Straffa skolorna för barnfattigdomen?


Häromveckan skrev två representanter från Skolinspektionen en debattartikel med rubriken ”Vi tvekar inte att straffa skolorna”. I artikeln hänvisas till inspektion som gjorts i Södertälje och Malmö, där det finns ett antal skolor med mycket låga resultat. Artikelförfattarna skriver bland annat:

Vi har på många håll sett skolor där ledning och andra ansvariga inte hänvisar till det egna arbetet eller hur undervisningen bedrivs utan faller undan för bakomliggande faktorer. Sådana faktorer kan vara lågutbildade föräldrar, ostimulerande miljöer, föräldrar som inte kommer från Sverige med flera förklaringar. Alla olika ursäkter till varför skolan inte kan ge just dessa elever möjligheten att klara godkända betyg […]

Ingen skola kan tillåtas vara omständigheternas fånge. De kommunföreträdare, rektorer eller lärare som på detta sätt lägger över skulden på barnen eller på deras föräldrar har misstagit sig om vilken uppgift och vilket ansvar de själva har. Uppgiften är att anpassa skolans verksamhet till att alla barn faktiskt får möjlighet att klara godkänt.

Jag delar artikelförfattarnas åsikt i mycket. Jag har själv många gånger, både som lärare och som elev och student (allra mest på universitetet faktiskt), stött på attityden bland lärare att eleverna är någon sorts förprogrammerade lådor: antingen är de duktiga, eller så är de inte duktiga. Undervisningen ska inte anpassas efter eleverna, utan snarare tvärtom. Det är en oacceptabel attityd.

Dock bekymrar det mig att en vanlig uppfattning tycks vara att man kan avläsa en skolas kvalitet på elevernas resultat. Det är en grov förenkling. Jag vågar påstå att några av Sveriges bästa skolor visar några av Sveriges lägsta resultat. Det stora problemet är att elever har så extremt olika förutsättningar. Forskningen visar att det råder oerhört starka band mellan klassbakgrund och skolresultat, och därför är det inte särskilt fruktbart att enbart skylla dåliga resultat på enskilda skolor. Det vore en farlig förenkling, som riskerar att skymma det faktum att även företeelser utanför skolans väggar behöver förändras om vi verkligen menar allvar med att utbildningen ska vara likvärdig.

Som exempelvis den ökande barnfattigdomen. De skolor Skolinspektionen kritiserar ligger i några av Sveriges fattigaste områden - i Södertälje växer vart femte barn upp i fattigdom, i Malmö nästan vart tredje, och i exempelvis stadsdelen Rosengård, som specifikt nämns i artikeln av Skolinspektionen, mer än 60 procent. Att tro att resultaten i dessa skolor skulle bli bättre genom sanktioner från Skolinspektionen – vilket är artikelförfattarnas förslag – leder helt fel. Det är att individualisera sociala problem. Den viktigaste förklaringen till att skolresultaten i Rosengård är låga ligger inte hur skolorna där fungerar, utan i det samhälle Rosengårdseleverna lever i, varje minut, varje dag.

Diagrammet bygger på egna beräkningar på statistik från Rädda barnen (stadsdelsbilagan) och Skolverket. Korrelationen är signifikant med p<0,0001. Varje prick är en stadsdel i Malmö, med Rosengård längst till höger (andel fattiga barn=61,5 procent, andelen behöriga nior=53,5 procent) och Limhamn-Bunkeflo längst till vänster (andel fattiga barn=10,6 procent, andel behöriga nior=91,3 procent). Diagrammet visar med all önskvärd tydlighet det starka sambandet mellan socioekonomisk bakgrund och skolresultat.

När jag som skolpolitiker i Sundbyberg talar om klassbakgrundens betydelse för skolresultaten brukar moderater och folkpartister i kommunen hävda att jag skyller på eleverna, att jag inte tror att alla kan lyckas (Skolinspektionen argumenterar på ett liknande sätt i citatet ovan). I själva verket är det precis tvärtom: jag tror ju att alla kan lyckas, om de bara får rätt stöd. För mig är detta essensen av en socialdemokratisk människosyn. Att däremot blunda för bakgrundens betydelse är att göra eleverna en otjänst. Först när vi ser att klass och sociala strukturer spelar roll, först därefter kan vi möta alla som individer. Först därefter kan vi sätta in rätt åtgärder.

Min huvudpoäng är att om vi vill ha en likvärdig utbildning, så måste vi också skapa ett likvärdigt samhälle. Eftersom det är så uppenbart att klassbakgrund spelar roll för skolresultat – redan i tredje klass finns det i Sverige stora skillnader i elevers skolresultat beroende på föräldrarnas utbildningsnivå – ligger det nära till hands att dra slutsatsen att om man vill höja skolresultaten, så måste vi bekämpa ojämlikheten. Så länge vår bakgrund styr våra skolresultat är vi inte fria. Naturligtvis måste skolan hela tiden anstränga sig till sitt yttersta för att kompensera för denna vår ofrihet, genom att exempelvis genomföra åtgärder i linje med OECD:s rekommendationer. Men om vi verkligen menar allvar med att vi vill ha en likvärdig skola, så kommer det inte att räcka. De sociala strukturerna är för starka. Om vi menar allvar med att alla barn ska få en lika bra start i livet, då kan vi inte bara titta på det som finns innanför skolans fyra väggar. Vi måste också titta på samhället utanför. Och att tro att vi kan straffa bort ojämlikheten med sanktioner riktade mot de skolor där de fattigaste barnen går – det är ett uttryck för en samhällssyn som jag i längden tror är mycket farlig.

Häromveckan skrev jag om hur regeringens skolpolitik går helt på tvärs med OECD:s rekommendationer för hur man skapar en likvärdig utbildning. Jag avslutade med att skriva att jag tyckte att en avgörande faktor saknades bland OECD:s rekommendationer. Det är kanske den viktigaste av dem alla, och den är alltså: skapa ett likvärdigt samhälle. Utan detta kan vi aldrig få en likvärdig utbildning.

Uppdatering: Sydsvenskan skriver oerhört läsvärt men mycket skrämmande om den minskande likvärdigheten i svenska skolan: ”Vi kan inte längre jämföra oss med våra nordiska grannar – i både Norge, Danmark och Finland spelar familjebakgrunden inte alls lika stor roll för skolresultaten. Sverige ligger istället numera på samma nivå som USA, fast den svenska skolan är något sämre än den amerikanska på att kompensera för det sociala arvet /…/ Av de svenska tjejerna med högutbildade föräldrar är det 85 procent [som går ut gymnasiet med högskolebehörighet]. Av killarna som är födda i utlandet är det 20.” Läs hela!

PS. Tendensen att individualisera sociala problem anar jag även i Fokus årliga kommunranking över var det är bäst att bo någonstans. Undersökningen är en blandning av politiskt sett (mer eller mindre) direkt påverkbara faktorer, som lärartäthet och kostnad för äldreomsorg, och demografiska faktorer som i högsta grad är klassbundna, typ skolresultat, arbetslöshet, ohälsotal, andel familjer som har råd att köpa villa, etc. Slutsatsen blir, föga förvånande, att det är bäst att bo i kommuner där folk är rika, friska och lyckliga. Vilket inte torde ha särskilt mycket med själva kommunen att göra. Lomma och Danderyd toppar listan.

Apropå barnfattigdomen har diskussionen om relativ fattigdom dragit igång igen, och än en gång undrar man förbryllat över de borgerliga debattörer som går upp i falsett för att hävda att barnfattigdom inte existerar: känner de verkligen att de står på rätt sida i det här? Lena Sommestad skriver bra om detta på sin blogg och i GP. I ett gammalt inlägg försöker jag gå till botten med varför relativ fattigdom är relevant som begrepp, läs gärna. Karin Pettersson skriver ”Det är så man skäms. Inte bara för barnfattigdomen. Utan till och med för liberalerna.”

Anna Kaya skriver om hur resultaten i Rosengårds skolor kan vändas. I övrigt rekommenderar jag Daniel Mathisen om det socialdemokratiska reformskafferiet – mycket läsvärt! Och så är jag glad för att riksdagen har sagt nej till Fas 3. Peter Johansson och Martin Moberg om detta.

Intressant och Netroots.

About these ads

25 kommentarer

Filed under Individualism, Klyftor, Skola och utbildning, Sundbyberg

25 responses to “Straffa skolorna för barnfattigdomen?

  1. Peter

    Tack för detta! Din blogg är viktig.

  2. Peter

    P.S. AB-artikeln du länkar till är skriven av Karin Persson, inte Katrine Kielos, de verkar ha rättat till det…

    • Marika

      Roligt att du gillar bloggen, och tack för att du uppmärksammade mig på att det är KP som skrivit AB-ledaren. Har ändrat.

  3. Slutsatsen är att fler journalister och politiker borde lära sig göra multivariata regressionsmodeller för att kunna kontrollera för bakomliggande variabler. Eller i vilket fall förstå att de borde göra det..

    • Marika

      Ja, eller tjänstemännen på myndigheterna, som ju faktiskt är fallet här. Iofs behöver man faktiskt inte ens göra det själv (även om det inte är så svårt i den här enkla formen) – det räcker ju också med att läsa grundläggande pedagogisk forskning…

      Ytterligare en aspekt är ju det här med att myndigheter bedriver opinionsbildning. Men det är en annan fråga…

      • michaeleriksson

        Lustigt nog tänkte jag skriva en liknande kommentar som Gardar, men riktad mot detta inlägg: Vi har här resultat som måste berenas för olika faktorer innan vi kan dra slutsatser. Framförallt är det så att det finns korrelationer både mellan IQ och studieresultat (i form av barnens betyg och föräldrarnas utbildningsnivå) och mellan föräldrarnas och barnens respektive IQ. En annan faktor som kan spela är invandrarandelen i olika klasser.

      • Marika

        Jag är djupt, djupt skeptisk till att socioekonomisk status är kopplat till IQ.

        Men även om du skulle ha rätt – vilket jag är helt övertygad om att du inte har – så förändrar det inte min huvudpoäng i blogginlägget. Skolresultaten blir inte bättre om skolor med många barn med låg IQ får straff av Skolinspektionen.

        Att skolresultaten påverkas om det i en skola finns många nyanlända elever är riktigt, men även i detta fall: Det hjälper knappast dessa elever om de skolor de går i drabbas av sanktioner pga de låga resultaten.

      • michaeleriksson

        En koppling mellan IQ och SES är utan tvivel förhanda. Jfr. tex. ”The Bell-Curve”. Om du i förväg avvisar detta bygger du din diskussion på falska premisser.

        Om din huvudpoäng med blogginlägget handlar om straffandet kanske detta inte spelar en roll för just det här inlägget. Om vi tittar på din blogg som helhet är det genomgripandet temat dock att skillnader i SES vore ett av samhällets största problem, med följdeffekter på varje tänkbart område. I detta sammanhang är ditt blogginlägg missvisande genom att överdriva (kanske tom. skapa) kopplingen mellan SES per se och studieresultat.

      • Marika

        Du skojar med mig? The bell curve, den söndersågade boken som med hjälp av högst tveksamma statistiska metoder säger sig visa att ras (inte SES) och intelligens är korrelerade?

        Om det är ditt argument är det helt överflödigt att diskutera vidare. Läs annars gärna kritiken mot denna bok av tex Nobelpristagaren James Heckman http://www.eschatonblog.com/2003/02/even-more-bell-curve.html eller denna sammanställning: http://www.slate.com/id/2416

        Förstår inte heller din anklagelse om att mitt inlägg är missvisande. Jag visar ett diagram och beräkningar på korrelation och korrelationens styrka. Inte manipulerat på något sätt. Det är bara att gå tillbaka till data (se länkar) och kolla. I övrigt rekommenderar jag att du tar del av forskningen på området.

      • Daniel Gustafsson

        Nu är ju IQ, eller den typen av begåvningstest, inte något oproblematiskt. Snarare tvärtom då IQ inte är något av naturen givet, vilket lätt kan bevisas då du får klart bättre resultat efter att ha tränat lite samt vant sig vid ev. test anxiety etc. Vidare att IQ skulle vara genetiskt betingat är heller knappast troligt. Detta då adoptivbarn från tredje världen snarare ligger på samma IQ-nivå som den socioekonomiska samhällsgrupp de blivit ”adopterad till” än den de tillhörde i sitt ursprungsland då bodde på barnhem eller dylikt. Här tycker jag också att socialantropologin som disciplin har bidragit mycket då man kunnat visa på att mänskligheten inte utvecklas/utvecklats i trappsteg mot ett allt mer rationellt abstrakt tänkade. Istället tyder det mesta på att detta abstrakta tänkande, vilket mäts i IQ-test, är sociokulturellt betingat.

        Sedan känner jag mig nödgad att nämna, eftersom man i The Bell Curve kontrollerar för det, att socioekonomisk status allt som oftast är ett oerhört trubbigt mått. Ofta pratar vi i Sverige om en tregradig- och i bästa fall en sexgradig variabel. Självklart kommer en sådan variabel inte fånga upp allt som menas med socioekonomisk status. Dessutom vet vi att det inom respektive skalsteg existerar en enorm variation som har direkt betydelse för samband med olika utfallsvariabler. Och eftersom socioekonomisk status vid analys avser att fånga upp en viss miljö och praktik så förstår man ganska enkelt att socioekonomisk status som kvantitativ variabel, oavsett hur detta har kvantifierats, inte kan göra begreppet socioekonomisk status rättvisa vid analys. Detta då det allt som oftast är för trubbigt för att fånga upp all den varians som den egentligen förklarar. Sedan har vi även den kritik som Heckman fört fram mot The Bell Curve avseende detta att ta hänsyn till. Vidare skulle det vara intressant att någon gång se en strukturekvationsmodell på det här med indirekta effekter via IQ-variabeln för att ge det hela en mer komplex och korrekt bild av vad som faktiskt påverkar ett utfall.

        Sedan vad det gäller analysmetoder och tjänstemän så är det så att vi, jag är nämligen en själv, ofta använder oss av multivariata metoder. I flertalet fall använder vi oss även av mer avancerade metoder än de konventionella multivariata metoderna. T.ex. behöver vi allt som oftast använda oss av flernivåanalys iom att skoldata per definition har en hierakisk datastruktur. Så ska man vara korrekt behöver den linjära regressionsekvation som återges grafiskt i bloggen göras om med flernivåanalys iom att data i den kommer från olika nivåer i den hierarkiska datastrukturen. Åtminstone om det är huruvida en individ lever i eller riskerar leva i barnfattigdom som är av intresse. Detta då barnfattigdom är en individvariabel, och bör betraktas som en sådan i analys, medan andelen gymnasiebehöriga är en variabel på kommunnivå.

      • Gustav

        Jag jobbar som psykolog i ett par skolor som bl a kännetecknas av låg utbildningsnivå hos föräldrarna, en stor andel elever som inte har svenska som modersmål och en stor andel elever som lämnar grundskolan utan fullständiga betyg. I mitt jobb ingår att ibland göra begåvningsbedömningar av enskilda elever. Hade jag enbart använt mig av hårddatan – resultaten på begåvningstesten (IQ) – hade jag erbjudit en stor andel av dessa att gå till särskolan på studs. Men då hade jag inte gjort mitt jobb ordentligt, till särskolan ska nämligen bara de som har en utvecklingsstörning och därför kan antas ha ett tillräckligt lågt “prestationstak”. För varje enskild elev måste man alltså knöla ihop såväl de trubbiga mått vi har för IQ som alla de övriga tillgångar och begränsningar som finns innanför och utanför huden. Och när man gör det märker man att ett trauma, en förälder som inte kan läsa eller att man bor fem i en tvåa ofta väger tyngre för prestationen än vad tio IQ-poäng hit eller dit gör.

        Det finns, om man har någon som helst tilltro till den akademiska psykologin, en överväldigande konsensus om att variationen i intelligens till viss del förklaras av genetiska faktorer. Vi föds helt enkelt med olika förutsättningar att ta till oss och hantera intryck, resonera abstrakt, lösa problem, lära oss nya saker etc. Intelligens kan vara en av de saker som hjälper dig att bryta ett socialt arv. Men jag tror att vi är helt fel ute om vi på gruppnivå resonerar i riktningen låg intelligens>låg SES. Däremot blir jag inte förvånad om låg SES>lägre resultat på begåvningstest, eller låg SES>färre möjligheter att få nytta av god begåvning. Och det är väl just därför jag helhjärtat instämmer med Marikas analys.

        Om det ändå skulle finnas en skillnad i faktisk begåvning på gruppnivå mellan olika klasser (vilket jag inte tror) skulle inomgruppsvariationen vara så enormt mycket större än mellangruppsvariationen. Det skulle helt enkelt inte finnas praktiska implikationer, som Marika kommenterar ovan.

    • X

      Fast jag förstar inte varför det skulle vara sa kontroversiellt att SES skulle samvariera (pa en aggeragerad niva saklart) med IQ? SES, särskilt globalt, för med sig en massa saker som vi vet langvarigt försämrar de kognitiva förmagorna, som bl.a. undermaligt naringsintag som foster och som barn, moder som missbrukar under graviditeten och allt möjligt annat. En relevant studie pa amerikanska familjer kan vara; http://pss.sagepub.com/content/14/6/623.full.pdf+html Hur mycket av den som är tillampligt pa Sverige vagar jag dock inte saga, förmodligen inte allt.

      Detta är naturligtvis inget argument för att ”arbetarbarn/fattiga är dumma”. Tvärtom, slöseriet med detta icke realiserade humankapital motiverar ju stora ansträngningar för att bryta mönstret.

      • Marika

        Intressant. Ur abstractet: ”The models suggest that in impoverished families, 60% of the variance in IQ is accounted for by the shared environment, and the contribution of genes is close to zero; in affluent families, the result is almost exactly the reverse.”

        Det är mycket möjligt att IQ samvarierar med SES av ungefär de skäl som Daniel Gustafsson, Gustav och X anger. Jag uppfattar IQ som kontextberoende och jag tycker det verkar högst rimligt att människors kognitiva förmågor påverkas av omgivningen. Jag skriver återkommande om kopplingen mellan SES (även i barndomen) och exempelvis ohälsa, arbetslöshetsrisk och medellivslängd. Det är alltihop starka samband som jag inte tror kan upphävas snabbt eller enkelt, ens på individnivå. Även egenskaper som är miljöbetingade blir ju så småningom en del av individen. Visst kan det vara på samma sätt med IQ.

        Jämför med diskussionen om könsroller: bara för att vissa beteenden eventuellt är socialt formade, så går de ju inte att upphäva över en natt hos en enskild individ. Det är inte så intressant om en viss egenskap är produkten av ”arv” eller ”miljö” (även om det i praktiken är omöjligt att skilja dessa åt), eftersom det hos en vuxen individ är ungefär lika svårt att ändra båda dessa faktorer. De sociala och kulturella mönster jag har vuxit upp med har präglat mig på ett sätt som i hög grad är irreversibelt.

        Det är när man slarvigt går från den sortens diskussioner till att dra slutsatsen att ”fattiga är dumma” som det blir farligt, eftersom diskussionen dels får ett deterministiskt drag, dels ger sken av att vi alla befinner oss på de sociala positioner vi förtjänar. Vilket jag inte på något sätt tror är fallet.

        Jag tror inte att barn som föds med låg SES har sämre förmåga än barn som föds med hög SES att klara sig bra i livet. Det är det centrala för mig. Det är våra liv som skapar skillnaderna.

        Och därför delar jag också helt X slutord: slöseriet med detta icke realiserade humankapital motiverar stora ansträngningar för att bryta mönstret.

      • X

        Precis som du skriver är det väldigt lätt att falla in i ett deterministiskt tänkande, att IQ och utfall i livet i stort är förutbestämt. Jag tror det är viktigt att vi kan hålla två faktorer i tanken simultant; att varje nu levande människas potential utnyttjas i största möjliga mån; samtidigt som att vi använder den ganska stora kunskapsmassa, om vad som gynnar barn och unga människors utvecklig, vi har idag för att bereda marken för ännu ej födda människor.

        Det innebär också att jag nog tycker att det ibland kan vara avgörande betydelse att veta vad som gör en viss egenskap mer sannolik. Påverkar vissa faktorer i den kringliggande miljön t.ex. den framtida kognitiva förmågan hos barn bör vi sannoliktgöra något åt detta.

      • Marika

        Håller naturligtvis med dig om det sistnämnda även om jag ser att det jag skriver om arv kontra miljö kan tolkas som något annat. Min poäng var främst att miljöfaktorer påverkar en människas egenskaper på ett sätt som med tiden blir allt svårare att förändra. Sociala strukturer är mycket starka, inget man enkelt kan motverka bara genom att ”ta sig i kragen”. Desto viktigare då att förhindra omvärldsfaktorers negativa inverkan på tex hälsa, IQ, etc, så tidigt som möjligt. Dvs desto viktigare att bekämpa barnfattigdomen eller i allmänhet sträva efter ett jämlikt samhälle. Det behövs förändringar i strukturerna och mer fokus på det än på att enskilda individer ska ”skärpa sig”.

  4. Magnus Strömgren

    Med all respekt — och utan att det nödvändigtvis har någon större bäring alls på den vidare diskussion som inlägget lyfter: hävdar du på fullaste allvar att du inte tror att det finns någon relation mellan IQ och socioekonomisk status? Det jag har sett visar på absoluta motsatsen, att IQ är en av de mest träffsäkra prediktorerna på t.ex. arbetsmarknadsutfall. Jag citerar här från ”Mainstream Science on Intelligence”, en kollektiv respons till ”The Bell Curve” (och debatten kring boken) från stora delar av det relevanta forskarsamhället:
    ”IQ is strongly related, probably more so than any other single measureable human trait, to many important educational, occupational, economic, and social outcomes … Whatever IQ tests measure, it is of great practical and social importance”
    (http://en.wikipedia.org/wiki/Mainstream_Science_on_Intelligence).

    • Marika

      Det citatet säger ingenting om relationen mellan socioekonomisk status och IQ. Allra minst bland barn vilket är det vi diskuterar här. Nej, jag tror inte att vi har olika klasser för att människor är olika intelligenta.

      • Magnus Strömgren

        Nu är du ju faktiskt lite snarstucken och dessutom överdrivet kategorisk. Det är klart att vi inte har ”olika klasser för att människor är olika intelligenta”! Jag reagerade på att du verkade hävda att det inte finns någon relation ÖVERHUVUDTAGET mellan IQ och arbetsmarknadsutfall/socioekonomisk status, när väldigt mycket tyder på att så faktiskt är fallet.

        En annan mainstream-respons på ”The Bell Curve” (och debatten kring den) (APA task force report):
        ”IQ scores have predictive validity for adult occupational status, even when variables such as education and family background have been statistically controlled.”

        Din läsning av citatet är för övrigt också riktigt märklig: vad menar du då att det säger? Alltså konstaterandet att det finns en hög korrelation mellan IQ och ”educational, occupational, economic, and social outcomes”.

        Som sagt, det här är ett sidospår, och vill du inte föra den diskussionen på ett intellektuellt hederligt sätt, fine!

      • Marika

        Nejmen hej snarstucken. Jag tycker inte att det är fruktbart att referera till en rasistisk bok som The bell curve i en seriös diskussion. Fö är socioekonomisk status, eller klass, inte samma sak som ”adult occupational status”, och återigen, vi pratar om barn här, inte vuxna. Jag tror du blandar ihop saker lite här.

        Men du har helt rätt i att detta är ett sidospår. Se min kommentarspolicy. Kommer inte att fortsätta denna debatt i denna tråd.

  5. AM

    Fast baserar skolverket rapporten bara på betygsresultat? Jag tolkar det som att de har sett samma problem i skolorna som jag själv, lärare som förväntar sig svenska medelklasselever och vägrar anpassa undervisningen till andra barn. Ironiskt nog tycker jag den attityden brukar ”vara relaterad” med sk. racism of low expectations… Steget från att säga ”de här eleverna pratar fult och läser inga böcker jag kan använda i undervisningen” till att säga ”de har ändå ingen chans i skolan eller på arbetsmarknaden” är faktiskt inte så långt.

    Jag tycker svensk vänster ofta kan vara väldigt naiv när det gäller resurser i skolan. Mer resurser måste ändå användas på rätt sätt för att få effekt! I Japan kan klasserna vara på 60 elever, trots det är resultaten (speciellt för arbetarbarn) skyhöga. Jag vill inte ställa den här kritiken mot mer pengar till skolan (röstade ej på alliansen), men det måste gå att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

    • Marika

      Tack för en relevant invädning! Jag har inte läst hela rapporterna från Skolinspektionen, men självklart finns det – rent generellt – olika bra skolor även i utsatta områden. Skolor som inte följer skollagen, läroplan etc ska naturligtvis få kritik.

      Jag tror absolut att man kan göra skillnad och att det finns fantastiska exempel på skolor som lyckas bra mycket mer än statistiken förutsäger. De måste vi lära oss av. Men jag tror att det är nästan omöjligt att på en enskild skola helt och hållet kompensera för den inverkan socioekonomisk bakgrund har. På totalen märk väl, inte för enskilda elever, det finns naturligtvis en massa enskilda elever från underprivilegierade hem som gör strålande skolresultat.

      Dock är min erfarenhet av Skolinspektionen att skolresultat väger mycket tungt i deras bedömningar. Eftersom det exv står i skollagen att utbildningen ska vara likvärdig och i läroplanen att undervisningen ska anpassas efter eleverna, använder Skolinspektionen detta som utvärderingspunkter. Min uppfattning är att man helt enkelt tittar på skolresultaten: om många inte klarar sig fastställs det att skolan inte är likvärdig och inte anpassar sig efter eleverna. Det är naturligtvis inte fel i sig att konstatera detta, men nånstans måste det ju också finnas redskap att förändra det som kritiseras. Det är rätt stor skillnad på att få kritik för att elevernas utvecklingsplaner inte uppfyller de formella kraven (relativt enkelt att fixa till) och att få kritik för att utbildningen inte är likvärdig. Absolut en viktig upplysning – men hur går man vidare?

      Och om alla elever på en skola når goda skolresultat, måste det verkligen innebära att utbildningen är likvärdig och att undervisningen är anpassad efter eleverna? Det tror inte jag.

      Angående resursernas betydelse för skolresultaten håller jag delvis med dig, men jag skriver ju faktiskt ingenting om resurser i mitt inlägg. Min poäng är en helt annan, nämligen sociala strukturers betydelse för livschanser (och jag tror inte att klassamhället kan subventioneras bort).

      Med detta sagt: jag tror på den ganska etablerade forskningen i det här fallet, nämligen att resurser inte spelar någon större roll för skolresultaten om man tittar på hela elevkollektivet, men däremot för elever från studieovana hem. Det går inte att höja skolresultaten särskilt mycket genom att dubblera lärartätheten i hela skolan – men om man däremot skulle göra det i skolorna med allra lägst resultat skulle det göra skillnad. Därför förespråkar jag en högre grad av socioekonomisk fördelning – eller, om man så vill, fördelning efter behov – i skolan. Utan att nödvändigtvis resurserna totalt sett behöver öka.

  6. Gustav

    Hej Marika!

    Som vänstervriden skolpsykolog med mkt tankar om IQ skulle det vara intressant att fortsätta diskussionen ovan, men jag förstår att detta inte är rätt fora… Kan jag mejla dig?

    Vänliga hälsningar

  7. Pingback: EN Vansinnets röst överröstar Välfärden | Nemokrati

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s