutveckling. Detta har regeringens eget Finanspolitiska råd kritiserat, vilket jag har skrivit om tidigare.)

OECD:s rapport kom i juni 2006. Tyvärr fick inte resultaten från forskarna på OECD något genomslag i den moderata arbetsmarknadspolitiken. Tråkigt – särskilt som detta inte är den enda forskning som visar att den moderata tolkningen av arbetslinjen är ovetenskaplig: I dagarna presenteras en avhandling av Madelene Nordlund vid Umeå universitet, där inget samband mellan ersättningsnivå och jobbchanser hittas. ”Istället visar resultaten att en relativt hög nivå på a-kassan ökar chansen för höga återanställningsinkomster.”

”Det är visserligen sant att lägre ersättningsnivå leder till att arbetslösa ägnar mer tid och energi åt att söka jobb. Problemet är att detta inte förefaller öka deras jobbchanser”, skrev Madelene Nordlund tillsammans med några andra forskarkolleger på Newsmill för ett tag sedan. Och det känns ju rätt logiskt: inte blir jobben fler bara för att de arbetslösa blir mer pressade att söka jobb. Det här fanns det för övrigt forskning på långt innan regeringen tillträdde: exempelvis visade Margareta Bolinder i sin doktorsavhandling från januari 2006 att arbetslösa som aktivt söker jobb inte får jobb i högre utsträckning än andra.

Det finns en del forskning på hur a-kassan påverkar arbetslösheten i en svensk kontext. Gemensamt för de flesta av studierna är att de hittar ganska små, och blandade, effekter. Gemensamt för forskarna bakom studierna är också att de ofta är mycket försiktiga med att dra några normativa slutsatser – hur hög bör a-kassan vara? – av sina resultat. Eller som Bertil Holmlund, professor i nationalekonomi i Uppsala, uttrycker det: ”Det är svårt att utan mycket specifika och empiriskt svårverifierade antaganden komma fram till t ex hur hög den optimala ersättningen ska vara. Däremot kan man ofta komma fram till slutsatser om andra aspekter på försäkringen, t ex frågor [om] tidsbegränsning och ersättningens tidsprofil.”

Tänk om Sven-Otto Littorin och Anders Borg hade lyssnat lite mer på forskningen i den här frågan!

Claes Krantz skriver också om detta, liksom Johan Westerholm, som citerar alltid lika träffsäkra Badlands hyena: ”Det vet vi väl att sänkt ersättning ökar motivationen hos de fattigaste, medan höjda löner och bonusar ökar motivationen hos de rikaste.” Alexandra Einerstam skriver tänkvärt om hur verkligheten krockar med regeringens politik: hennes a-kassedagar för halvtidsarbetslöshet är snart slut, vilket innebär att hon antingen måste säga upp sig från sitt halvtidsjobb för att börja leva på a-kassa på heltid, eller försöka överleva på enbart en halvtidslön (eller snarare, börja leva på makans lön).

S-buzz bloggar också. Andra bloggar om , , , . Fler intressanta och rödgröna bloggar på Netroots.

31 kommentarer

Under Arbetsmarknad

Arbetsmarknadsstatistiken förklarad

När jag läste grundkursen i nationalekonomi hade vi nästan alltid amerikanska läroböcker. De var så mycket mer pedagogiska. Den europeiska bildningstraditionen är fantastisk på många sätt, men det finns också ett drag av exklusivitet: ibland vill man göra saker svårare än vad de verkligen är inom vetenskapen. Så inte bland de amerikanska nationalekonomer som författade min kurslitteratur. De skalade av, gjorde begripligt och använde målande exempel om hamburgare, biobiljetter och läskburkar. Denna sympatiska och demokratiska inställning till kunskap är för övrigt ett av skälen till att jag gillar Paul Krugman.

Nu har Anders Utbult på Alliansfritt Sverige gjort en alldeles fantastiskt pedagogisk sammanställning om hur det här med sysselsättningsstatistik egentligen fungerar. När det handlar om arbetsmarknad flyger ofta siffrorna i luften, från alla politiska håll, och det kan vara svårt att veta vad som egentligen gäller. Har sysselsättningen ökat? Minskat? Hur förhåller sig arbetskraftsdeltagandet till sysselsättningen? Läs Utbults rapport – det går snabbt, det är inte svårt, och du kommer att bli klokare! Now that’s folkbildning for you.

SvD, SvD, DN. AB. Andra bloggar om , , , , . Fler intressanta och rödgröna bloggar på Netroots.

31 kommentarer

Under Arbetsmarknad

De som lämnas utanför – i rekordfart

Denna bild visar andelen under fattigdomsgränsen bland arbetslösa i åldrarna 18-64 år. Statistiken kommer från EU:s statistikdatabas Eurostat (Living conditions and welfare). Efter att ha legat ganska konstant runt 25 procent i flera år, ökade andelen arbetslösa fattiga kraftigt efter 2006 och ligger nu på 38 procent. Inget annat EU-land har utvecklats på motsvarande sätt. Tvärtom har de flesta länder legat still eller minskat andelen fattiga arbetslösa under denna tidsperiod. Bara Sverige sticker ut – och detta mitt under en högkonjunktur. Efter att under lång tid ha legat långt under EU:s genomsnitt, ligger vi nu mycket nära.

Fattigdomsgränsen går här vid en disponibel inkomst under 60 procent av landets medianinkomst. Enligt EU gick den svenska fattigdomsgränsen enligt detta sätt att räkna vid 9387 kronor i månaden år 2008. 4 av 10 arbetslösa  levde alltså under denna gräns år 2008.

Det är naturligtvis inte förvånande att det ser ut på det här sättet. Den borgerliga regeringen har dels sänkt ersättningen i a-kassan, och dels höjt medlemsavgiften, vilket fått till följd att många avslutat sitt medlemskap. Detta leder förstås till att allt fler arbetslösa står utan a-kassa. De tvingas i sista hand ansöka om socialbidrag istället, vilket i princip alltid innebär en lägre inkomst än a-kassan.

Men regeringens ekonomiska politik går inte bara ut över arbetslösa. Även sjukskrivna har drabbats av sänkta ersättningar. Tittar man på gruppen utan sysselsättning (det som i EU-statistiken kallas ”work intensity=0) så ser utvecklingen ut såhär (statistiken gäller för hushåll med hemmavarande barn):

Denna bild visar alltså andelen fattiga bland hushåll där man inte arbetat alls under det senaste året. Till denna grupp hör både arbetslösa, sjuka och personer som av andra skäl inte arbetar (dock enbart i åldrarna 18-64 år).

Som bilden visar har andelen ökat kraftigt sedan 2006. 64 procent av hushållen där man inte jobbar levde under fattigdomsgränsen 2008 – två år tidigare var andelen 49 procent. Detta kan inte förklaras med lågkonjunkturen eller en allmän, internationell trend: Tvärtom har bara ett fåtal länder i EU sett en liknande utveckling de senaste åren. Att andelen fattiga bland personer utan sysselsättning har ökat så snabbt innebär att Sverige nu ligger över genomsnittet för EU (som är 59 procent), och detta trots att Sverige hör till EU:s rikare länder. Till exempel ligger alla andra nordiska länder under genomsnittet för EU, och det gjorde även Sverige – fram till 2008.

Här är det på sin plats att återigen påpeka att denna statistik gäller hushåll med hemmavarande barn. Barn till föräldrar som inte har någon sysselsättning löper alltså mycket stor risk att växa upp i fattigdom.

Det är som sagt ingen slump att det ser ut såhär. Och det kan inte skyllas på lågkonjunkturen, eftersom andra länder i Europa inte har utvecklats på samma sätt. Denna utveckling är istället en följd av ytterst medvetna politiska beslut, som går ut på att skära ner på ersättningarna till folk som har det svårt, för att kunna sänka skatterna för folk som har det bra.

Imorgon presenteras regeringens vårproposition. Anders Borg har redan försökt hävda att den kommer att gynna låginkomsttagare – något jag har skrivit om tidigare. Jag tvivlar, men jag skulle verkligen hemskt gärna bli överbevisad. Som diagrammen här uppe visar finns det mycket att kompensera för. ”I ett rättvist Sverige lämnas ingen utanför”, är Moderaternas nya slogan. Ärligt talat, är inte det lite av ett hån mot alla de som befinner sig i staplarna här ovanför?

Här skriver jag om att SCB spår att de fattigaste blivit fattigare under mandatperioden, trots att alla andra blivit rikare. Här visar jag att den fattigaste tiondelen har en lägre månadsinkomst idag än 2002.

Katrin Stjernfeldt Jammeh skriver om hur Malmö blir först med att tillsätta en kommission mot sociala hälsoklyftor. Hurra! Å, nästan så jag vill flytta till Malmö… Cecilia Dalman Eek skriver om jämlikhet i GP. Eva-Lena Jansson och Peter Högberg och HBT-sossen om samma ämne. För ganska länge sedan debatterade Johan Sjölander och Johan Ingerö utförligt denna fråga på Sjölanders blogg – för den ideologiskt intresserade. Samma herrar har även debatterat det borgare ofta kallar det som vänstern kallar rättvisa, nämligen avundsjuka. Rekommenderas. Läs också gärna på Equality trust om varför mer ojämlika samhällen också har sämre social rörlighet. E24, SvD, AB.

Andra bloggar om , , , , , . Fler intressanta och rödgröna bloggar på Netroots.

25 kommentarer

Under Arbetsmarknad, Borgerligheten, Klyftor

Om matematikens välsignelser

Svenska elever är inte särskilt intresserade av matematik och naturvetenskap. Det är de inte ensamma om. Nedanstående bild (som kommer härifrån) visar att det finns ett samband mellan intresse för naturvetenskap och graden av ett lands utveckling. Ju högre HDI, desto lägre intresse bland skolelever för naturvetenskap.

Det låga intresset avspeglar sig också i relativt dåliga resultat. Svenska elever har under lång tid presterat dåligt i internationella jämförelser av elevers kunskaper i matematik och naturvetenskap. Nedanstående bild kommer från TIMSS 2008 och visar svenska gymnasieelevers kunskaper i avancerad matematik. Som synes ligger vi riktigt risigt till. Här finns heller inga enkla förklaringar: Nederländerna kan man ju tro är ett land som på många sätt är likt Sverige. Ändå är skillnaderna i resultat mellan oss och dem enorma.

Men är det här ett problem? Svenska elever presterar trots allt väl i många andra ämnen. Jo, jag tror att det är ett problem. Mycket av vår tillväxt bygger på avancerat naturvetenskapligt kunnande. Det är inom tekniken och industrin den höga produktiviteten finns. Därför tror jag att det faktiskt är ett hot mot den långsiktiga svenska tillväxten om inte skolan lyckas bättre med att väcka elevernas intresse för matte och naturvetenskap.

Mer om detta skriver i jag i veckans nummer av LO-tidningen. Läs!

Anne-Marie Körling ger några tips på hur matte kan läras ut. Zoran Alagic om att skolpolitiken ligger allt för långt ifrån forskningen. Erica om matte och naturvetenskap i en etta. Pelle Pedagog om passion för matematik.

Andra bloggar om , , , , . Fler intressanta och rödgröna bloggar på Netroots.

5 kommentarer

Under Arbetsmarknad, Skola och utbildning