Pengar, politik och demokratimisslyckanden

Statsvetarprofessorn Larry Bartels gjorde för några år sedan en studie över hur amerikanska senatorer röstar jämfört med preferenserna hos deras väljare i frågor som rör minimilön, medborgerliga rättigheter, offentliga utgifter och abort. Han kom fram till att både demokratiska och republikanska senatorer röstar mest likt åsikterna hos rika väljare (den rikaste tredjedelen i inkomstfördelningen). Åsikterna hos låginkomsttagare (den fattigaste tredjedelen) har ingen signifikant påverkan alls på senatorernas röster.

(101st congress: 1989-1991, 102nd congress: 1991-1993, 103rd congress: 1993-1995)

”My analyses suggest that the views of constituents in the upper third of the income distribution received about 50% more weight than those in the middle third [...], while the views of constituents in the bottom third of the income distribution received no weight at all in the voting decisions of their senators.”

Av flera skäl tror jag inte att situationen alls är lika illa i Sverige. Men tendenserna finns även här. Bland annat eftersom låginkomsttagare mer sällan röstar. Men det finns också andra anledningar. Höginkomsttagare har inte bara större ekonomiska resurser, de är också ”bättre” på att påverka den offentliga opinionen. Mitt favoritexempel på detta: när Moderaterna i Stockholm ville skära 10 miljoner kronor på bidrag till idrottsföreningar (som i hög grad nyttjas av höginkomsttagares barn), blev det folkstorm och borgarrådet Regina Kevius tvingades backa. När Moderaterna något år tidigare skar 60 miljoner på socialtjänsten – vilket drabbade hemlösa, prostituerade och struliga ungdomar – hände i princip ingenting.

Den här mekanismen ligger också bakom att ett skatteavdrag som utnyttjas av 3,4 procent av befolkningen, varav de flesta är höginkomsttagare, kom att bli en av valrörelsens viktigaste frågor.

Detta får mig osökt att tänka på den rapport som LO släppte häromdagen, om synen på lön och löneskillnader:

Personer med låg lön tycker oftast att löneskillnaderna är för stora, personer med hög lön tycker det mer sällan (även om det ska noteras att även bland dem finns det en majoritet som menar att löneskillnaderna är för stora). För övrigt intressant att notera att kvinnor oftare än män tycker att löneskillnaderna är för stora, och att kvinnor tycker betydligt mer lika oavsett egen inkomst – drygt 80 procent av alla kvinnor upp till månadsinkomster på 35.000 kr/mån tycker att löneskillnaderna är för stora.

Det är klart att det spelar roll att makthavare generellt – oavsett om det gäller politik eller näringsliv – oftare tjänar runt 50.000 kr/mån än 25.000. Medan det omvända gäller för människor i allmänhet.

En av de viktigaste styrkorna hos mitt eget parti (det ser inte alltid likadant ut i systerpartier i andra länder) är att det så länge lyckats både organisera och företrädas av människor som är representativa för Sveriges befolkning. Vad gäller utbildnings- och inkomstnivåer är S det mest representativa partiet av alla, åtminstone om man tittar på förtroendevalda i kommunerna – men även i S är högutbildade överrepresenterade:

(Härifrån.) Siffrorna är tyvärr lite gamla, från 2003, och det mesta tyder på att överrepresentativiteten av högutbildade bland de förtroendevalda ökat ännu mer sedan dess. Statistik från 2007 visar att både låg- och medelinkomsttagare är underrepresenterade vad gäller politiska uppdrag i kommuner och landsting:

(Härifrån.) Första kvintilen är de 20 procent i befolkningen med lägst inkomst, femte kvintilen de med högst. Om de förtroendevalda var helt representativa för befolkningen skulle alltså alla staplar ligga på 20 procent (längs med det svarta strecket). Istället ser vi att framför allt personer med mycket höga inkomster är gravt överrepresenterade. Nu är det ju inte bara vad gäller inkomst- och utbildningsnivåer förtroendevalda är icke-representativa. Det gäller även exempelvis kön, ålder och utländsk bakgrund.

Jag tror på den kunskapsbaserade politiken. Men jag är djupt skeptisk till att kunskap alltid är lika med högre utbildning (jag har gått på universitetet, jag var inte så imponerad). Jag ser det som ett allvarligt problem för demokratin att partierna inte lyckas bättre med att hitta ett bredare spektrum av företrädare. Och för att ytterligare kasta sten i glashus tror jag dessutom att det är ett särskilt problem när det gäller de politiskt anställda hos partierna, där jag gissar att representativiteten är ännu sämre. Utbildnings- och inkomstnivå påverkar åsikter. En bra politik får vi bara om många åsikter och erfarenheter är representerade. De flesta partier kommer inte att bry sig om detta av ideologiska skäl, men för S är det livsnödvändigt.

Detta inlägg har bland annat inspirerats av en fantastisk bloggkommentar Erik Bengtsson skrev för rätt länge sen. Rekommenderar också hans blogginlägg om att ökad ojämlikhet paradoxalt nog leder till politiskt tryck för ytterligare ökningar om ojämlikheten, något som jag själv skrivit om tidigare: Ojämlika kommuner röstar M, jämlika röstar S och Ond cirkel: ojämlikhet föder ojämlikhet.

I övrigt: Det har länge ryktats om att det är Anders Borg som ligger bakom sjukförsäkringshaveriet. Idag bekräftas ryktena av en läckt promemoria från regeringskansliet. Även om det inte precis är förvånande att problemen kunde förutses i förväg (det hade räckt att läsa remissvaren), så är cynismen i hanteringen anmärkningsvärd.

Dessutom: rapporteringarna om regeringens misslyckade omregleringar duggar tätt. Förtroendet för Apoteket sjunker kraftigt på grund av längre väntan på receptbelagd medicin och sämre rådgivning. Köerna på Bilprovningen växer som en följd av omregleringen, med fler körförbud som följd.

Slutligen: högern har storhetsvansinne. Fredrik Reinfeldt ska alltså jämföras med Martin Luther och Maud Olofsson med antika ”gudomligheter som kämpade mot märkliga vidunder”. Eeeh. (Särskilt detta: ”Som första parti utmejslade Centerpartiet en klar politisk idé om hur samhället kan byggas ur ett medborgarperspektiv”. VA?)

Intressant och Netroots.

About these ads

5 kommentarer

Filed under Klyftor

5 responses to “Pengar, politik och demokratimisslyckanden

  1. Pingback: Nåå, Axén vad visste du om de nollklassade?? | martinmobergsbetraktelser

  2. Pingback: Tro inte att regeringen är korkad! | - Det perfekta livet

  3. Pingback: Reinfeldt blåljög i regeringsförklaringen « Röda Berget

  4. Såvitt jag kan förstå är detta en jämförelsevis modern företeelse. Som ättling till en massa norrländska småbönder med noll utbildning men intensivt kommunalpolitiskt aktiva misstänker jag att såväl outbildade som fattiga var mer politiskt engagerade för säg 50 år sen eller mer.

    Varför?

    Vad händer som fick dem att inte känna sig hemma? Ökat tjänstemannavälde?

  5. Erik Bengtsson

    Tack för positivt omnämnande, och jag håller förstås med om budskapet i inlägget. :)

    Jag har skrivit en lång dubbelrecension av Bartels fantastiska bok Unequal Democracy och Hacker-Piersons inte lika bra Winner-Take-All Politics här: https://docs.google.com/leaf?id=0B8T0oOAmZ6IjMTUwYzFhNGUtZWYxZC00NzAxLWE2MjMtZTE1YzEwNzJlNjNi&authkey=CICJhKQG&sort=name&layout=list&num=50

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s