Euron – kris för politiken, kris för demokratin?

“What we need, in effect, is a suspension of democracy for 18 to 24 months so difficult decisions can be made”, sa en anonym italiensk affärsman till Financial times efter att den opolitiske tjänstemannen Mario Monti blivit ny premiärminister i Italien.

Han är inte ensam om att tycka så. Det senaste årets uppenbara tillkortakommanden bland europeiska ledare vad gäller att hantera den galopperande eurokrisen har visat att demokratin är en långsam process. Samtidigt finner jag det problematiskt att så många, från alla möjliga håll, dömer ut de europeiska politikerna som ”svaga ledare” som inte ”orka[r] göra ett val”. Det talas föraktfullt om att de inte klarar av att fatta tuffa beslut eftersom de är rädda för vad väljarna ska tycka. Det sägs att historien kommer att döma dem hårt. Osv. Men förklaringen till detta är ju enkel: det är inte demokratiskt valda politikers uppgift att göra saker som majoriteten av medborgarna (eller, om man så vill, väljarna) inte vill. Folkvalda ledare skiljer sig mycket från företagsledare på det sättet.

Eurokrisen är extremt allvarlig, och visst undrar jag också varför oförmågan att agera är så stor. När nu sannolikheten verkar hög för att brist på handling enbart kommer att förvärra situationen så är det svårt att förstå att man ändå inte kan enas. Att inte fatta ett beslut är också ett beslut.

Jag tror att förklaringen inte är svårare än att de flesta som bor i Europa i första hand identifierar sig som nationalstatsmedborgare, inte som européer. Man kan tycka vad man vill om såväl EU- som europrojektet, men de har uppenbarligen drivits längre än vad det finns ett brett folkligt stöd för. Så länge det går bra är det inga problem. Det är när det börjar gå dåligt som människor inte ställer upp på de jobbiga lösningarna. Och eftersom de europeiska ledarna svarar mot nationella valmanskårer, inte europeiska, är deras mandat bundna. De är inte valda som EU-företrädare utan som nationella. Resultatet av allt detta kan mycket väl vara sämre för fler än om EU-ledarna ”förmådde” fatta de där obekväma besluten som efterlyses av så många. Men sådana är demokratins villkor och i grunden det enda rimliga.

Dock håller jag med Johan Norberg om att eurokrisen visar på ett specifikt politiskt misslyckande, nämligen detta att de ”politiska ledarna har spelat kvitt eller dubbelt med hela Europatanken genom att sjösätta ett europrojekt som de visste var halvfärdigt”, som Norberg skriver.

Förklaringen till eurozonens problem ligger i brister som är inbyggda i själva systemet, och som ett antal personer, inte minst ekonomer, varnade för redan från början. Att det är mycket svårt att ha en enhetlig ränta och växelkurs i ett så disparat område som Europa – eller, annorlunda uttryckt, i ett icke-optimalt valutaområde – är ingen överraskning utan har varit väl känt. Delar av dagens problem stammar exakt ur detta – att Spaniens och Irlands ekonomier nu ligger i spillror handlar inte i första hand om misskötsel, tvärtom hade de goda statsfinanser åren före krisen. Problemet var att ECB-räntan låg för lågt för att bromsa överhettningen som så småningom ledde till krasch i just dessa länder (för en mycket bra och pedagogisk genomgång av eurons inbyggda brister rekommenderar jag för övrigt Mother Jones).

Det politiska misslyckandet ligger alltså snarare 10-20 år tillbaka än här och nu: att de demokratiska ledarna inte ville se att europrojektet hade dåliga chanser från början, eller åtminstone att man inte byggde starkare system för att hantera problemen. Jag är övertygad om att syftet var gott, att många verkligen trodde på integrationstanken, att detta skulle föra oss alla närmare varandra. Men när så mycket fakta talade emot projektet borde man ha agerat på ett annat sätt. Facit riskerar nu att bli en ökad splittring och misstro snarare än något annat.

Läget är som sagt mycket allvarligt. Via Paul Krugman hittar jag Transition report 2011 från Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling. Rapporten går igenom hur den ekonomiska krisen påverkat övergångsländerna i Europa. Det är oroande läsning. Stödet för demokrati har sjunkit i ett antal länder, och mest i de som drabbats hårdast av krisen:

I vissa länder är det riktigt låga nivåer det handlar om – i Serbien, Lettland och Ryssland ligger stödet för demokratin under 40 procent, att jämföra med Sveriges dryga 90.

Båda bilderna från Transition report 2011.

I ett land som Sverige är det lätt att känna att tal om demokrati bara är fina ord. Vem kan vara emot, liksom? Men utvecklingen i övergångsländerna visar att demokrati aldrig är något vi kan ta för givet. Det är inte förvånande att stödet försvagas om människor inte tycker att demokratin klarar av att ge dem ett bra liv. Inget system är heller felfritt – ”demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra”, som en gång Churchill sa. I väst har vi under större delen av demokratins korta historia varit vana vid att uppfatta demokrati som ett system för att fördela ett ständigt växande välstånd, och det är ju ganska trevliga förutsättningar för att ge något positiva konnotationer. I ett land som Sverige har dessutom ett parti varit så dominerande att det förmått ta ett mer långsiktigt ansvar än vad ett parlamentariskt system med ständigt skiftande majoriteter tenderar att göra (en situation vi nu lämnat och knappast kommer att uppleva igen under överskådlig tid). Tendensen att undvika kortsiktigt obekväma men långsiktigt välgörande beslut är annars ett av demokratins grundläggande tillkortakommanden.

Vi står inför många svåra utmaningar som kommer att sätta press på demokratin. Ekonomin är en, klimatkrisen en annan. Förra veckans mindre lyckade toppmöten i Bryssel respektive Durban är tydliga symboler för detta. Det är inte lätt att genom demokrati lösa problem som innebär obehag för många. Det var som sagt betydligt enklare när det handlade om använda ett växande välstånd till välfärdsreformer som gjorde tillvaron bättre för de allra flesta.

Den utveckling vi nu ser är ett svar på just detta. I eurokrisens kölvatten har två folkvalda europeiska ledare ersatts med icke-folkvalda. De lösningar som diskuteras på eurons problem handlar om ökad överstatlighet och bindande, automatiska budgetregler. Kanske är det nödvändigt i den ytterst svåra situation vi nu hamnat i, men det innebär mindre utrymme för demokratiska beslut.

Det är ingen ovanlig hållning att önska sig en utveckling åt det hållet. Även i Sverige, där stödet för demokratin hör till de högsta i världen, svarar 37 procent i European Values Study (2008) att det vore mycket eller ganska bra om det var experter istället för en regering som fattade beslut utifrån vad som är bäst för landet. (Några fler exempel: Portugal: 64 procent; Grekland: 18 procent; Italien: 46 procent, Storbritannien: 52 procent och Tyskland: 63 procent, data härifrån.)

I linje med detta skrev för övrigt Johan Rockström och László Szombatfalvy igår på DN Debatt att inrättandet av ”ett globalt, neutralt beslutsorgan med hela mänskligheten som uppdragsgivare” är en nödvändig lösning på klimatfrågan ”med tanke på det nuvarande politiska systemets oförmåga att lösa flera av mänsklighetens gemensamma problem”.

Längtan efter neutralitet, sökandet efter allmänviljan, ropet på experter som står liksom ovanför det dagliga kladdet och käbblet, allt detta är gamla företeelser, och förståeliga.

Men demokrati är något annat. Och, trots alla sina fel och brister, det bästa och friaste system mänskligheten hittills har konstruerat. Vi måste hitta sätt att inom ramen för detta vackra system lösa de svåra problem vi gemensamt står inför.

LO och TCO tycker inte att Sverige ska ansluta sig till det utökade eurosamarbetet. Inte heller Aftonbladets ledarsida. Martin Wolf är både kritisk till att Storbritannien väljer att stå utanför en ny överenskommelse, liksom till själva överenskommelsen (och han skräder inte direkt orden). Ingvar Persson skriver om Björklunds inställning.

Intressant och Netroots. Etiketter: , , ,

About these ads

20 kommentarer

Filed under Ekonomi, Internationellt

20 responses to “Euron – kris för politiken, kris för demokratin?

  1. Se filmen: Inside Job som gick på TV förra veckan. Pyramidspel med befolkningen!

  2. Sören Falk

    Tackar!

  3. Pingback: De som kommer i kläm… « reflektioner och speglingar II…

  4. Appropå dystopier i partiprogrammet som du skrev i dett förra blogginlägg. Det här är ju ingen munter läsning direkt, inte desto mindre aktuell och korrekt. Man kan ju fundera över om ännu längre mandatperioder och majoritetsvalssystem skulle förbättra möjligheten att fatta kloka beslut i politiken. Kanske måste man förbjuda opinionsundersökningar så att de folkvalda fokuserar på vad de själva anser är det bästa och mindre på vad flyktiga opinioner tycker. Men detta är bara teknikaliteter för till syvende och sist kommer det att handla om hur medvetna befoklningen är. En medveten bildad befokning kan värdera olika förslag och välja det som sannolikt är det klokaste för den stora massan men ändå vara beredda att ta ansvar för om någon i minoriteten far illa. Demokrati utan medvetenhet kan bli riktigt tokigt.

    • Dan

      Det heter ju att folket får de politiker de förtjänar. Förhoppningsvis kommer det på sikt ut något positivt ur den här krisen. Tänker framförallt på det faktum att man inte kan/ska kunna belåna sig i samma utsträckning. Stater/Länder har lånat för valfläsk,banker haft för lite eget kapital som äventyrat samhällsekonomin och slutligen folk i allmänhet har tillåtits på tok för hög belåningsgrad i sina bostadsköp. Den som är satt i skuld är som bekant inte fri.

      En fråga till Marika: Motstridiga uppgifter har ju kommit gällande Socialdemokraternas hållning till det utökande eurosamarbetet. Östros tyckte tex att Reinfelts avvaktande hållning var klok. Vilken åsikt har du i frågan?

      • Lassalle

        Vad har Jan Björklund för åsikt i frågan?Dom sitter väl i samma regering han och Reinfeldt.Eller?

  5. Inga-Lisa Sangregorio

    Om euron: det var ju uppenbart för varje tänkande människa att europrojektet var dömt att skapa minst lika många problem som man hoppades att det skulle lösa. Ändå var en majoritet i den svenska riksdagen för en anslutning till euron. I det här fallet var folket alltså klokare än de valda politikerna. Ligger inte ett av demokratins stora problem i själva urvalet av politiker snarare än i att de, som Joakim Truedsson antyder här ovan, inte har möjlighet att fatta kloka beslut eftersom de måste ta hänsyn till väljarna?
    Marika skriver som vanligt klokt och ger värdefulla referenser; tack!

  6. Det går att beklaga mycket att skuldsättningen har blivit för stor, men så länge staterna garanterar att skjuta till pengar om bankerna går i konkurs så kommer banker att truga på folk lån. Och så går det som det går.
    Låt bankernas aktieägare ta smällen när utlåningen har blivit för hög, som på Island, så kommer det inte vara något problem med att ta beslut. Det är försöken att slänga åt bankerna mer pengar det inte går att få demokratiskt flertal för. Vilket är sunt, tycker jag.

  7. Dan

    Lassalle,

    Du har inte hängt med mycket märker man. Björklund och FPs inställning har ju varit glasklar från början. Dvs för. Som du kanske vet så förhåller det sig så att FP är en liten plutt och har således inget eller litet att säga till om i slutändan. Så jag tackar för ditt tyckande men föredrar att svaret på min fråga kommer från den personen frågan var riktad till.

    • Lassalle

      Ursäkta att jag tränger mig på så här mitt på blanka vardagen men det förhåller sig väl ändå så att utan den ”lilla plutten FP” så är väl Alliansens minoritetsunderlag ännu lägre,rentav icke regeringsfäiga i slutändan,om man så säger.Jag ville bara göra dig uppmärksam på detta enkla faktum, men låter med varm hand frågan övergå till den det vederbör och jag hoppas du ursäktar tilltaget att fundera lite över vad Alliansen inbördes håller på med.Så pass mycket har jag ju ändå hängt med,märker jag.

  8. Pingback: Katrin Zytomierska – en moderat kampanjledare som uppmärksammats

  9. Pingback: S – ”Hjälpa grannar” = Hjälpa Merkel implementera Svältpolitik och Tvångsinstallera Extremhögerregimer « Nemokrati

  10. Konstigt att ni socialdemokrater så blint litar på att något av länderna som inte tillhör ”övergångsländer” inte kan drabbas av historisk flash-back. Efter dåden i Norge borde det, inte minst av S, uppmärksammas som ett direkt överhängande hot. Tysklands vilja att nu inrätta finanspakt och ESM – ett diktatoriskt fördrag, som, redan innan det tillkommit, avsatt en demokratiskt vald regering i Grekland till förmån för en Ny samlingsregering som innefattar högerextremt parti säger ju, om inte allt, så i varje fall skrämmande mycket. Merkels svältpolitik ska implementeras med tvång och makten över ländernas pengar ska läggas diktatoriskt under ESM – en icke-vald, juridiskt immun, helt sluten myndighet om vilken vi inte får veta någonting mer än att den har enväldiga rättigheter att kräva in vilket belopp som helst från medlänsländerna med 7 dagars varsel.

    Den enda anledningen till att ECB inte tillåts agera ‘lender of last resort’ vilket är en naturlig funktion för en valutas centralbank, är tysk protektionism, och orsaken till den ekonomiska krisen i eurozonen är tysk merkantilism – eller utsugning av de perifera länderna, för att tala klarspråk.

  11. Freddy

    Glöm inte att det var storföretagen som lobbade igenom euron, till sin egen fördel, sätt inte fokuset på välmenande politiker. De borde snarare kallas nyttiga idioter.
    Nu när alltihop gått åt pipan jobbar denna finansklick och dess drängar i eu-nomenklaturan förstås stenhårt på att utnyttja krisen till att ta kommandot, slänga ut resterna av demokrati och göra folken till utfattiga skuldslavar. En socialdemokrati värd namnet skulle förstås kraftfullt gå emot detta och låta ockrarna i finanssektorn bita i gräset.
    När ska ni sossar återuppta er ursprungsideologi och slå tillbaka mot det korrupta finansväldet ?

    • Marika

      Detta tycker jag inte var en adekvat beskrivning av det hela.

      • Peter

        Varför är det inte en adekvat beskrivning Marika?

        Den austerity-politik som nu på ett totalt odemokratiskt sätt tvingas på länderna i EU av finansväldet bistådda av trojkan och Merkozy är ju helt upp åt väggarna galen.

        I ett dokument från Trojkan som ”läckt ut” beskrivs situationen i Grekland så här:

        Since the fourth review, the situation in Greece has taken a turn for the worse, with the economy increasingly adjusting through recession and related wage-price channels, rather than through structural reform driven increases in productivity. The authorities have alsostruggled to meet their policy commitments against these headwinds. For the purpose of the
        debt sustainability assessment, a revised baseline has been specified, which takes into account the implications of these developments for future growth and for likely policy outcomes. It has been extended through 2030 to fully capture long term growth dynamics,
        and possible financing implications.The assessment shows that debt will remain high for the entire forecast horizon.

        Trojkan erkänner alltså att deras påtvingade austerity har slagit totalt ”fel”. Grekland gått in i recession, där intern-devalvering genom arbetslöshet och lägre löner sänker hela ekonomin. Skuldproblemen kommer inte att lösas iaf inte inom ”forecast hoizon” fram till 2030. Näe va konstigt? Om man tvingar länder att skära som tokar i offentlig sektor samtidigt som man privatiserar nödvändig infrastruktur vid sämsta möjliga marknadsläge och i princip hela övriga EU samtidigt tillämpar samma austerity-politik (visserligen i mindre grad) blir det då inte ”structural reform driven increases in productivity” och ett tysk ”exportunder” av Grekland? väldigt underligt…

        Den enda vettiga förklaringen till att recession, fattigdom, arbetslöshet och enormt lidande för befolkningen inte från början var helt uppenbara konsekvenser av austerity-politiken (som man nu även genom helt odemokratiskt tvingar på Italien) är att politikerna antingen är just ”nyttiga idioter” åt finansmaffian eller ännu värre totalt korrupta.

        Enorma ansträngningar görs för att rädda det finansiella kasionpyramiden av samhällsfarlig och parasiterande spekulation och hela den europeiska befolkningen döms till arbetslöshet och fattigdom.

        Att ”En socialdemokrati värd namnet skulle förstås kraftfullt gå emot detta och låta ockrarna i finanssektorn bita i gräset” kan jag inte annat än hålla med om.

  12. Freddy

    Hela Marikas inlägg ger intryck av att vara skrivet av nån som inte ser elefanten i rummet, nämligen finanssektorn och dess skuldsättande av allt och alla som roten till det onda.
    Hon för ett resonemang om att folkvalda ledare inte kan gå emot folkets intressen, men det är just det de tidigare har gjort när de släppt lös särintresset finanssektorm. Men visst, nu när folk blir arga får de välja på att bli bortsopade(också med risken att nåt värre kommer), vägra följa eu-diktat och/eller bli mer repressiva.
    När sen ett flertal kommentatorer just pekar ut elefanten i rummet, lyckas hon bara, när hon kommer till den som uttalar sig mest polemiskt, kläcka ur sig att han inte är ”adekvat” !
    Var det ”Palmes pojkar” på 80-talet som lyckades hugga stentavlor som sa att bankerna får ni aldrig, aldrig ifrågasätta, vilka sen dess hängt som bojsänken runt halsen på varje framträdande sosse ?
    Får komma med ett otroligt subversivt förslag och föreslå lite läsning av vad Marx sa om ”finanssektorn”: http://www.debtdeflation.com/blogs/2009/01/31/therovingcavaliersofcredit/

    Vill sossar bara fortsätta vägra gå tillbaka till sina urkunder så är det dock klart att de fastnar i såna här resonemang:
    ”De lösningar som diskuteras på eurons problem handlar om ökad överstatlighet och bindande, automatiska budgetregler. Kanske är det nödvändigt i den ytterst svåra situation vi nu hamnat i, men det innebär mindre utrymme för demokratiska beslut”

  13. Man kan också gå till norska Stortingets finanskrisutskott och dess betänkande för att få en suverän beskrivning av vart vi har hamnat. Allt mer av snart sagt alla länders BNP har hamnat i finanskapitalets händer, och allt mindre har gått till löner och skatter. Det var IMF som började, i sydländerna, med att driva igenom detta. Sen kom Sovjetimperiets fall då samma sak drevs igenom där. Och nu är det snart vår tur.
    Här är finanskrisutskottets betänkande: http://www.regjeringen.no/Upload/FIN/fma/finanskriseutv/Saertrykk-NOU-2011-1.pdf sidan 83
    Och här beskriver Asbjörn Wahl på norska For Velferdsstaten hur socialdemokrater har medverkat till detta rån, med påföljd att de har förlorat trovärdigheten i hela världen: http://www.velferdsstaten.no/tema/velferdsstaten/?article_id=69983

  14. En annanb kommentar kommer från den amerikanske ekonomen Michael Hudson: ”The easiest way to understand Europe’s financial crisis is to look at the solutions being proposed to resolve it. They are a banker’s dream, a grab bag of giveaways that few voters would be likely to approve.”
    Se http://michael-hudson.com/2011/12/europe%e2%80%99s-transition-from-social-democracy-to-oligarchy/

  15. Pingback: Sverige sa ja | tillbakatillframtiden