Karleby inför verkligheten?

Åkej, ska man skriva ett partiprogram måste man ju ha läst Nils Karleby, så därför gjorde jag nyss det. Hans Socialismen inför verkligheten brukar betraktas som en av den svenska socialdemokratins (mycket få) teoretiska klassiker. Boken kom ut 1926, strax efter Karlebys död. Han dog ung, bara 34 år gammal.

I min läsning finns det fyra helt centrala idéer hos Karleby:

1. Allt är föränderligt, allt är komplext – därför fungerar inte dogmatism, och det finns inga alexanderhugg, bara små, små förändringar i rätt riktning: ”Man kan aldrig fånga det verkliga, levande, ständigt nya livet i abstrakta formler.”

2. Form betyder inget – därför avgörs inte graden av socialism i ett samhälle av hur det är organiserat, utan av dess innehåll (det vill säga: socialisering är ett stickspår). Pragmatism är vägen framåt.

3. Frihet är bara möjligt genom jämlikhet.

4. Det grundläggande mänskliga är strävan; framåt, efter något bättre, efter att skapa.

Socialismen inför verkligheten är skriven några år efter partisprängningen 1917 och är i hög grad en partiintern affär. Syftet är att nå de egna och förändra socialdemokratin, inte att värva nya anhängare utifrån. Karleby argumenterar mot floskler, dogmatism och tron på enkla lösningar hos de egna partikamraterna. Framför allt argumenterar Karleby emot socialisering i bemärkelsen förstatligande, en av den tidens mest diskuterade frågor. Det avgörande är inte ytan, utan innehållet. Betydelsen av den sortens pragmatism för senare tiders socialdemokrati kan knappast överskattas.

Karleby accepterar i stor utsträckning den fria marknaden (fri prisbildning, vinstsyfte och konkurrens i motsats till central planering). En stor del av boken går ut på att försvara (och förklara) nationalekonomin som vetenskap och visa hur den kan användas i socialdemokratiska syften (damn, jag som trodde vi var först!) (nej, det gjorde jag inte). Istället för förstatliganden och planekonomi tror han på många små demokratiska beslut som korrigerar och styr marknaden i önskvärd riktning.

En viktig poäng för Karleby är att socialdemokratin har gemensamma utgångspunkter med liberalismen; socialdemokratin är en fortsättning på upplysningens idéutveckling, och därmed en sorts sannare liberalism än liberalismen själv (”arbetarrörelsens ursprung ligger icke i en principiell motsättning till borgarklassens utgångspunkter […] Arbetarklassens kamp är ett fullföljande av, icke en brytning med borgarklassens verk”). Den avgörande skillnaden ligger i att samhället i den borgerliga samhällssynen är ”en mekanisk produkt av de fria individernas överenskommelse”, medan socialdemokratin förstår att ”människan […] ingalunda [är] ett sådant där fristående jag, fastmer existerar hon […] endast […] genom samlivet med andra”. Det handlar alltså om jämlikhetens betydelse: ”[Liberalismen] observerade icke, att den formella likheten bleve ett tomt sken, så länge utgångsläget för individerna alltefter egendom och klassläge vore så reellt olika”.

Fördelningen – jämlikheten – är helt central för Karleby. ”Röstsedel och köpkraft äro olika sätt att utöva medinflytande. I grunden äro de dock rätt likartade. Liksom strävandet gällt allmän och lika rösträtt, gäller det nu allmän och lika köpkraft. Men, som lika rösträtt ej betyder lika faktiskt inflytande, betyder ej heller ‘lika köpkraft’ sådant. De naturliga olikheterna mellan människor kommer man ej ifrån. Man riktar sig mot de av sociala faktorer betingade. Röstsedeln är därför supplement till köpkraften. [Den skapar] underlaget för statliga ingripanden, ledande till ändring i köpkraftens fördelning.” Det vill säga: politiken ska vara omfördelande, för att genom jämlikhet skapa verklig frihet bland människorna.

Jag har aldrig tidigare läst Nils Karleby och är inte särskilt ideologiskt skolad. Därför är det märkligt att upptäcka hur mycket jag känner igen mig i Socialismen inför verkligheten, särskilt i de inledande kapitlen. Den prövande, pragmatiska hållningen, strävan efter att alltid se bortom slagorden, är för mig (rent känslomässigt) vad socialdemokrati är. Det finns också mellan raderna en fascination inför tillvarons svindlande möjligheter och föränderlighet som är djupt sympatisk (och kanske präglad av att Karleby visste att han snart skulle dö). Lika sympatisk är den vibrerande övertygelsen om att målet med politiken är delaktighet; att detta är den företeelse som ska göra människans liv gott. Klangen i beskrivningen av detta är mycket ovanlig i dagens politiska verklighet. Det finns något existentiellt i det, något som går långt utöver synen på politik som praktisk problemlösare och vardagsfixare.

Karleby är utan tvekan briljant. Samtidigt finns ett drag av arrogans; han trivdes uppenbarligen i positionen som sanningsägande outsider. Av Björn von Sydows efterskrift förstår jag att Karleby i sanning hade ett rörligt intellekt och bytte åsikt ibland, inte på ett ytligt sätt, utan som resultat av att han verkligen aldrig tog något för givet. Men jag tänker också att han verkar ha haft ett behov av att vara motvalls – förvisso inte ett helt obekant drag inom politiken. Han gick före; trivdes med att inta minoritetens ståndpunkt, men tröttnade på den när han så småningom fått majoriteten med sig.

Jag önskar att Karleby hade fått tiden att också skriva en bok som beskrev vad socialdemokrati är, med mindre fokus på vad den inte borde vara, och jag hade hemskt gärna läst honom förklara ytterligare varför socialdemokratin behövs. I Socialismen inför verkligheten är socialdemokratin så förgivettagen att den ibland nästan försvinner. Men det är också något att ta med sig: målet för Karleby, det socialistiska samhället, var så självklart att det knappt behövde beskrivas. Det var medlen han var trolös mot. Vi ska använda det som fungerar för att bygga det samhälle vi vill ha.

Och det är väl, ungefär, vad som är svaret på frågan vad vi kan använda Karleby till idag. Jag skulle säga att det är en lärdom som länge varit sorgligt bortglömd inom S. Förmågan att tänka långsiktigt: om vi använder just de här verktygen, hur påverkar det på sikt samhället? Leder de i den riktning vi vill se? De senaste decennierna är det borgerligheten, inte vänstern, som varit skicklig på detta (det där med den asociala ingenjörskonsten).

Å andra sidan tycker jag att Ingvar Carlsson säger det väldigt bra – den som verkligen skulle behöva en Nils Karleby idag är ju högern:

”Nils Karleby lärde oss att det inte är ägandet som är det viktiga utan fördelningen av produktionsresultatet. Man skall ha en pragmatisk syn på ägandet från fall till fall. Den linjen tog oss ur en förödande fastlåsning av vårt tänkande på 1920-talet. Dagens borgerliga partier har fastnat i samma fälla, men på motsatt sätt. Allt som kan säljas ut skall säljas ut. Apotek, bilprovning, hyreshus, SJ och så vidare. Därför är det idag borgerligheten som skulle behöva finna sin egen Nils Karleby för att frigöra sig från den ideologiska fastlåsningen”.

En annan som skriver bra – och högst dagsaktuellt – om arvet efter Karleby är Fredrik Jansson i Funktionssocialismens blinda fläck.

När jag googlar efter fler Karlebyrelaterade texter upptäcker jag att Sydsvenskans Per T Ohlsson skrivit ca ett dussin ledarkrönikor om just Nils Karleby. Tesen är typ att av det faktum att Karleby var emot socialisering 1926 följer, otvetydigt, att S år 2012 borde inta vissa specifika ståndpunkter i olika dagsaktuella frågor, inte minst frågan om vinst i välfärden. Den här typen av Karlebytolkningar är förvisso inte helt ovanliga, men ytligheten i dem skär sig mot Karlebys eget sätt att resonera.

Vi kan slå fast att Karleby ogillade dogmatism. Av detta kan vi dock inte dra någon slutsats om vad som är dogmatism idag. Det enda vi med säkerhet vet är att den inte ser ut som 1926.

Intressant och Netroots.

About these ads

8 kommentarer

Filed under Programkommissionen, Socialdemokraterna

8 responses to “Karleby inför verkligheten?

  1. Riktigt bra analys Marika. Tack för den. Har inte lyckats få tag på ”Socialismen inför verkligheten” ännu så har bara läst citat, sammandrag och utdrag av den men du gör en av dom bättre tolkningarna.

  2. Niklas

    Intressant!
    I en tid då socialdemokrati i stort sett trängs på samma sida som borgerligheten är det dags att fråga sig: behövs socialdemokratin?
    Mönstret ser likadant ut över västvärlden…de en gång starka socialdemokratiterna trängs i mitten om att kanske lyckas återvinna makten. Men var tog socialismen vägen? Som vi sett här i Sverige övergavs tanken om full sysselsättning och social jämlikhet för ungefär 20 år sedan. I själva verket har man demonterat det som en gång byggdes upp…

    Jag har sett detta kallas mittens extremism nu i samband med den ekonomiska krisen. Budskapet är detsamma mellan socialdemokrati och borgerlighet. Samma världsbild, samma diagnos och samma medicin. Status Quo!
    Nej det duger verkligen inte!

  3. Du skriver att de, som skulle behöva en Nils Karleby idag är högern. De borgerliga partierna skulle behöva en egen Nils Karleby för att frigöra sig från sina ideologiska låsningar.

    Men faktum är att borgerligheten har haft sin egen Nils Karleby. Han hette Bertil Ohlin, och var ledare för Folkpartiet under 1950-talet och i den rollen socialdemokratins huvudmotståndare. Innan han blev det hade han, bl.a. i rollen som fpu-ordförande, gått hår åt det borgerliga ideologiska fastlåsningarna. Det har borgerligheten problem med idag, efter alla steg åt höger som hela borgerligheten, inkl. Fp , har tagit sedan Ohlins tid.

    ”Den avgörande invändningen mot den negativa låt-gå-liberala attityden på det ekonomiska och sociala området är naturligtvis att den som vill något måste handla, om han ej kan vänta att det önskade målet uppnås i alla fall.”

    http://www.timbro.se/bokhandel/rapport/fulltext/r294.htm

    Ohlins kraftiga kritik mot den borgerliga låt gå-politik, som de facto praktiseras av den nuvarande regeringen, var bitvis så frän, så att även dagens socialdemokrater har mycket att lära sig av Ohlin. Som kanske var påverkad av Karleby? Det är intressant. Det visar att ”mitten” i svensk politik har flyttats långt högerut sedan de drabbningarna mellan Erllander och Ohlin under 1950-talet. Alla vi som är gamla nog att minnas radiodebatterna under 50-talet, minns det uppskruvade tonläget, när de herrarna drabbade samman.

    Med dagens verklighet för ögonen har man lite svårt att förstå vad de egentligen var osams om. Kanske vem av dem, som var mest lämpad som statsminister? Idag framstår ju Ohlin nästan som ”en god demokratisk socialist”, som står aningen till vänster om mitten i s.

    Helt klart har Ohlin mycket att lära ut om krispolitik, och vilken roll staten ska ha i de sammanhangen.

  4. n

    Tiden Nr3 1926 har en runa över Karleby av Rickard Sandler samt en text av Ernst Wigffors om Socialismen inför verkligheten.

    http://runeberg.org/tiden/1926/

  5. Fast visst är det så att Karleby i sig inte var emot förstatligande? Hans tes var väl snarare att socialisering är endast ett medel av flera, men aldrig ett mål i sig. En annan viktig kritik mot Karleby måste också lyftas, dvs hans stora brytning en kritisk analys av ägandeskapet. Karleby menade ju att det är själva organiseringen som är det viktiga. Det är svårt att ge Karleby rätt där om vi ser ut över vad som skett i Sverige där vi gått från en Välfärdsstat mot en Välfärdsmarknad. Kanske kan man också tala om att New Labour i Englad på något sätt är en modell i sig för en extrem Karlebyism/pragmatism där organisation och detaljstyrning blev det enda Blair och hans regeringar hade att komma med. Och det gick ju sådär, om man ska vara försiktig.

    • Marika

      Nja, jag läser honom som att tydligt menar att förstatliganden i många fall varken är önskvärt eller möjligt. Men han menar att det kan vara olika i olika fall. Han vänder sig ju återkommande mot att det bara skulle finnas en patentlösning som funkar på allt – man måste ständigt se till kontexten. Och han propagerar ju på intet sätt för någon sorts nattväktarstat. Jag tror att det är självklart för honom att staten ska ta hand om vissa åtaganden, men vad jag minns ägnar han inte särskilt mycket utrymme åt att beskriva vilka åtaganden det skulle vara.

      Vad gäller ägandet tror jag ändå inte att man kan dra den typen av slutsatser du gör, det är anakronistiskt. Man kan inte veta vad Karleby skulle ha tyckt om olika företeelser idag… och därför är det inte helt rättvist att kalla New Labour för ”karlebyistiskt” heller (oavsett vad man tycker om NL). Karleby levde i en tid när det inte fanns en välfärdsstat och därför kunde han inte ha åsikter om var gränsen mellan demokrati och marknad bör gå 85 år senare. Jag tycker inte heller att man baserat på dagsaktuella frågor kan säga att Karleby hade rätt eller fel.

      Men generellt: han säger inte att ägandet är oviktigt, han säger att man ska pröva det från fall till fall. Nej, han tror inte på att staten ska äga produktionsmedlen – men det är trots allt en annan diskussion än frågan om offentligt och privat i dagens välfärd.

      • Nog är det så att Karleby har sina poänger, i synnerhet i frågan om vikten av deltagande i samhällsutvecklingen och att det är av vikt att bedöma politiska handmedel från fall till fall.

        Precis som du skriver så är det ju svårt att bedöma Karleby utifrån vad dagspolitiken, men det är ändå intressant att se hur Karlebys idéer har fått genomslag i mycket av den dagspolitiska debatten och inte minst i utvecklingen av arbetarrörelsen i Sverige. Under tiden då Karleby skrev boken brann konflikten mellan pragmatiker och dogmatiska marxister, men skillnaden på den tiden var en annan än vad den är idag. Den dogmatiska marxinspirerade falangen (inte minst i Tyskland och många andra centraleuropeiska länder) hade till mångt och mycket lutat sig tillbaka i tron på att kapitalismen skulle förgöra sig själv enligt historiematerialismens utvecklingsteori, något som fick förödande konsekvenser både för socialdemokratiska partier och samhällsutvecklingen. Den tidens pragmatiker var de som avsåg göra ingrepp för att motverka kapitalets utsugning genom reformer. Kanske var det inte fullt så mycket en debatt mellan revolutionärer (boken skrevs ändå efter partisprängningen) och reformister utan mellan reformister och historiemarxistiskt bokstavstroende.

        I dagens socialdemokrati kan man väl till mångt och mycket hävda att borden har vänts (med tillägg att de historiemarxistiskt bokstavstroende inte längre finns, åtminstone inte inom SAP). Pragmatism har fått innebörden att sitta still i båten (möjligen med inslag av kvalitetssäkringssystem etc) alltmedan de som utmålas som dogmatiker är de som tycks vilja genomföra reformer som mer eller mindre vill motverka marknadens vanstyre. Det har således blivit pragmatiskt att inte vilka/kunna göra någonting, varken fördelningsmässigt eller i frågor om ägande/organisering/inbäddning.

        Och även om Karleby inte kunde förutspå framväxten av ett välfärdssamhälle och den offentliga sektorns utbyggnad så måste man kunna ställa hans teoretiska resonemang gentemot verkligheten idag. Frågan är om Karleby hade stått handfast vid sina ställningstaganden om han hoppat upp från sin grav idag. Organisationsvurmen fick, trots allt, kanske lite väl mycket fokus på bekostnad av en kritik mot kapitalägandet inom en hel del områden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s